[162] »Cumberbatch i Abi Morgans Netflix-epos Eric – årets bästa serie?«

Bäst i tv-världen just nu

1. Eric (Netflix)
2. Boiling Point – På liv och död (BBC/SVT Play)
3. Alla utom vi (Max)
4. This is Not Sweden/Això no és Suècia (SVT Play)
5. Hacks (Max)
6. Allt och Eva (Viaplay)
7. Them: The Scare (Amazon Prime)
8. Welcome to Wrexham (Disney+)
9. The Jinx – Part Two (Max)
10. The Sympathizer (Max)

Serier som »Baby Reindeer« och »Eric« befäster tv-dramat som ledande kollektiv konstform

OBS, detta är ingen recension – Netflix har skarpt embargo på recensioner fram till tisdag. Men jag kan ju inte skildra min senaste tv-vecka utan att nämna hur djupt jag fallit för och grävt ner mig i Abi Morgans episka Eric, hur mycket jag ryst av spänning och rörelse, hur mycket den fått mig att känna och tänka … och då kan jag ju lika gärna också ge en preview av mitt kommande betyg:

Seriebetyg 📺📺📺📺📺

Och vad serien handlar om är ju ingen hemlighet: Benedict Cumberbatch spelar en andragenerationens Jim Henson, skapare av ett populärt Sesame Street-aktigt dockbarnprogram och bärande medlem i casten, ett kreativt geni med ett tragiskt liv i 1980-talets New York – han har en superfin familj men är riktigt rutten som både make och pappa, även om föresatserna i föräldraskapet är goda. En lika problematisk som privilegierad uppväxt samt psykisk ohälsa, kanske bipolär sjukdom, ställer till det utav helvete.

Cumberbatch har aldrig varit bättre.

Och att serieskaparen Abi Morgan är en av de bästa vet vi ju. Oftast refereras hennes storhet till BBC-serien The Hour från 2011 samt filmerna Suffragette och The Invisible Woman, själv har jag framhållit serien The Split som hennes största verk, men Eric är en ny nivå. Dels har den så många lager – polisdrama, relationsdrama, klassdrama, metadrama, missbruksdrama, kulturbranschdrama – utan att det blir överlastat, tvärtom är skikten i serien organiska som ådringar i marmor.

Sedan har vi miljöerna, scenografin, fotot, färgerna – serien känns inte bara New York utan också 1985 på riktigt riktigt. Inte minst imponerar skildringen av tv-studion, dockinspelningarna med liveband och inför publik – det är så levande. Liksom bråken, sorgen, sammanbrotten, spänningen. Allt lever.

Framför allt är Eric ett dramaturgiskt mästerverk, men det får jag återkomma till. Serien har Netflix-premiär på torsdag, min fullständiga recension kommer i nästa nyhetsbrev.

Men jag vill ännu en gång upprepa vad jag känt, och fått flerfaldigt bekräftat, sedan Succession-finalen, som ju i den bredare kulturjournalistiken kallats »den sista stora tv-serien«: slutet på »Peak TV« har ingen inverkan på storheten i den bästa tv-konsten. 2024 har hittills varit hela 20-talets mest högkvalitativa och kreativt spännande drama-år. Netflix skär ner som alla andra, men med serier som Eric och Baby Reindeer kanske vi trots branschnedgången ska börja prata »Peak Netflix«. ♦

SVT-aktuella serieversionen av »Boiling Point« är inget mindre än en brittisk »The Bear«

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

Ger jag The Bear en femma i betyg måste det gälla även Boiling Point, BBC-serien som är en rak fortsättning på Philip Barantinis mästerliga film från 2021 med samma namn:

Filmen hade en briljant Stephen Graham i huvudrollen – i serien hämtar han sig efter det som hände i slutet av filmen och rör sig mest mellan kylen och tv-soffan, och mellan lägenheten och AA-mötena, men är precis lika gripande bra.

Samtidigt är resten av ensemblen kvar (liksom precis hela produktionsteamet inklusive Barantini vid rodret), med några tillskott i köket – Vinette Robinsons rollgestalt tog med sig hela personalstyrkan och öppnade eget och försöker nu få uppstartsekonomin att gå ihop och rulla över i vardag medan skulderna och problemen hopar sig.

Filmen var ett mästerskap även rent tekniskt – gjord i en enda tagning med handkamera. Serien upprepar detta i inledningen men glider sedan över i ett klassiskt socialrealistiskt BBC-berättande, med nästan exakt samma sorts nerv och närvaro som i The Bear. De små skillnaderna är dock intressanta. I Boiling Point utspelar sig ännu mer av dramat i köket, i kokkonsten, i hanteringen av råvaror och rätter, och i nästa led i de komplexa personalrelationerna, vilket gör att plottar och subplottar sjuder, skär sig, fräser, kokar upp i ett målmedvetet kaos där allt från överbelånad business till psykisk hälsa balanserar på en knivsegg men restaurangens rytm också skänker tillfällen av trygghet. Korta tillfällen, ska sägas. Här finns också en större skillnad jämfört med The Bear och det är känslochocken knappt halvvägs in i säsongen. Riktigt där har The Bear inte varit än.

På SVT, där det första av fyra timslånga avsnitt får premiär på onsdag, heter serien Boiling Point – På liv och död för att inte sammanblandas med den ursprungliga filmen, som också kommer upp på SVT samma dag. ♦

Därför lyckades sparkade & bojkottade Shane Gillis ta sig tillbaka till mainstream

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Om Louis CK, som fortfarande inte släppts tillbaka in i mainstream efter sexskandalen och deplattformeringen 2017, är avundsjuk på någon i dag så är det nog Shane Gillis.

Gillis drabbades av ett liknande skampålestraff två år efter Louie. Han hade kommit från nästan ingenstans i Pennsylvania, gjort en kanon-audition i New York och precis antagits till den fasta casten i Saturday Night Live när journalister grävde fram ett äldre poddavsnitt där han skämtat grovt okänsligt om asiater och bögar. Lorne Michaels ville behålla Gillis ändå men protesterna gjorde det omöjligt. Från lyckligaste dagen i livet till rasistkrasch på 48 timmar.

»Först var jag helt knäckt men sen kände jag att det var lika bra, de hade hittat mycket värre grejer om de kollat fler poddavsnitt än det där enda som vi lagt upp på Youtube där Chinatown-skämten kom efter fem minuter«, berättade Gillis för Joe Rogan 2021:

Jag gillar den Rogan-intervjun (mer än de senare han gjort) eftersom Gillis nogsamt undviker att nappa på Rogans anti-woke-bete och i stället säger – medan Rogan försöker överrösta honom – att han förstår SNL-beslutet, har sig själv att skylla och inte vill spela någon offerroll.

Precis som Louis CK jobbade Shane Gillis sig tillbaka på ren indie-basis, via en succéartad självpromotad sketchshow, Gilly and Keeves, som ledde till inte bara stor Netflix-comeback med standup-special och egen sitcom utan rentav återkomst till Saturday Night Live som gästvärd för tre månader sedan:

Louis CK har poddat flera gånger ihop med Gillis, och Gillis har berättat i sin podd att Louie ringde honom och gav råd inför SNL-comebacken, men det vore konstigt om inte Louie samtidigt sneglar svartsjukt på hur bra det går för Gillis nu. Jag har varit positiv till det mesta Louie gjort under hans permanenta wilderness years och gav även hans senaste special, Louis CK at The Dolby, bra kritik, men som jag konstaterade då har hans bitterhet vuxit fast i honom och förändrat honom, gjort honom till en mörkare komiker, i stället för att växa bort som jag tidigare antagit.

Shane Gillis gör precis tvärtom. Adresserar inte sin deplattformering annat än med ett leende i förbifarten; eller som allra mest som i Gilly and Keeves: The Special från 2022:

Han tar inte heller avstånd från konservativa fans som vill ha honom som anti-woke-frontfigur. Han kör det där leendet eller bakvända skämtet med dem också. Och de stannar och garvar åt det som faller dem på läppen trots att han i nästa andetag kan driva hårt med hela deras väsen. Shane Gillis lyckas faktiskt på riktigt både äta kakan och ha den kvar. New York Times comedy-kommentator Jason Zinoman beskrev detta i spännande detalj när Beautiful Dogs kom i höstas, Netflix-specialen som uppmärksammandes inte minst för hans kusligt exakta Donald Trump-imitation …

… något han tog med sig från indie-sketchshowen:

Jag har lagt in några ytterligare av mina favoritscener från Gilly and Keeves i denna text för att försöka visa varför jag verkligen gillar Shane Gillis, eftersom den nya Netflix-serien Tires, som hade premiär i veckan, inte är lika bra. Men det räcker inte med bara sketcherna. Det är något mer – kanske mest av allt hans ansikte, något med att han har samma plufsigt pliriga plebej-look som John Candy hade. Och i den ingår ett gott och buskis-artat full i fasen-humör, en öppen bok-känsla … en ärlighet. En svåremotståndlig motsats till elakhet. Shane Gillis går liksom alltid på charmoffensiven även när han är en ojämn idiot.

Som i stora delar av nya Netflix-serien Tires., som hade premiär i veckan. Han gjorde faktiskt en självfinansierad pilot för den redan 2019, direkt för sin Youtube-kanal, och serien har inte fått särskilt mycket mer finish med Netflix-budgeten. Kvalitetsmässigt är den inte värd trean jag ger i betyg här ovan, den är en solklar tvåa, men jag såg den med ett brett dumflin och skulle lätt kunna se den en gång till – för att jag är Shane Gillis-fan och som sådan väldigt förlåtande. Det förvånar mig inte heller att Tires redan fått förlängt med ännu en säsong. ♦

Nu träder Sofia Helin in i »Alex Rider« – som isande kylig psykopat-terroristledare

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Författaren Adam Horowitz är nu uppe i 14 romaner och sju seriealbum om MI6-tonårsspionen Alex Rider.

Dem har jag noll intresse av – målgruppen är ju 9–14 år. :) Men de tre säsongerna Alex Rider som tv-serie är något annat. Den senaste – av många planerade, vad det verkar – har precis fått premiär på Viaplay.

Är det något Horowitz är bra på så är det att skapa spännande och lekfulla klockan-tickar-ner-intriger med skyhöga insatser. Jag kan inte boktitlarna, men säsongerna följer romanintrigerna (om än inte kronologiskt), och dessa går inte av för hackor. I första säsongen nästlade sig Alex in på en privatskola i Alperna som visade sig vara en nazistisk klon-fabrik. I den förra säsongen var en gaming-entreprenör så besatt av att utrota all världens droghandel att han tänkte atombomba bort samtliga knarkcentra på jorden, samtidigt, oavsett om en miljard människor skulle stryka med. Och den nya säsongen är ännu roligare – inte bara för hur London hotas av den mest extrema terrorattack jag sett framfantiserad som tv-fiktion, utan för att ramstoryn om Alex Riders dunkla bakgrund skapar spänning parallellt med terrornedräkningen.

Och det är här Sofia Helin kommer in i bilden.

Därtill är Otto Farrant perfekt i huvudrollen – känns som en ung Jack Lowden (ja, Alex Rider är liksom juniorversionen av Slow Horses). Här syns också brittiska toppskådisar som Vicky McClure, Toby Stephens och Andrew Buchan i en annars ung, medryckande ensemble. Och här finns danska favoriten Thomas Levin som ständigt gäckande yrkesmördar-antagonist … med licens att krossa hela världen.

Men bäst efter Farrant är Brenock O’Conor som bästa skolkompisen som blir bästa spionkompisen.

Det som håller mig kvar i serien utöver James Bond-over-the-topparna i intrigen är jargongen mellan tonåringarna. I nya säsongen får vi träffa O’Connor-karaktärens äldre brorsa, och jag må ha lättköpt låg charmtröskel men deras hälsningsprocedur kan jag inte motstå, i synnerhet inte zombie-momentet halvvägs in och avslutningen med en gracefull nickning:

Nya säsongen får en fulländad final som hade funkat perfekt som slut på en hel seriecykel, men som sagt: det finns ett dussin storysar till att göra spionsäsonger på. Och har man tålamod att vänta ut eftertexterna får man ännu en rejäl cliffhanger.

För säkerhets skull: Alex Rider är ingen jättevuxen serie, om man säger så. Icke-recensenter kan behöva en spionsugen elvaåring där hemma som alibi för att våga unna sig den som guilty pleasure. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – Concordia, Evil, En helt vanlig familj, James Hoffmann, Paul Reiser & Michael McDonald, Smärtpunkten och finalen av The Jinx – Part Two. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björns TVdags-brev.