[196] »Mörkret sänker sig över Severance«

Bäst i tv-världen just nu

1. Severance (Apple TV+)
2. Stath Lets Flats (BBC/Britbox/TV4 Play)
3. Ministern (Ráðherrann, RÚV/SVT Play)
4. The Pitt (Max)
5. American Primeval (Netflix)
6. Gryningsdåden i Sambre (Sambre, France 2/SVT Play)
7. The Day of the Jackal (SkyShowtime)
8. Wolf Hall: The Mirror and the Light (BBC/SVT Play)
9. Genombrottet (Netflix)
10. On Call (Amazon Prime)

»Severance« återuppfinner sig själv i en ännu mer existentiell och gåtfull säsong

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Arbetet med den nya Severance-säsongen, som har premiär på fredag på Apple TV+, försenades inte bara av den stora Hollywoodstrejken utan också av att serieskaparen Dan Erickson och showrunnerkollegan Mark Friedman blev så oense om hur serien skulle utvecklas att House of Cards-manus/showrunner-veteranen Beau Willimon togs in som jämkande kreativ kraft. I slutändan ett genidrag.

För på sätt och vis var säsong 1 nästan för perfekt. Den genererade en lust och nyfikenhet hos tittaren som efter säsongsfinalens kanonad av reveals inte enkelt skulle låta sig upprepas. Om vi kallar S1 för en »Office Space-säsong« så är det ingen »Office Space 2« vi vill ha nu utan en utvidgad rymd, eller ett nytt, vidare, djupare perspektiv på samma universum

Utöver Office Space har Dan Erickson räknat upp bland annat Being John Malkovich, Brazil, The Truman Show och I väntan på Godot som inspirationskällor. Själv skulle jag vilja addera allt från Christopher Nolan och Nick Antosca till Homecoming, Black Mirror, The Consultant, Devs och Station Eleven bland referenserna, för att sedan stryka ett streck över alltihop och ägna resten av den här texten åt hur unikt och homogent egensinnig Severance är – som filosofisk tech-thriller, konspirationsrysare, sci fi-retro-satir … men också bortom genrer, som drömlikt drama med många känslomässiga förtöjningar i en verklighet nära oss alla, och framför allt alla oss som tillbringat åratal i kontorslandskap och konstlade företagskulturer. En känslomässighet som också bärs upp av rollgestalternas livsöden – och då är till exempel den fantastiskt finstämda pensionärs-gay-romcomen-i-serien med superparet Christopher Walken och John Turturro bara en liten subplot utanför de ledande rollerna (och även den får en formidabel fortsättning i säsong 2 – dock mer som thriller än romcom …).

För att repetera kärnstoryn, det serietiteln syftar på, så har det världen över, men med utgångspunkt i ett och samma sekteristiska bolag, utvecklats en bioteknisk process för att separera människors jobb- respektive fritidsmedvetanden. Frivilliga låter sig hjärnopereras och omprogrammeras varje gång de äntrar respektive lämnar kontorshissen till »the severed floor«, så att de bara minns sina jobb-jag på jobbet och sina lediga jag på kvällar och helger.

Megabolaget detta utspelar sig på dominerar en mindre stad i typ upstate New York eller New Jersey, där »severerade« anställda (Adam Scott och Britt Lower är berörande bra i bärande roller) blir allt desperatare i sina behov av att kommunicera med sina »yttre« jag, sina »outies«, som inte har en aning om vilken pennalism deras »innies« utsätts för och vilken ångest de får av att inte veta vilka de är eller vad deras tv-spelsliknande arbetsuppgifter syftar till.

Detta var den första säsongens huvudplott, där både substansen och estetiken tog form utifrån en klaustrofobisk tillvaro i ett stort kontorskomplex med ytlig teambuilding, stupida småtävlingar, våffelpartyn och discodans vid arbetsstationerna. Samtidigt gavs efterhand hintar om att företaget är något slags korporativt kvacksalveri, ett kvasireligiöst tesbygge någonstans mellan Rudolf Steiner och Ron S Hubbard.

Under andra halvan av S1 tillfördes ett makroperspektiv som visade hur hela »severance«-tekniken är föremål för en stor samhällsdebatt, med lobbybetalda politiker som endorsar den och med aktivister som protesterar. Denna del av serien gör även den vanliga, yttre världen spännande och mystisk, i stil med, säg, omvärldsskildringen i Watchmen. Ett bakgrundsbrus som gör vardagen obehaglig och hotfull, nära en bristningsgräns.

Min frivola gissning är att Dan Erickson med S2 hade planerat att flytta mer fokus till denna del av storyn, att den avsevärt mer tv-erfarna Mark Friedman varnade för riskerna, och att Beau Willimon kom in med nya ögon och expanderade mystiken på maktspelets bekostnad. Eller också stramade han upp den … vad fan vet jag! Men den särpräglade Severance-magin har i alla fall kunnat behållas, även när den nya säsongen för ett helt avsnitt skickar ut innie-avdelningen på vintrig fortbildning i det vilda.

De två viktigaste spåren från S1 är förstås Adam Scotts och Britt Lowers cliffhangers – båda får starka fortsättningar nu, och strålar samman via deras innie-flirt (liksom Turturros och Walkens storylinje med nya drag av thriller). Faktum är att samtliga i huvudrollskvartetten dras in i sinnrikt sammanlänkade kärlekshistorier, vilket visar på seriens organiska självförtroende. Balansen mellan varje karaktärs outie och innie har jämnats ut, vilket ger mig en förnimmelse av Lost som allra bäst.

Och så har vi Theodore Shapiros otroliga musik-score, tv-världens mest signifikativa sedan Nicholas Britells för Succession. Missa inte hur S2 inleds med att Adam Scotts innie, tillbaka från outie-världen i förra säsongsfinalen, springer runt i den vita kontorslabyrinten och letar efter sin kanske inte alls döda hustru (Dichen Lachman) till Les McCanns proto-funk-jazziga Burnin’ Coal från 1969 – och hur detta kulminerar i att Theodore Shapiro skrivit ett dramatiskt stråkparti som adderats ovanpå McCann-låten!

Andra halvan av säsongen griper tag och ruskar om på en ny nivå, samtidigt som den adderar snarare än rätar ut frågetecken. Episod 7 är seriens galnaste hittills, den är verkligen totalt mindblowing, och det är värt att notera att det inte är huvudregissören Ben Stiller som gjort denna utan filmfotografen Jessica Lee Gagné, som stod bakom kameran när Stiller regisserade Escape to Dannemora, och som här gör årets mest häpnadsväckande regidebut. Och jag måste nämna samarbetet mellan Stiller och Gagné även generellt. Himmel vilka bilder. Ta bara hur Gagné jobbar med spotbelysning i mörker … det är sällsynt med sådan kvalitet i dag, jag kommer att tänka på en 1970-talsmästare som Owen Roizman.

Finalen är lika cliffhanger-överraskande som den första säsongsavslutningen men är mer hjärtskärande, och Adam Scott har aldrig varit bättre.

Jag återkommer om allt detta efter finalen släppts på Apple TV+. Åtminstone ytterligare en säsong är planerad. ♦

Politiskt maktspel & psykisk ohälsa – ny säsong av »Ministern« på SVT

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

När isländska dramaserien Ministern (originaltitel: Ráðherrann) började på SVT hösten 2020 såg jag först mest en charm i det ofullständiga, i en märklig dialog som rörde sig framåt trots att den nästan stod still, och i småskaligheten som på sätt och vis kändes hisnande: nationell storpolitik på Island tycks inte mycket större än kommunpolitiken i Anders Janssons Starke man.

Men under första säsongens gång landade serien i ett unikum. Den visade sig vara charmant dramedy, ångestfyllt drama och politisk kommentar på samma gång, utan att något av det stod i vägen för något annat. Skildringen av mediavärlden var visserligen slapp och klyschig, men även det bidrog faktiskt lite till charmen när den blommade ut i en härligt tafflig flirt mellan en journalist och regeringskanslist, och när den subplotten återbrukades med full kraft även i det tyngre narrativet.

Och tyngre blev det. Olafur Darri Olafssons statsminister (Olafsson är förresten med i nya Severance-säsongen också!) visade sig vara bipolär och ödesstyrd mot en katastrof, vilket blottlades långsamt och trovärdigt. Skådespeleriet och regin hakade följsamt på där manuset började fördjupas, och halvvägs in i säsongen insåg jag att det som gjorde att jag först störde mig på huvudpersonen inte var Olafssons manér eller manusets enkelhet, som jag först trodde, utan medvetna, storydrivande och psykologiskt förankrande triggerpunkter.

Nu har säsong 2 kommit upp på SVT Play och Olfassons populist-minister manipulerats bort av sina politiska rivaler, vilket kräver sina manövrar eftersom han i motsats till dessa teknokrater är älskad av folket. Men djupt nere i depressionen gör han inget motstånd. Efterhand bildas dock oheliga koalitioner och ett allt intensivare maktspel, samtidigt som dramat om psykisk ohälsa också växer.

Om säsong 1 skildrade ministerns maniska skov domineras säsong 2 av depressionen. Men det är inte mindre underhållande för det, utan ofta direkt roligt – ofta när man minst anar det. Och där säsong 1 gled över från politiken till bipolariteten är det tvärtom i säsong 2. Men medan de politiska intrigerna tonas upp alltmer tar också ett allt starkare engagemang för psykisk hälsa som samhällsfråga plats. ♦

Bonus-Birkir: Dags för »Tunn is«, till sist?

Nu när Donald Trump gjort absurdistisk Grönlandsgeopolitik till en grej, bland annat för att säkra sin planerade oljeboom, känner jag att det är hög tid att plöja igenom Ministern-skaparen Birkir Blær Ingólfssons förra serie också, Tunn is, som jag skippade när den kom strax före pandemins utbrott 2020, men som fortfarande finns på SVT Play – med Lena Endre, Bianca Kronlöf, Alexander Karim, Johannes Bah Kuhnke, Reine Brynolfsson, Nicolas Bro och Nukâka Coster-Waldau i en, japp, geopolitisk oljeutvinningsthriller …

Och, ännu mer Birkir Blær Ingólfsson: hans nästa serie heter Reykjavik Fusion och har också lafur Darri Olafsson i huvudrollen, nu som kock som trasslar in sig i en pengatvätthärva när han öppnar en restaurang i ett personligt pressat läge. Den serien håller vi utkik efter. ♦

Är östgötska bara tillåtet i buskis? »Genombrottet« är under snittet för svenskt true crime-drama

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

När man i stora drag redan »kan« fallet med dubbelmordet i Linköping 2004 blir Netflix-dramaserien Genombrottet lite trög att komma in i. Inte ens en stensäker manusförfattare som Oskar Söderlund och spännande regissören Lisa Siwe (som efter debaclet Modus växte som fasen när hon fick göra ett avsnitt av Tell Me Your Secrets med Hamish Linklater och Lily Rabe) lyckas göra första halvan seriöst engagerande – den spelar lite för mycket på den ofattbara tragiken för de efterlevande och hur polisutredningen står still i många år.

Men sedan tar Peter Eggers passionerade kommissarie in den beryktade släktforskaren (som i verkligheten heter Peter Sjölund och skrev bokförlagan med samma titel som serien), här härligt spelad av Mattias Nordkvist, och de två avslutande avsnitten engagerar mer – här blir serien både mysig, i nördforskandet med kartor, dna-koder och postit-lappar, och spännande. Eggers och Nordkvist bär upp rubbet (jag börjar småfantisera om en helt fiktiv fristående proceduralserie med dem).

Det som gör att betyget ändå bara blir med näppe godkänt är att övriga skådespelare fått ett för platt och ytligt manus, alltför inriktat på att skildra bottenlös sorg med alltför enkla medel. Dessutom är seriens miljöer generiska (inte ett genuint Linköping), och inte en enda karaktär talar östgötska. Kriminalserier som utspelar sig i Skåne eller Norrland får numera nästan alltid dialog på respektive dialekter, men tiden kanske inte är mogen ännu för östgötska, så till vida det inte är buskis?

Sedan är det alldeles för mycket som brister i skildringen av utredningen – som att alla pojkar och män mellan 15 och 30 skulle topsas (så går det helt enkelt bara inte till) eller att den minutiösa utredningsledningen under halvannat decennium skulle ha varit en enmansshow. Allra sämst är den påhittade Aftonbladet-journalisten (Julia Sporre) som pressar på om »en exklusiv intervju« mot slutet – när hon dessutom visar sig sig vara kusin med mördaren faller hela illusionen och ersätts av gapskratt. Samma reaktion får jag av en hypnosscen, som visserligen ska ha inträffat i verkligheten men som här blir otroligt pajig. ♦

»The Staircase«-filmarens nya stordrama om jakten på en av Frankrikes värsta sexbrottslingar

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Precis som Netflix Genombrottet handlar franska Gryningsdåden i Sambre (originaltitel: Sambre) om ett verkligt fall som inte blev löst på många år, och via DNA-bevisning – men i stället för 16 års utredning av ett dubbelmord handlar detta om 30 års väntan för över 50 våldtäktsoffer på att gärningsmannen skulle åka fast.

Gärningsmannen, alltså en av Frankrikes värsta sexförbrytare genom tiderna, var verkligen inte svår att hitta. Grundproblemet var att han gjorde sina första överfall i ett 1980-tal då fransk polis inte tog sexbrott på allvar, utan kunde larva sig så här bakom ryggen på en utsatt kvinna (skärmdumpade strax innan idioten börja simulera en avsugning):

Man får faktiskt ett värre hatobjekt än serievåldtäktsmannen i den här serien, och det är den lokala polisstationen. Den låser direkt fast sig vid att det måste handla om en »utomstående«, troligen afrikan eller i alla fall utlänning … och några år senare när en psykologiexpert tar fram en profil så avfärdar hon allt annat än att det rör sig om en socialt missanpassad enstöring. Så den verkliga brottslingen, en omtyckt supersocial familjefar och ungdomsfotbollstränare, kan fortsätta flyga under radarn och fortsätta flyga på kvinnor och barn (yngsta offret var 13 år) – och fortsätta vara kompis med en av de utredande airheadsen till poliser (just detta vet jag inte om det bara är i serien, men det understryker hur socialt tajt och konflikträdd hela orten är, inklusive polisen).

På den lokala stationen är kaffet viktigast, vilket blir en av flera återkommande symboler i serien. Så fort någon ny extern kraft kommer in för att ta sig an det kalla fallet så pratar lokalsnutarna om, först och främst, kaffet – och vi förstår kongenialt hur en poliskultur här går i arv och sätter sig i väggarna med en puttrande doft av kaffebryggare.

De som engagerar sig för offren – en domare, en »kommunistisk« borgmästare, en geomatematisk(!) forskare – är i regel kvinnor (även om specialutredaren som till slut löser fallet är man), och Sambre gör en genomgående stark poäng av hur kvinnornas berättelser, erfarenheter och uppfattningar hela tiden underordnas männens obrydda narrativ. Manuset kan bli lite övertydligt ibland, dialogen kan växla mellan riktigt bra och mindre bra, men kanske är det mest att serien ofta är så känslig och stark att de mindre bra passagerna stör desto mer just därför. Och just i det institutionella kvinnoförtrycket hittar serieskaparna – The Staircase-filmaren Jean-Xavier de Lestrade, som också regisserat alla avsnitt, och författaren av bokförlagan, Alice Géraud-Arfi – något som inte ofta, eller i stort sett aldrig, hittas och skärskådas i kriminaldraman, trots hela Jane Tennison-traditionen. Inte på det här envetna, systematiska sättet.

Men sedan är serien också oerhört spännande. Gärningsmannen får vi träffa redan i första avsnittet, och när han till slut har spårats upp och ska fångas in känner jag pulsen stegra sig. Det så oförlösta ska äntligen bli löst, och Lestrade får ut maximalt av detta. ♦

Äntligen finns »Stath Lets Flats«, vår tids »The Office«-ikon, i Sverige

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

Jamie Demetriou har lyckats hyfsat med att slå sig fram i Hollywood (rektorn i Pinocchio, Mattel-snubbe i Barbie), och jag har lyft fram honom för hans underexponerade roll i The Afterparty (som han gästade även i säsong 2), och senast gjorde han, som en engelsk Tim Robinson, sketch-bonanzan A Whole Lifetime with Jamie Demetriou för Netflix (som jag skrev om här) …

‌… men känner ni igen honom så är det kanske främst från första säsongen av Fleabag, där han spelade killen med de hopplösa tänderna som sa till Phoebe Waller-Bridge att »you don’t go through life with teeth like these and not know when someone’s pretending«.

Fram tills dess var den i dag 37-årige London-komikern en doldis, komplett okänd i mainstream-sammanhang men ett fynd för alla som råkade springa på honom. För ett drygt decennium sedan kallades han »nya Steve Coogan« efter solo-scenshowen Peope Day på Edinburgh-festivalen. Själv upptäckte jag honom ett par år senare när han satte ihop den fantastiska ensemble-humorserien Year Friends direkt på Vimeo tillsammans med bland andra sin syster Natasia Demetriou, Al Roberts och Ellie White – en obeskrivligt unik och rolig form av kompisgänghumor som fortfarande kan ses här:

‌Men hans mästerverk hittills är Stath Lets Flats, som äntligen, äntligen, äntligen kan ses i svensk tv! Alla tre säsonger finns på TV4 Play. Dock bara fram till mars, så passa för helvete på att se detta mästerverk nu. (Serien har faktiskt legat i Britbox-utbudet sedan i påskas, utan att TV4 lyft ett finger för att marknadsföra den eller ens skicka ut ett info-mejl om att den kommit …)

Stath Lets Flats är ett auteur-verk med Demetriou som serieskapare, manusförfattare och huvudrollsinnehavare – men med alla fyra nämnda Year Friends-medlemmar i bärande roller. Och jag har svårt att inte se den märkvärdiga humorn som en kollaborativ fortsättning på vad North London-kollektivet skapade med Vimeo-serien. Premissen är dock väsensskild – ett slags evolutionerat The Office där traditionella sitcom-manér marineras i subkulturell absurdism, där samtliga rollgestalter (utom personerna som då och då är spekulanter på hyreslägenheter) är direkt korkade, och där subkulturen egentligen är två: dels lägenhetsuthyrningsbranschen (som i verkligheten utvecklade ett passionerat har mot serien i hemlandet …), dels Londons grek-cypriotiska community (som bråkade internt om huruvida serien bör älskas eller hatas).

När jag började följa Stath Lets Flats tog jag för givet att den var alldeles för smal för att köpas av SVT eller en streamingtjänst (eller för Britbox att förstå dess internationella potential), men i England blev Jamie Demetriou snart stor på riktigt, en flerfaldig BAFTA-vinnare vars avslutande Stath-säsong 2021 följdes av sorgeartiklar i hemmapressen och kallades »natural treasure«.

Jamies syster Natasia Demetriou har också blivit tv-kändis i och med rollen som trög vampyr i What We Do in the Shadows (vars finalsäsong jag skrev om nyligen), och hon är än mer magiskt stupid i Stath Lets Flats. Men min favorit av övriga i gänget är Al Roberts, vars karaktär inte bara är den ultimata hämmade tönten utan något mycket mer och praktiskt taget obeskrivbart: monstruöst undfallande, rörande irriterande, irriterande rörande, och med en fallenhet för att haka på alla andras pinsamheter och göra allt maximalt pinsamt i rädslan över att själv vara pinsam och i empatin med andras pinsamheter … ja, nej, det går inte att beskriva. Al Roberts måste ses!

Även Roberts karriär har fått lite fart efter Stath Lets Flats – han var Ben Whishaws underbart ytliga advokat i This is Going to Hurt-finalen, Harvey Guilléns antikvitetsfreak-boyfriend i What We Do in the Shadows, hela senaste Industry-säsongens bästa gästspelare i avsnittet White Mischief, och bärande regular i Manchester-sekt-sitcomen Everyone Else Burns. Som, för att sluta cirkeln, inte går att se i Sverige. ¯\_(ツ)_/¯ ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – mina recensioner av On Call, Ember Manning: Fallet vid bryggan och For Her Sins + The Affair, Bjurmans New York, Louis CK – Sorry/Not Sorry, Welcome to Wrexham, Mel Gibson hos Joe Rogan samt Peckham/Brixton-scenen. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!