[147] »Från första till hundraelfte avsnittet, från fish frenzy till tuna melt«

Bäst i tv-världen just nu

1. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
2. Mr and Mrs Smith (Amazon Prime)
3. Painkiller (SVT Play)
4. En dag (One Day, Netflix)
5. Makten (Makta, NRK/SVT Play)
6. Den långa skuggan (The Long Shadow, ITV/SkyShowtime)
7. Feud: Capote vs The Swans (FX/HBO Max)
8. Criminal Record (Apple TV+)
9. Maryland (ITV/TV4 Play)
10. Champion (BBC/Netflix)

Countdown till »Curb«-finalen inledd

Premiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Första skrattkrampen kommer när Larry David sätter sig i bilen och ber Siri hitta vägen till en restaurang i Westwood. Alltså, att Siri hör fel är ett uråldrigt skämt och borde inte funka, men humorn ligger i tidslängden, upprepningen och aggressionsnivån – Larry hamnar i en shouting-match med Siri, vrålar så saliven yr, och slutar inte förrän Siri fått Larry att kalla henne »cunt« tre gånger.

Men redan i inledningen har vi fått veta att Larry fortfarande bor under galgen med Tracey Ullman …

… som gör entré, och även en exit, med att gorma den här tv-reklamen för JG Wentworth om och om och om och om igen …

… och vi blir också omedelbart briefade om att världens sämsta skådespelare är kvar i Larrys liv och karriär:

Visst är det kul att det nu faktiskt främst är hon, »breakout star Maria Sofia Estrada«, som drar in pengarna åt Larry David?

Och här har det alltså bara gått ett par minuter av finalsäsongens premiäravsnitt, som hade HBO-premiär i veckan.

En initial känsla jag får är att denna allra sista omgång av Curb Your Enthusiasm ändå inte börjar perfekt. Att han tappar glasögonen i toaletten, och idén ovanpå det, att råka blåsa ner tiodollarssedeln i wc-stolen … hur kul är det på en Larry-skala? Men det är just det där med Larry-skalan. Jag vet ju av erfarenhet att jag alltid blir besviken på Curb-premiärerna eftersom mina förväntningar alltid är helt hutlösa. Jag menar, spaltar jag upp plottarna i denna första Atlanta-utlokaliserade episod räcker det ju och blir över för ännu en Curb-klassiker. Plus att Larry är konstant kolerisk, något som normalt brukar dröja till … åtminstone andra halvan av premiären.

Jag har fått tillgång till nio av tio avsnitt på förhand men nöjt mig med att titta på det första. Jag tänkte mig ett avsnitt per vecka säsongen ut – här ska njutas. Och låt mig föreslå att man för maximal tillfredsställelse följer denna säsong parallellt med Curb-ikonerna Jeff Garlins och Susie Essmans companion-podcast The History of Curb Your Enthusiasm. I ett rasande release-tempo nördgranskar de hela seriecykeln från första början. De har redan på en vecka hunnit med fyra avsnitt:

Tack vare deras magiska podd har jag fått ut så mycket mer av inte bara repriskollen på de tidigaste avsnitten utan också av den nya säsongen. I veckans premiärepisod fick vi till exempel en strålande scen där Larry och Jeff stör sig på att andra gäster ideligen uttrycker sina kondoleanser till servitören på lunchrestaurangen, vars mamma dött – då sinkas han ju så att deras mat blir kall. När Jeff säger »I ordered a tuna melt, that’s fucked« är det en kanonreplik i sig, såklart:

Men när jag hör den har jag det nya poddavsnittet om första Curb-episoden The Pants Tent i färskt minne, där Jeff berättat om hur den briljante comedy-veteranen Louis Nye spelade hans pappa och improviserade fram sin beställning på en fiskrestaurang: »I’ll have the … fish frenzy.«

Det går, kort sagt, en spikrak linje från det första avsnittet av Curb till det hundraelfte, över nästan två och ett halvt decennier, från fish frenzy till tuna melt.

Det skiljer massor mellan Curb 2000 och Curb 2024, vilket också är vad de första poddavsnitten till stor del handlar om, men insikten via podden om den sammanhållna utvecklingen, likheterna, de långa linjerna, är det som rör mig till tårar så här under den första finalveckan. ♦

Eve Best & Suranne Jones i gripande syskondrama

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

En kvinna strax under 70 hittas död på Isle of Man. Hennes familj förstår ingenting. Hon skulle ju vara på resa i Wales med en väninna? De vuxna döttrarna reser tillsammans till ön i Irländska sjön och upptäcker ett dolt dubbelliv.

Detta är upptakten till Maryland, en Britbox-miniserie i tre avsnitt på TV4 Play, men det är inte upptakten till en kriminalserie. Det finns inget brott här. Bara en familj, förlängd och nödtorftigt skarvad, full av frågor och små sår som aldrig läkt men kanske äntligen kan sys ihop.

Serien är långt ifrån perfekt. Man känner hela tiden beräkningen i manuset, hur plottar och repliker är uppenbart tänkta och skrivna, det är mer teater än socialrealism. Men det är ändå plottar och repliker som får en att tänka och känna själv. Det mångfacetterade temat om livsval och relationer är starkt, och upplösningen som samlar hela släkten på Isle of Man är fin och tänkvärd, komplett med ogenerade snyftkramar. En tv-upplevelse att känna sig helad av.

Två bärande karaktärer retar mig till vanvett – amerikanska Stockard Channings (presidenthustrun i The West Wing) solospelande dödsdoula samt Dean Lennox Kellys alltför klyschiga romans-man, öns vad det verkar enda taxichaufför, i fiskartröja och fiskarskägg ensam i en rustik stuga i fiskebyn, som dock »brukade hålla på med finans«. Men det är förvånansvärt lätt att ha överseende med honom när Eve Best är så fruktansvärt bra som storasyster …

… och Suranne Jones matchar henne som yngre syskon, därtill manusförfattare och serieskapare. I klippet nedan berättar hon om hur hon lagt in sin egen sorg efter de egna föräldrarnas död, i demens respektive covid, i serien. ♦

Tom Hollander gör en bättre Truman Capote än Philip Seymour Hoffman

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Jag måste vara trög, men det är inte förrän halvvägs in i Feud: Capote vs The Swans på HBO Max, den andra säsongen av Ryan Murphys antologiserie, som jag inser vad detta med popkulturhistoriska fejder som huvudtema faktiskt innebär. Jag är så marinerad i tv-tänket med konflikter som pushas mot lösningar och med protagonister och antagonister att jag missar att det kanske bästa med den här serien är att den typiska popkulturfejden inte rör sig framåt som man förväntar sig. Dessa konflikter står mer still, eller spårar ur, och offentligheten är lika viktig som konflikten. Vilket ger en intressant plattform för ämnen som privatliv versus medial persona, karriärcynism versus mänsklig sårbarhet, narcissism versus själsliga behov.

I den nya säsongen knallar Tom Hollander in som en perfekt Truman Capote (bättre än Philip Seymour Hoffman!), på sin absoluta topp efter kritiker- och bestsellersuccén In Cold Blood, men snart också kreativt uttorkad i ett alkoholiserat skrivkrampande 1970-tal. Serien tidshoppar fram och tillbaka över denna osynliga men ändå allt tydligare tröskel. Det som startade fejden med »Svanarna«, som han kallade gruppen av New York-societetskvinnor som hade trott han var deras förtrogna vän, var typiskt nog en roman som aldrig blev färdig utan i stället reducerades till ett halvfiktivt Esquire-reportage.

De första avsnitten av serien är tittgodis och ger en rik storybakgrund. Det tredje avsnittet är ett fascinerande formexperiment av Gus Van Sant:

Varpå den mer fördjupande andra halvan skiftar från Capote till hans offer, när New Yorks mest glamourösa elitkvinnor skildras i en sorts spegelvändning av Capotes öde – också uttorkade, ensamma, lifestyle-fängslade. ♦

Tre indie-tintade romcomserier på en gång

Ja, plötsligt är det nya romcoms i serieformat överallt på streamingtjänsterna, och de tre jag sett i veckan har alla fått bra kritik – högst oförtjänt i två av fallen, men missa för allt i världen inte den tredje! Snabb genomgång:

The Lovers (SkyShowtime)

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Johnny Flynn och Roisin Gallagher är åtminstone på ytan ett klassiskt romcom-par – stökigt käbblande, extremt omaka (nollkoll-strebrig tv-karriärist möter snattande snabbköpsexpedit), och har ett genretypiskt tuggmotstånd: båda är intresserade av den andras personlighet men inte alltför imponerade av den andras persona. Men, för att låna ett resonemang från The History of Curb Your Enthusiasm-podden ovan, de är för mycket skådespelare och för lite komiker, agerar i stället för reagerar. ♦

Alice & Jack (SVT Play)

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Branschveteranen Victor Levins cv imponerar. Har mest varit producent men också skrivit avsnitt av allt från Mad Men till Heels. Med Alice & Jack, som har premiär på SVT på onsdag, har han velat skapa en »århundradets (oförlösta) kärlekssaga« med doft av lågmäld indiefilm, och formad direkt för huvudrollsparet Domhnall Gleeson och Andrea Riseborough – därtill med geniet Aisling Bea i en biroll. Men hur kan så många kritiker missa att den inte bara vägrar lyfta utan också lämnar kalkonfjädrar efter sig när den försöker?

Ta den här scenen till exempel …

… där kompisgänget har filmkväll med Mitt liv som hund. Efteråt säger Domhnall till Aisling Bea: »You think Swedish people fart as much as regular people? Funny bunch …«

Eller den här dialogen, i ett taxibaksäte:

»Wasn’t it The Rolling Stones who said we can’t let the perfect be the enemy of the very good?«
»Absolutely not, no, not at all, it was Voltaire.«
»Voltaire said that? But did The Rolling Stones say it also?«
»Noo … they said ›You can’t always get what you want‹, quite famously.«
»That’s probably what I’m thinking of.«

Det är så många repliker som, precis som dessa exempel, aldrig kunnat sägas i verkligheten. Vem blandar ihop Voltaire och Stones på det sättet? Vem ser Mitt liv som hund och associerar direkt till en fundering om att svenskar antagligen aldrig fjärtar och därför är en »funny bunch«?

Sista avsnittet är dessutom ett haveri av rent hisnande dimensioner. Inte ens italiensk opera har varit i närheten av detta dödssorgliga finalpajaseri. ♦

En dag (Netflix)

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Här har vi det stora undantaget. Netflix En dag, med Leo Woodall (som vi väl alla fascinerades av i senaste The White Lotus-säsongen) och Ambika Mod (This is Going to Hurt, I Hate Suzie). De är paret som träffas på vild studentfest i slutet av 1980-talet – jag älskar att höra allt från Frankie Knuckles till S’Express i soundtracket – och sedan utvecklar tidernas längsta will-they-won’t-they-historia över två decennier.

Trots det storslagna upplägget är serien mer subtil än episk, och mer dialog än love-action, allt efter serieskaparen David Nicholls eget romankoncept och med starka släktband till Richard Linklaters Before-trilogi. Inledningsvis som en engelsk John Hughes, sedan alltmer som om … tja, eftersom jag har Mad About You i huvudet sedan omnämnandet ovan … som om Paul Reiser och Helen Hunt aldrig hade blivit ihop på riktigt i den serien men ändå gjort 176 avsnitt.

Jag kan bara helhjärtat hålla med min (unga vuxna) dotter:

Man vill att det här aldrig ska ta slut, och det gör det nästan inte heller – One Day är 14 avsnitt lång. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – recensioner av Tokyo Vice S2, Three Little Birds och Hockeyresan med Leifby & Lindfors samt Peter Biskind-podd, The Aces, The Lemon Twigs och Chef!. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.