[186] »Tre män och en dotter – The Old Man växer ut till storserie igen«

En ännu mörkare värld kan både lyfta och hota tv-dramat

Utgången av det amerikanska presidentvalet var inte oväntat, och det märkliga lugn jag kände inför valnatten var inte av den bedrägliga sorten. Jag tyckte Kamala Harris var en förträfflig kandidat och att hennes breda koalition och kampanj var praktiskt taget perfekt, men jag har hela tiden anat att USA inte skulle kunna välja en svart kvinna till president – trots en historiskt usel motkandidat. Och för varje hoppfull tendens den sista månaden hörde man desto fler väljarröster som tänkte rösta Trump för att »ingen lyssnar på en kvinna«, »jag vill ha råd att köpa stek igen«, eller »Trump har lovat stoppa kriget i Gaza«.

Detta är helt enkelt vad som händer när en despot drevar bort alla demokratiska krafter ur sitt parti och nöter ner befolkningen med propaganda mot alla demokratiska – vetenskapliga, juridiska, journalistiska – institutioner. All data om ekonomi, brottslighet och migration var på Bidens och Harris sida, men det är inte så att folk sätter Trumps lögner över fakta – de nås bara inte av fakta längre.

Men jag stirrar inte upp mig än. Den utmattande energin lär jag behöva hushålla med framöver, när Putin återigen håller kompromatet över Trump, antivaxxern Robert F Kennedy blir hälsominister och Elon Musk finansminister? Vita huset kommer att bli som plattformen X, nedlusad av korrupta grifters och konspirationskvacksalvare. Frågan är bara hur hårt och snabbt den nya regeringen kommer att kasta ut miljoner migranter ur landet, stoppa Nato från att fungera fullt ut, ta kontroll över domstolarna och attackera opposition, forskare och medier.

I allt detta ska också världens ledande tv-industri finna sin väg. Under Trumps förra presidentperiod upplevde den en guldålder. Kultur laddas med kraft och mening under svåra samhällsförhållanden, och USA kommer att ha en enormt stark och bångstyrig opposition. Så länge Trumpadministrationen inte ger sig på kulturellt innehåll kommer tv-fiktion att ingå i motståndet.

Men … sannolikt kommer Trumpadministrationen att ge sig på kulturellt innehåll. Det behöver inte vara särskilt systematiskt för att ge effekt. Producenter och programleverantörer kan motarbetas på många sätt, både dolt och direkt, och en tystnadskultur kan inträda där man tänker efter en extra gång innan man gör, eller finansierar, en serie om abort, MAGA-dårar eller geopolitisk korruption. Antalet politiska dramaserier kanske halveras, och den yppersta kreativa eliten fokuserar på relationer och true crime.

Vi får se. Det här nyhetsbrevet blir mitt försök att få fatt i, följa och förstå en sådan utveckling – eller en annan, kanske parallell, utveckling mot det konfrontativa och stridbara. Vad som händer sedan, efter att Trump stöpt om FBI och Justitiedepartementet till politiska verktyg så att Demokraterna omöjligt kan vinna några val igen, orkar jag inte tänka på ännu. Kanske när Robert och Michelle King gör en dramaserie om det? Eller, när möjligheten stängts för amerikaner … Éric Rochant? ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Old Man (FX/Disney+)
2. You Would Do it Too (Tú También Lo Harías, Apple TV+)
3. Disclaimer (Apple TV+)
4. Before (Apple TV+)
5. En familj som vår (Familier som vores, TV2/TV4 Play)
6. Showtrial (BBC/SVT Play)
7. Grotesquerie (FX/Disney+)
8. The Lincoln Lawyer (Netflix)
9. From (Epix/MGM+/TV4 Play)
10. The Pirate Bay (SVT Play)

Nya »The Old Man« känns som nya The Cure

Jeff Bridges-tour de forcen The Old Man bjöd på en skakig resa under den första säsongen. Efter premiären var jag fullständigt eld och lågor och delade ut högsta betyg och en genant hyperbolisk rubrik …

… för att efter finalen svalna rejält och stanna vid en trea i betyg (länkar i bilderna):

Men den nya, andra säsongen, som förändrar mer än fullföljer tv-adaptionen av Thomas Perrys prisade mogen-spionroman med samma namn, ställer allt till rätta. Där den första säsongen inte riktigt balanserade dröjande dialog- och direkta actionscener är den nya intressant nog helt interfolierad med våld – vilket också stärker det filosofiska.

Och när serien nu uppenbart driver i väg från romanens raka väg mot upplösning, förmodligen för att möjliggöra fler säsonger, skapas också ett nytt fundament i den: relationen mellan Jeff Bridges och John Lithgows silverskäggade gråpanteragenter. Förra säsongen dominerades av Lithgows dödliga jakt på Bridges, nu är de bundsförvanter för att få hem Alia Shawkats karaktär, CIA-agent, som båda betraktat som adoptivdotter men vars verkliga pappa i förra säsongsfinalen avslöjades vara den afghanska krigsherre som båda gubbsen jobbat med i slutet av 1980-talet.

I mixen får vi också talibanerna, som på grund av amerikanska sanktioner måste förlita sig på den afghanska strongmannen för att få sin beskärda del av dennes litiumgruvbusiness. Under de första avsnitten försöker en talibansk spion få intel från både amerikanerna och litium-patronen, och det slutar inte väl för vare sig honom eller för affärsrelationen mellan de båda afghanska grupperingarna.

Ytterst handlar The Old Man om CIA som livsstil, den professionella hänsynslöshetens beständighet, och hur den skär genom allt – åldrandet och livslögnen och tillbaka in i underrättelseverksamhetens maskineri; intressant nog med själva CIA blott i bakgrunden, som för att förstärka berättelsens fokus på post-CIA och konsekvenserna av långa CIA-karriärer. Karaktärerna andas och lever blott i fickor av tillfällig lättnad och fåfänga förhoppningar och i övrigt på någon sorts instinkt, alltihop uttryckt av en fascinerande vindlande dialog mellan Bridges och Lithgow, till häst, i helikopter, under beskjutning …

Förra säsongens udda kärlekshistoria ersätts av dotterns historia nu, hennes amerikanska identitets upplösning i afghanska rötter. I andra episoden finns en fantastisk scensekvens där Alia Shawkats karaktär lämnas ensam med en filmprojektor och en smalfilm där hon ser sig själv som afghanskt barn med sin riktiga pappa. Vi ser vad hon ser, men främst ser vi reaktionen i hennes ansikte, upplyst av projektorlampan, och det berör.

Säsongen som helhet är stringent och spännande, men väldigt långsam. Vilket jag uppskattar mer den här gången. Det sitter ihop bättre, och den tunga soundtrackmusiken av T Bone Burnett och Patrick Warren sveper in stora delar av serien med ytterligare ett kongenialt plågat djup, som när det dubbelexponeras med Bridges och Lithgows cirklande sent-i-livet-samtal får mig att tänka på The Cures nya album Songs of a Lost World. De pratar om samma saker som Robert Smith i ett sista försök att bringa reda i allt som varit för att också kunna lämna allt med någon sorts uppsida.

Det är fortfarande Black Sails-duon Jonathan Steiberg och Robert Levine som är huvudförfattare och showrunners, men regissörsteamet är nytt. Här märks framför allt Jet Wilkinson, som har en unikt fin period just nu med Apple TV+-serien Before också. ♦

»Mad or bad … that’s the question, isn’t it?« – ny stark antologisäsong av BBC:s »Showtrial«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

»Well, I’ve seen the right side of history, and it’s full of emoji-brained idiots«, säger Adeel Akhtars plågade huvudperson i nya säsongen av antologiserien Showtrial, som får SVT-premiär på onsdag.

Hans hemmaboende universitetsstuderande son (Ali Khan) säger att pappan inte har valt någon sida i kulturkriget eftersom han »ser ner på alla«, varpå pappan svarar att han »visst valt sida: förnuft, logik och grundläggande moral«. Detta i form av att ha tagit sig an ett opinionsmässigt hopplöst mordfall med en till synes narcissistisk polis som medvetet verkar ha kört över en idoliserad klimataktivistledare och lämnat honom att dö i diket.

Detta är huvudspåren i den fristående säsongen – utöver rättegångsfallet den kantstötta relationen mellan far och vuxen son, alltid i intellektuell polemik med varandra men utan att kunna hantera den extrema sorg båda känner efter hustruns/mammans självmord.

Här byggs förstås också ett politiskt tema in. Polariseringen kring klimataktivismen, eller rättare sagt i hur den polariserade opinionen och dess relation till polisen skildras, har beröringspunkter med Tunna blå linjen. Serien går också under de fem avsnitten från knölig mordutredning till psykologiskt pressad rättegång – och längs vägen visar sig alla inblandade vara själsligt sargade i ett komplext pussel där familjehistorierna lyser allra starkast.

Innan jag såg säsongen kunde jag inte förstå hur den skulle kunna matcha eller över huvud taget sitta ihop med den suveräna första säsongen, men efteråt förstår jag inte hur jag kunde tvivla. Serieskaparen och manusförfattaren, Party Animals- och Spooks-esset Ben Richards, har hittat en unik mix av mordgåta, etiskt dilemma, dold skuld och smärtpunkten där trauma och narcissism glider samman. ♦

Vågorna av klimatflyktingar kommer att rulla åt nya håll – nästan ett mästerverk av Vinterberg

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det här är ingen klimatthriller. Det är en oerhört effektiv flyktingthriller – en av de bättre jag sett. Men även klimattemat i Thomas Vinterbergs Familier som vores (som heter En familj som vår på TV4 Play, en omotiverad singularisering av den mer symbolladdade originaltiteln) är starkt presenterat. I en nära framtid har Nederländerna efter tio år av extremt kostsamma översvämningsanpassningar (påbörjades 2015 även i verkligheten) gått i konkurs. Danmark, med Europas näst lägsta havsnivå, avstår därmed att följa Nederländernas exempel och väljer i stället att evakuera hela befolkningen och låta landet bli ett slags automatiserat industrikomplex.

Europa sluter sig, begränsar intagen, och många danskar får ta vad som bjuds – ett stort antal hamnar i Rumänien, och andra som försöker styra sina egna öden drunknar i Östersjön eller blir papperslösa i Polen. Det är ytterst välskildrat och drabbande. Jag tror att många av oss som känt empati med krigsflyktingar från andra världsdelar slås av hur mycket mer vi plötsligt identifierar oss med flyktingar som är danskar.

Intrigen låter oss följa hur några familjer, med släktkoppling till varandra, hanterar flyktingtillvaron. Alla har en god chans från början, tror vi, ungefär som vi nog inbillar oss att vi som svenskar skulle ha – naiviteten i hur seriens karaktärer tror att deras danska identitet medför något slags status på kontinenten skulle ha kunnat vara min egen. En av de privilegierade familjerna verkar först kunna ordna det för sig i Frankrike med paradvåning och arkitektjobb men hamnar ändå, de också, som städare i en Parisförort. Desperationen skonar ingen.

Men först och främst är En familj som vår en urstark dramaserie med massor av nerv, empati och fatalistiskt patos. ♦

Henrik Nyblom gör en Mighty Boosh

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Henrik Nyblom är inte min favorit. Jag har väl som alla andra förförts av hans musikhumor (ni vet, action-komiken när han antastade förbipasserande på gatan med spontana låtar om dem), men väldigt fläckvis. Desto oftare har jag sågat honom – som här, om hans usla Rostmacka-leverans, och här, när han var med i IFS sommarspecial.

I sistnämnda text nämnde jag också hans nya, egna SVT-serie I huvudet på Henrik Nyblom och dömde ut den på förhand med orden »det lär bli genans på en ännu jobbigare nivå«.

Men nu har första avsnittet kommit upp på SVT Play (jag har sett ytterligare ett), och det är inte fullt så enkelt att avfärda. Inte alls, faktiskt. Och ändå börjar den så bottenlöst kasst att det kunde ha gjort resten av serien otittbar för mig på grund av oöverstiglig bias.

Snart börjar jag dock i stället se en svensk variant av mardröms-psych-absurdistisk tv-humor som Noel Fielding's Luxury Comedy, The Eric André Show och aktuella Fantasmas, och bitvis är det avväpnande bra. Kvaliteten är alltså en bergochdalbana som kan spåra ur både uppför och nerför. Vilket kanske också förklaras av att Nyblom själv inte har The Mighty Boosh som referens utan yrar (mer karakteristiskt) om »Marina Abramović möter Galenskaparna«. ♦

Missa inte …

… den nya The Tower-säsongen, som finns på Max nu, och TV4-premiären av svenska dramasatsningen Doktrinen på tisdag. Jag har bara hunnit se respektive premiäravnitt och väntar med recensionerna till nästa vecka, men The Tower bör ni redan veta vad den går för, jag har fördjupat mig mycket i de två första säsongerna.

Och svenska Doktrinen, baserad på Magnus Montelius roman Åtta månader och i regi av Jens Jonsson (Ping-pongkingen), börjar starkt som en gediget modern och komplex politisk thriller, med kusligt aktuellt tema: Ryssland iscensätter en operation som ska förgöra svensk demokrati. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – recensioner av Apocalipsis Z, Joan – juveltjuven, Disclaimer, Här är ditt kylskåp, Shiny Happy People m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!