[134] »Det som fanns i Tyskland 1938 fanns kvar 1963 och finns i Sverige 2023«

Bäst i tv-världen just nu

1. Deutsches Haus (Star/Disney+)
2. A Murder at the End of the World (Hulu/FX/Disney+)
3. Börje – The Journey of a Legend (Viaplay)
4. Fellow Travelers (SkyShowtime)
5. Pluto (Netflix)
6. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
7. En helt vanlig familj (Netflix)
8. Huset (DR/SVT)
9. Rap Sh!t (HBO Max)
10. The Simpsons (Fox/Disney+)

»Deutsches Haus« visar hur hotet mot demokratin består

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Frankfurt 1963 och Tyskland är redan insvept i den stora glömskan, blott 18 år efter krigsslutet och nazismens fall. Visst gjorde Tyskland mer i fråga om självrannsakan och skuldsanering än något annat land i världen som rest sig demokratiskt ur fascismens brända jord, men precis som Hitler inte uppstod ur intet försvann Hitlerismen inte heller i intet utan återuppstår ständigt som Polpotism, Putinism, Trumpism. Det är alltid folket som ger bränsle åt auktoritarismen. Mänskligheten har en genetiskt kodad känslighet för hot och det krävs skrämmande lite för att den ska neutralisera vår empati och göra kollektivet till en destruktiv i stället för inkluderande kraft.

18 år efter krigsslutet påbörjades Auschwitz-rättegångarna i Frankfurt, med 22 nazister åtalade. Där börjar Anette Hess roman Deutsches Haus, och där börjar den nya tyska dramaserien med samma namn, med Hess som manusförfattare och Deutschland 89-regissören Randa Chaoud som perfekt kreativ partner. Anette Hess har även varit showrunner och styrt serien så att den stryker nära känslan i boken, den talande och symboliska balansgången mellan outhärdlig tyngd och aningslös eller avstängd lätthet. I mellanrummet som uppstår laddas hela serien med narrativ energi.

Därför börjar berättelsen ändå inte direkt i domstolen utan hos en familj som driver kvarterskrogen Deutsches Haus och som förbereder sig på att ta emot yngsta dotterns fästman för första gången.

När dottern efter middagen hastigt kallas in för ett tolkuppdrag i domstolen tror hon att det har med Siemens polska affärer att göra, men hon ombeds tolka ett polskt vittnesmål för åklagarsidan i den begynnande första Auschwitzrättegången. Och hon får en chock. Hon hade ingen aning om den här ondskan. Hon kan egentligen bara industriterminologi och felöversätter omedvetet läger till härgbärge och dödlig gas till solljus, för att sanningen är så omöjlig att ta in.

Så börjar hennes uppvaknande, otroligt fint gestaltat av Katharina Stark – en gapande naivitet börjar glida över i råvilja att bli upplyst. Och när hennes individuella förflyttning stöter emot andra individers upplevelser och ståndpunkter, minnen och glömskor, egenskaper och personlighetsdrag, som i samtliga fall är märkta av nazismen oavsett hur medvetna de vill vara om det, uppstår hos tittaren en insikt om att det som fanns i Tyskland 1938 fanns kvar 1963 och finns i Sverige 2023, med en ny-auktoritär regering och mer öppen rasism och antisemitism åt både höger och vänster, rotad i samma kombination av polarisering och parlamentarisk situation som i Tyskland efter valet 1930:

Antisemitismen i Deutsches Haus är verkligen tankeväckande – ofta oreflekterad utifrån vad som hände i Tyskland 20 år tidigare och mer i form av banal kortsiktighet. Som när hotellpersonalen stör sig på att den nya judiska gästen är så sur och otacksam. Men hon är i stan för att vittna mot nazisterna som gasade ihjäl hennes make och tvillingdöttrar, och klarar inte av ytligt vänlig dialog med obrydda tyskar. När man ser detta är det svårt att inte tänka på många svenskars känsla i dag att krigsflyktingar som sökt sig hit borde vara mer »tacksamma«.

Just krocken mellan det triviala och ofattbara, eller om det tvärtom är en fusion, är ett stort tema i serien. Ett exempel är när vi får se en tonårstjej som börjat ha sex våndas moraliskt över hur hon ska våga berätta för sin pappa att hon träffat en kille – pappan som är en av nazistofficerarna som åtalas för massmord på judar.

Deutsches Haus också upp flera nyanserande aspekter av det västtyska 1960-talets folksjäl, från det tyska samvetet och självhatet och de modiga försöken till opposition i världshistoriens farligaste diktatur, till kärlek och jobb, familjerelationer, sex och krogliv, Beatles eller Stones (fast på discot spelas är det Cavern Stomp med The Big Three som spelas nonstop).

Och på tal om det måste jag nämna Dascha Dauenhauers suveräna soundtrackmusik, en minimalistisk jazz med ett glest undertryckt kaos under matematisk yta. Sensationellt bra. Moskvafödda Dauenhauer gjorde senast den lika briljanta musiken till klimatthrillern The Swarm, som jag skrev om i våras.

Vi har fått mycket bra drama-tv i höst men om en enda serie är ett medmänskligt måste är det Deutsches Haus. Alla fem avsnitt har kommit upp på Disney+ denna vecka. ♦

»Börje« är rak och enkel på ytan men full av finesser i detaljer och hantverk – och har råare hockeyvåld än »Slapshot«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

När Martin Bengtsson var 17 år fick han ett ungdomsproffskontrakt med Inter men led så svårt av kulturchocken att han försökte begå självmord. Hans unga livsöde skildrades 18 år senare av Ronnie Sandahl i den briljanta filmen Tigrar), baserad på Martins nervigt fokuserade självbiografi I skuggan av San Siro. Livslusten kom tillbaka via skrivandet, och med nya dramaserien Börje – The Journey of a Legend har han omsatt sina egna erfarenheter i en klassisk sporthjälteskildring i stället – men förstärkt mörkret. Han tar hårt fasta på Börje Salmings psykiska mående under uppväxten i Kiruna, präglad av pappans död i en gruvolycka och mobbningen mot honom för hans samiska urpsrung.

Detta är både starkt och tveksamt. När verklighetens Börje berättade om sin barndom var det ofta leende och lustfyllt. Jag minns, bara för att ta ett exempel, en intervju då han berättade om hur han och kompisarna älskade att spela landhockey om somrarna. Den barndomens Börje ser vi inte röken av i tv-serien, där han i stället alltid är ensam och bister. Utom i hockeyrinken där han är arg och aggressiv. När han gör mål ser han, i en magnifik Valter Skarsgårds tolkning, ut som om han just slagit någon på käften. Vilket i sig är ett stående inslag i de första avsnitten, som skildrar hans väg från Kiruna AIF till Brynäs och landslaget.

Även om kargheten är för ensidig så är den dramaturgiskt förståelig, inte minst efter att ha fått en harmonisk kontrapunkt i finalepisoden. Men dessa två avsnitt är seriens svagaste. Däremellan får vi däremot en formidabel hockeykarriärresa som pendlar mellan tittgodis och ren magi i både sport- och miljöskildringarna, och där den enkla, raka relationspsykologin också funkar fint tack vare suveräna skådespelare (framför allt Hedda Stiernstedt, många av deras parscener är knäckande bra) och – vilket jag inser alltmer efterhand – subtila scener som ofta ger mer än man först fattar, känsligt och sinnrikt skrivna.

Första gången jag tänker på detta är efter en halvtimme, när Börje precis lämnat uppväxthemmet för Gävle och Brynäs och man hör hans lillasyster, sladdbarnet mamman fick med sin nya man, säga »men pappa titta då«, och Börjes styvfar svara ett avmätt »ja, det var ju bra det«. Så mycket av stämningen i hemmet, av en fortfarande ekande saknad av den förra mannen i huset, av tomheten hos den faderslösa Börje, i en kort distanserad envägsreplikväxling mellan barn och förälder som man dessutom som tittare känner igen sig själv alltför väl i.

Börjes, eh, minimalistiska relation med storebror Stig, superkargt gestaltad av Oscar Skagerberg, skildras med samma perfekta kombination av avskalat och finstilt. Jag älskar när »Stigge« tar emot Börje på centralstationen i Gävle, givetvis utan kram, och kör honom genom centrum med en harang om »storstadens« alla lockelser, bland annat »Domus, två våningar, öppet till 22«.

Men, fanns det verkligen några varuhus eller butiker i Sverige 1970 som hade öppet till tio om kvällarna? Jag borde störa mig på hur serien förhåller sig som ett gummiband till verkligheten, ibland med exakthet, ibland uttänjt till bristningsgränsen, men det är gjort med så mycket självförtroende och gott humör att jag snabbt släpper det. Om det inte fanns en äkta Kellmans Korvkiosk i Kiruna i slutet av 1960-talet så förlåter jag den fabrikationen när sceneriet är så omsorgsfullt fint:

När det gäller hockeyscenerna är dessa urhärligt iscensatta med tidsfärg, kraft i tacklingarna, trovärdiga spelmoment och gnistrande isnärvaro. Det återskapade flyter perfekt ihop med vad som ser ut som VFX-fixat originalmaterial. Men även här tänjs gummibandet ut nästan absurt mycket ibland. Som i den beryktade matchen mellan Timrå och Brynäs i februari 1973 som slutade med slagsmål och publikupplopp – visst var det en skandalmatch, men publikupploppet bestod främst i att snusdosor, mynt och flaskor kastades in på isen, några Timråsupportrar försökte ta sig in i Brynäs omklädningsbarack efter matchen men hindrades av polis samt en enskild supporter som skrek »jag ska döda dig, lappjävel« efter Börje Salming. Dessutom hade en Timråspelare tidigare i matchen utdelat ett slag mot domaren.

Illa nog, givetvis. Men i Börje – The Journey of a Legend skruvas allt upp till en Spinal Tap-11:a på förstärkaren. Kaoset skildras i en lång och parodiskt överdriven våldssekvens som får Slapshot-filmerna att blekna:

Medan allt detta utspelas tonas den käcka gamla Brynäs-marschen Brynäs hej hej hej upp i soundtracket, med klämmiga textrader som »Om vi bara friskar på, inget lag kan slå oss då«, och effekten är avväpnande.

Under det andra avsnittet skriver Börje ett banbrytande kontrakt med Toronto Maple Leafs, och när Hedda Stiernstedt och resten av serien flyttar med Valter Skarsgård över Atlanten och casten utökas med högkvalitativa nordamerikanska skådespelare växer serien ytterligare. Och bäddar sannolikt för tittarsuccé i Kanada och USA.

Serien lyckas verkligen skildra känslan kring hockeyn i Toronto. Man kan ta på atmosfären i Maple Leaf Gardens, känna ishallsluften vända i lungorna. Och businessen runtom skildras lika kunnigt och detaljerat. Jag älskar A.C. Petersons pampgubbiga gestaltning av ägarbjässen Harold Ballard och hovet runt honom, Jason Priestley som scouten Gerry McNamara och Jack Langedijk som materialare och Börjes extrapappa (och en perfekt berättar-voiceover från start till mål). De legendariska Toronto-lagkamraterna Darryl Sittler, »Howie« McKenny och Lanny McDonald görs själfullt av Anthony Bewlz, Jon McLaren och Torren Sylvain. För att bara nämna några få – ensemblen är enorm i både kvantitet och kvalitet.

Serien lyckas också koppla ihop storyspåren över havet på ett fint sätt.

Som när Börje, nybörjarhög på kokain, ringer hem till mamma i Kiruna från en mörk och sorglig bar i Toronto – en urfin scen, även om jag misstänker att Börje i verkligheten drog de där beryktade linorna på ett coolare ställe och i ett glädjerusigare tillstånd.

Eller som när storebror Stigge hälsar på i Toronto och träffar Börje, Inge Hammarström (Pelle Holmström) och Howie McKenny på en restaurang. Att skapa stel stämning hade vilken manusförfattare och regissör som helst kunnat göra, med hjälp av de här skådespelarna, men Martin Bengtsson och regissören Amir Chamdin (gamla Infinite Mass-sångaren som tidigare gjort Partisan och Cornelis men nog aldrig varit bättre än här) lyfter sekvensen med ett pärlband av perfekta små detaljer, med fokus på Stigs aversion mot kramar och hur självklart han bär med sig sin norrländska slutenhet från Gävle till Kanada.

En annan sak serien hanterar strålande är Börje Salmings närmast makabra skadelista. Vi får se de stora tillbuden som de utspelade sig på isen, vi får följa med under operationer och rehab, men allra starkast blir det när en kirurg under föreberedelserna för en operation ber en sjuksköterska att läsa upp Börjes skadelista.

Herre min skapare …

Några ord också om Niclas Frisks specialskrivna musik …

… som jag först inte gillade alls, dels på grund av Niclas oklara sångstil, dels för att sångtexterna inte rimmar riktigt med scenerna de ledsagar, men när Nina Persson dök upp första gången i den episka Tell Me What You Sell Me rördes jag till tårar, och smälte sedan så sakteliga inför Niclas övriga låtar också, som gör hela 1970-talsgrejen så mycket bättre än någonsin Atomic Swing. Kanske en karriärtopp, där också. ♦

Efter »Börje« blev det mycket youtubande …

… på allt jag hittade av Salming och Toronto (och Salming och AIK, såklart), men de största rysningarna får jag fortfarande av den här lineupen. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar Monarch: Legacy of Monsters, Love has Won – The Cult of Mother God, Scott Pilgrim Takes Off, Rostmacka, Dreamland och mycket mer. Och allra sist som alltid tv-veckans soundtrack som Spotifylista.