[155] »I didn’t make you out for a floor fucker«

Bäst i tv-världen just nu

1. Ripley (Netflix)
2. Sugar (Apple TV+)
3. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
4. Los Farad (Amazon Prime)
5. Wolf Like Me (Stan/Peacock/Amazon Prime)
6. Shōgun (FX/Disney+)
7. Morran och Tobias: Pengarna eller livet (TV4 Play)
8. Loot (Apple TV+)
9. The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin (Apple TV+)
10. Divided Youth (Da ponte pra lá, HBO Max)

Bland alla klassiska Patricia Highsmith-filmatiseringar står Netflix »Ripley« i särklass

Seriebetyg 📺📺📺📺📺

Jag älskade filmen The Talented Mr Ripley när den kom 1999, och har sett om den och fortsatt att älska den, men onekligen krympte den ihop lite nu när Netflix släppt Steve Zaillans åtta timmar revisualisering av Patricia Highsmiths klassiska kriminalroman.

I motsats till Anthony Minghellas film fick den mig att närstudera romanförlagan, eftersom det var så oemotståndligt fascinerande att uppleva hur serien verkligen kändes som mitt eget minne av boken, 30 år efter läsning. Så kändes ju aldrig filmen, som förhöll sig mycket friare till förlagan. Och då menar jag inte bara att Jude Laws Dickie spelade dålig saxofon i stället för amatörmålade, utan för att filmen hittade på egna huvudkaraktärer, adderade en stor kärlekstriangel mellan Matt Damons Tom, Cate Blanchett och Jack Davenport, och rentav avslutade alltihop med ett mord som inte existerar i originalet (Minghella hittade själv på Blanchetts karaktär, och gjorde praktiskt taget en ny karaktär av Davenports roll, som var en flyktig bifigur i boken).

Jag hade helt glömt bort hur långt Minghella faktiskt distanserade sig från boken, och känner nu – efter att ha sett filmen och läst boken parallellt med att ha sett den nya tv-serien – att filmen är något av en urspårning.

Jag ska i ärlighetens namn också säga att jag återupptäcker finesser även hos Anthony Minghella – hur han löser scenövergångar, inte minst, och samtidigt sätter filmens svängiga ton. Som när Dickie och Tom ska ut i den där båten i San Remo. I tv-serien är det mer som i boken, Dickie bara föreslår att de ska hyra en båt (fast i boken är det Tom som får idén, där har redan Dickie sagt vad han tycker om Toms påhängsenhet och mordplanen är mer överlagd – i tv-serien sker dialogen först i båten, vilket är ett av flera liknande subtila genidrag i Zaillans manus). I filmen ser vi först Jude Law i gasen på stranden – hög, adhd, bara adrenalin? – flippra med händerna och spela låtsastrummor, säga något om att trummor är coolare än saxofon och att han måste börja spela, och så klipps bara början på båtfärden in i samma svep, synkad med en snygg övergång även i Jude Laws repliker.

Men sedan kommer den stora skillnaden, och det är en typskillnad som återkommer på liknande sätt många gånger. I filmen får vi praktiskt taget bara se Tom banka ihjäl Dickie med åran, sänka båten, klart på en halvminut! Tv-serien gör däremot en extrem ansträngning i att återskapa Patricia Highsmiths detaljerade förlopp – hur ska Tom göra sig av med kroppen? Kan han använda ankaret, en cementvikt? Hur lossar han repet, när det inte går med Dickies tändare … Andrew Scott är fantastisk här, hur han gestaltar hela tankeprocessen steg för steg. Och ännu bättre blir det när Zaillan troget följer boken ner i vattnet, med den kluriga dominoeffekten mellan betongblocket, repet och utombordsmotorn – Tom hamnar i vattnet, båten hamnar i spinn … sedan följer ytterligare andlöst spännande action-moment innan Tom lyckas undkomma den makabra situationen. Och en konsekvens här är att när både Matt Damon och Andrew Scott drabbas av mardrömmar efteråt så tolkar vi dessa i filmen som ett undertryckt samvete, medan vi i serien får en rikare association, dominerad av Scotts rädsla för att inte ha lyckats undanröja spåren tillräckligt och hans ångestupplevelse av havsdjupet.

Och när det är dags för nästa döda kropp – Eliot Sumners Freddie Miles – vet vi vad som väntar. I filmen ser vi bara ännu ett mord och ännu en kropp som ska göras av med. Tv-serien visar i stället i detalj framför allt hur svårt det är att göra sig av med en död kropp … och det får mig att minnas dessa moment som viktiga kontrapunkter till relationspsykologin i boken. Filmen har inget av detta, tv-serien har allt.

Och mer därtill. För det första gör som sagt Zaillan små, smarta förskjutningar i manuset för att återbördandet av Highsmiths originalstory ska flyta bättre i tv-formatet. För det andra gör han också stora tillägg, men på en helt annan nivå än Minghellas hollywoodska extra-karaktärer, extra-kärlek och extra-mord. Steve Zaillan skriver in en rätt stor subplott om den italienska barockmålaren Caravaggio, som rör sig som en växande psykologisk underström parallellt med att Dickie introducerar Tom för konstnären, och Tom sedan utvecklar en egen fixering vid dennes verk från skarven mellan 1500- och 1600-tal. Detta spår rör sig från sidan och in mot berättelsens centrum, så till den grad att det episka, 70 minuter långa, finalavsnittet inleds med en lång scensekvens som återskapar Caravaggios mest ödesdigra natt i Rom 1606.

Det finns mycket mer att berätta om Ripley. Jag har gjort mängder av noteringar under seriens gång – från hur mycket jag älskar gestaltningen av Toms utanförskap när han stånkar omkring i sin svarta skinnjacka i italienska solstrålar och stentrappor till hur kul det är Zaillan castat John Malkovich i en senkommen roll som larger-than-life-konsthandlare (finns ej i boken!), givetvis med baktanken att vi ska associera till Malkovich egen rollinsats som Tom Ripley i Ripley’s Game från 2002. Men framför allt vill jag bara understryka att Ripley är ett stort, urvackert, kusligt, filosofiskt konstverk i sig. Bara detta att det är Paul Thomas Anderson-filmfotografen Robert Elswit som svarat för fotot (han har ju dessutom gjort storverk i svartvitt förr, med George Clooney i Good Night, and Good Luck).

Jag lägger in ett sista intervjuklipp här nedan, en riktigt härlig Q&A-halvtimme där Steve Zaillan berättar om hur han verkligen ville försöka visualisera sin åtta timmar långa läsupplevelse av romanen. Han går även in i detalj på hur man gick in i detalj i båtsekvensen, Andrew Scotts har en jätteintressant teori om kraften i det svartvita fotot, och Eliot Sumner är allmänt underbar! ♦

Samtalet om »Sugar« fortsätter den 10 maj

Veckans andra stora nya serie är ju Sugar på Apple TV+, men den skrev jag långt om redan förra söndagen:

Tyvärr kan vi inte prata klart om serien förrän i mitten av maj, efter det näst sista avsnittet. Plottwisten där är, som jag skrev i söndags, extremt utmanande och skär sönder genren i genreserien. Ser fram emot att få höra vad ni tycker. ♦

Golvgökarspecial: Bruce Springsteen kläckte bästa repliken i senaste »Curb«

Avsnittsbetyg 📺📺📺📺⬜

Veckans Curb Your Enthusiasm-avsnitt var såklart finalsäsongens hittills mest hypade, delade och omtalade – eftersom Bruce Springsteen gjorde inte bara en cameo utan en hel jäkla rollinsats: spelade sig själv i en subplott där han fick covid av Larry.

Det måste ha varit något av en dream come true för Springsteen – erkänt stor Curb-fan – att få sitta runt ett lunchbord med Larry David, Jeff Garlin och J.B. Smoove och panga på med klassisk Larry-dialog. Om … golvknullande.

Måste säga att jag inte var riktigt med på noterna från början här. Tyckte det blev mer jippo och finalfestlighet än patinerad Larry-comedy när rock-ikonen liksom tog över och skymde ett bra manus, inte för att han var dålig, utan just för att han var så rock-ikonisk. Sedan såg jag ju – efter att jag i sedvanlig ordning repeterat avsnittet – att detta mer låg hos mig. Bruce gjorde en kanoninsats!

Och det sägs att det var han själv som improviserade fram den bästa repliken – »I didn’t make you out for a floorfucker – och fick hela rummet att bryta ihop efteråt. Tycker också att det syns i avsnittet, särskilt på Jeff Garlin, att repliken kom oscriptat. Den här återhållna reaktionsminen har man ju sett förut …

Som svensk, med undertexterna aktiverade, fick man dessutom en extrakomisk bonus i översättningen. »Jag trodde inte att du var en golvgökare.« ♦

Massor av fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Divided Youth, Parasyte: The Grey, Crooks och Found + skriver om I Think You Should Leave with Tim Robinson, Morran och Tobias, Morgonsoffan, Scoop, bland mycket annat. Avslutar som alltid mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!