[132] »Pluto och Scavengers Reign – vilka anime-smockor!«

Bäst i tv-världen just nu

1. Pluto (Netflix)
2. Scavengers Reign (HBO Max)
3. Culprits (Disney+)
4. Billions (Showtime/HBO Max)
5. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
6. Så mycket bättre (TV4)
7. Leriga rötter (Discovery+)
8. Saknad, aldrig glömd (ITV/SVT)
9. Huset (DR/SVT)
10. Estonia (TV4)

2020-talets bästa animeserie – »Pluto« är en uppenbarelse

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Efter bara några sekunder får jag känslan av att se något stort, efter fyra, fem minuter kommer rysningarna, efter första avsnittet sitter jag bara och gapar … och känslan fortsätter förhöjas i åtta avsnitt. Netflix nya serie Pluto skriver anime-historia. Känslan jag får är densamma som jag en gång fick inför Akira i slutet av 1980-talet och Ghost in the Shell i mitten av 1990-talet, och inför Isao Takahatas och förstås Hiyao Miyazakis filmer.

Pluto är en hängivet trogen och filmiskt innovativ återgivning av mangaserien med samma namn från 2003–2009, som i sin tur är ett förbluffande vuxen-arty återbruk av den gamla japanska 1950- och 60-tals-mangan Astro Boy (Tetsuwan Atom på japanska, »Mighty Atom«). Huvudperson här är dock en vemodig robot-polisutredare från Europol, Gesicht, som försöker bringa klarhet i vad det är för ondskefull kraft som utan att lämna mänskliga spår dödar inflytelserika androider och förespråkare för robotars rättigheter.

I Pluto-universumet är robotarna tillräckligt mänskliga för att drabbas av vemod över att inte vara människor, inte minst som de opererar för mänsklighetens bästa och inte sällan räddar mänskligheten från inre förgörelse – och har en artificell intelligens som till fullo förstår människans känsloliv och kan interagera med det på samma villkor.

Crime-elementet i serien är en orgie i noir-coolness i allt från miljöer och bildvinklar till Yugo Kannos ursnygga och atmosfäriska soundtrackmusik. Men utanpå det finns en mycket större story om mänsklighet och moral på både individuell och samhällelig nivå. Pluto växlar mellan mikro och makro, mellan personligt och politiskt, och växer genom serieskaparen Urasawa Naokis osvikliga förmåga att skapa historier inuti historier. I första avsnittet får vi till exempel en lång utbruten story om en åldrad och bitter filmmusikkompositörs aggressiva relation till en självutplånande ödmjuk stridsrobot som, efter att ha hjälpt till att vinna ett Asienbaserat världskrig, blivit butler med hunger efter poesi.

Denna historia inuti historien påminner inte så lite om Long, Long Time, det ikoniska tredje avsnittet av The Last of Us. Och det är på den konstnärliga dramahöjden Pluto befinner sig. Serien kommer, för mig, som en välbehövlig påminnelse om vilken enorm kraft som finns i anime som konstform. ♦

»Scavengers Reign« är en sensationellt meditativ ASMR-sci fi-thriller

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

2016 gjorde Joe Bennett och Charles Huettner en sci fi-kortfilm på åtta minuter, Scavengers, som Adult Swim körde i sitt programblock Toonami – om två strandsatta astronauter som börjar utforska en avlägsen planets säregna djur- och växtliv och placera sig själva i det främmande ekosystemet. En superfin, humanistisk och suggestiv liten film som nu svällt ut till hel anime-serie på HBO Max i USA – tyvärr oklart när den får svensk premiär. Men jag vill passa på att skriva om den nu när Pluto väckt mitt slumrande gamla anime-intresse.

Scavengers Reign bygger vidare på kortfilmens organiskt psykedeliska fantasivärld och lyckas göra den än mer solid.

Och samtidigt som den är lika mycket konstant här-och-nu-upplevelse som kortfilmen så adderar den en dramatisk intrig som smyger sig på tittaren i takt med att de oförutsedda konsekvenserna av att ta plats i ett främmande ekosystem smyger sig på protagonisterna i serien.

Jag återkommer till Scavengers Reign så fort den får svensk premiär, och jag hoppas att det blir snart. Serien har väckt sensation i hela animationsvärlden, och jag länkar här nedan till ett par mer detaljerade förklaringar varför – inte minst om den unika ASMR-approachen. ♦

Och som om det inte räckte med det …

När jag ändå har er på anime-tråden:

Scott Pilgrim Takes Off kommer på Netflix den 17 november. Ser fantastisk ut. ♦

Allt om den stora »Billions«-finalen – och det vaga löftet om fortsättning

Seriefinalbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag har skrivit så mycket om Billions genom åren, och inte minst i det här nyhetsbrevet, att jag avstår från att upprepa mig om serien, eller den sjunde och sista säsongen, som helhet. Det är solida fyror i betyg i båda fallen. Men den stora seriefinalen i början av veckan – vad hände där?

Den gjorde många saker rätt och gav oss fans vad vi visste att vi ville ha. Men kanske inte det vikigaste – vad vi inte visste att vi ville ha, vilket Billions alltid varit bra på att leverera. Återkommer strax till det. Men visst hade finalen en tillfredsställande upplösning. En sista finurlig scheme. Och visst gav den också något vi inte förväntat oss: mängder av closure-scener karaktärerna emellan. Axe svepte runt i gänget som en tolvstegsprogrammare på making amends-turné.

Men här är min första invändning – det blev för mycket av det goda. För mycket feelgood, för mycket »alla ska med«. Från Terry Kinneys fixer-karaktär Hall, som vi älskat att hata i alla år men som nu jobbade för det goda som en annan mystomte, till Toby Leonard Moores loser-åklagare som givetvis fick tillbaka sin advokatlicens (men inte förrän han bjussat på en avslutande show som hibachi-kock … för Chuck och Wendy plus barn!). Och så Timothy Davis som Chef Ryan, som kom in med excellenta kardemummabullar när gänget satt och mys-plottade.

Bara detta med allt mys var dock i lite väl utmanande kontrast till allvaret i hotet från Corey Stolls Mike Prince – han hade ju faktiskt fingret på, eller i alla fall läskigt nära, kärnvapenknappen.

Och min andra invändning är att vi aldrig fick den där patenterade vändningen som vi skämts bort med i slutet av mästarplanen. En sista nypa salt mitt i sockret.

Å andra sidan bjussade finalen på en perfekt namedropping-oneliner som inte bara var en meta-referens till både obskyr popkultur och Billions spegelsal av osannolika namedropping-oneliners – den summerade Chucks och Axelrods, Paul Giamattis och Damian Lewis, plötsliga episka partnerskap.

Chuck: »Yeah, like Clapton and Winwood in Blind Faith. Problem is, that kind of talent in one group can only ever last one album.«
Axe: »Well, I think the heroin and blow had more to do with that breakup, but I get your point.«

Nu när jag skriver dessa sista rader om serien känner jag hur en trea betyg är alldeles för snålt ändå. Men så har jag också en förmåga, kanske en defekt, att suggerera mig själv när jag skriver om tv. Så jag låter trean stå i betygsraden här ovan men lägger en fyra, nej, säg en femma, i ett förseglat kuvert och lämnar till er som är lika mycket Billions-fans som jag (hey, Per Bjurman!).

Sällar ni er till dem har ni säkert redan läst flera av alla eftersläckarintervjuer som serieskaparna Brian Koppelman och David Levien gett i veckan, men denna i Los Angeles Times säger allt:

Och som ni ser verkar det inte omöjligt att de jobbar vidare med en spinoffserie. För att citera en annan av finalepisodens bättre repliker:

»This country is built on second acts …« ♦

Heist-pärlan »Culprits« kan vara höstens mest välgjorda actiondrama

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Culprits, som har premiär på onsdag på Disney+, är höstserien jag inte visste att jag behövde och längtade efter – en heist-serie som uppdaterar genren på nästan motsatt vis jämfört med exempelvis Netflix Kaleidoscope. Den fördjupar dramat, fäster det mer i vardag och verklighet, och förskjuter spänningens tyngdpunkt till efterspelet när någon är ute efter att mörda heist-förövarna en efter en.

Bakom serien ligger en britt på gränsen till auteur-genombrott, J Blakeson, vars förra tv-serie jag helt missade – det historiska, kritikerhyllade dramat Gunpowder (som jag måste se nu) – och vars senaste streamingjobb, Netflix-filmen I Care a Lot, jag halvt uppskattade men hade avgörande invändningar mot i nyhetsbrev #3.

Culprits är en sorts konsekvens av vad som funkade och inte funkade i den filmen. Action-momenten här är både mer helgjutna i sig själva och bättre ingjutna i berättelsen. Allt sitter ihop som en naturlig legering, dessutom i tre sömlöst korsklippta tidslager – ett som backar bandet till före och under den stora kuppen, ett som backar till efterspelets inledning, samt ett som bygger närvaro här och nu. Dessa skiften är utsökt sammanlänkade så att storyn hela tiden får ny energi. Och det som skildras i andra änden av action-narrativet, i huvudpersonens (Nathan Stewart-Jarrett) vardagsliv under ny identitet som pappa till två livliga döttrar ihop med en underbar gay-sambo (Ken Vidal), hade varit engagerande redan som fristående relationsdrama men blir här också ett starkare skäl att engagera sig i kriminalplotten.

Jag har fortfarande hälften av seriens åtta avsnitt kvar, vilket känns som en ynnest. Återkommer med slutbetyg. ♦

»Ondskan« fastnar återigen i Guillous fabulerande skugga

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Det fina först, med TV4:s nya serieversion av Ondskan, som börjar på tisdag: miljön, scenografin, fotot, tonen, musiken. Produktionen under ledning av rutinerade regissören Erik Leijonborg lyckas verkligen karva ut en trovärdig bit sent svenskt 1950-tal. Man kan kanske ifrågasätta att både eleverna och kökspersonalen på internatskolan spelar udda Sun-singlar med The Five Tinos, Frank Ballard och Tommy Blake så fort de får chansen, men känslan hamnar ändå så rätt, i synnerhet i kombination med hur mycket parketten knarrar och alla röker cigaretter.

Den omsorgsfulla tonen i dialogen är också bra, och jag har gärna överseende med att vissa repliker hamnat fel i tiden (»har du legat?« sa man inte på 1950-talet) – att en lärare i litteratur avfärdar Oscar Wilde som »pederast« kompenserar.

Men sedan är de positiva kvaliteterna slut.

Isac Calmroth är svag i huvudrollen. Snygg och karismatisk men platt i gestaltningen, frånsett stabila kärleksscener med Thea Sofie Loch Næss. Vilket inte är hans fel – det är rollen som är illa skriven. Och det ligger kanske i grund och botten hos Jan Guillou, som i romanförlagan formulerat sitt alter ego som ett slags pojkbokshjälte, skitbra på precis allt, bäst på sport, bäst på att slåss, bäst på att munhuggas, bäst på tjejer. Och att han är farligt på gränsen till kriminell känns också märkligt lite som en defekt, mer en logisk följd av all skit med styvfarsan (här spelad av Gustaf Skarsgård) och fjärderingarna som misshandlar honom. Underförstått är han så mycket starkare och hårdare än dem alla, det är bara det att han relegeras om han slår tillbaka …

Jag tvivlar inte på att det finns en verklighet i botten av originalhistorien, men det är ju självhävdelsebehovet att göra sitt alter ego till denna supersimstjärna som är uttrycket för Guillou uppväxtskada, inte att han, som hans sosse-tränare säger i simhallen i tredje avsnittet av serien, »simmar som du vore förbannad«. Kom ihåg att Jan Guillou fortfarande hävdar att han som 16-åring simmade 100 meter på en tid som hade kvalificerat honom för OS-final 1960 …

Ursäkta denna utvikning (tv-serien är för övrigt i sig en rätt rejäl utvikning från romanen intrigmässigt), men det som sänker serien är just Jan Guillous mörka, fabulerande ande som tycks göra huvudrollen omöjlig att nyansera och fördjupa. Att Isac Calmroth har mycket mer i sig än så här antyds ändå i scenerna där han själv agerar våldsam gängledare. Och jag säger inte att själva premissen är omöjlig, egentligen inte huvudkaraktären heller. Temat om pennalism och föräldrasvek, arv och miljö, ja, om mänsklighetens oundvikliga ondska, är evigt och viktigt. Det är bara just den här historien som, återigen, bara inte fungerar för mig.

Det är talande att inte ens Gustaf Skarsgård eller Ruth Vega Fernandez kan göra något mer komplext – de är lika instängda av sina roller som i dem. Om Ondskan någon gång verkligen ska fungera så kräver den en seriöst respektlös omskrivning.

Se Zebrarummet i stället. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar Jag är huligan, Ljuset vi inte ser, Kaala Paani och Vi som valde att stanna samt tar upp den nya woke-diskussionen kring The Sopranos och förklarar det stora felet med The Beatles Now and Then. Och allra sist, som alltid, tv-veckans soundtrack som Spotifylista.