[203] »Arrested Development möter Ted Lasso – slam dunk för Kate Hudson & Mindy Kaling«

»Jag ser ryska stålet
närmar sig långsamt målet
från Vita huset hör jag bara sorlet
de talar om fred, ger order om mord
åh, alla dessa tomma ord
men från Peking hörs det inget
ingenting
Jag tittar på tv …«

Vilken kusligt aktuell text av Ebba Grön. Debaclet i Ovala rummet i går fick mig att tänka på den.

Om ni ska se enda video-take på Trump/Vance-förräderiet mot Ukraina och väst, se Zelenskyj-intervjun efteråt hos Fox News:

Jag återkommer till detta sist i dagens brev, men egentligen räcker det med ovanstående. Zelenskyj var urstark, som på det främmande språket (som han förbättrat enormt under brinnande krig) kunde uttrycka så mycket diplomati och mänsklighet på samma gång. Jag känner också tacksamhet mot Bret Baier för exponeringen (men på det hela taget kanske inte mot Fox News). ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Running Point (Netflix)
2. Paradise (Hulu/Disney+)
3. A Thousand Blows (Disney+)
4. Dope Girls (BBC/SVT Play)
5. The White Lotus (Max)
6. The Pitt (Max)
7. Severance (Apple TV+)
8. Knutby – Kristi brud (TV4 Play)
9. Stenbeck (SVT Play)
10. Abbot Elementary (ABC/Disney+)

… och inte bara »Arrested Development« möter »Ted Lasso« – nya Mindy Kaling är »Sports Night« också

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺📺

Den skönaste tv-känslan jag vet är att se något så bra att min hjärna låter hela mitt livs tv-rysningar passera revy för att försöka hitta rätt referenser och matchningar bakåt i tiden – när kände jag senast så här starkt? För en sån här tv-serie?

Mindy Kalings nya med Kate Hudson i huvudrollen, basketindustri-sitcomen Running Point, tar mig med storm. Delvis kanske för att jag inte förväntade mig något utan mest ville dubbelkolla att jag inte behövde ägna den så mycket tid – när jag såg den hade jag bara läst The Guardians svala recension, men jag måste ju komma ihåg nu att aldrig mer ta Lucy Mangan på allvar. Hennes Running Point-sågning är en enda snedtänkt slapp missuppfattning. Läs inte.

Jag kände inte bara rysningar under första avsnittet, jag hade efterrysningar efteråt medan bakhuvudet sökte checkpunkterna. Och ni behöver bara kolla de första fem minuterna för att första vad jag menar när jag liknar dem vid att injicera adrenalinet från Arrested Development rätt i hjärtat på Ted Lasso, komplett med en Jason Bateman-kopia i Drew Tarver. Och en gnistrande cast i övrigt samt en helskärpt Kate Hudson som gör att jag efterhand under premiäravsnittet tänker alltmer på atmosfären i Aaron Sorkins Sports Night. Vasst och mysigt, perfektion i tonträff och tempo. Till och med när skämten är som sämst och onödigast (gäller dock bara två gånger i första avsnittet) får de mig att skrocka och mysa tack vare en extrasnygg leverans eller oväntad vändning.

Det som får mig att tänka på Sports Night är också att detta är sportnördism på riktigt, med genuina intriger kring idrottspsykologi, lagkemi och trading-politik – motsatsen till (det ändå charmiga) fejkfotbollslarvet i Ted Lasso.

Med det sagt, jag har bara sett första avsnittet och vet inte hur nivån hålls uppe i resten av säsongen. Men jag kände att jag ville stanna kvar ett tag i känslan av perfektion och trepoängsskott som sitter nothing-but-net. ♦

SVT:s Stenbeck-serie stiger till högre höjder

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Svensk tv börjar bli riktigt kompetent på dokudramaserier, och någonstans mellan SVT:s The Pirate Bay, Netflix Spotify-serie The Playlist och SVT:s nya Stenbeck – hur förenklande och fel ute de än kan vara i sina stunder – känns det som vi har en lös »trilogi« här om svensk tech-utveckling och som ger både smak och en bild av hur det faktiskt var.

Utifrån hur jag minns Jan Stenbecks story, både via kvällstidningar och branschmedia när det begav sig och via bokförlagan till serien, Per Anderssons Stenbeck: En biografi över en framgångsrik affärsman, en av de allra bästa svenska biografierna jag läst, känns serien träffsäker om än svepande rapsodisk. Den är ytterst habilt huvudförfattad av Alex Haridi (Kärlek & anarki, Blå ögon) och regisserad av Goran Kapetanović (Knutby, Kalifat), och norska Jakob Oftebro är en naturkraft i huvudrollen, en näranog perfekt »Janne« inklusive felfri stockholmska.

Det är i det tredje avsnittet det börjar bli brännande bra tv-drama och mitt betyg lyfter från trea till fyra; när vi är av med det mesta av det gamla Kinnevik och det nya börjar resa sig. I takt med att intrigen kring Comvik och TV3 förtätas, liksom Stenbecks problematiska äktenskap med Merill MacLeod (Downton Abbey-kända Zoe Boyle), växer Oftebros insats till det bästa jag sett från honom. Han lyckas faktiskt sträcka sig över och nå hela Stenbecks sammansatta person, så som jag minns den från boken, både i det privata och affärskreativa, sociala och inåtvända, joviala och rasande aggressiva.

Fjärde avsnittet är det mest direkta och kan nästan ses som en stand-alone, i och med att den inkluderar hela storyn om TV3. Inklusive detta avgörande möte hos Kabelnämnden …

… som följs av en otrolig sekvens där Stenbeck kommer med ett senare flyg än tänkt hem till Long Island och en middag med Merrill och ett italienskt par intresserat av hennes high end-inredningstjänster, och möts av illa dold iskyla från hustrun. Här ligger serien inte långt ifrån Trolösa, relationspsykologiskt, och även om det saknar Alfredson-seriens litterära panache ger det mig lite mer. Det är ytligare, på det där rapsodiska biopic-sättet, men ändå nervigare som skilsmässodrama, både stilistiskt och mänskligt. ♦

Den definitiva Mussolini-serien kommer skrämmande nära

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag träffas i magen direkt av de första fem minuterna av Mussolini: Son of the century, den italienska, djupt verklighetsbaserade dramaserien om fascismens italienska framväxt, med Sverigepremiär på SkyShowtime i morgon. Känns som jag tappar luften:

Den här pitchen för fascismen är så obehagligt nära vår egen tid av förvirrad manlighet i jakt på mål och mening, eller fiendemål och förvillelse. Den hjärntvättade manskören i ovanstående scen, värvad ur askorna av första världskriget men återdressad i svarta uniformer inför 1900-talets stundande största kulturkrig, ett kulturkrig som till slut bara kunde ändas med atombomber, är direkt utbytbar mot 6 januari-militian som stormade den amerikanska kongressen hundra år senare, eller mot trollarméerna på X.

Att Luca Marinellis gestaltning av Benito Mussolini när som helst kan rikta sina lockelser direkt in i kameran visualiserar också, känner jag, dagens sociala mediers motsvarighet, de individuella tilltalen via algoritmer. Krigsveteranerna i den länkade intro-scenen skulle kunna vara facebookkrigare, det saknas bara skärmar framför deras rasande tomma stirranden.

Men att Darkest Hour-regissören Joe Wright »bryter den fjärde väggen« är också i linje med förlagan, Antonio Scuratis 800-sidiga och prisvinnande bestseller M: Il figlio del secolo från 2018, en romanskildring av fascismens födelse men som i slutet av varje kapitel också anger grundliga historiska källhänvisningar. När boken kom var detta greppet som berörde kritiker och läsare mest, att det inte gick att komma undan med att »det är bara fiktion«. Tv-seriens motsvarighet, det som ger tv-tittaren samma känsla av att inte komman undan, är Putin och Trump. ♦

»Dope Girls« – en chock-injektion med östrogen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Nya BBC-serien Dope Girls (som heter Dope Girls – Syndens tid på SVT Play) har lanserats som en kvinnornas Peaky Blinders, inte olikt nya A Thousand Blows, som jag hyllade stort förra veckan. Den senare är en så mycket mer stringent och definierad serie att Dope Girls blivit lite orättvist skärskådad i veckan. Det vill säga, den har lovordats för en mängd kvaliteter men också fått desto mer kritik för att vara splittrad och försöka få in för många stora teman i en intrig: kvinnovärlden när männen dog i första världskriget, pandemin 1918, kolonialismen, trendig spiritualism, lesbisk sexuell befrielse …

Men jag tycker nog att allt det där är till Dope Girls fördel. Det är inte splittrat, snarare kongenialt.

A Thousand Blows, av Peaky Blinders-skaparen Steven Knight och skådespelaren Stephen Graham, har som ena huvudtema ett kriminellt gäng bestående av enbart kvinnor i östra London under 1880-talet – men den är på ett sätt traditionellt »manligt« presenterad, därtill inramad av en boxningsintrig som andra huvudtema.

Dope Girls är skapad av tv-ovana dramatikern Polly Stenham, eller kanske omskapad, i det att hon och medförfattaren Alex Warren tagit verklighetsbaserade stories från Marek Kohns faktabok om droghandelns födelse i Storbritannien för hundra år sedan (Dope Girls: The Birth of the British Drug Underground) och chock-injicerat med östrogen. Hela serien vibrerar av kvinnoliv, ivrigt, girigt gestaltat av Julianne Nicholson, Eliza Scanlen, Umi Myers och en stor ensemble som adderar spännande och underhållande dissonans. Dope Girls är en serie om kvinnor som tar makten över sina egna liv, och som vägrar göra något på mäns sätt, eller relaterat till männens lagar och konflikter.

Det är roligt, rivigt och vilt kreativt, med ett sjukt bra (återigen kvinnokongenialt) soundtrack av Sian O'Gorman och NYX (årets allra bästa?) och grafik på frihand rakt in i scenerna som håller räkningen på huvudkaraktärernas framfart i London. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Abbot Elementary och Toxic Town, ger er det rätta perspektivet om alla turerna på MSNBC senaste veckan, kryper till korset om Peaky Blinders och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!