[211] »Engelskt Succession-drama … i byggbranschen«

Trump är ingen riktig politiker eller affärsman men han är på riktigt världens största tv-stjärna

Gamla Pretty in Pink- och Two and a Half Men-stjärnan Jon Cryer har varit en stabil anti-MAGA-aktivist i flera år nu och var i vanlig ordning oerhört vältalig och tänkvärd när han gästade The Meidas Touch Podcast häromdagen. Själv har jag tonar ner USA-politiken här i nyhetsbrevet de senaste veckorna, men nu blir det lite igen, längst ner i brevet, efter att Jon Cryer påminde om den allra viktigaste aspekten av Trumpismen. Nämligen det som citeras här:

Jag har skrivit mycket om hur Donald Trump inte är i närheten av den »affärsman« hans fans (och även många av hans kritiker) tror han är, utan att den villfarelsen är frukten av lanseringskampanjen som producenterna bakom The Apprentice skapade 2004, när nya programledare var på gränsen till bankrutt och i klorna på rysk fastighetsmaffia. Men jag har aldrig tänkt på att formulera det så kristallklart som Jon Cryer:

»We in the entertainment industry created this guy.«

Ja, Donald Trump är tv-kultur. Ikonisk tv-kultur. Allt annat är en konsekvens av det. Vilket också bekräftas av nickedockorna i hans regim – handplockade för att Trump sett deras tv-sminkade pratande arslen i Fox News primetime-tablå.

I Meidas-intervjun pratar Jon Cryer också om sin egen podcast, The Man Who Calculated Death, en gripande personlig nazism-sannstory som hastigt och lagom lustigt landat mitt i en samtidsamerikansk Weltmacht.

Ska ni lyssna på en enda ny podd i vår, välj denna – om hur Jon Cryers kompis Suzanne Rico tillsammans med sin syster avtäcker sin egen hisnande familjehistoria, från deras mors dödsbädd till Robert Lusser, den nazistiska forskaren som utvecklade Hitlers och världens allra första kryssningsrobot. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Rehearsal (HBO/Max)
2. Hacks (Hulu/Max)
3. The Studio (Apple TV+)
4. The Last of Us (HBO/Max)
5. The Pitt (HBO/Max)
6. Jack Wrights testamente (I, Jack Wright, UKTV/SVT Play)
7. Reformed (Le sens des choses, Max)
8. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)
9. Istanbul Encyclopedia (İstanbul Ansiklopedisi, Netflix)
10. Lita på mig (SVT Play)

Klassiskt arvstvist-thriller av Chris Lang

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det finns många skäl att brasklappa om »inga jämförelser i övrigt«, om man använder Succession som referens till nya brittiska dramaserien I, Jack Wright (som heter Jack Wrights testamente på SVT Play, dit den kommer på onsdag, veckan efter UK-premiär).

Trevor Eve är ingen Brian Cox, men det är ändå något med omnipotensen hos patriarken här som känns som, ja, i alla fall byggbranschens Logan Roy. I den här serien, av Saknad, aldrig glömd-skaparen Chris Lang, skjuter sig patriarken på sin herrgård (eller blir han skjuten?), och dramat tar sin början runt det där arketypiska långbordet hos juristen där ett disparat och omåttligt underhållanade persongalleri av nära och (inte fullt så) kära tar del av testamentet. Som såklart är en outgrundlig chock för samtliga i ensemblen.

Jag har bara sett första avsnittet, men det är nära perfekt i sitt upplägg. Den brokiga familjen är precis lika kul att lära känna som Roy-klanen i Succession, från John Simms missbrukande musikbransch-misfit till min storfavorit Daniel Rigby (Flowers!) som den här seriens motsvarighet till Jeremy Strongs Kendall. Det är särskilt häftigt och manusklurigt att uppläsningen av testamentet fördröjs till efter begravningen, så vi får en »perfect storm« av konflikter redan första halvtimmen, inte minst tack vare alla replikskiften, ögonkast och hastigt svepta drinkar på begravningsmottagningen.

Hittills är det en total skådespelarfest, och det känns som att Chris Lang tar revansch nu för fiaskot med sin förra post-Unforgotten-serie, The Thief, His Wife and the Canoe.

Självklart följer jag upp med en fullständig recension när jag sett alla avsnitt. ♦

Vårens comedy-prestation – Anton Forsdik förnyar sig själv

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Han har inte huvudrollen i SVT:s nya komediserie Lita på mig, men oj vad han stjäl showen, Anton Forsdik. Som jag imponerats av varje gång jag sett honom, i Limbo … Zebrarummet … Lust … Dör för dig av geniet Therese Lundberg … och som briljant störig lillebror i Sjukt oklar 2018, som nog var det första jag såg honom i.

Just den serien gjordes av spännande young adult-produktionsbolaget Breakable, som också ligger bakom Handen på hjärtat, Ligga och Netflix-filmen One MoreTime, och som nu gjort Lita på mig för SVT med samma manusförfattare man stadigt återvänt till de senaste åren, Christoffer Sandler och Marja Nyberg.

Premissen är popcorn-perfekt: ensamstående strulmamma (Emma Broomé) och dotter-runt-20 (Ella Rae Rappaport) kuppar sig runt mellan förorternas juvelbutiker men är på vippen att bli vräkta från lägenheten med 95.000 kronor i hyresskuld när en möjlighet till stor-scam uppenbarar sig: dottern träffar en miljardärsson på krogen (intensiva Erik Enge från Slutet på sommaren och Fejkpatient), som delvis på grund av henne blir påkörd av en bil och hamnar i koma, varpå hon börjar spela hans fästmö, en event-planner som han precis skulle presentera för sina föräldrar (Micke Lindgren och Malin Levanon, som jag hyllade för Detektiven från Beledweyne), varpå serien får former av både förväxlings- och förvecklingshumor.

Serien har brister. Men här finns så mycket kemi och tajming i stort att man kan misstänka att bristerna beror på alltför pressat tidsschema, mer än något annat. Precis som jag kände med den andra säsongen av Lajka gissar jag att den i grunden lyckade regissören Johan Forsell inte fått tillräckligt med tid på sig för hela kedjan av repetitioner, förberedelser och omtagningar.

Med det sagt är serien ytterst lättslukad, bitvis ändå storartad. Jag gillar verkligen den lättidentifierade Breakable-tonen och crossovern mellan young adult, caper, satir och romcom. Och så det absoluta trumfkortet i Anton Forsdik, vars bärande support-rollinsats inte liknar något annat han, eller någon annan, gjort. Eller … det liknar Kjell Bergqvist. Jag kan nästan svära på att Forsdik medvetet imiterat Bergqvists hela röst- och jargongmanér, som när det sedan levereras av en 23-årig Forsdik låter som en unikt rolig Östermalms-autist. Måste upplevas! ♦

Anton Forsdik går »full Coppola« i AKTA

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

I februari gjorde Anton Forsdik själv auteur-debut med satiriska antologiserien AKTA …

… som efter Kulturhuset-premiär turnerade med exklusiva visningar runtom i Sverige innan hela serien landade på Youtube. Här är första avsnittet, En riktig jävla skådis …

… och som ni kommer att se är det en riktig jävla lekstuga! Eller, som en gemensam bekant karakteriserade projektet: »Det är Anton som går full Coppola …« Ojämnt som fasen, och man kanske inte gapskrattar, men när man inte skrattar så bara gapar man. ♦

Norrmännen lyxar med loungejazz medan världen svälter i dystopisk pandemi-thriller

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

År 1349 nådde digerdöden Norge via England. 2037 är det dags igen … i nya norska dystopidramat Festning Norge (som verkar gå under både denna originaltitel samt engelska titeln The Fortress på Amazon Prime).

Detta är ännu en av serierna som försvann i Viaplays slukhåll för ett par år sedan men nu alltså fått ett nytt hem hos Prime Video. Skapare och manusförfattare är Linn-Jeanethe Kyed och John Kåre Raake, duon som jag tidigare hyllat för deras högst säregna R.I.P. Henry (som faktiskt finns kvar på Viaplay – nu fick jag nästan lust att se om den).

I nya Jens Lapidus-serien Paradis City har statsmakten byggt en mur runt Järvaförorterna – här är, som titeln Festning Norge antyder, regeringen ännu maktfullkomligare och krisen långt djupare: man har byggt en mur runt hela Norge, som blivit självförsörjande på både energi och livsmedel och ett paradis för de få flyktingar (främst brittiska, för att få in Russell Tovey och andra stabila brittskådisar i serien, kan tänka) som lyckas passera det extrema lilla nålsögat med vaccinpass som bevis för att de är immuna mot covid-19, covid-20, fågelinfluensa och »ebola 2«.

Det är gott om sådana apokalyps-markörer, inklusive flyktinglägren på den svenska sidan om muren som är rena Gaza-kaoset, men spänningen är efter halva serien bara i sin linda. Det är också gott om samtidspolitiska hundvisslor, inte olika dem i just Paradis City (även här skylls den dödliga pestbakteriens spridning på populistpolitiskt lämpliga syndabockar, det vill säga brittiska flyktingar). Och även denna del av dramat är så här långt rätt oförlöst (jag har sett de fyra avsnitt av sju som hittills kommit upp på Prime).

Det är en kul idé att skildra ett Norge i en nära framtid som reagerar ungefär som Trump reagerade på coronaviruset, när dödspesten sprider sig från den stolt odlade laxen till befolkningen – med sex veckors inkubationstid. Norge är redan inmurad i lockdown, så nu får man dra till med lockdown inuti en lockdown och isolera Bergen!

Problemet jag främst har med Festning Norge är hur den låter och ser ut. Det kanske verkar schysst i teorin att låta norrmännen softa runt i ekolyxmiljöer och lyssna på loungejazz medan resten av världen svälter, drunknar och brinner upp, men det känns mest som om det är jag själv som gör den poängen nu – jag har inte riktigt känt den i serien. Regin är inte bra. Det finns glättig såpayta över alltihop, och dialogen är irriterande ojämn – bäst i det regeringspolitiska, sämst i snyftförsöken runt Russell Toveys spruckna flyktingfamilj.

Festning Norge är inte i närheten av Thomas Vinterbergs danska dystopivariant En familj som vår, men jag bedömer den ändå som sevärd. Återkommer med slutomdöme efter finalen. ♦

Missa inte TVdagsiga The Last of Us-cirkeln!

Om ni är gamla gamla TVdags-läsare har ni kanske lika varma minnen av The Walking Dead-cirkeln som jag – rundabordssamtalen vi hade efter TWD-avsnitten där inte minst Per Perstrand och Ida Kjellin utmärkte sig med exceptionell tv-nördism.

Well. Nu kan ni få mer av samma vara – fast om en mycket bättre zombieserie. Tillsammans med en tredje TVdags-alumn, Martin Degrell, driver de film- och tv-bloggen Skärmtid, där The Last of Us-cirkeln är i full gång! Senast om det briljanta andra avsnittet för säsongen.

Själv storrecenserade jag The Last of Us-premiären förra veckan. Ett bra upplägg nu är att följa Skärmtid-cirkeln för episodsefternack så samlar jag mig för en finaldrapa om en månad. ♦

Istanbul-dramapärla tassar försiktigt runt Erdogans censurhot

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det bär emot att se turkiska tv-serier nu när den svenska journalisten Joakim Medin sitter häktad i Istanbul och hotas av 12 års fängelse för att ha gjort sitt jobb.

Inte bara för att allt jag sett på Netflix är i ungefär samma diffusa såpagenre där allt är livsstilslyxigt och lite lagom »vågat« för att inte provocera censuren, utan mest för att jag har i bakhuvudet just hur den där censuren fungerar.

Erdogans regim införde nya svepande mediecensurlagar 2019 som krävde en särskild »lokal licens« av Netflix, vilket innebar att Netflix tvingades öppna ett fysiskt kontor i Istanbul och bereda fast plats för en tillsynsman från medieövervakningsmyndigheten RTÜK. Det första som hände var att diverse avsnitt av amerikanska serier som Designated Survivor och New Amsterdam bara försvann. RTÜK granskade så mycket som hanns med och stoppade allt som kunde tolkas negativt för Turkiet eller ansågs »normalisera obscenitet« och bryta mot landets »skydd av familjevärderingar«.

Hårdast drabbades Turkiets egen tv-industri, i form av en osäkerhet som övergick i rädsla och systematiserad feghet. RTÜK går in redan på manusnivå och kräver exempelvis att positivt skildrade homosexuella karaktärer tas bort eller skrivs om. Just detta har fått Netflix att lägga ner en serie (If Only), medan en annan (Aşk 101) gick med på att göra en bög straight, något regeringen sedan skröt med offentligt för att skrämma andra till underkastelse. Och i den turkiska serien The Protector var det en kyss mellan två kvinnor som fångade RTÜK:s uppmärksamhet.

Det går inte att se nya Netflix-serien Istanbul Encyclopedia (originaltitel: İstanbul Ansiklopedisi) utan att ha detta i bakhuvudet, och inse hur mycket den anpassat sig bara genom att inte ta några risker. Det farligaste den gör är att låta en huvudkaraktär ta franskalektioner för att hon »hatar Istanbul« och vill flytta till Paris.

Men samtidigt liknar serien inget annat jag sett från turkiska Netflix. På tal om Paris – här finns en sorts fransk lätthet och sentimental intellektualism i sammanflätade relationsteman kring urbanitet kontra tradition, ungdomlig rörelse som luckrar upp äldre strukturer. Faktum är att den också känns lite japansk i all dess grå vardagsprakt.

I centrum står två kvinnor: en nyinflyttat naiv och poetisk student som kommer nära sin djupt religiösa mammas före detta väninna, en sekulär och lite uppgivet Paris-drömmande kirurg. Dessa båda skådespelare, Helin Kandemir och Canan Erguder, är … ja, helt magiska. Särskilt den yngre Kandemir, med ett sällsynt kraftfullt alla-känslor-utanpå-uttryck, liksom trevande karismaktisk. Och det är som om både manus och medspelare formas efter dessa båda skådespelare, så att serien berör i ringar av ytterligare relationer – studentkompisar och kärleksintressen, kolleger och en byråkrat med hjärta. Den långsamma, atmosfäriska historien handlar dels om växande vänskap och kärlek, dels om hur dessa organiska relationer också formulerar Istanbul som stad. Det är både vardagligt och episkt och landar i en av årets finare vemodsfinaler. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Carême på AppleTV+, nya Accused-säsongen, SVT:s Bästa sommarmiddagen, Noll stjärnor + skriver om Matgeek, Flagrant och Sqawk on the Street. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!