[133] »Första gången jag kände att jag var kär i dig var i telefonen«

Bäst i tv-världen just nu

1. A Murder at the End of the World (Hulu/FX/Disney+)
2. Pluto (Netflix)
3. Culprits (Disney+)
4. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
5. Saknad, aldrig glömd (ITV/SVT)
6. Huset (DR/SVT)
7. Rap Sh!t (HBO Max)
8. The Simpsons (Fox/Disney+)
9. Ferry: The Series (Netflix)
10. Neon (Netflix)

»The OA«-skaparnas nya serie har årets kanske allra bästa multitrack-narrativ

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

AI-thriller. Seriemördarserie. Hackerfest. Århundradets lovestory. Pusseldeckare. Vuxendrama. Meta-true crime. Politiskt tech-manifest.

Nya Disney+-dramat A Murder at the End of the World (premiär på tisdag) är allt detta på en gång, men ändå en serie fylld av lugn, tyngd, skärpa, fokus. Den är skapad och skriven av regissören Zal Batmanglij och skådespelaren Brit Marling – vilken duo! Senast gjorde de The OA, men relationen går tillbaka till 00-talet. Marling spelade huvudrollen i Batmanglijs första kortfilm 2007. Kommer ni åt att se deras tidiga spelfilmer – Sound of My Voice, The East – så gör det. Men börja med A Murder at the End of the World, det hetaste på tv just nu.

Intrigen är inget mindre än genial, från setup till upplösning. Den är omedelbart fängslande, nästan lika omedelbart spännande, och blir både gripande och filosofisk längs vägen innan den blir allt på en gång i de sista avsnitten, därtill med en final som lyckas göra en kollektiv och klockren Agatha Christie-sittning framför en mysigt sprakande öppen spis. Låt vara 50 meter under jord och med hela mänsklighetens öde på spel, inte bara mordoffrens.

Via Emma Corrins trasiga huvudperson, en ung Reddit-grävare med hacktivist-wannabe-bakgrund, får vi följa två tidslinjer. I nutid när hon av oklar anledning (och oklart av vem) bjuds in till en tech-miljardärs (Clive Owen) privata isländska vinterhotell för en veckas klimatseminarium med andra aparta snillen; i dåtid när hon lär känna en kille på Reddit (Harris Dickinson) som blir hennes partner-in-true-crime och snart också, nästan, partner i kärlek. Det är ett viktigt nästan. Där finns en stor sorg i slutet på den tidslinjen som leder över i här och nu.

Tillbakablickarna är fulla av atmosfär och poesi. Som när Corrins och Dickinsons karaktärer träffas första gången IRL i en bonnig bar där barnfamiljer äter middag, kompisar och dejter träffas, det är par och smågrupper överallt men det blivande parets blickar skär genom allt och alla, mot varandra, en sökande förväntan så fysisk att den går att ta på, med Frank Oceans cover på Moon River i högtalarna.

Hela deras relation och inbördes dynamik, hur en ojämlikhet utvecklas där han fäster sig alltmer och hon håller avstånd, får mig att tänka på svenska Threesome. I en fantastisk scen stannar han bilen längs en ökenväg bara för att springa ut i ödemarken och sätta sig, frustrerad av hennes obefintliga känslorespons, och hon följer efter. En gripande skriven och framförd dialog tar vid, där han uttrycker hur han alltmer kommit att ogilla mobiltelefoner (hon är beroende av sin, alltid lika nära till Reddit-chatten som till honom). Han ger en bild av hur alla rökte cigaretter på 1980-talet, hur sjukt vi tycker det är i dag att se de bilderna, men att det är samma sak i dag med mobiltelefoner.

»Med cigaretter, okej, man förstörde sina lungor, men man var fortfarande sig själv …« säger han, »men med de här telefonerna förlorar vi oss själva. Jag hatar det.«

Och hon ger ett sådant magiskt svar:

»Första gången jag kände att jag var kär i dig var i telefonen.«

Dialogen är fenomenal raktigenom men lyfter ett extra snäpp i det nästa sista avsnittet när allt fler dolda sammanhang avtäcks och insiktsfullheten förhöjs. Här blir serien också en storartad kommentar till det vi ser hos Silicon Valley-supereliten i dag, hur tech-överklassen beter sig alltmer obalanserat och narcissistiskt, börjar sälja av aktier och köpa upp mark för att anlägga överlevnadsbunkrar …

Om jag ska ringa in både känslan och kvaliteten i serien via referenser så väljer jag Mr Robot, The OA, Alex Garlands Devs (och givetvis Ex-Machina), Fortitude och isländska Fångade. Men ytterst är A Murder at the End of the World sin alldeles egna entitet där alla delar både samverkar och funkar separat. Detta gäller även spänningen i serien, som kommer i vågor och ibland blir nästan outhärdlig, och ofta helt oberoende av intrigen. (Jag ska inte spoila något, men ta slutet av episod 4 som exempel … när ni kommer dit.) ♦

»Rap Sh!t« äntligen på svenska HBO

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

»You watch too much Empire.«

Ah, vilken briljant nyckelreplik i början av Insecure-skaparen Issa Raes nya, andra Rap Sh!t-säsong, som kom till svenska HBO Max i veckan. Hela genren (addera serier som Vgly och Neon, se nedan) sammanfattas i denna replik; det vill säga i direkt motsats till de såpigare musikbranschserierna som Empire och (i och för sig en av mina stora 2010-talsfavoriter) Nashville. I den nya, yngre generationen serier skildras hänsynslösheten och cynismen mycket närmare gatan och vardagen.

Rap Sh!t handlar om två Miami-rap-tjejer i Miami och är på det mest intressanta vis en kvinnlig motsats till männens Atlanta och Dave – den är varken ironisk, satirisk eller konstnärlig, tvärtom i stenhård vulgo-analogi med Miamis porriga klubbscen och influencer-nattliv, och förra säsongen var ibland så Instagram-upphackad att det kunde vara svårt att hänga med. I alla fall innan jag insåg att man snarare bara skulle se de sociala medieflödena som stämningsbilder och i stället fokusera på sprickorna i alla fasader, på ambivalensen hos huvudrollsskådisarna Aida Osman och KaMillion, i den gnistrande miljöskildringen som kan gå från guld till grå på sekunder.

Säsong 1 var härligt kaotisk och härligt smaklös, och säsong 2 har kvar det smaklösa Miami-kaoset, men samtidigt har serien vuxit ut, fått mer drama-självförtroende, mer familjerelationer, barnsituationer … och nu är det verkligen hela spektrat som är grejen, från livspusslet i säsongspremiären direkt till turné-Instagram-kaoset i episod 2, som är så långt jag hunnit se. ♦

Upptäck nya Miami-vågen! »Neon« nästan lika bra som »Rap Sh!t«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

De börjar bli en hel genre, dessa sympatiska dramedy-serier om unga klubbartist-wannabes som försöker ta sig upp ur en grå förortsvardag. Jag har tidigare skrivit positivt om mexikanska Vgly och Miami-rökaren Rap Sh!t på HBO Max, nu kommer ytterligare en Miami-serie, Neon, på Netflix.

Den brister visserligen i vad som borde ses som det fundamentala, i regin och ett oslipat manus, men samtidigt skildrar serieen det digitala content marketing-landskapet lika medryckande potent som Rap Sh!t (folk läser substacks, söker »midlevel influencers« och har fördomar mot att »Internet singers« kan turnera), samt har en förmåga att skapa riktigt komiska vibes med de enklaste medel. I en scen håller en tjej upp ett hyssjande finger framför munnen på en kille, som misstolkar in en sexuell signal och försöker börja suga på fingret … Genanshumor på spontan gapskrattnivå.

Addera en svårdefinierbar men tveklös äkthet och ärlighet och Neon blir en perfekt doubleheader ihop med Rap Sh!t för en helkväll med årets bästa Miami-rap-/reggaeton-serier. ♦

»Payback« på Jed Mercurios löpande band

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag brukade nämna serieskaparen och manusförfattaren Jed Mercurio som en av mina favoriter – för Line of Duty, förstås, men lika mycket för den före detta NHS-läkarens sjukhusbaserade serier: Cardiac Arrest, Critical och framför allt Bodies (ej att förväxla med den nya undermåliga Netflix-serien med samma namn). Men ju mer han ägnat sig åt att producera, desto mindre pålitlig är hans kvalitetsstämpel.

Har egentligen någon enda av hans produktionsbolag HTM:s serier, som han själv inte skrivit, varit riktigt bra? De är ofta effektiva thrillers, men inte så mycket mer. Nya ITV-serien Payback, som får Britbox/TV4-premiär på onsdag, är inget undantag. För att handla om en kvinna som efter att hennes revisor-make mördats lämnas ensam med barnen och utnyttjas av både maffia och polis är den märkligt ytlig, känslomässigt. Dialogen och situationerna ger aldrig trovärdigheten som krävs, trots en som alltid urstark Morven Christie i huvudrollen. Och kanske bryts illusionen också av att maffiabossen spelas av Peter Mullan, som kan göra skurkroller i sömnen (men aldrig bättre än i Ozark), och som jag precis börjat följa i hans råaste roll på åratal, i nyzeeländska After the Party (hoppas den når Sverige!). I jämförelse känns Payback som ett matematiskt intrigbygge.

Serieskaparen och manusförfattaren Debbie O’Malleys karriär har hittills bestått i att gigga runt på diverse långkörare som Barnmorskan i East End och nyversionen av I vår herres hage, och hon är en effektiv, rak berättare. Mercurio har jobbat med henne förut, och nu enligt uppgift »diskuterat fram grundidén« till Payback med henne. Och det är så serien känns. Två dramarävar kuckelurar i några timmar på kontoret, innan tidig hemgång. ♦

»The Simpsons« är tillbaka! Alltså, verkligen TILLBAKA

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

I veckan nådde säsong 34 av The Simpsons äntligen svenska Disney+, och »äntligen« är verkligen återigen ett ord att förknippa med serien. Efter den första klassiska eran, de första åtta säsongerna 1989–1997, tragglade serien vidare som vilken stapel-sitcom som helst i ytterligare nästan 25 år innan serien plötsligt återföddes kreativt under pandemin – politiskt har den kommit ifatt samtiden igen och kan bränna till ämnesmässigt, och därmed har humorn vässats, men det är också något med karaktärerna och relationerna som engagerar mer.

I nya säsongspremiären, till exempel, som temamässigt handlar om Facebook-radikalisering och konspirationsteorier som socialt kitt, blir Homer Simpson plötsligt varse sin egen dumhet. Det spelar ingen roll hur mycket Marge än masserar hans tjocka skalle, Homer sjunker ner i en depression över hur han alltid kommer till korta intellektuellt. Det är såklart här som andra stupida haverister i Facebook-communityn kommer in och ger honom bekräftelse och en ny identitet.

Jag har bara sett Simpsons sporadiskt de senaste, well, 30 åren … men kan detta vara första gången Homer får en sådan skärande insikt om hur totalt sämst han är? Det är i alla fall stark tv. Som förtöjs så himla fint av seriens typiska, snabba förbifarten-humor som ofta kommer i dubbelstötar. Exempel: hela familjen är på Springfield Zoo och pappa Homer går bara och ältar hur korkad han är. »Till och med djuren skrattar åt mig!« klagar han, Marge lägger handen på hans axel och säger »don’t be silly«, varpå bilden zoomas ut och vi ser hyenor som skrattar hånfullt i förgrunden. Det är roligt i sig. Men så kommer nästa stöt: precis som dottern Lisa tröstar med att »men det där är ju bara lätet som hyenor har« … börjar två noshörningar garva i bakgrunden. ¯\_(ツ)_/¯

Där är det omöjligt att inte skratta med i tv-soffan, och effekten blir faktiskt också känslomässig – när man blir en del av mobben mot Homer.

Här är ett strålande, stort reportage som Vulture gjorde i somras om seriens nya peak – det förklarar vad som hänt, varför, och hur:

Det var den artikeln som fick mig att börja följa serien igen, och då utgick jag från Vultures shortlist av toppepisoder:

Ni bör alltså försöka hitta tillbaka till The Simpsons, om ni liksom jag någon gång älskat serien. I USA började säsong 35 förra månaden. ♦

Veckans citat

»Mycket av det hon skriver får man nog ta med en nypa salt, men att hon kallar mig pajas tycker jag känns uppfriskande och träffande.«

Mauri Hermundsson om Gunilla Perssons kritik efter medverkan i Mauri – Vad hände sen?.

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar Ferry: The Series, The Buccaneers, American Horror Story: Delicate, Akuma-kun, Carina Bergfeldt, Förledande av ungdom, Vernissage hos gud, Vem bor här? och möcke’ möcke’ mer! Och allra sist, som alltid, tv-veckans soundtrack som Spotifylista.