[217] »Jason Keller söker den perfekta golfsvingen med manuspennan«

Dept. Q, Slow Horses & korrläsandets dilemma

På förekommen anledning: Det är alltid bäst att läsa mina nyhetsbrev i webbversion. Av någon anledning tar det alltid emot så in i helvete för mig att korrläsa mina texter innan publicering, medan det tvärtom känns lustfyllt att läsa dem efter att de publicerats … fast mindre lustfyllt att upptäcka alla små och stora korrfel.

Förra veckan upptäckte jag för sent att min Dept. Q-sågning i brevet var en ofärdig version som saknade ett Slow Horses-jämförande resonemang, och därmed också en bärande övergång om Alexej Manvelovs karaktär. Jag återställde texten på webben en halvtimme efter publicering, men kunde inte göra något åt magknipet resten av dagen … 😅

Jag har förstått att många hellre läser söndagsbrevet just som e-post, men vi kanske kan göra en ömsesidig deal? Jag lovar att försöka korrläsa nyhetsbrevet bättre innan publicering, och ni som föredrar mejlläsning dubbelkollar webbversionen när ni hittar tokigheter i breven? 🙏 ♦

En sak till …

… innan vi går in på veckans topp-10 och recensioner – säga vad man vill om Piers Morgan, men ibland är hans talkshow från Youtube-helvetet, Piers Morgan Uncensored, det mest upplysande man kan se om Donald Trump. Ni måste se avsnittet från i onsdags i dess helhet:

För det första är det skönt att Piers här frångår sitt ordinarie format med fem personer, två anti-Trump och tre pro-Trump, som skriker i munnen på varandra. För det andra är Scott Galloway, professor vid New York University Stern School of Business, rent briljant i hur mycket han både lyckas kondensera och konkretisera Trumps fascism och kriminalitet.

Eller, som Rick Wilson upprepat som ett mantra sedan han 2018 skrev en både historisk och profetisk bok med samma titel: Everything Trump touches dies. Natten till i fredags påminde han om detta i ett öppet brev till Elon Musk:

Fiktiv spänning på tv har inte mycket att sätta emot den verklighetsfrånvända amerikanska verkligheten. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Stick (Apple TV+)
2. Adults (FX/Disney+)
3. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
4. Meningen med livet (Viaplay)
5. Saknad aldrig glömd (Unforgotten, ITV/SVT Play)
6. Bad Thoughts (Netflix)
7. Små eldar överallt (Little Fires Everywhere, Hulu/SVT Play)
8. Efter undergången (Earth Abides, MGM+/SVT Play)
9. Tires (Netflix)
10. Barracuda Queens (Netflix)

Jason Kellers livsverk? Stick är märkvärdigt stor golf-feelgood med både humor och sorgkant

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Först vänder jag mig till er som liksom jag vuxit upp med sportserietidningen Buster. Om jag säger att nya Apple TV+-serien Stick känns som vuxenmotsvarigheten till er gamla Buster-favorit, som när ni hade blandat O’boyen, smörat Mariekexen i en Dagobert-stack och börjat läsa, säg, golf-underbarn-serien Danny Boyd … då vet ni att ni kan sluta läsa här och starta första avsnittet.

Fast ni övriga behöver kanske inte så mycket mer info heller …? Ni är ju bekanta med kombon Owen Wilson och feelgood, får man förmoda, och den kombon har aldrig varit bättre än här. Owen Wilson har aldrig varit bättre över huvud taget. Han spelar här den forna proffsgolfstjärnan som för åratal sedan drabbades av en livssorg som fick honom att tappa det, både på golfbanan och i privatlivet, och nu lever ett icke-liv som säljare i en golfbutik medan hustrun lämnat honom och försökt få honom att rycka upp sig och skriva under pappren så hon kan sälja huset.

Men så upptäcker han av en slump att en tonårskille (Peter Dager) som plankat in på en driving range för att sno klubbor har en sving av guds nåde, och ser honom som en chans att börja leva igen. Även tonåringen har lämnat golfen på grund av ett trauma, en frånvarande pappa; jobbar på ett butikslager och bor med sin ensamstående mamma (Mariana Treviño), som oroar sig för hans unga livsleda. Det är mest som en tvångshandling han slår några slag på rangen när han snor klubbor, och råkar slå Owen Wilson med häpnad.

En 17-åring och en 57-åring med identiska limbo-liv, på flykt från golfen, fast i golfen. Addera Owen Wilsons gamla caddie, perfekt rollsatt med Marc Maron, även han ett offer för ett golfliv som inte längre finns. När Owen Wilson fått idén att vägleda tonårskillen mot proffstouren och pitchar den för sin gamla vapendragare på en billig frukostrestaurang avbryter Maron honom med en blick mot buffébordet: »Nu lägger de ut nya våfflor.«

Så där har vi även hans liv peggat.

Snart nog ger sig det omaka gänget ut i en husbil för att börja matcha in tonårskillen i amatörturneringarna, och tonen i serien hamnar inte långt från Hacks roadtrip-säsong: samma absoluta gehör, samma symbios mellan rörande och rolig, limbo och livslust, smärta och hjärta. Därför är också jämförelserna med Ted Lasso missvisande – Ted Lasso är en feelgood-sitcom byggd på lösryckta oneliners och infall, Stick är ett avsevärt mer utvecklat och filmiskt sammanhållet relationsdrama. Ted Lasso tappade när Jason Sudeikis försökte fördjupa sin rollfigurs äktenskapskris med ytligt skrivna panikattacker i säsong 2, i Stick är mörkret bärande och behöver inga överdrivna gester.

Dessutom går Stick på djupet med själva golfen, filosofiskt som John Updike i Golf Dreams, medan Ted Lasso snarare bara skvätter med fotbollen på ytan.

Det dramaturgiska tricket i Stick är förstås också ytterst formaterat, manuset bygger upp och tar oss igenom en lång rad av små hinder och triumfer, men de ger mig påfallande ofta tårar i ögonen, i synnerhet efter att den stora skuggan som förmörkar Owen Wilsons karaktärs tillvaro förklaras i slutet av första avsnittet, skuggan som gör karaktärens hela godmodiga manér så rörande.

Stick är skapad och huvudsakligen skriven av Jason Keller, tillika showrunner. Han är jämnårig med Owen Wilson och var i många år en högst anonym manusförfattare innan han 2019 slog till med ett supermanus i sportdramagenren, James Mangold-regisserade storfilmen Le Mans ’66. Sedan undrar jag om han inte började jobba på Stick direkt efter det, så exceptionellt genomarbetad är serien. Det är det jag menar med att känslan är »filmisk«: byggstenarna är lite omfångsrikare och regenererar mer drama och energi än vad som är fallet i många andra tonmässigt likartade serier, typ Somebody Somewhere; Stick är därför lite mer Tin Cup än Happy Gilmore, men samtidigt är dessa omsorgsfullt skrivna setups, sekvenser och scener organiska, lätta, trots att de är på gränsen till överarbetade. Keller har en förmåga att få dem att kulminera i exakt rätt ögonblick. Det är nästan som om han söker den perfekta, naturliga golfsvingen med manuspennan.

Samtidigt har han haft storartad hjälp av de konceptualiserande regissörerna Jonathan Dayton och Valerie Faris, duon bakom Little Miss Sunshine (på tal om roadmoviekänsla). Deras egna avsnitt, de två första, är helt utan svagheter. Därefter händer det ibland att det sviktar – men inte mer än att det stadgas upp av dels seriens starka fundament, dels ovanligt bärkraftiga parallella trådar.

Serien har också en sorts amerikansk politisk dimension – bara genom att vara så empatisk och schysst. Björn Wiman skrev fint om detta i Dagens Nyheter tidigare i veckan, dels om »mötet mellan generation Z:s självmedvetna livshållning och boomergenerationens insisterande på ihärdighetens och disciplinens imperativ« …

… men framför allt om hur serien är »en lycklig lovsång till det bussiga Amerika, det där man inte fuskar och där rätt person till slut alltid vinner«.

På första stoppet med husbilen, i det tredje avsnittet, ansluter en femte huvudkaraktär till turnégänget, en tjej som jobbar i baren på golfrestaurangen och säger upp sig efter ett bråk med ett gäng sexistiska »golf bros«. Hon spelas av Lilli Kay, och precis som hennes uppmärksammade roll i Yellowstone fångar Stick med emfas upp hennes queera sida. Några amerikanska kritiker har tyckt att tillvägagångssättet är lite woke-klumpigt, och nog tycker jag att en strategisk flirt med hennes HBTQIA+-aktivism skiner igenom. Men jag tycker också att det i hennes återkommande snack om kapitalism finns både en ung charm och en viss kongenialitet med hur Stick fungerar som »det bussiga Amerikas« protest mot Trumpismen. Aldrig tidigare, eller i alla fall inte under min livstid, har ifrågasättandet av amerikansk kapitalism varit relevantare och vanligare i mainstream-debatten än just nu. ♦

Guy Ritchie gör sin egen Succession, givetvis i form av London-gängkrig

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Tänk att Guy Ritchie kändes så off och passé i så många år men nu är tillbaka som om det var i går vi förfördes av det 1990-tals-hippa genre-nytänket i Lock, Stock and Two Smoking Barrels och Snatch.

Efter den kreativa comebacken The Covenant 2023 kom Netflix-serieversionen av The Gentlemen förra året med överraskande mycket fräschör. Trots recycling av titel, stil och (parallell)universum kändes det vitalt och svängigt. Slutsatsen i min recension var att »The Gentlemen är stökig och förvirrad men liksom på riktigt, den har Guy Ritchies hjärta. /… / Kanske en smula passé men men fan vad jag rycks med ändå, i intrigen, tempot, manéren, cockneyn, galenskapen.«

Nya MobLand på SkyShowtime (Sverigepremiär i morgon) är, trots Londongangstermiljön, något helt annat. Ett mer jordat gängkrigsdrama, fritt från den typiska Guy Ritchie-stiliseringen men sedvanligt fingerfärdigt auteur-filmad i både familjerelations- och action-delarna, lite tyngre än Gangs of London men lite lättare än Kin, fritt också från galen humor men med galenskapen mer kondenserad i njutbara små överdrifter i rolltolkningarna, i synnerhet hos Helen Mirrens och Pierce Brosnans psykopatiska familjeöverhuvuden. Samtidigt som Tom Hardys, Paddy Considines och i synnerhet Daniel Betts rollfigurer i mellangenerationen fullbordar ett slags Succession-uppställning i maffia-London. ♦

Barracuda Queens är sommarens första stora guilty pleasure

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

I min premiärrecension förra året av Barracuda Queens hade jag rejäla invändningar men erkände mig samtidigt smått besegrad av underhållningsfaktorn och lusten att delta i ett fikarumsfenomen – serien var ju den stora svenska Netflix-hiten förrförra sommaren. Och blev ännu roligare med en värdig popkulturell companion reading i knät, av Clara Popenoe Thors i Nöjesguiden:

Första säsongen hade check på allt i premissen: Omgörning av verklighetens grabbiga Lidingöligan till ett ungt festande tjejgäng. Unga dekadenta överklassiga Djursholmsmiljöer. Droger och rattfylla. Nojsigt nostalgisk 1990-talskänsla i stil och musik. Korrupta, rasistiska och statusytliga föräldrar som har swingerskvällar. Hade jag varit Netflix hade jag också köpt den pitchen.

Men syntesen jag först hoppades på, mellan Zebrarummet och Störst av allt (samma huvudförfattare i Camilla Ahlgren), The Bling Ring och The Ice Storm, gled kanske över lite väl mycket i Bullen-film som fått saftbålen GBH-spetsad av Staffan Hildebrand.

Vänskapsskildringen fäste fint, tack vare en intensiv ung huvud-cast (Alva Bratt, Tea Stjärne, Tindra Monsen, Sandra Zubovic, Sarah Gustafsson), men kärleksbegäret och sexet, inklusive det obligatoriska övergreppet, var jämte dialogen fast i för snabbskissade klichéer. Våldtäkt, otrohet, bilkrasch, psykisk ohälsa, rasism, klasskillnader – all potentiell tyngre tematik flimrade bara förbi på ytan. Inget kändes direkt äkta, trots tjocka penseldrag av tidsfärg i soundtrack och tv-markörer som Killinggänget och Rederiet, OJ Simpson-rättegång och Mona Sahlins kreditkortsskandal. Och så dök en 1990-tals-modsig snubbe upp i Ben Sherman-parka och Liam Gallagher-look, som utkliven ur tidningen Pop 1995, och det hade kunnat vara perfekt om det inte varit för att han föreställer en Östermalmsgallerist med näsa för naturromantiskt stöldgods som känns helt vilsen i stassen. Jag störde mig på många sådana dissonanser i säsong 1.

Inget av felen rättas till i säsong 2, direkt, ändå har jag denna gång roligt ända in i mål. Dels för att S2-finalen är mycket bättre än upplösningen förra gången, vilket gör att den nya säsongen i motsats till den förra hela tiden accelererar, men också för att jag själv taggat ner motståndet. Den modsiga galleristen, spelad av Philip Oros, är en än mer bärande karaktär i den nya säsongen, och en rätt fenomenal antagonist som får vad han förtjänar på slutet. I dubbla doser. Och jag jublar som ett barn när det sker – som om dissonansen i karaktären från S1 aldrig existerat.

När tjejerna i denna säsong återses efter fem år är verklighetsbakgrunden helt borta och de kriminella insatserna högre. Nu är det Thielska galleriet och Nationalmuseum som ska rånas. Och att trovärdigheten är minimal hör närmast till underhållningsvärdet nu.

Jag undrar förstås hur ärevördiga Thielska galleriet accepterar att framställas som i serien, med en ensamt ansvarig Pomperipossa- och fru Prysselius-typ som intendent (härligt störigt spelad av Cecilia Frode) som av snålhet skiter i att försäkra Anders Zorns målningar, och som ber en anställd snabbskriva ett invigningstal till en Zorn-retrospektiv kvällen före vernissagen … »och så hänger vi klart tavlorna i eftermiddag« … Ha ha, vad är detta för nidbild? Påminner om hur dysfunktionellt den välrenommerade inredningsbutiken Asplund framställdes i första säsongen av Meningen med livet. Men, inte mig emot!

Tidsfärgen den här gången finns i allt från Rikskuponger och Spray-fester (Filip Berg spelar founder) till Darude i soundtracket.

Jag vill definitivt ha fler säsonger nu. Tjejgänget är en kollektiv naturkraft som jag vill se veckla in sig i nya konstiga heist-kupper, under ledning av Alva Bratts oemotståndligt orädda ledargestalt. Ge det här ett decennium av franchise-byggande och hon kommer att vara en klassisk svensk tv-maffiaboss överlägsen Alexandra Rapaports i Gåsmamman. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Kiosken, Tires, Bref.2, Suspicious Minds, Sara: Kvinnan i skuggorna, The Newsreader + skriver om SVT:s nya Miyazaki-dokumentär, Paper Giants: The Birth of Cleo m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!