[151] »Young Royals gör kaos«

I dag är hela brevet upplåst för alla. Betalväggen tillbaka nästa vecka. För att alltid kunna läsa nyhetsbreven i sin helhet, bli betalande medlem!

Bäst i tv-världen just nu

1. State of the Union 2024 (The White House)
2. Everything is Fine (Tout va bien, Disney+)
3. The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin (Apple TV+)
4. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
5. Constellation (Apple TV+)
6. Young Royals (Netflix)
7. The Regime (HBO Max)
8. Shōgun (FX/Disney+)
9. The Woman in the Wall (BBC/SkyShowtime)
10. The Gentlemen (Netflix)

»Nu är de officiella« – nytt läge i »Young Royals«

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺📺⬜

När jag förra året försökte förklara storheten i Young Royals riktade jag in mig på dess kvaliteter och förmågor som genre-serie. Och med young adult-relationsdramat kommer en särskild utmaning i att rollgestalterna per definition växer ur genren efter några år. Young Royals utspelar sig under en treårig gymnasiegång där huvudpersonerna nu i säsong 3, som har premiär på Netflix i morgon, har börjat trean.

Därför kan en young adult-serie inte heller köra på med ett will-they-won’t-they-koncept hur framgångsrikt det än är. Kronprins Wilhelms (Edvin Ryding) gayromans med internatklasskompisen Simon (Omar Rudberg) är rena mästerskapet i den genren också, med knorren att det är omvärlden och inte minst hovpolitiska krav som byggt upp won’t-faktorn. Men när Ryding, 21 år, och Rudberg, 25, spelar två 17-åringar på väg mot 18-årsdagen och studentexamen så trampar serien redan otåligt på gränsen för det möjliga – nu är det avgöranden som måste upp på bordet.

När säsong 3 kommer i gång bryter serien därför direkt mot will-they-won’t-they-regeln. »Nu är de officiella!« kommenterar skolkompisarna när de kysser varandra öppet i korridoren i premiäravsnittet.

Att Wille och Simon är som gjorda för varandra, och att Ryding och Rudberg manifesterat denna förälskelse och marinerat den i virala queer-kyssar har stått klart från första säsongen, ja, nästan från första avsnittet. Young Royals är genuint enkel teen romance med koll på läget och allt på rätt plats – manusförfattarna under Lisa Ambjörns ledning skriver med samtidskänsla och tonårsemotionell närvaro, och när Lisa Farzaneh kom in och regisserade upplösningen av förra säsongen både peakade serien och tryckte ifrån på trampolinen mot säsong 3.

Ryding och Rudberg må ha en utstrålning i en egen dimension, men serien är i allra högsta grad en ensembleprestation som utmynnar i att man tror på skådisarna som genuina skolkamrater och på »Hillis« som verklig skolmiljö. Jag är förtjust i hur ledigt dialogen både bär de ödestyngda trådarna (som när Wille bestämde sig för att jaga skiten ur Malte Gårdingers August förra säsongen och strippa honom på prefekt-status och privilegier – vilket får en förlängning i säsong 3) och levererar arketypisk highschool-genre-dialog (»Åh jag fattar ingenting, hur många rader är ens en sån här sonett?« / »På riktigt, ska du skriva en sonett? Du kommer att göra bort dig. Skicka en dickpic i stället så vet du i alla fall varför du blir dissad.«).

Förra säsongsfinalen var ren perfektion, och morgondagens nypremiär fortsätter uppåtkurvan, fångar upp allt från förra säsongen och introducerar en större problembild. Till och med Nordiska Motståndsrörelsen gör entré i kulissen … Men framför allt träder en ny tillförordnad rektor in i handlingen, spelad av Marie Robertson och med det perfekta rollnamnet Vanessa Hamilton. Hon gör Hillis till en krigszon med undantagstillstånd. Utegångsförbud. Mobilförbud. Samtidigt som kungahusets PR-maskin börjar försöka göra influencer-spinn av det outade gayförhållandet.

Mina två favoritscener i första avsnittet har dock mest med det hetsiga, passionerade skådespeleriet att göra. Dels en tablåscen från tjejboendet (klippet närmast ovan) där den så organiskt rörliga dialogen flödar från att klaga över vädret, »fan vad jag hatar det här landet« (en härligt skamlös blinkning till den stora internationella publikens Sverigebild), till ett sånt där replikskifte som både ger trovärdig atmosfär och för handlingen vidare:
»Hon har ju liksom haft samma springtajts flera dagar i rad, det är helt sjukt …«
»Är jag helt sjuk i huvudet om jag säger att hon kan sluta wajna nu?«

Och dels säsongens första hångelscen mellan Simon och Wille, medan föräldrar och jurister förhandlar i rummet intill … kanske hela seriens bästa så långt. Monumenalt meme-material. ♦

Joe Biden skickade chockvågor genom Amerika

Största tv-upplevelsen i veckan var Joe Bidens presidenttal till nationen, natten till fredagen. Jag såg det live och visste då alltså inte att jag skulle få se 81-åringens livs bästa tal, utan var snarare oroad över att påverkansdrevet mot honom skulle få nya bloopers att göra memes av. Vilket gjorde upplevelsen så mycket större.

Det var ju inte bara att talet i sig var stort och starkt, välbyggt och väl utfört, det var ju också en Joe Biden som reagerade och spelade på publikens reaktioner, som lurade republikanerna i samma typ av fälla som förra gången, och som dessutom hanterade Marjorie Taylor Greene blixtrande effektivt:

Det är Donald Trump som har åldersproblem. Varje vecka levererar han svamliga, svettiga tal fulla med små och stora hjärnsläpp. Men de flesta amerikaner är helt ovetande om detta och oroar sig i stället, på grund av memes i sociala medier, för Bidens kognitiva förmågor. När allt de borde oroa sig för är USA:s demokrati och fria institutioner. Detta bekräftades med kraft av State of the Union 2024.

Har ni inte tid och lust att avsätta en dryg timme för att se talet i dess helhet så har David Pakman en bra genomgång här …

… men jag rekommenderar verkligen den fullskaliga upplevelsen:

I vanlig ordning hade oppositionspartiet ett tv-sänt svarstal direkt efter, vilket nog också måste räknas till tv-veckans större upplevelser. Dock av annan dignitet. Se The Bulwarks Tim Millers sammanfattning här nedan. Jag länkar förresten till just Miller eftersom han är gammal republikansk spinster på hög nivå, och eftersom höger-centristiska The Bulwarks Youtube-kanal är så mycket bättre på anti-Trump-aktivismen än alla progressiva viraljägare (varav förstås David Pakman här ovan är en, ska sägas). ♦

»Oxen« är en genant underpresterande dansk dussinthriller

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Danska TV4-aktuella actiondramat Oxen grundlurar mig i slutet av andra avsnittet. Och tyvärr inte på något bra sätt. Så långt hade serien knappast övertygat, det var snarare skådespelarnas face recognition än intrigen som höll intresset uppe, men när vi i slutminuterna av andra avsnittet får veta att den danska säkerhetspolisen kommit en auktoritär statskupp på spåren, med sittande ministrar bland de edsvurna … då tänder jag till.

Jag tänkte ju direkt på hur högerextrema statskuppare massarresterades i Tyskland 2022, och på hoten i dag mot den bräckliga västdemokratin.

Bisarrt nog återvänder serien sedan knappt till detta, utan fortsätter vara en mycket mindre story om ett frimurargäng som haft ihjäl en prostituerad, och sedan utfört ytterligare ett gäng cover up-mord. Och den är full av logiska luckor, löjeväckande överspel (vad håller Birgitte Hjort Sørensen på med …? Och självaste Josephine Park?) och tokfranserier på ren setup-nivå. Hur kom man på att danska Säpo skulle sköta sin utredning på ett konferenshotell, där sedan diverse protagonister och antagonister också bor på hotellet eller i dess omgivning? Med omgivning avses här skogen, där hjälten, en trasig soldatveteran spelad av Jacob Lohmann, bor (för övrigt märkligt lik David Dencik i uttryck och röst).

Jag vet inget om Jens Henrik Jensens kriminalroman som serien är baserad på, men jag vet att serieskaparna Mai Brostrøm och Peter Thorsboe aldrig gjort annat än generiska crime-serier tidigare (Livvakterna, Mordkommissionen och usla Modus) och att de sannerligen inte tar chansen att kliva in i den modernare tv-världen med Oxen. ♦

Netflix-versionen av »The Gentlemen« får mig att gilla Guy Ritchie igen

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

När Guy Ritchie gör lång Netflix-serie av sin 2019-film The Gentlemen så är grundstoryn densamma – en maktkamp bland toppmaffia och miljardärsnobless om ett slottsskyddat cannabisimperium – men iscensättningen är ett fristående parallelluniversum. Ni kanske minns film-casten? Matthew McConaughey, Hugh Grant, Colin Farrell, Charlie Hunnam …! Och jäkla Jeremy Strong! Med de skådisarna fattar jag inte varför jag inte såg filmen när den kom. Men så djupt var mitt ointresse för Guy Ritchie. Dött och begravet vid millennieskiftet.

Tv-serien har blott Theo James och Giancarlo Esposito (Gus Fring i Breaking Bad) som toppnamn, och Ritchie är lite vilse i åttaavsnittsformatet – särskilt när han langar in grafiska text-effekter i efterproduktionen och sekundklippt kollage-action som om det inte gått en dag sedan Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Men han bidrar även med något större till serien, som är mycket bättre än de typiska »based on characters by«-serier som gjordes på Lock, Stock …- och Snatch-koncepten.

Netflix-varianten av The Gentlemen är stökig och förvirrad men liksom på riktigt. Den har Guy Ritchies hjärta. Lite får jag känslan som när andra gamla mästare, oavsett genre, försöker göra sin schtick igen i en ny tid … jag tänker Steven Bochco, David E Kelley … Kanske en smula passé men fan vad jag rycks med ändå, i intrigen, tempot, manéren, cockneyn, galenskapen.

Nu måste jag nog sent omsider se filmen också. ♦

Långt från »The Serpent Queen«-nivå – men kung James gayliv i »Mary & George« måste ses

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

»Från och med nu – ingen mer engelska! Det språket är … a disease of the tongue.«

Älskar den repliken i första avsnittet av SkyShowtimes kvasi-historiska drama Mary & George, med Julianne Moore i huvudrollen som late bloomer-matriark i tidiga 1600-talets England. Repliken yttras av en ung fransk burlesk adelsman (Khalil Gharbia) som ska lära upp Moore-karaktärens son George (Nicholas Galitzine) i vett och etikett.

Problemet är att den suveräna »disease of the tongue«-repliken lika väl kan läsas i denna recension som höras i serien. Serieskaparen och manusförfattaren D. C. Moores dialog är bra, men får inte jättebra fäste i karaktärerna. Många av de mer utmejslade replikerna – vad sägs om »… that surly sodomite Somerset and his Scottish semen-guzzlers«? – får mig bara att längta efter en verkligt besjälad alitterationskung som Ben Elton, och en serie som hans BBC-mästerverk Upstart Crow (sorgligt nog ovisad i Sverige).

Julianne Moore spelar Mary Villiers, grevinnan av Buckingham som blev av med sina privilegier men gifte om sig lika rikt och började intrigera för att lyfta sina söner i samhällshierarkin under kung James I. Redan här tar sig serien friheter med källmaterialet, Benjamin Woolleys populärvetenskapliga bok The King's Assassin. Att denna dock fokuserar hårt på kung James (Jakob I) gränslösa homosexuella förbindelser är inte D.C. Moores serie sen med att fånga upp … 😄 Historiska fakta är hursomhelst bara en vittrande tunn ram runt seriens fantasieggade freskmålning.

Hade Mary & George kommit först i raden av larger-than-life-ekivoka skildringar av medeltidsaristokratin hade den varit rätt sensationell, men nu känns den snarare så pass underlägsen The Serpent Queen, The Great och The Favourite att den nästan blir en gäspning. Här finns inte så mycket av ambivalensen och nyckfullheten från genrens bästa, och till och med Julianne Moores huvudperson landar platt.

Med det sagt, det finns tillräckligt mycket i den här serien för att man ska känna att man måste fortsätta titta. Jag älskar Tony Curran som kung James och hans skotska groupies! ♦

Netflix »Signalen« är en kopia av »Constellation« fast med Spielberg-tema

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Fans av Steven Spielbergs Närkontakt av tredje graden bör kolla upp nya tyska sci fi-thrillern Signalen (originaltitel: Das Signal), som hade Netflixpremiär i fredags. Storyn är en rätt fascinerande modernisering av Close Encounters-huvudtemat, med dels nya tech-geopolitiska lager av svek och paranoia, dels ett helt fenomenalt nytänk i finalupplösningen. Jag ska verkligen inte spoila denna, men den är av karaktären att serieskaparna Florian David Fitz (som också spelar den manliga huvudrollen) och Nadine Gottmann, om det var de som fick snilleblixten, antagligen byggde upp hela serien bakifrån utifrån den.

Faktum är att jag får exakt den känslan även av seriens tillkortakommanden. Efter finalen är det lätt att se seriens självförtroende som en konsekvens av att den hela tiden vet vart den är på väg, vilket final-ess den har i rockärmen – men detsamma gäller seriens otåliga luckor och felbeslut.

Signalen är också något av en spegling av Apple-sci fi-serien Constellation, som jag hyllade för tre veckor sedan: En liten kärnfamilj med en särbegåvad dotter i centrum; mamma astronauten har varit borta länge på ISS-rymdstationen i ett privatfinansierat forskningsprojekt; i tillbakablickar ser vi hur hon gjort sensationella fynd som mäktiga krafter tystar ner; och en särskild kontakt etableras mellan mor och dotter … Antalet likheter är slående. Skillnaderna är att man och hustru här har en raktigenom stark relation, och att den kvantfysiska personlighetsklyvningen i Constellation inte har någon motsvarighet i Signalen, som är mer jordiskt grundad. ♦

»Bakom varje man« skildrar finkrogen som »Orkestret« skildrade konserthuset

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Nya danska restaurangköksdramat Bakom varje man (originaltitel: Bag enhver mand), som hade SVT-premiär i fredags, är inte precis någon The Bear, men i det danska vardagsdramedyperspektivet förhåller den sig till krogbranschen ungefär som fina Orkestret till konserthusbranschen, vilket gör den klart sevärd.

Själva humorn slår lite för ofta över i det klumpiga och klyschiga – Danmark känns fortfarande långt efter Sverige i att satirisera höger/vänster-dualismer som grabbgubbhumor vs feminism, kött vs vegetariskt, rasfördomar vs representation. Men serieskaparna och skådespelarna Julie Rudbæk och Jesper Zuschlag har en rätt mäktig radarparkemi som gjort dem älskade i hemlandet och som här också får det politiska att fungera helt okej. Den bredare, folkligare prägeln känns vinnande, och här motiverar serieskaparna övertygande vad de är ute efter:

Över åtta avsnitt får vi det klassiska restaurangdramat med maktkamp i både köket och ägarrummen, vi får de obligatoriska krogrecensent- och julfest-avsnitten, och här finns också en längre storybåge som engagerar och slutligen även skapar finalspänning.

Men sista avsnittet gör mig också förbryllad. Å ena sidan är det mycket överraskande (det enda jag spoilar nu är att det är en riktig luring!), och det är alltid kul med en smart finalvändning. Å andra sidan finns det något murket (vet inte om jag vågar säga danskt) med sensmoralen som uppstår. Säger inte mer än så, men vi kan återkomma till det om några veckor. Serien är definitivt värd att se, och finalen, som var en stor tittarsuccé i Danmark strax före nyår, slutar med en cliffhanger. Så med tanke på hur populära »Julie Jesper« är känns en säsong 2 given. ♦

Poststrukturalismen i »Curb Your Enthusiasm« – och Larrys & Richards historiska dödsscen

Jag kom ju av mig i min Curb Your Enthusiasm-analys förra veckan, efter Richard Lewis död. Och nu ligger jag efter med såväl slutsäsongen som Curb-ikonerna Jeff Garlins och Susie Essmans briljanta companion-podcast The History of Curb Your Enthusiasm (som jag skrev mer om i min premiärrecension).

Vad jag kände att jag ville få ur mig efter de senaste avsnitten jag sett, Vertical Drop, Horizontal Thug och Disgruntled, var att kanske börjar den här vanliga Curb-vändningen komma nu, den som jag beskrivit så många gånger tidigare; att seriens, eller Larry Davids, storhet smyger sig på efter vad man tyckt varit en lite slapp säsongsupptakt.

Eller, rättare sagt, det finns nog ett system på plats från början, man har bara inte greppat det. Förra säsongen fick Jeff Schaffers liknelse vid ett »tusenbitarspussel« löpa som en röd tråd genom min säsongsbevakning, och i den här säsongens tredje och fjärde avsnitt kom några av pusselbitarna upp till ytan.

Larry David sätter liksom inte längre ihop plottarna som han gjorde i Seinfeld, eller som tidigare i Curb. De röda trådarna består oftare av tankar, teser, ord, som kan poppa upp lite varstans i, ja, inte bara i storylinjerna utan i repliker och dubbelmeningar utan samband med intrigbyggena.

Jag älskar hur två sådana här teman löpte både parallellt och löst genom nämnda episoder: hundar och ballar. Från dubbelmeningen mellan Larrys golfspel och Leons shorts i »drop the ball« till den långa hundtråden som fick en makaber upplösning i slutet av Disgruntled (rena whodunnit, faktiskt).

Curb Your Enthusiasm är helt enkelt smått poststrukturalistisk.

Till sist, innan vi går vidare framåt med den här säsongsanalysen, på tal om golfavsnittet, och med tanke på Richard Lewis död – nedanstående scen kommer att gå till historien.♦

Sju argument för att se true crime-snällisen »Quiz«

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

ITV-serien Quiz från 2020 kan åter ses i Sverige via Viaplay, och den är värd några rader här – först och främst för att det är en spännande historia med verklighetsbakgrund, om en familj som åkte fast för att ha fuskat till sig storvinsten i Who Wants To Be A Millionaire:

Men jag vill också göra ett par generella poänger:

• Det känns befriande med en serie som måste räknas in som true crime-drama men handlar om en helt annan sorts brottslighet än den våldsamma, dödliga, psykopatiska.
• Och den är ett av de bästa exemplen på hur brittisk tv excellererar i konsten att skapa kreativt utrymme utifrån en total replika av verkligheten. Ja, »verklighetsbakgrund« blir ett nästan missvisande svagt begrepp när det mesta är så otroligt nära verkligheten (och notera här även omgörningen av Michael Sheen till Chris Tyrant!):

Sedan kanske det allra största skälet för tv-nördar att se Quiz är att detta var serien James Graham skrev närmast före Sherwood, att Stephen Frears regisserade alla tre avsnitt, och att huvudrollen gjordes av Matthew Macfadyen precis samtidigt som han växte ut som storstjärna i Succession. För egen del vill jag se allt Aisling Bea är med i, Quiz lite extra mycket för att tv-chefsrollen här känns rätt udda i hennes cv. ♦

Mjukisdjur och clownsymbolik i »Tout va bien«

Har ni sett Tout va bien nu? Eller Everything is Fine, som den franska dramaserien heter på SkyShowtime. Jag toppade nyhetsbrevet med den för två veckor sedan (länk i bild):

Jag har fått frågor om det jag skrev om mobilskärmsmeddelandena. De som hört av sig fattade vad jag menade men trodde att jag var ute efter något större, eller mer dolt … så det känns lite futtigt att ta upp det nu, men det enda jag menade var att jag tyckte det var så fantastiskt att den där Alphonse som huvudkaraktärerna messade till varandra om (»Alphonse är död«) var barnets mjukisdjur.

Det jag älskade med detta var hur det direkt byggde upp ett sådant ömsesidigt förtroende ihop med tittarna, hur karaktärernas olika reaktioner och svarsmeddelanden kring Alphonses död var ett löfte om kvalitet.

En annan fråga som dök upp efter min recension var den om clownerna, verkliga och drömda:

Hm. Undrar om jag själv missförstod första scenen? Den var ju så apart och stannade inte kvar i mig när relationspusslet började läggas. Vi kanske ska ta ett eftersnack till om ett par veckor? Bidra gärna. 😄 ♦

Dub me crazy! Mad Professor i »The Repair Shop«

Realityserien The Repair Shop har gått i täta säsonger sedan 2017 och i år fyllt 300 avsnitt på BBC. Programidén är en underbar take på Antiques Roadshow – folk får sina kära ägodelar inte bara identifierade och värderade utan reparerade och restaurerade, och det är specialist-hantverkarna som är hjältarna.

Man kan tycka att en motsvarande svensk spinoff på Antikrundan borde göra succé hos oss också, men när TV4 försökte sig på konceptet i Lotta Lundgrens och Erik Haags Återskaparna 2021 blev det tvärtom tittarfiasko. Kanske var deras koncepttolkning för producerad? The Repair Shops succéformel är att den liksom alltid rullar och har blivit en levande institution i stället för att bara vara en minisäsong i Ernst Kirchsteiger-stil.

Nå. Vad jag egentligen ville komma till var det här exemplet från senaste säsongen på hur otroligt bra The Repair Shop är:

Yep, Mad Professor inna da shop! Trix in the mix! Och vad är det för icke längre funktionsduglig manick han bär med sig? Jo, en första generationens Mu-Tron Bi-Phase som han fått av Lee Scratch Perry när de jobbade ihop!

Tips till SVT om en ännu roligare spinoff: en ren musikversion av The Repair Shop – »Instrumentverkstan«. Merit Hemmingsson får en hammondklenod fixad. Ludwig Göransson får hjälp med att få i gång den gamla portastudion han fick av föräldrarna som nioåring. Max Martin återser sin första Roland's JV-80-sampler … ♦

Jag är fortfarande inte helt övertygad …

… om var jag står i frågan om The Daily Show with Jon Stewart. Är den forna Daily Show-ikonens måndagars-comeback en potentiell gamechanger eller inte? Jason Zinoman tyckte sig i alla fall ha ett övertygande case i The New York Times häromveckan:

Vi fortsätter att kolla, va? I Sverige kan The Daily Show ses, förutom i segmenterade klipp på Youtube, som hela avsnitt på Pluto TV.

Veckans tv-soundtrack

Auf Wiedersehen, Pet!