[153] »Visa snorren för Hillerska!«

Bäst i tv-världen just nu

1. Mr Bates vs The Post Office (ITV/Britbox/TV4 Play)
2. Morran och Tobias: Pengarna eller livet (TV4 Play)
3. Wild Cards (CW)
4. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
5. Melancholia – Operan (SVT Play)
6. Manhunt (Apple TV+)
7. Young Royals (Netflix)
8. The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin (Apple TV+)
9. The Regime (HBO Max)
10. Shōgun (FX/Disney+)

Hjärtevärmande vanligt fölk vs Den Kalla Kafka-staten – brittisk tv presterar genre-perfektion

Seriebetyg 📺📺📺📺⬜

Hur kunde det brittiska postverket tro att hundratals lokala postkontor plötsligt börjat sno pengar ur det dagliga kassaflödet? Hur kunde de inte i stället se sambandet med det nyimplementerade nationella datasystemet från Fujitsu, ens när de anställda påpekade det?

Toby Jones roll är en galjonsfigur bland alla dessa rättsfall i ITV/Britbox-dramatiseringen Mr Bates vs The Post Office, som får svensk premiär på TV4 Play på onsdag. I hemlandet gick serien fyra kvällar i rad precis på nyåret och fick hela nationen besatt av den största rättsskandalen, det största rättsövergreppet, i brittisk historia.

Förklaringen till hur allt detta kunde ske är komplex, och serien gör ett strålande jobb med att förklara – och inte förenkla – hur en it-partners dominans och en styrelses arrogans legitimerade varandras ansvarslöshet och på skattebetalarnas bekostnad förstörde livet för närmare tusen familjer, som tvingades lämna arbeten och i många fall hem, som pekades ut av medier och bespottades som bedragare och som även drevs till självmord. Men alla var oskyldiga.

Brittisk tv är fantastisk på den här typen av socialrealistisk true crime med empatiskt rättspatos i förgrunden, och Mr Bates vs The Post Office är något av det bästa jag sett i genren.

Över fyra avsnitt får vi hela den upprörande utdragna historien utan att seriens manusförfattare Gwyneth Hughes eller regissör James Strong missar ett hjärtslag. Jag njuter av hur serien inte bara lägger vikt vid den klaustrofobiska Kafka-stämningen i de ändlösa rättsturerna utan berör lika mycket i gemenskapen mellan offren. Först två människor, lättade över att bli sedda av varandra över en kopp te … sedan hundratals människor som stärker varandra i en rättslig resning som fortfarande pågår.

Aftonbladet hade i går en mycket bra uppdatering av läget, länk i bilden ovan. ♦

Efter den urfina »Young Royals«-finalen – detta är bara början

Finalbetyg 📺📺📺📺⬜

I början av Young Royals seriecykel såg jag serien som typiskt lågmäld svensk young adult, även om jag anade att kombon Netflix-kungahus-internatskola-gayromans skulle kunna gå rätt bra internationellt.

Nu, efter tre säsonger och en final som serieskaparen Lisa Ambjörn sagt är en definitivt slutpunkt, och efter en konstant kommersiell uppåtkurva som tagit Edvin Ryding och Omar Rudberg ända till Jimmy Fallon Live, inför en talkshowläktare kapad av unga fans …

… känns det som om vi kanske bara är i början av seriens kommersiella cykel. Och då tänker jag inte i första hand på spinoffs (som SvD:s tv-kritiker Anna Hellsten skrev i veckan: »Jag tror inte ett dugg på att det här är det sista vi kommer att se av kidsen utan räknar kallt med ›Young royals The movie‹ eller rentav ›Kung August‹ i tablåerna om ett par år«) utan på vad Lisa Ambjörn också sa, apropå att den tredje säsongen är den sista: »Nu lämnar vi över serien till fansen.«

Young Royals kommer att fortsätta vara en av Netflix mest sedda svenska serier i år framöver. Kulten har bara börjat. I dag reaktionsvideor, i morgon fan-fiction.

Jag älskade den timslånga finalen. Vändningarna på slutet, förstås. Och flera enskilda scener eller scensekvenser hörde till hela seriens bästa.

Som när ledargänget bland treorna först hånade Simon för hans förstamajdemonstrerande men sedan, tack vare detta, kom på att själva sittstrejka. De barrikaderade sig i ett rum, för att få stopp på skolledningens stenhårda åtgärder, och när hungern slog till höll de auktion med det lilla som fanns av energidryck och chipspåsar, som de små bratsen bjöd tusenlappar för … Och ännu bättre: under en strejk som berör vad de själva ser som orättvisa anklagelser om pennalism hetsar de kläderna av en kille och skanderar: »Visa snorren för Hillerska! Visa snorren för Hillerska!«

Allra bäst var förstås Edvin Rydings utbrott på slottet, hans fucking utskällning av mamma drottningen och pappa hertigen. Tanken på hur den ekar över tv-världen!

Och så att hovet sjöng Kalle Stropps födelsedagsvisa ur Grodan Boll för honom när han anlände för familjefirandet av 17-årsdagen, så som de gjort sedan han var liten. Så extremt corny! Undrar hur den scenen dubbas världen över? Hur översätts »Grodan Boll», Ball the Frog?

Netflix har nu också en dokumentär ute, Young Royals Forever – klipp nedan. ♦

Allt om diagnos-tänket i »Morran och Tobias«

Förra veckan visste jag ju knappt till mig av förtjusning över Morran och Tobias: Pengarna eller livet …

… och skrev bland annat att oavsett vem av de fyra serieskaparna som gjort vad så kan knappast »insikterna om vuxen-adhd ha varit alldeles allmänna och slumpmässiga«. Jag fick i veckan lite svar om detta från en av kreatörerna bakom serien, Stefan Wiik, som inledde med att beskriva det kreativa tillvägagångssättet i stort:

»Det är verkligen en kollektiv process som lägger grunden, alla fyra [de övriga är alltså Johan Rheborg, Robert Gustafsson och Mats Lindberg] spånar tillsammans fram händelser, replikskiften och idéer tills vi har en storyline på avsnitten. Sedan har jag skrivit manus och skickat dem fram och tillbaka tills alla är nöjda och Mats, som regisserar, kan göra en regibearbetning av manusen. Och efter det tillkommer mycket fantastisk improvisation av Johan och Robert, utifrån givna situationer och repliker. Så har vi gjort ända sedan Morran och Tobias föddes i Svensk Humor-inslagen.«

Visst var det du som låg bakom den sketchserien, Svensk humor, på SVT? Förlåt att jag sågade den lite förra veckan …

»Japp, jag var initiativtagare och redaktör för hela den programserien. Men du har ju helt rätt i att det inte blev så bra. Min vision då var att samla Sveriges dåvarande ›humorelit‹ och låta alla göra vad de vill med en påse pengar och utefter givna teman, som en sorts essäsamling i humor, men tyvärr var det väl så att många av de inblandade såg det som ett sidoprojekt som de inte lade alltför mycket energi på.«

Det här med Morrans sätt att vara mamma, som låter så mycket som en typisk adhd-föräldrastrategi – hur föddes de idéerna?

»Det kom naturligt när Johan och Robert hade hittat sina karaktärer. Från början hade vi tänkt att de skulle vara två bröder, men det fanns mer dynamik i mor/son-relationen. Att Tobias skulle vara en som hoppar mellan projekt som han går in i för fullt, och är bra på, och att Morran accepterar hans konstiga infall och aldrig ger upp sin moderskärlek var en tidig idé som kändes självklar. En kämpande förälder och en son som kan en massa men saknar social kompetens och inte kommer ut i arbetslivet.«

Jag minns att jag pratade med Rheborg efter den första säsongen, då jag för första gången skrev jag om »adhd-spåret«, och han sa att det inte var någon medveten process.

»Exakt, detta med adhd/autismspektrum var aldrig något vi medvetet skrev in. Vi tänkte mer i termer av två människor som är beroende av varandra, och en omvärld som tagit sin hand ifrån dem båda och gett upp. Två människor utan socialt kapital. Men med pengar! För vi ville inte göra dem ekonomiskt fattiga, belysningen av deras sociala inkompetens och utanförskap blir ännu större om de faktiskt har pengar, men använder dem till helt fel saker. Som att köpa grejer på nätet helt utan impulskontroll.

»Vi tänkte inte diagnos, vi tänkte karaktärer, men jag tycker att du träffat rätt i din analys. Och gett mig insikter om vad vi har skrivit utan att vi då vi skrev det tänkte i exakt de banorna. Jag har själv två barn med autismspektrumdiagnos och intellektuell funktionsnedsättning, och även om de inte påminner om Tobias så mycket så förstår jag Morrans inställning till sin son mycket väl.«

Morran pratar ibland om att Tobias har en hjärnskada?

»Ja, det är mer en mors självbedragande bortförklaring till att sonen inte tagit sig någonstans i livet. Att han blivit undersökt av läkare som bedömt Tobias mentala ålder till 37 år ser Morran som ett bevis för hans handikapp, men Tobias påpekar ju att han var 37 när undersökningen gjordes …«

Det är ganska vanligt att tv-skapare gör tvärtom – tänker medvetet att en karaktär är, säg, autistisk, men säger det inte rent ut i serien … på grund av risker.

»Ja, vi hade nog aldrig kunnat säga i serien att Tobias har en ›riktig‹ diagnos, då hade vi fått massor av arga föräldrar på oss som menat att vi skojar om ett handikapp. Jag fick förresten ett samtal efter Svensk Humor av en kvinna som tyckte att vi drev med förståndshandikappade. Hon önskade att jag skulle få ett funktionshindrat barn så att jag skulle förstå hur det är. Jag svarade att ›jag har redan två‹, men det gjorde henne bara argare för att jag ljög.«

Morran och Tobias: Pengarna eller livet finns på TV4 Play. ♦

»Veronika« är ännu en usel Rapaport-produktion … med ogenomtänkt igenkänning från »Solsidan«

Säsongsbetyg 📺⬜⬜⬜⬜

Om man ska skapa en trovärdig, uppslukande atmosfär i inledningen av en mörk, psykologisk thriller, inte fan inleder man väl serien med att låta huvudrollens Alexandra Rapaport bo …

… hemma hos Alex och Anna i Solsidan? Med samma lampor, och samma böcker i bokhyllan? »Okej, svenska folket har sett Solsidan i snart femton år men de märker nog inte att det är samma hus om vi bara flyttar om böckerna lite och plockar bort den röda pallen … och väck med Magnus Krepper från soffan!«

Jag har redan tidigare ifrågasatt Alexandra Rapaport som producent, som efter den senaste kalkonsäsongen av Heder, och Veronika motsäger ju inte direkt det jag skrev då om »svågerpolitiskt blinda fläckar« när »produktionsbolaget Bigster, som ägs av Alexandra Rapaport själv, låtit sin man, reklamfilmaren Joakim Eliasson, agera huvudregissör på båda Bigster-projekten, Heder och Gåsmamman, trots att han aldrig gjort några andra dramaprojekt. Och självklart har hon låtit Jimmy Lindgren riva av manus till Heder också när han ändå var i gång med sista säsongen av Gåsmamman.«

Mönstret fortsätter här. Veronika är skapad och skriven av Katja Juras och Anna Lindblom, vars enda tidigare projekt är … Gåsmamman och Heder. Visst kan man »hålla det i familjen« när det funkar, men Bigster är i akut behov av kreativ frisk luft. Veronika är faktiskt ännu sämre än Heder, full av de klumpigaste av klichéer, både när det gäller det övernaturliga (Rapaports huvudrollspolis har »alltid haft förmågan« att drömma ledtrådar, mardrömmar som i sig är fulla av ödsliga Tim Burton-träd, fåglar i kusligt synkad jätteflock och vindspel på verandor) och själva brottsfallet (man fattar direkt vem mördaren är, och vem det inte är, eftersom serien är rena handboken i klichéer).

Veronika var en av serierna som kom i kläm när Viaplay skalade ner verksamheten förra året, och jag kan inte fatta hur till och med denna dynga nu fått en ny streaminghemvist (hos SkyShowtime) medan Viaplays allra bästa svenska produktion, Threesome, fortfarande hänger i limbo med en sedan länge färdig andrasäsong. Den första säsongen rankade jag som den bästa nordiska serien 2021. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: jag recenserar 3 Body Problem, Palm Royale, Vigil säsong 2, Girls5Eva, Un amore + skriver om nya Black Mirror, kaffe-youtubekanaler, Melancholia-operan och mycket mer. Avslutar som alltid mitt soundtrack till tv-veckan i form av en Spotify-spellista. Bli betalande medlem!