[161] »Mer Doctor Who-goes-to-Yellowstone än Twin Peaks-till-häst«

Bäst i tv-världen just nu

1. Kalla fakta: Undercover i trollfabriken (TV4 Play+)
2. This is Not Sweden/Això no és Suècia (SVT Play)
3. Alla utom vi (Max)
4. STHLM Blackout (Amazon Prime)
5. Hacks (HBO Max)
6. Allt och Eva (Viaplay)
7. The Sympathizer (HBO Max)
8. Them: The Scare (Amazon Prime)
9. Welcome to Wrexham (Disney+)
10. Such Brave Girls (BBC/SVT Play)

Aina Clotet är Spaniens Billie Piper, Emily Mortimer & Dolly Wells i årets härligaste familjekaos

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

En spansk serie – eller katalansk, eller rentav en smula katalansk-svensk – har dykt upp på SVT Play i veckan och totalt knockat mig. Això no és Suècia är originaltiteln, This is Not Sweden heter den i SVT-tablån. Vilket väckte lite fördomar hos mig innan jag såg serien, i synnerhet som de båda ansvariga produktionsbolagen i Barcelona fått stor uppbackning av inte bara spansk och katalansk public service utan också av svenska produktionsbolaget Anagram samt svensk, norsk och finsk public service. Fördomarna gäller alltså europeiska samproduktioner och sitter kvar sedan 1900-talet, då man alltid ignorerade varje film i tablån som var typ »österrikisk-fransk-brittisk« och vars misch-masch av hit-och-dit-intressen alltid lyste igenom i resultatet. Detta sitter kvar i mig som en instinktiv tagg vilket är dumt, samproduktioner i dag är något annat än det var då.

Men allt jag läste om serien innan jag såg den gick ut på att Liv Mjönes är med, som »svensk supermamma« och woke-idol för den progressiva huvudrollsfamiljen tvärs över vägen med föräldraledig pappa och godisförbudpolicy, och jag såg framför mig en krock snarare än fusion mellan två länders dramakulturer, i synnerhet som jag tog för givet att det skulle vara en satir. Men jag trodde fel på alla punkter, vilket nog också bidrog till hur överväldigad jag blev av en helt homogen katalansk produktion, och av en rätt allvarsam dramaserie där egentligen inget annat än livet självt står för komiken.

Dessutom visade sig Ia Langhammer vara den mest närvarande svensken, långt innan Liv Mjönes kommer in på allvar – hon spelar mamman till Livs rollgestalt, som isolerar sig i sorg i halva serien (efter att tonårssonen begått självmord i första avsnittet). Men det svenska är bara en allegorisk detalj i huvudpersonen Marianas liv, eller i hennes kämpigt samhällsmedvetna och altruistiska livsfilosofi. Hon spelas av Aina Clotet, som också skapat serien, huvudförfattat och regisserat första och sista avsnittet. Clotet är alltså seriens starka kvinna, framför och bakom kameran, och vann också välförtjänt Best Performance-priset vid Cannes-tv-festivalen i april.

Både som skådespelare och som serieskapare får hon mig att tänka på Emily Mortimers och Dolly Wells Doll and Em och på Billie Pipers I Hate Suzie – också serier med serieskapande skådespelare – samt på Molly Smith Metzlers Netflix-sensation Maid, som jag rankade som årets bästa serie 2021. Dels för den egensinniga, impressionistiska kvinnliga auteur-tonen, dels (när det gäller Maid) för att den har en sensationell barnskådespelare i centrum.

Här heter hon Violeta Sanvisens och är det bästa jag sett i litet-stökigt-barn-i-familjekaoset-genren sedan de första två Outnumbered-säsongerna. Det dröjer inte länge förrän jag börjat längta efter varenda scen där hon har repliker – himmel vilka repliker, vilken leverans! – och sedan inse att hon inte ens behöver repliker. Jag har plockat ut ett klipp-exempel här nedan, serien är full av sådan fysisk närvaro. I denna scen har Ia Langhammer precis cyklat in i dem och irriterat cyklat vidare:

Familjen i handlingens centrum har flyttat från Barcelona och ut på landet efter att maken tech-ingenjören sålt ett patent och kunnat ta pappaledigt på obestämd tid (men han börjar smygjobba efter ett tag, något hustrun förväxlar med porrsurfning). Mycket har hänt i familjens liv på kort tid – nytt hus, ny skola, ny hund som bitits till köttslamsor av ett vildsvin – och dottern är utagerande, hon biter klasskompisar, tjafsar emot föräldrarna om allt.

Mamman drar ihop en föräldragrupp och bjuder in en familjepsykolog. Det blir en lång samtalskväll som tar en ände med förskräckelse i första avsnittet. Men varje efterföljande avsnitt inleds av en ny utsnittad scen från den långa vindlande psykologträffen, där allt från sex till psykisk ohälsa avhandlades med både djupt allvar och avväpnande humor, vilket kongenialt sätter ett löst tema för respektive avsnitt och samtidigt sätter tonen för hela seriens approach och genre-mix.

Hela säsongen ligger uppe på SVT Play. ♦

Nya höjder när Filip Tellander tar över »Alla utom vi«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Serieskaparen Erik »Jerka« Johansson har inte jobbat med andra säsongen av Alla utom vi, förutom alldeles vid uppstarten av planeringen, utan har lämnat över denna fint fristående och förbättrade adaption av kanadensiska How to Buy a Baby till Giants & Toys-regissören Filip Tellander (Grotesco, Boy Machine), som tillsammans med huvudrollsparet Alba August och Björn Gustafsson utvecklar både humorn och allvaret i serien.

Det fina med Alla utom vi är att även om den ständigt sträcker sig efter de mest komiska poängerna bygger den samtidigt upp ett ansenligt drama-förtroendekapital. Jag ska inte spoila något, men den nya säsongen får anledning att fördjupa relationspsykologin, och här är både August och Gustafsson fantastiska. Alba August har sedan sist setts i en mängd roller, bara just nu i Bullshit och STHLM Blackout, men Alla utom vi är som en »hemmaroll« för henne, det är här hon blir som mest ett med rollen, och Gustafsson har aldrig varit bättre än här, just nu. Det är uppenbart att han, Alba och Filip Tellander hittat en djuplodande kemi tillsammans.

Samtidigt är komedin Tellanders hemmaplan, och på den fronten känns den nya säsongen bitvis som ett återbesök i någon tidig Solsidan-upplaga, med obekväm livsstilssatir som bas, men samtidigt drar manus och regi ibland undan mattan under fötterna på skådespelarna – vissa scener är som om de spelats in i Lustiga huset med skrattspeglar och desorienterat branta golvlutningar åt alla håll. Som ett pitchmöte på Gustafssons karaktärs byråjobb i andra avsnittet som tas i en rent anarkistisk och absurdistisk riktning. Det hade varit lätt att bara manusskriva »pitchmötet från helvetet« men detta blir något helt annat. Inte minst gör Filip Tellanders Grotesco-bakgrund sig påmind. Och David Wiberg som kunden är strålande. Var så goda, ett Twin Peaks-pitchmöte i fyra akter:

Den här kundrelationen blir, liksom det nyköpta huset, en djupare del av berättelsen under säsongens gång, vilket är en kvalitet i sig i serien: allt tas om hand, inget lämnas åt slumpen i narrativet.

Jag har i veckan också sett nya danska komediserien Call Me Dad (recension nedan) och det är intressant att jämföra hur olika den och Alla utom vi tar sig an humor i ett relationspsykologiskt känslolandskap. I den danska serien spelar alla rollfigurer på ungefär samma dramavillkor och så uppstår komiken som effekter av det. Men i Alla utom vi är det i stort sett enbart de båda huvudrollerna som står för allvaret medan omgivningen rätt mycket reduceras till komisk effekt. Det ger faktiskt en särskild, finkänslig kvalitet till allvaret mellan Alba och Björn. Särskilt hos Alba August är det spännande att följa kontrasten mellan när hon befinner sig i sin sorg, eller i en stum bubbla med Björn Gustafsson, och i den yttre världen där de sociala koderna tar över och satiren självalstras.

Alla utom vi får premiär på tisdag, samtidigt som den nya Discovery+/HBO-sammanslagna streamingtjänsten Max sjösätts. ♦

Danskt anti-gemyt i »Call Me Dad«

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Eftersom manusförfattaren till nya danska Viaplay-serien Call Me Dad (originaltitel: Kald mig far) är Søren Felbo, vars Orkestern jag rankade som en av 2022 års bästa nordiska serier, kastade jag mig över förhandsvisningen och såg allt på en kväll. Inte särskilt krävande, när hela serien är slut efter sex 20-minutersavsnitt. Och verkligen inte krävande innehållsmässigt heller.

Precis som i Orkestern är manusbladen tättskrivna och humorn kondenserad. Men seriens huvudtema är det kanske minst intressanta – att den ena av huvudrollernas två 20-nånting-kockar med hipster-catering-firma blir seriöst romantiskt involverad med kompisens dubbelt så gamla singelmamma. Jag hade inte kollat upp handlingen innan utan trodde utifrån titeln och de första scenerna att någon av de unga huvudrollsinnehavarna snart skulle bli pappa – men den ena skulle alltså bli »styvfar« till den andra. Det är det danskaste med serien, på ungefär samma sätt som trekantsknarkandet i lysande Cold Hawaii (som jag hyllade här) var så in i helvede danskt.

Den köpenhamnska woke-miljön känns också väldigt, ja, behagligt dansk, med fokus på från-jorden-till-borden-vegetarianism (undantaget krabbor, som är en invasiv art och bör fångas och ätas för återskapandet av naturens balans). Det är riktigt skönt att den inte är särskilt satirisk utan bara är. Om något påminner den om Will Arnetts Flaked.

Och det bästa, det som lockar mig att direkt starta nästa avsnitt när det förra är slut, är de jämnåriga relationerna – mellan killkompisarna och tjejerna som den ene (han som inte är ihop med den andres morsa) är på väg mellan. Alex Høgh Andersen och Magnus Haugaard är supersympatiska i huvudrollerna och särskilt Andersens konflikträdda, översnälla och överdrivet förstående manér driver hela serien framåt, inte minst hans fixering vid att vara så politiskt korrekt att han ställer till genanta scener både med en ghanesisk kulturförening och en queer advokat. Även detta humorspår, charmigt men klumpigt, är väldigt danskt, när jag tänker efter.

Och när jag tänker efter en gång till så är ytterligare en bärande del av seriens kantiga relationspussel rätt »danskt«: att man låter Andersens flickvän inte bara ha skitmycket adhd och latent psykisk ohälsa utan också vara fullständigt skitjobbig. Otänkbart i en svensk serie med motsvarande persongalleri och tema.

När serien är över slår det mig att den är precis som det jag skriver om nya irländska Netflix-serien Bodkin längre ner i detta brev – båda är av serieskapare och manusförfattare som vill göra tv-serie (grundidén till Call Me Dad är av de båda huvudrollsskådespelarna), och som tokspånar fram roliga detaljer och till sist höftar till storyn utifrån dem. Men där Bodkin dör av storybristen vibrerar Call Me Dad av berättarlust. Den har det där organiska och självklara gemensamt med Cold Hawaii och många andra serier i »danska nya vågen« (som jag brukar kalla den, eftersom den andas så mycket franska nya vågen).

Call Me Dad har brister. Först mest huvudspåret om relationen mellan en 25-årig kille och hans bästa kompis 50-åriga mamma, men mot slutet en hel liten kedjereaktion av småkonstiga manusbeslut som skapar oreda i seriens nerv och rytm och ett kaos-slut som är så danskt, så danskt att det blir svårsmält för en svensk van vid pastöriserad tv-mjölk.

Serien liknar kanske mer den danska krogsatiren Bakom varje man, som jag skrev om här, än Orkestern. ♦

Nyskapande western-scifi-bastarden »Outer Range« slängde ut serieskaparen och tappade allt … utom Josh Brolin

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

När jag läser min säsong 1-recension av Outer Range igen får jag rätt mycket att tänka på. Jag älskade den ju. Varför har jag inte sett fram emot säsong 2?

Frågetecknet gjorde att jag började kolla säsong 1 igen parallellt med den nya säsongen, som kom upp på Amazon Prime i torsdags. Det allra första avsnittet inleddes med att Josh Brolin i rollen som ranch-patriark bara satt och läste tidningen längst bak i kyrkan när det var söndagsgudstjänst i hans Wyoming-håla. Jag har sett tusen gudstjänster i amerikanska tv-serier men aldrig något sådant. En underbart avväpnande scen som i ett slag berättade något bärande om både huvudpersonen och serien i stort.

Brolins karaktärs relation till religionen är kort sagt komplicerad. Hans svärdotter har varit försvunnen i nio månader, förmodat död, och han har hittat ett bottenlöst svart slukhål på sina ägor som via metafysiska krafter gett honom onda föraningar om slutet för både ranchen och hans liv. När han ett par avsnitt in i första säsongen i villrådig desperation får för sig att leda en bordsbön slutar den med att han skriker direkt till Gud: »Jag hatar dig, din fucking jävel!«

Outer Range har två dimensioner, sammanlänkade via en portal, som dock inte är det där svarta hålet i marken utan snarare några av de mänskliga relationerna i serien – främst den mellan Josh Brolins karaktär och en ung och både fragil och andestark hippietjej, spelad av Imogen Poots, som av oklar anledning sökt upp ranchpatriarken för att få svar på diffusa ödesfrågor – något binder samman dem: de saknar minnen från före nio års ålder.

Men säsong 1 osade också av Yellowstone-stämningar: moderna kofösare på ekonomisk nedgång i de enorma vidderna nedanför Klippiga bergen, ansträngt familjeliv, halvprofessionell tjurridning, obligatorisk fylla i rockbaren, och, i intrigens centrum, två ranchägarklaner i bitter gränsfejd som utmynnar i ett mord. Den här delen av serien var fast och hård som granit, de bistra, vilsna männen på ena sidan, de egentligen starkare men lika livsvalsmässigt bakbundna kvinnorna på den andra – Lili Taylors matriark, Olive Abercrombies omnipotenta och storögda barnbarn (som blir ett slags huvudperson i säsong 2) och Tamara Podemskis mordutredare, som är gay och ursprungsamerikan och bedriver sheriff-valkampanj.

Även i grannfejden finns en mänsklig portal till den andra dimensionen: Josh Brolins labila nemesis, partriarken på andra sidan markgränsen, som ges diffusa David Lynch-kvaliteter av en otroligt vass Will Patton i rollen. Patton har varit med i ett par Yellowstone-säsonger också, men är mer av Twin Peaks-kaliber här, går på ett rovdjurs instinkt, njuter av att kollra bort både fienden och de egna vuxna sönerna med sitt narcissistiska munläder. Som när Josh kommer förbi för att försöka lösa gränsbråket och en sängliggande, djävulskt road Will först skickar efter två glas Clamato, tomatjuice med musselbuljong, och sedan föreläser om tomheten i sin själ:

»You know, there was a period in the late eighties when I really got into erotic art? I must have bought three dozen paintings. I’m not talking about any prudes, not talking about Aubrey Beardsley or Pablo fucking Picasso, I’m talking about he real out there stuff, stomach in your throat kinda stuff, Nan Goldin, Betty Tompkins, George Condo, you see what I mean?«

Josh Brolin står tyst och dumsmuttar på sin Clamato och ser inget alls. Ett universum skiljer mellan dessa granngubbar. Will Patton säger sedan att hans hunger aldrig kommer att stillas och att han inte vet varför han vill åt Brolins ägor västerut: »You tell me …« Underförstått, han vill ha just dem eftersom Royal hellre vill avstå de södra.

Ett par avsnitt senare dansar Will Patton ensam till Viki Carrs It Must Be Him, eller, inte ensam, han ömmar för ett mytologiskt föremål i famnen, en sten som har ett metafysiskt fruktkött liknande dimman i Brolins slukhål … scenen är ren ersatz-Lynch, men den är oemotståndligt bisarr, och i dessa delar – vardag vs weirdo – älskar jag Outer Range. Eller älskade. Detta är precis lika egensinnigt starkt när jag ser om säsong 1, men det är spårlöst försvunnet ur säsong 2.

Serien har bytt showrunner, och det är ett uppseendeväckande byte. Outer Range är americana-dramatikern Brian Watkins debut som tv-serieskapare – men han är bortpockad från säsong 2?! Det var ju hans våghalsigt gränslösa ambitioner som gjorde serien, och som gjorde den sevärd och minnesvärd ända in i det alltmer förvirrade slutet av säsong 1 där det visar sig att (och jag tycker inte detta är en spoiler utan tvärtom berikande att ha med sig från början) den grekiska skördeguden Kronos är på besök från andevärlden och börjar fucka med tiden.

Men nu har i stället Luke Cage-producenten Charles Murray kommit in och »styrt upp« flummet. Eller snarare kastrerat serien. De fria visionära vidderna mellan vardag och magi är bortskrivna. Det må hända mycket i säsong 2, både på rancherna och i den metafysiska intrigen, och det är mycket tydligare vad allt handlar om – säsongen utgår helt från det stora avslöjandet i förra säsongsfinalen om Imogen Poots och Olive Abercrombies karaktärer, och den håller kursen spikrakt fram till en definitiv seriefinal. Men fram dit är det mer Doctor Who-goes-to-Yellowstone än Twin Peaks-till-häst, om man säger så.

Men rätt ska vara rätt: även om jag långa stunder har tråkigt med säsong 2 så är själva finalen riktigt tillfredsställande. Charles Murray ska nog ha lite kredd ändå för att ha landat serien i en upplösning som även vi S1-diehards känner oss helt hemma med. Denna final gör också att jag till fullo vill rekommendera hela seriecykeln. Men i så fall – kolla helst inte på den utförliga recapen här ovan utan ta in säsong 1 långsamt, njut av den, titta storögt, och snabb-glitcha sedan igenom säsong 2 fram till de sista avsnitten där du kan sakta ner igen och landa mjukt och gott. ♦

Äntligen en sydkoreansk vuxenserie som inte lajvar lam gameshow-satir

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Vad som till en början känns utmattande svårbegripligt i sydkoreanska politiska Disney+-dramaserien Uncle Samsik – med namn på myndigheter och organisationer, partier och politiker, maffiaklaner och militärer, staplade ovanpå varandra i scen efter scen (därtill med förklarande oöversatt koreansk textgrafik) – rätar under de två första avsnitten ut sig till en spännande maktkampspremiss i 1960-talets efterdyningar av koreanska kriget. USA:s inflytande och exit i kombination med industriell växtvärk och polarisering gör att kriminella pengar och intressen flödar in i varje spricka, och vi lär känna två huvudspelare:

• »Farbror Samsik«, spelad av Parasit-stjärnan Song Kang-ho (tillika The Host och Snowpiercer), en fixar-entreprenör som parasiterar på politiska och/eller kriminella strebrar han kan hitta – beställningsmord är en specialitet.
• Och idealisten Kim San (Byun Yo-han, mest känd från Mr Sunshine), som kämpat i myndighetskorridorerna i två år för Sydkoreas ekonomiska återuppbyggnad med ideliga industriella och jordbruksfinansiella rapporter som ingen läser, och som säger upp sig för att själv bli politiker.

Därmed är manegen krattad. När deras vägar äntligen korsas, det vill säga när Kim San fått så mycket vind i seglen att Samsik får syn på honom (eller hans potential), blir det åka av. Idealisten börjar acceptera mörka genvägar, spinndoktorn börjar se sig som en kungamakare med närmast gudomlig förmåga.

Regissören Shin Yeon-shicks produktion imponerar över hela linjen – inte minst miljö, scenografi och foto – och påminner mer om Sydkoreas filmunder än Netflix-våg. ♦

Jerry Seinfeld dekonstruerar Bill Maher i realtid

Avsnittsbetyg 📺📺📺📺⬜

I flera år var Real Time with Bill Maher ett måste i mitt liv, men till slut klarade jag inte längre av Bill Maher själv. Stockkonservativ i sin 1990-talsradikalism, tror sig vara evidensbaserad samtidigt som han är typisk kalifornisk anti-vaxxare, outhärdlig i sitt gräsrökargaggiga tjat om samma saker vecka efter vecka – cancel-kultur, safe-spaces, hatet mot unga progressiva.

Ändå kan jag inte låta bli att i stället kolla på hans Youtube-talkshow (och podcast) Club Random with Bill Maher, trots att den har ännu mycket mer av Mahers dåliga sidor. Det är först när man ser den ofiltrerade versionen av honom som man förstår att den man sett tidigare varit filtrerad. Till exempel det här med att han röker marijuana programmen igenom. Det gör honom inte gott, direkt. Och när gästerna också gör det, ja, då kan det spåra ur. Ni kan ju föreställa er episoden med Woody Harrelson … så utan filter att han knappt har makt över munnens rörelser. Inte så lyckat i en talkshow.

Dessa rader skrev jag först bakom betalvägg i ett brev förra sommaren, där jag ändå inte kunde låta bli att hylla en spännande programform med flera kameror men ingen kameraman – bara Maher plus gäst i rummet; miljön är två djupa fåtöljer i en hemmabar välförsedd med öl, sprit och is; och ibland tänder det till betydligt mer än i spliffarna. I den recensionen gick jag närmare in på förra säsongen som helhet, med en lång rad av de bästa klippen:

Den senaste säsongen har jag inte hunnit med ännu, men när Jerry Seinfeld var gäst förrförra veckan satt jag klistrad.

Det är lustigt, detta med Seinfeld – han har synts till i alla möjliga sammanhang på sistone eftersom han gjort promotion för Unfrosted och jag har under stigande fascination sett på allt jag stött på, men Netflix-filmen har jag inte sett än. ¯\_(ツ)_/¯ Jag har lockats tillbaka in i Jerrys patenterade nihilism. Först mest för att han fick så mycket skit för sin anti-woke-intervju med The New Yorker att jag fick lust att hitta hålen i den argumentationen (skrev av mig om detta för två veckor sedan), sedan i allt större återfunnen förtjusning.

Hans gästspel i Club Random with Bill Maher var inget undantag. Det visade två saker: hur ängsligt trög och träskallig Maher har blivit, oförmögen att driva med sig själv, och hur orättvist bespottad Seinfeld är. Hans organiska lager-på-lager-ironi känns lika ung och vital i dag som för 30 år sedan (delvis för att omgivningen blivit så mossig, ska sägas). Jag älskar hur han osäkrar Maher första kvarten, närmast dekonstruerar sin värd i realtid.

Men det stannar inte där. De två är kompisar sedan gammalt, och Jerry softar snabbt ner och … börjar lovsjunga Bills hjärna!? Det är dumt och ogenomtänkt, men också så äkta att det blir rörande.

Jerry får mig att se Bill med nygamla ögon. Inte minst för att han samtidigt råsågar Bills nedrökta nostalgi, han har inget som helst tålamod med den. Eller, i så fall vill han helst skifta samtalsreferenser och prata Marcus Aurelius i stället för Don Rickles. Men Bill ger sig inte – han är ju inkapabel till det – och får till slut Jerry att bli lite nostalgisk över sina äldsta förebilder, Monty Python, Get Smart, Peter Sellers, Laurel & Hardy … över vad de båda gubbsen enas om att kalla »sophisticated silliness«.

Båda är i slutändan högst irriterande, chauvinistiska, stofiliga, men de har ett intressant samtal, både bokstavligt och mellan raderna. Detta är det stora värdet med Club Random – att man blir påmind om hur viktigt det är att öppna sig för att samtal (eller tv-serier!) kan vara spännande och givande trots att de är störda och svåruthärdliga. Jag kände att jag ville stänga av Club Random fyra gånger per minut men är glad att jag stannade kvar. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av The Big Cigar, The 8 Show, Past Lies, Bodkin, After the Flood, Simon Gärdefors: Stad m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björns TVdags-brev.