[149] »Eric Rochant tillbaka med familjedrama – Tarik Saleh tar över Falsk identitet«

Bäst i tv-världen just nu

1. Everything is Fine (Tout va bien, Disney+)
2. Based on a True Story (Peacock/Viaplay)
3. Constellation (Apple TV+)
4. Shōgun (FX/Disney+)
5. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
6. Painkiller (SVT Play)
7. En dag (One Day, Netflix)
8. The Gold (BBC/TV4 Play)
9. Criminal Record (Apple TV+)
10. The Woman in the Wall (BBC/SkyShowtime)

Eric Rochant är tillbaka! Men »Tout va bien« är en annan »Falsk identitet«-mästares verk

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Falsk identitet-skaparen Eric Rochant försvann med, vad vi trodde, sista avsnittet av hans spionserie 2020. Men i november dök han upp som producent för relationsdramat Tout va bien, som han också skrivit två avsnitt av, och i december sjösatte han sitt eget nya produktionsbolag. Men mer om det längre ner. Först måste vi prata om Tout va bien, eller Everything is Fine, som den heter på Disney+ i Sverige.

Serien är skapad av Camille de Castelnau, som jag skäms för att ha gett så lite cred genom åren med Falsk identitet. Hon medförfattade faktiskt merparten av avsnitten under alla fem säsongerna och gjorde serien möjlig för Rochant att realisera. Nu är deras roller ombytta, så låt oss rikta om ljuset på Camille. Tout va bien får mig att vilja utnämna henne till Frankrikes Abi Morgan – eftersom den här serien nästan direkt får mig att tänka på Morgans ljuvliga BBC-serie The Split.

Inte i de första scenerna, som är chockerande våldsamma:

Men sedan.

Precis som The Split är Tout va bien ett både vidsträckt och inträngande familjedrama med massor av vuxen relationspsykologi att känna igen sig och engagera sig i. Men också med mer av barns psykologi och känslor, eftersom den lilla dottern i familjen drabbas av dödlig sjukdom, vilket är katalysatorn för vad som utvecklas över åtta avsnitt.

Det finns en grej kring detta, alldeles i början, som jag inte vill spoila alls eftersom den har en så smart och känsligt drabbande effekt – men, den plottas i gång av vad några huvudkaraktärer skriver och läser på sina mobilskärmar under de första fem, sex minuterna, och avslöjas efter ytterligare halvannan minut. Väl där kommer ni att fatta vad jag menar och vara lika tacksamma som jag för att en så uppenbart underbar serie kommit i er väg.

Falsk identitet-stjärnan Sara Giraudeau har en av huvudrollerna, och om man inte tänkt på att hon har en väldigt säregen spelstil tidigare så gör man det nu – hon agerar nästan exakt som i Falsk identitet, samma slags dröjande tankspriddhet som i själva verket är en bieffekt av skärpa. Och hon går genom rutan här också.

Tout va bien är så bra att det gör ont, och faktum är att börjar man tänka varje del för sig – manuset, regin, agerandet och även klippningen – så kan man så gott som ta på smärtan i varje enskilt moment. Men nu pratar jag om »smärta« mer generellt, som i att det här är en serie som tar andan ur en. Den har också lätta motvikter till det sorgesamma. Precis som i The Split finns här en avväpnande humor också, som för att göra det tunnhudade mer robust. Precis som i verkliga livet.

Alla åtta avsnitt av Everything is Fine ligger ute på Disney+ nu. ♦

Inte nog med att »Falsk identitet« kommer tillbaka – Tarik Saleh tar över

Det är ingen överdrift att redan nu utse årets tv-nyhet, eftersom jag ser detta som den största svenska tv-nyheten typ någonsin. :) Detta verkar inte vara officiellt än, men jag kan inte låta bli att breaka det nu: Tarik Saleh ska ta över världens bästa spionserie, Eric Rochants geopolitiska mästerverk Le Bureau des légendes (Falsk identitet). Både regissera och ha konceptansvar för manusarbetet. Och helt i linje med seriens tidigare expertmässiga fingertoppskänsla ska den här säsongen handla om den afrikanska Sahel-regionen, där det historiska franska inflytandet i takt med de Kreml-understödda statskupperna ersätts med rysk rovdrift.

Kanske är detta en större nyhet i Sverige än i Frankrike, i meningen mer oväntad? Tarik Saleh är ett filmkulturellt stornamn där efter publiksuccén med Boy From Heaven, som hos oss visserligen fick en manusguldbagge men ändå hamnade i pinsam storskugga av Triangle of Sadness. Jag kan inte låta bli att göra en geopolitisk-tematisk jämförelse mellan Saleh och Ruben Östlund. Jag menar, Östlunds bästa pitch för Falsk identitet-jobbet skulle väl vara det där Hollywoodsocialistiska fylletjafset mellan Woody Harrelsons kapten och Zlatko Burićs oligark. Fatta att detta skräp bevärdigades med tre Oscarsnomineringar och en Guldpalm:

Tack och lov för Tarik Saleh.

Men Eric Rochant, då? Han lämnade ju ifrån sig ansvaret för den sista »ryska« Falsk identitet-säsongen till veteranfilmregissören Jacques Audiard och kommer inte att återkomma. Om något, så uttrycker han (kanske) skepsis inför den fortsatta produktionen i en intervju med Deadline Hollywood: »I’m not involved in anything that’s going on around and beyond The Bureau. I created the original and brought it to fruition. I want to continue creating new projects. I don’t have the desire or heart to stretch an idea beyond its own natural limits for production purposes.«

Intervjun med Deadline är läsvärd eftersom han berättar om tänket bakom det nya, egna produktionsbolaget Maui Entertainment, nämligen att värna om kreatörerna i alla led och, mer specifikt, »hjälpa yngre manusförfattare och producenter att växa ut som showrunners«. Hans Falsk identitet-kollega Camille de Castelnau är väl det första exemplet, eftersom hennes serie Tout va bien (veckans topprecension👆🏻) också är den första Maui-brandade, och hennes första som showrunner.

Nästa stora Maui-serie är spanska Isabel Coixets Paris-vardagsdrama Someone Should Ban Sunday Afternoons (ljuvlig titel!), och tillsammans med Coixet jobbar Rochant själv just nu på en helt ny spionserie. Jag såg aldrig Coixets HBO-serie Foodie Love när den kom, men blir sugen nu (finns numera på SkyShowtime). ♦

Blodiga charmchocken »Based on a True Story« ett måste för »Psych«-fans

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Gammalt tennisproffslöfte som en gång slog Roger Federer (och 20 år senare kollar matchbollen på ipaden under toasittningen … »a little slow there, Roger …«) har varit chefscoach på en privat tennisklubb i 17 år när han plötsligt får sparken. En hunkig 24-åring ska ta över, för alla välbärgade hollywoodfruar älskar honom och köper fler shots(!) under lektionerna. »Nej de älskar honom inte«, protesterar tennisveteranen medan han iakttar drinkarna nere på courten, »de är fulla!«

Samtidigt som han degraderas till att träna femåringar misslyckas hans fru, som är fastighetsmäklare, med ännu en husvisning och inser uppgivet att hennes chef kommer att degradera henne »tillbaka till lägenheter«.

Samma dag går till på köpet toalettstolen sönder där hemma.

Men … »äntligen some good luck!« utbrister kvinnan om rörmokaren de anlitar. »A serial killer has fallen into our laps!«

Om ni såg The Flight Attendant så minns ni garanterat bara en sak från den serien – den oemotståndliga adhd-stormen Kaley Cuoco. Och hon är lika yvig här, och därmed helt logisk när hon blir uppspelt av att råka upptäcka att rörmokaren (Tom Bateman gör en perfekt svärmorsdsdrömspsykopat) knivmördar unga kvinnor på löpande band. Och precis lika logisk när hon får med sig maken på idén att genom utpressning få seriemördaren att under dold identitet göra en true crime-podd ihop med dem.

Kan ett upplägg, skapat och skrivet av The Boys-manusförfattaren/producenten Craig Rosenberg, bli bättre? Ja, det kan optimeras genom att sätta Chris Messina i rollen som maken – en av mina största favoriter, behärskar allt, inte minst har han själv gjort en av de kusligare psycho-duetterna man sett, med Matt Bomer – ni minns väl »Nick Haas« i den tredje The Sinner-säsongen?

Men det bästa med Messinas karaktär och en av mina favoritdetaljer i serien är att han inte är, eller visar sig, rädd för seriemördaren de börjar podda med. Det är märkligt kittlande! Man blir liksom impad av tennisgubben. Älskar det.

Based on a True Story har allt. Eller allt som vi brukade vilja ha av tv-serier på 1980-talet. Humor, spänning, sjujäkla tempo och humör, maffigt mainstreamigt experthantverk. Men ovanpå det den där postmoderna spetsen som det kreativa NBC-ägda streamingbolaget Peacock förfinat i flera liknande serier på senare tid (mest känd är förstås Poker Face – när jag hyllade den i somras passade jag på att beskriva den här uppdaterade thrillerkomedi-genren lite närmare, därav Psych-referensen i rubriken: förra generationens neo-åttitotal!).

Och inte minst är detta en så mycket bättre meta-satir om true crime-poddar än överskattade Only Murders in the Building.

Svensk premiär i dag på Viaplay. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – recensioner avShogun, The Woman in the Wall och In Her Car + Constellation, True Detective, The Daily Show, Peter Mangs-dokun med mera. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.