[212] »Äntligen! Paret Palladino överträffar Gilmore Girls«

Nu regerar Trump-effekten

Premiärminister Mark Carneys segertal natten till i tisdags var inte bara en liberal kanadensisk triumf och ett direkt in-your-face riktat mot Donald Trump, det kan också ha varit början på en mardröm för SD och andra tokhögerpopulistpartier världen över. För vad händer när normies stjäl patriotismen från dem och gör den liberal, empatisk och mångkulturell?

Och i går var det repris i Sydney – återigen en »Trump-effekt«, när Anthony Albanese blev förste Labour-ledaren sedan Kevin Rudd att vinna två val i rad.

Det senaste året har statsvetare tjatat om att oppositionssegrar är en av de säkraste politiska trenderna just nu, med MAGA-segern i november som ledstjärna. Under svåra tider straffas sittande regeringar, och Australien har haft en tuff tid, och debatt, med stigande inflation, räntor och levnadskostnader. Ändå kan australiska medier denna helg skriva om en »landslide victory« för Labour, medan den Trump-vänlige högerledaren Peter Dutton förlorade sitt eget mandat, i Dickson – något som bara hänt en oppositionsledare tidigare i modern tid.

Så i veckan har »sittande regeringar straffas«-regeln utraderats i både Kanada och Australien. Nu regerar Trump-effekten. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Rehearsal (HBO/Max)
2. Étoile (Amazon Prime)
3. Drömmen om ett paradis (SVT Play)
4. Hacks (Hulu/Max)
5. The Studio (Apple TV+)
6. The Pitt (HBO/Max)
7. Suspect: The Shooting of Jean Charles de Menezes (Disney+)
8. Jack Wrights testamente (I, Jack Wright, UKTV/SVT Play)
9. Reformed (Le sens des choses, Max)
10. The Handmaid’s Tale (HBO/Max)

Étoile kan vara Palladinos mästerverk … och känns mer Atlanta i Paris än Gilmore Girls

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Man kan anta att Amy Sherman-Palladinos och Daniel Palladinos nya serie Étoile är kronologiskt inspelad. Den börjar nämligen lite rossligt och skavigt, när den där patenterade Palladino-screwballen som vi lärde oss älska via ett multum säsonger av Gilmore Girls inte flyger tillräckligt högt ovanför manussidorna. Baletten känns också lite skranglig, inledningsvis. Jag är osäker på allvaret i serien, om det finkulturella är en passion eller en skrattspegel.

Men sedan …

… faller bit efter bit på plats. Hela serien legeras. Luke Kirby och Charlotte Gainsbourg spelar direktörer för New York- respektive Paris-baletten med en sexuell relation bakom(?) sig, bådas institutioner är i kris efter pandemi-tapp, och båda känner sig tvingade till ett samarbete – ett transatlantiskt utbyte av sina största stjärnor – som utvecklas till ungefär lika delar gemensam överlevnadskamp och rivaliserande maktkamp.

I början, när maskinen fortfarande gnisslar lite (avtagande i ungefär tre avsnitt) stör jag mig på att det finns en stor konstant mediacirkus kring dessa båda balettinstitutioner, att direktörerna och stjärnorna är med i live-tv titt som tätt och att det är stora pressuppbåd på flygplatserna när nya talanger anländer. Så är det ju inte på riktigt … Men under andra halvan av säsongen har hela denna förhöjda verklighet sjunkit in. Och då fungerar även den smattrande stiliserade dialogen, och alla skruvade karaktäre, som man börjar ta på allvar och känna för. Étoile växer ut till ett superbt tajt tv-universum som är massor på en gång – mys-dramedy, arbetsplatsdrama, kärleksförklaring till kulturinstitutionerna (Amy Sherman-Palladino har ett balettförflutet), tv-nostalgi.

Om jag ska likna Étoile vid andra serier så är det faktiskt allra mest det virtuosa Paris-avsnittet av Donald Glovers Atlanta. Och seriens speciella kaos känns som hur Armando Iannucci kunde låta The Thick of it kulminera. Här finns också värmen från Aaron Sorkins Sports Night och Studio 60 on the Sunset Strip.

Vissa delar liknar inget annat överhuvudtaget, som när Marie Bertos extrem-bohemiska madame motvilligt tar med sin påtvingade inneboende (Taïs Vinolo, spelar en dansstjärna som är dotter till kulturministern men på grund av avsky för modern bor tillfälligt hos denna årets mest kufiska franska tv-tant) på sin speciella Paris-promenad och presenterar henne med ett surt »det här är flickan« till alla hon möter, och till slut också inför gubbarna hon spöfiskar med på en stenbro, varav en gubbe har med sig en kille i samma unga ålder som Vinolo … det är så sjukt säreget och knäppt och romantiskt att jag smälter av tv-lycka.

Och varje avsnitt har sådana överraskningar. David Byrne dyker till exempel upp i rollen som sig själv i ett spek-möte med Gideon Glicks unga aspiga koreografgeni, som Byrne skulle vilja jobba med, Gideon frågar vilka Byrne samarbetat med tidigare, »ja, Robert Wilson …« säger Byrne, och nämner Talking Heads – varpå Gideon börjar knappa på mobilen. Byrne: »Googlar du på Talking Heads nu?«

Men, OBS, det jag nämnt nu är bara enstaka brottstycken bland hundra andra, det finns så många ljuvliga, udda karaktärer, konflikter och händelseutvecklingar att gotta sig och gapskratta åt, mysa och gråta lite med, att Étoile kommer att vara en av årets bästa serier när 2025 ska summeras.

Hela säsongen finns på Amazon Prime. ♦

Måste-se-drama om Londonpolisens haveri i bombterrorns 2005

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Jag hade tänkt se BBC-dokumentärserien Terrordåden i London, som just nu går med ett avsnitt i veckan på SVT Play under Dokument utifrån-vinjetten, men det har blivit omöjligt sedan jag sett hela den brittiska Disney+-dramaserien Suspect: The Shooting of Jean Charles de Menezes, en plågsamt trovärdig och närgången skildring av hur Londonpolisen och dess terrorenhet i den kaotiska jakten på islamistterroristerna efter bomberna i tunnelbanan sommaren 2005 sköt ihjäl en brasiliansk elektriker med turistvisum. Kommer ni ihåg detta? Mitt minner var diffust, men jag chockades av påminnelsen och iscensättningen, hur polisen sprang in i t-banevagnen utan att identifiera sig, gick rakt fram till den fredliga, oskyldiga 27-åringen som satt på ett säte med en dagstidning, och sköt honom med flera skott i huvudet från en decimeters avstånd.

Detta enligt en ny terrorlag som gav polisen ett protokoll, »Operation Kratos«, för att skjuta misstänkta terrorister »direkt i hjärnstammen« för att förhindra reflexartad utlösning av självmordsbomber.

Serien låter oss föja alla involverade instanser och individer ända fram till den civila rättegång som hålls några år senare mot ansvariga poliser. Det är jobbigt, nervigt, upprörande och djupt engagerande, och man fylls av en enorm besvikelse på polisen – fast nästan mer på hur den försökte ljuga och mörka sig undan ansvar än på de misstag som ledde fram till själva förväxlingen (vilket återges i fascinerande teknisk detalj).

Så … efter detta är man inte på humör för att se poliserna i Terrordåden i London skryta om hur de spårade upp terroristcellen.

Serien är skapad och skriven av Jeff Pope och regisserad av Paul Andrew Williams, som tidigare gjort I hatets mitt med Stephen Graham och Archie med Jason Isaacs tillsammans. ♦

Alan Aldas Fyra årstider var inte bra & Tina Feys är sämre

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

När det gäller Netflix och Tina Feys nya tv-serieversion av Alan Aldas film Fyra årstider (The Four Seasons) måste vi hålla en sak i huvudet: originalfilmen från 1981 var inte bra.

Förutom att karaktärerna var osympatiska och att en gäll ton av privilegierat gnäll skar genom allt som var tänkt att kännas feelgood – den var ju inte ens den lågmälda dialogfilm många tenderar att minnas den som, utan en lågintensiv orgie i publikfjäskande upptåg.

Ändå är nyinspelningen sämre. De välbärgade karaktärerna är visserligen trevligare, men tonen ännu mer krystad i ambitionen att vara generöst mänsklig och härligt livfull. Och både de nya intrigtrådarna som införts och den direkta inspirationen försämrar. Ta bara den här kända filmscenen, när alla hoppar i vattnet från båten:

En kvart in i Netflix-serien skuttar alla i plurret med kläderna på även här, men med en bittrare underton och med en konflikt planterad. Det är smartare, men man skär sig på manuspappret när man ser det. Hela sekvensen känns så uppenbart remake-modernt uttänkt. Då föredrar jag Alan Aldas tanklöst rörande skål för kärleken.

Måste dock säga att jag gillar det sjunde, näst sista avsnittet, tack vare ett gästspel av gamla Halt and Catch Fire-favoriten Toby Huss, som utstrålar en skevhet som ger frisk luft åt serien, från det att han ställer ner en medhavd akustisk gitarr på golvet till skidstugan, till resten av gängets förskräckelse, till att han spelar en bedrövlig Candle in the Wind under oväntat tragiska omständigheter. Oväntat – därför att i ett avseende skiljer sig serien väldigt mycket från filmen, vilket jag väl inte bör spoila, men det ger ett radikalt annorlunda slut, och det fångar upp en intrigdetalj mycket senare än i filmen – vilket också ger en oväntad men naturlig öppning för en säsong 2.

För en sådan kommer naturligtvis. Vi ska i detta sammanhang inte heller glömma att även Alan Alda gjorde en uppföljare, rentav i form av tv-serie-sequel – en LA-baserad sitcom med samma namn för CBS …

… som faktiskt har åldrats med mer behag än filmen. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag går på djupet med Happy Face, El Eternauta, Hotet, Drömmen om ett paradis,Grand Designs renoveringar, en ny My Martens-stalker-dokuserie + Slade in Flame-50-årsjubileet, Buster-nostalgi m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!