[198] »Vilken tajming – Magnus Krepper härmar Elon Musks hundvissla«

Det har börjat.

Det är i skrivande stund lördagsmorgon och jag försöker få ihop nyhetsbrevet samtidigt som mina amerikanska sociala flöden kokar av ilska, oro, ångest och i många fall bara desorienterad förvirring. USA:s president har avskedat 17 inspector generals på ett bräde i en så kallad Friday night massacre och därmed undandröjt ett av de största hindren för hans korruption.

Kom ihåg, korruption är vad Donald Trump är byggd av, vad han andas, äter, dricker, dreglar och kräks. Orangehudad, hårtransplanterad, hamburgerfet, hämndgirig, narcissistisk, konspiratorisk, lögnbaserad, livslång, oändlig korruption.

Samtidigt godkände kongressen tack vare mörkermannen JD Vances utslagsröst Pete Hegseth, en vitmakt-rasist, våldtäktsman och alkoholist, som försvarsminister. Hegseth är bara är intresserad av en enda krigsmanöver och det är att göra fysisk verklighet av kulturkriget i hans fantasi och drömmar.

Känslan jag hade omedelbart efter valet och som jag delade med mig av i nyhetsbrevet den 10 november har jag fortfarande: att den amerikanska tv-industrin kan bli en del av motståndet. Men det motsatta antagandet, som jag berörde i årssammanfattningen den 29 december, är lika giltig: det finns redan vissa tecken på att tv-industrin kan vika ner sig. Och just här och nu har jag fortsatt svårt för amerikanska dramaserier med skildringar av underrättelsetjänsterna, försvaret och andra författningsbärande institutioner, eftersom dessa utgår från ett samhälle som styrs av demokratiska normer men nu snabbt och metodiskt bryts ner av det nya USA-styret. Hur ska jag orka skriva om den amerikanska Falsk identitet-covern The Agency om ett par veckor?

Det återstår att se vilken som blir den första dramaserien att skildra det nya kleptokratiska USA, och hur regimen kommer att reagera på en sanningssägande populärkultur. En fascistisk president som börjar med att avskeda alla inspector generals, och som redan innan tillträdet stämt två tv-bolag och hotat andra med FBI-förföljelse och politiska åtal, kommer inte att freda några zoner.

Men hur nedslående allt detta än känns så är kleptokraterna och dess enablers fortfarande i minoritet. Vi hålls gisslan av extremister, och allt fler av oss får allt svårare att skilja på fakta och propaganda, men de flesta av oss vill inte ha det här och kommer att fortsätta utgöra en aktiv, medveten massmarknad för bredaste möjliga motståndskultur.

Förresten … vi kanske får den första USA-serien om framtidens Elon Musk-USA redan denna vecka. Läs mer om Dan Fogelmans nya Paradise här nedan. Och med tanke på allt annat som händer just nu tror jag trots allt att den här veckans nyhetsbrev, efter detta deppiga intro, också kommer att ge er både hopp och nytänd tv-lust. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. På armlängds avstånd (SVT Play)
2. Severance (Apple TV+)
3. Paradise (Hulu/Disney+)
4. American Primeval (Netflix)
5. The Pitt (Max)
6. Trolösa (SVT Play)
7. Prime Target (Apple TV+)
8. Asura (Netflix)
9. The Day of the Jackal (SkyShowtime)
10. London Kills (x/TV4 Play)

SVT-mockumentär om kulturskymningen på hög politisk humorhöjd

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det är ju inte klokt hur många tillfälligheter som sett ut som tankar och bara fallit på plats de senaste dagarna, i kuslig synk med utvecklingen i USA. Paradise-premiären i övermorgon har kittlande beröringspunkter med Elon Musks och andra tech-oligarkers nietzcheanska dystopi-visioner, och till och med en feelgood-trailer med Claes Malmberg fick heilande nynazistkopplingar (se längre ner👇).

Och så Parisa Liljestrands invigningshaveri på Göteborg Film Festival i fredags:

Läser vi sedan också Johannes Klenells kommentar om spektaklet får vi en fin övergång till Tunna blå linjen-regissören Jimmy Olssons lysande lilla SVT-»satir-mockumentär«-serie På armlängds avstånd. Litenheten gäller formatet, 3x 15 minuter – substansen är desto större; politiskt sett episk; får mig att tänka på Moment:teaters version av Gogols Revisorn från 2015, ett skrämmande insiktsfullt och Tidö-förebådande verk som iscensatte SD:s kulturpolitiska program i ett nära framtida Sverige och utforskade konsekvenserna.

Jimmy Olsson gör i stort sett samma sak här. Kulturdepartementet har upplösts och underordnats Finansdepartementet, Stockholms stadsbibliotek har stängt med skylten »Här öppnar snart Bröd & Salt« på trappan, hemlösa Norrköpingssymfoniker har blivit gatumusiker, Magnus Krepper spelar hundvissle-heilande konsulent på Filminstitutet, och vi får se en splittrad, dysfunktionell motståndsrörelse försöka formera sig med skrattretande resultat:

Och efter det fiaskot fördjupas perspektivet och serien när Jimmy Olsson, i rollen som SVT-doku-inspelande journalist, tar till sig av Anna Odells förebrående »men vad gör du själv då?« och kedjar fast sig i regeringskvarteret för att få prata med finansministern.

När detta möte kommer till stånd, med Lena Endre som finansminister, landar På armlängds avstånd högt uppe på Moment:teaters verkshöjd. Dialogen blir briljant och knivskarp, drypande av samtidspopulistiska poänger. ♦

Fallet med Claes Malmbergs gotländska – och Sieg Heil-kören som drar hans mobila bar

När trailern till Netflixfilmen Kärlek fårever släpptes i veckan blev den snabbt en snackis på Gotland. Claes Malmberg pratar nämligen gotländska i den, enligt uppgift coachad av medspelaren Babben Larsson. Jag blev nyfiken – skulle Sigge Eklund äntligen få en rival om Sveriges sämsta härmade »gotländska«?

Nja, Malmberg visar sig faktiskt göra ett rätt bra dialektjobb. Visst är det något som blir skevt i typ varannan mening, och gotlänningar hör snabbt att det inte är äkta, men gotländska är svårt att imitera för en göteborgare utan förkunskaper och jag blir trots allt lite impad.

Desto mer svårsmält är Babbens förklaring på Helagotland.se att Malmberg ska föreställa en inflyttad göteborgare som försöker »smälta in« på ön. Jag har hört många fastlänningar som efter att ha blivit naturaliserade gotlänningar börjat bryta lite grann, kanske inte böja på vokaler men ändra satsmelodin. Såklart. Sånt sker intuitivt. Men en göteborgare som går all-in på att prata grov gotländska, på Gotland, med riktiga gutar? Det är en obegripligt dålig del av en filmpremiss. Verkar nästan AI-genererad. Men så handlar väl hela filmen också om att mata Netflixalgoritmer.

Men, en rolig grej till: jag tappade fullständigt andan av en scen i trailern, med ett gäng som släpar en husvagn i bakgrunden och vrålar »Heil Hitler! Sieg Heil!«, och Charlie Gustafsson pekar och frågar »Vad är detta?«, och Claes Malmberg svarar »Det är pappas lille öjvarraskning!«. Ja, kolla själva:

Sedan insåg jag att jag hade en videoupptagning av ett nynazistmöte i North Carolina, som jag letat fram för diskussionen om Elon Musks nazihälsning, på autoplay samtidigt som jag spelade trailern. ♦

Dan Fogelman skiftar från introspektiv relationspsykologi till tech-elitistisk makrotrend

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

This is Us var en härlig, innerlig serie som tog slut 2022, efter fem säsonger, varav de sista två utan mig som tittare. Det kanske är en efterkonstruktion, men det var liksom en 10-talsserie. Och nu har serieskaparen Dan Fogelman tagit med sig Sterling K Brown i huvudrollen och med Paradise gjort sin 2o-talsserie, skiftat från det introspektiva till större yttre omvälvningar, från det subjektiva till det globala, eller kanske från navelskådning till framtidsspaning.

Paradise får premiär på Disney+ i övermorgon, och jag vill inte gå in för mycket på intrigen eftersom den bygger helt på en stor rysningsframkallande reveal precis i slutet av första episoden. Men det finns alltså också en spännande samtidsrelevans i premissen, kopplad till Silicon Valleys skifte från progressiv tech-hubb till auktoritär-elitistisk tankesmedja och extremrik prepperklubb – cyniskt maktknarkande miljardärer som de senaste åren opportunistiskt flyttat sig från woke-vänster till Trump-höger, kapat bort charityn och – nu ska Zuck tänka på Zuck – börjat köpa upp jättearealer ödemark långt från klimatrisker och bygga enorma fortifierade överlevnadsresidens.

Men här finns också en klassisk konspirationsthriller oberoende av makrotrendig samtidskommentar, komplett med familjetragiska backstories som inte hade skämts för sig i ett Marvel- eller DC-multiversum. Och här finns förstås också det finkänsliga mänskliga, arvet från This is Us, en porös vardaglighet som närsomhelst kan bli ödestyngt högstämd och för den delen också slipat kommersiell. Dialogen är förstklassig.

Jag har under seriens gång också gjort lite anteckningar om seriens, som jag kallar det, »meta-verklighetsflykt«, men det blir också för spoilrigt att dra nu, så vi säger väl att jag återkommer till Paradise om några veckor när ni som vill se serien kommit in i den? ♦

Ignorera sågningarna – »Blindspår« är tämligen kalas

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Blindspår på Amazon Prime – baserad på Anne Holts bokdeckare 1222 över havet, manusförfattad av Morden i Sandhamn-trotjänaren Sara Heldt och regisserad av norska Ockupationen-skaparen Erik Skjoldbjærg – är nog vinterns mest sågade svenska dramaserie.

Men serien är bra. Eller i alla fall ett avsevärt bättre hantverk än sågningarna (kolla till exempel detta usla formuleringshaveri).

Visst finns det en hel del att störa sig på. Utan att ge ifrån mig spoilers så kan jag säga att det förekommer ett litet tal om yttrandefrihet i sista avsnittet som är rent självparodiskt, för att ta ett av flera flagranta exempel.

Men jag tycker att det är häftigt att man skapat en deckargåta i inte bara två skilda lager utan två väsensskilda genrer – myspusseldeckare och geopolitisk thriller –och fått till en helt egen tonträff som engagerar och bibehåller spänningen in i mål. Och även på meta-nivå har den små luringar – ska Agatha Christie-genren bli en spök-crossover, undrar man till exempel efter två, tre avsnitt. Men Sissela Kyles medium hör inte spöken, och det är lite rörande när de blinkande ljusen ute i snöstormen, som hon anför som ytterligare bevis för övernaturligheter, av Ida Engvolls polis-huvudkaraktär direkt identifieras som en uppvärmd fjällstuga, vilket så småningom blir spåret in i den politiska thrillern.

Engvolls skitsura snut, i rullstol och under utredning för tjänstefel, är underhållande redan som idé, och jag gillar att hennes viktigaste verktyg, dräpande oneliners, ofta blir mer defensiva än hon tänkt. Samtidigt är det också här dialogen kan brista som mest, när hennes repliker landar skevt – som när en misstänkt säger att »som svensk polis i Norge kan du inte röra ett finger«, och rullstols-Ida fräser till: »Men benen kan jag ju inte röra!«

Att serien inte är humoristisk har den också fått kritik för, men det ser jag som en kvalitet. Det finns ett mod i att spela upp det här på dödsallvar. Samtidigt uppstår ändå ren komik ibland (speja efter en kvartett i ett frysrum under slutkvarten), och vissa karaktärer är kittlande kul att kolla på – framför Daniel Larssons medelålders nazistledare och Pål Sverre Hansens långhåriga läkare-utan-gränser-ungdomshandbollstränare.

Blindspår är en allt annat än trovärdig lättviktsdeckare, men så påhittig och bjussig att jag trycker i mig rubbet på en kväll. Den här serien borde ha gått i mellandagarna! Perfekt julmys med hotellisolering i vinterstorm, nazister och dubbelmord. ♦

»Trolösa« pendlar mellan perfektion och märkliga missar – varför Jesper Christensen?

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det finns massor att njuta av i Tomas Alfredsons och norska 22 juli-manusförfattaren Sara Johnsens SVT-nytolkning av Ingmar Bergmans Trolösa-historia i minisesrieformat – därav fyran i betyg.

Manuset, dialogen, skådespelarna – allt det mänskliga som driver storyn är storartat. Men det direkt mästerliga består i hur en i sig magisk scenografi, miljö, ljudsättning och kostym får liv redan av regin och klippningen. Skådespelarna behöver bara gå in och vara, befinna sig i nuet. Ungefär som Frida Gustavssons Marianne gör i tredje avsnittet, när det låst sig med motspelaren i den fiktiva filminspelningen och allt släpper när Gustav Lindhs David tar dennes plats utanför kamerafokus.

Tomas Alfredson har skapat schyssta sjuttiotalsillusioner tidigare. Men Tinker Tailor Soldier Spy är faktiskt bara skrap på ytan i jämförelse med Trolösas förhöjda version av 1977, från förväntade detaljer som Clock-hamburgare och »Atomkraft nej tack«-stickers till något mer eteriskt, i hur ett övernattningslakan veckar sig på en vardagsrumssoffa, i hur taktilt pennkludd gestaltas i kollegieblock, i ett helt ofixat bohemiskt trähus i skärgården med handgräsklippare mot husväggen ute och optimistjolle mot väggen inne … och i färgsättningen, i det filmpoetiskt dröjande i fotot och vardagsstämningar, i ljudet inne i en Jaguar, i Hans Eks kongenialt nyskrivna progressiva jazz … Inte sällan, och särskilt i interiörerna från ett syresatt Filmstaden i Solna, kommer jag att tänka på hur Abi Morgans Netflix-serie Eric såg ut, även om den serien skildrade ett 1980-tal.

Allt detta gör nyinspelningen till ett rent konsthantverk och en visuellt långt livfullare dramaupplevelse än Liv Ullmans film, som jag tyckte mycket om när den kom men som i dag, åtminstone ur minnet, ter sig seg.

Vad filmen dock hade var en homogenitet i inramningen, med en ensam Fårö-baserad Erland Josephson som Bergmans alter ego tillika filmens enda punkt i nutiden. Alfredsons tv-serie gör ett kanske inte fatalt, men ändå rätt brutalt, misstag i att rollsätta även 2020-talsversioner av 1970-talskaraktärerna. Ett lager som funkar dåligt, vilket även andra recensenter anmärkt på, men jag tycker inte att det som felar är samspelet mellan Lena Endre och Jesper Christensen, utan att Jesper Christensen överhuvudtaget fått den här rollen. Det hörs att han är dansk, för det första. Men huvudproblemet är inte språkligt utan att där finns en sorts inre distansering i replikerna som gör det omöjligt att som tittare gå med på visualiseringen av Christensen som en äldre Gustav Lindh. Man måste ju undra om det var höknäsan som gjorde att Alfredson gick i gång på denna casting?

Jag tycker faktiskt att de borde ha dammat av Tommy Berggren. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – mina recensioner av The Night Agent och Shared Custody, streetfood-nörderiet i The Pitt, Ivanka Trumps The Handmaid’s Tale-trollning, sniper-snask i Schakalen och Youtube-biljournalistens lysande anti-Elon-drapa. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!