[218] »Malpractice ömsar skinn till riktig sjukhusdeckare«

Hur blev SVT en vandrande, svamlande säkerhetsrisk?

Så SVT bedriver alltså public service ungefär som om Försvarsmakten la krypteringsnycklar i Dropbox, Skatteverket använde Paypal och Säpo samordnade källskydd på Google Drive …? Bahnhof gick ut med detta i tisdags (länk i bild):

I Aftonbladet i torsdags skrev SVT:s teknikdirektör Adde Granberg att »SVT:s infrastruktur av redundansskäl är utlagd på en rad olika plattformar och inte beroende av ett enda företag eller av en enda person, som Aftonbladet skriver«. Det ligger förstås mycket i detta, och Marcin de Kaminski har gjort en intressant och lugnande analys. Jag har ingen aning om it-riskernas omfattning, men just därför stör det mig lite att Granberg var så lättsam om sin egen avgång i en Dagens Media-intervju i förrgår, samt att sakfrågan helt ignorerades när Aktuellt arrangerade en längre egen intervju med SVT:s vd Anne Lagercrantz:

Inte ett enda konkret eller konstruktivt ord. Tre och en halv minuters självklarheter som må låta som svammel men antagligen tagits fram på ett strategimöte som enats om linjen att lägga över ansvaret på ”hela samhället”. Jag kan föreställa mig en sitcom baserad på det mötet.

SVT skulle behöva en vd som pratar mycket mer, och framför allt kunnigt och engagerat, om säkerhetsansvaret mitt i ett hybridkrig. Ska hon prata om att detta är hela samhällets ansvar borde hon också förklara hur SVT tar sin del av det. Att inte SVT:s nyhetsredaktion och vd gemensamt kan få ihop något mer substantiellt än så här skrämmer mig mer än några botnät-beställda överbelastningsattacker. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Malpractice (ITV/SVT Play)
2. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
3. Meningen med livet (Viaplay)
4. Stick (Apple TV+)
5. Adults (FX/Disney+)
6. Saknad aldrig glömd (Unforgotten, ITV/SVT Play)
7. When Life Gives You Tangerines (Netflix)
8. Tires (Netflix)
9. FUBAR (Netflix)
10. We Were Liars (Amazon Prime)

Malpractice hittar sitt format och kan bli långkörare

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Ja, vad fan. Jag drar till med en femma igen. Det är inte fullständigt motiverat, men det lilla som kanske fattas tas igen av det faktum att Malpractice i och med den nya, andra säsongen (SVT-premiär på onsdag) avtäcker ett överraskande, upphetsande nytt koncept – trots att det är exakt samma koncept som förra gången.

Jag ska förklara:

När jag hyllade den första säsongen för två år sedan liknade jag huvudrollens Niamh Algar vid Ben Whishaw i This is Going to Hurt och beskrev hur inledningens pressade akutläkardrama djupnade till »en konspiratorisk läkemedelshärva där sjukhusvärldens speciella processer kring patientjournaler, receptförskrivning, sekretess och internutredningar öppnade nya fack i kriminalthrillerns verktygslåda« (hela recensionen kan läsas här).

Jag hade aldrig hört talas om serieskaparen och manusförfattaren Grace Ofori-Attah, som på Imdb tidigare bara listats som manusresurs på Idris Elbas In the Long Run. Hur kunde den här sjukhusserien vara så trovärdigt perfekt? Förklaringen kom så fort jag började googla efter intervjuer med henne: givetvis är hon, precis som This is Going to Hurt-skaparen Adam Kay, läkare i botten, och har hela 15 års erfarenhet av att jobba inom NHS (här finns en intervju med henne som nedladdningsbar pdf).

Den nya säsongen börjar som om serien nu får ett antologiformat. Niamh Algar och hennes story är ersatt av en helt fristående historia om en psykiatrisk läkare, spelad av Tom Hughes, på ett helt annat fiktivt sjukhus.

Men – det är ingen antologiserie. För så snart den pressade psykiatern försatt sig i en situation lika hopplös som Niamh Algars, och också blir föremål för en internutredning, är det samma återkommande utredare som kliver in i handlingen, även denna säsong spelade av Helen Behan och Jordan Kouamé.

Deras utredningsenhet MIU (Medical Investigation Unit) tycktes förra säsongen vara kopplad till ett universitetssjukhus, medan den nu utvecklats till en visserligen fortfarande rätt oförklarad enhet men med ett slags allsmäktighet som inte finns på riktigt. Jag tycker det är toppen! I verkligheten är det sjukhuseledningarna själva eller NHS Trusts interna kvalitetsavdelningar som hanterar utredningar, med myndighetstillsyn (ungefär som i Sverige), men i Malpractice-parallellvärlden finns i stället ett sjukvårdens motsvarighet till i The Line of Dutys AC-12, med liknande polisiära överbefogenheter. Helen Behans och Jordan Kouamés MIU är en fristående klinisk utredningsstyrka som kan gå rakt in och granska mottagningar och journaler, stänga av läkare, beslagta telefonloggar och videoinspelningar, göra avlyssningar och ha direktsamarbete med polisen. Srien hittar även på begränsningar för MIU, inom vilka ramar man kan ta till sina allsmäktiga metoder (eller om Grace Ofori-Attah bara lyft in samma regelverk som verklighetens utredningar lyder under).

En annan sak som hänt mellan säsong 1 och 2 är AI, och det är ett lyft för tittarupplevelsen att kunna AI-transkribera dialogen i realtid eftersom den är så tekniskt korrekt att den terminologiskt sett blir obegriplig för icke vård-professionella. När jag satt i juryn för Årets textunder och utsåg Sveriges bästa film- och tv-översättningar gav vi ett hedersomnämnande till Niklas Hellgren för hans mästerliga undertexter till Malpractice – just för att han gör seriens smattrande sjukhuslingo mer lättuggad även för lekmän, och utan att offra den lockande äktheten.

Med AI-transkribering blir det ännu roligare att ta del av yrkesterminologin. När den inledande dialogen i säsong 2 kastar ur sig förkortningar som MAU och AMHP kan jag snabbt få grepp om inte bara ungefär utan precis vad det rör sig om.

Spänningen i säsong 2 är lika stor som förra gången. Den är så skickligt skriven och regisserad att man sitter med en klump i magen redan innan det jobbiga har hänt. Och sedan, när det har hänt … så fortsätter kedjereaktonen av händelser på samma sätt så att klumpen i magen trycks upp i svalget och gör spänningen kvävande.

Även detta sker mer eller mindre enligt en mall, som jag verkligen gillar – att först en och sedan flera läkares mardröm(mar) bara fortsätter att förvärras, och att först individers oaktsamhet växer till systemfel och korruption som utgår från högsta ledningen.

Ytterligare en beståndsdel som jag älskar i Malpractice är att intrigerna är befriande transparenta, med blott ett par felande pusselbitar och gåtor att sätta frågetecken kring och försöka klura ut lösningen på. Kriminalserier i dag använder sig av extremt många undanhållande och fördröjande berättargrepp – slow-reveal, delayed exposition, icke-linjära och retrospektiva narrativ, mystery-box-struktur och så vidare. Då känns rakheten i Malpractice så uppfriskande att man kan svälja hur många obegripliga facktermer som helst. ♦

We Were Liars kan bli mesta måste-sommarserien sedan Harper’s Island

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Alla tveksamheter jag först känner inför tonen och atmosfären i nya Amazon Prime-serien We Were Liars, kombinationen av Martha’s Vineyard-privilegium och bildungsroman med reality-manér …

… tynar bort när fotot och klippningen plötsligt drar åt ett helt annat håll, inåt, sinnligt …

… i långa, tysta tagningar med växlande närbilder på rörelser och kroppsdelar …

… som registrerar nyanser i nära men outtalade relationer och bygger upp en skimrande ordlös atmosfär.

Jag har inte sett något liknande sedan nyzeeländska young adult-mästerverket Puberty Blues från 2012. Skulle i så fall vara Lisa Linnertorps Threesome.

Har ingen aning om det är någon av fotograferna som varit drivande här, eller huvudregissören Nzingha Stewart (som varit fenomenal med liknande teman i Maid, Little Fires Everywhere, Inventing Anna, Daisy Jones & The Six), eller om det kommer direkt från serieskapar-/showrunner-duon Julie Plec och Carina Adly MacKenzie … men sett till tidigare prestationer gissar jag på Nzingha Stewart ihop med fotografen Sylvaine Dufaux.

Dessa visuella grepp är inte bara fängslande och gestaltande i stunden, de ger också trovärdighet åt helheten och ett förtroende som får mig att överse med bristerna som kommer och går genom den här långa, vindlande tv-versionen av E Lockharts young adult-roman. De är ärligt talat rätt många. Men den kommersiella mixen av episk familjeskröna och långsam psykologisk thriller är svåremotståndlig.

Tv-adaptionen följer bokens intrig, och inskränker självklart miljön till den tacksamma minimala ön med blott ett släktresidens, men den expanderar också berättelsen med nya karaktärer och storylines. Kanske inte så mycket för att skapa den perfekta tv-versionen utan för att ge något till alla som redan är fans av boken, ge dem nya vinklar och nycklar. De är många, det finns en bred kult runt boken, så de är nog en nyckelmålgrupp också, inte minst influencermässigt.

Gåtorna och familjehemligheterna, med ett förlorat men sakta återvändande minne i centrum, gestaltas av en pålitlig cast över tre generationer: från David Morse och Harris Sinclair via Caitlin FitzGerald, Mamie Gummer och Candice King, till den unga centralkvartetten: Emily Alyn Lind, Shubham Maheshwari, Esther McGregor och Joseph Zada.

Känslan blir både litterär och levande. Ralph Lauren-kläderna och Thomas O’Brien-inredningsstilen blir kulturella markörer i stället för produktplaceringar. Och tv-serien omfamnar i slutändan lika mycket som boken och utvecklar coming of age- och samhällskommenterande kvaliteter.

Och om ni stör er på Emily Alyn Linds voiceover under de första avsnitten … kom ihåg att hon tappat minnet. 😉 ♦

Vad gör Mountainhead så bra? Jag utvecklar i SvD

Har ni sett OpenAI-gurun Sam Altmans senaste bloggtext? Herregud. När han pratar om att mänskligheten om tio år kan ha påbörjat rymdkolonisering och börjat transformeras till en världsbefolkning av androider hade det nästan kunnat vara en bortklippt scen från Mountainhead.

Som jag skrev i min recension för tre veckor sedan är Succession-skaparen Jesse Armstrongs nya HBO-film gravt underskattad. I Svenska Dagbladets helgbilaga Perfect Guide ägnar jag två sidor om Mountainhead, med följande utgångspunkt:

Jag tror att man i framtiden kommer att peka på denna film som den första som mäktade med att säga sanningen om 2020-talet, hela sanningen, och inget annat än sanningen. Massor av tv-serier och filmer skildrar vår komplexa, polariserade tid genom att ge oss skärvor, exempel, konsekvenser – ”se här, så här outgrundlig är samtiden”. Men Jesse Armstrong gör tvärtom och säger det som är så svårt att ta in: att högst upp i världshierarkin sitter ett litet gymnasialt grabbgäng och har pokerkväll.

Sedan kan man förstås hävda att Mike Judges film Idiocracy sa hela sanningen om 2020-talet redan 2006. 😄

Jag insåg detta efter att ha sett om den i veckan, sedan suveräna Stick fått mig att obsessa över Luke Wilson. ♦

Heimat som k-drama

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Precis som Pachinko på Apple TV+ är nya When Life Gives You Tangerines på Netflix både episk karaktärsstudie och tisdresa. Ett relationsdrama som sträcker sig från 1950-talets jordbrukssamhälle till dagens megastad Seoul, från diktatur till demokrati. En skillnad är att serien är 16 avsnitt lång (i sin tur indelade efter årstiderna) och har mer tid att stanna upp, och även modet att stå stilla, trots det långa tidsspannet. Det är nästan så mycket Heimat något kan bli på Netflix i vår tid.

I grunden ligger en sådan där evig, eller i alla fall livslång, kärlekshistoria mellan huvudkaraktärerna, en poet (i yngre ålder spelad av K-pop-stjärnan IU) och hennes superlojala man (K-drama-stjärnan Park Bo-gum), som vi sedan får följa genom ett drygt halvsekel av Koreas modernisering (och ett flertal skådespelare i stigande åldrar) och familjebildning.

Och det spelar ingen roll hur många sura citroner livet ger dem, banden mellan dem håller för allt. (Seriens engelska titel är en ordlek med engelskans »when life gives you lemons, make lemonade«, och med Jejus tangeriner och dialektala ordspråk 폭싹 속았수다 (Poks­sak soga­s­suda, betyder typ »Tack för ditt slit« eller »Du har haft det tufft«).

I en mansdominerad kultur som den koreanska (vilket ofta är besvärande tydligt även i moderna sydkoreanska filmer och serier) är kvinnofokuset här befriande. Det är inte bara parrelationen som definieras mer utifrån detta utan även skildringen av mannen och manssamhället. Oavsett om det gäller karriär eller klass, kärlek eller föräldraskap, så är det den kvinnliga erfarenheten som leder och driver berättelsen framåt. Perspektivet blir tyngre och rikare än vad som är brukligt i K-drama.

En startpunkt är också haenyeo‑traditionen på ön Jeju, kvinnorna som i århundraden dykt efter skaldjur och alger, och manusförfattaren Lim Sang-choon har också låtit sig inspireras av ett verkligt Jeju-par med ett gripande livsöde.

Serien har kostat närmare en halv miljard kronor att göra, men det stora ligger inte i det storskaliga utan i det lilla och vardagliga, i det natur- och gatunära, och kansle allra mest i köket, i samvaron och måltiderna. Och det är nästan samma sak med de kretiva anspråken – serien har inte samma intellektuella höjd som Pachinko utan är med sydkoreanska mått snarare i den melodramatiska traditionen, men kommer så nära både karaktärerna och tittaren med sitt avskalade manér och sin historiska autenticitet att den konstnärliga upplevelsen blir minst lika stor. ♦

Netflix-kalkylen Dept. Q och patriotismen

Efter mina kritiska texter om Dept Q de senaste två veckorna fick jag läsarmejl med foton från Edinburgh, tagna av en inflyttad engelsman som kände »lättsam irritation« över hur Netflix anpassat marknadsföringen av serien i Skottland:

Denna antagonism är såklart ingen huvudsak i serien, men Matthew Goodes rollfigurs engelska bakgrund används som karaktärsmekanism, den förstärker hans outsiderposition och planteras som ett återkommande gnabb med kollegorna, och det slår mig först när jag ser hur Netflix-kampanjen vill plantera detta i huvudena på skottarna som passerar nedanför … att det känns lika beräknande och icke-organiskt i serien.

Det är något med kalkylen här, att spela på patriotismen, som inte fungerar. ♦

Nu lyfter Maria Waern – Simon Kaijser tar över

Helagotland.se:s Daniel Ölin har varit ute på Snäck och pratat med stora delar av teamet i ett fint reportage, men den stora takeawayen är att Simon Kaijser tar över som regissör. En av våra största tv-dramaregissörer, efter exceptionella framgångar med, i bakvänd kronologi, Den osannolika mördaren, Innan vi dör, De dagar som blommorna blommar, Torka aldrig tårar utan handskar, De halvt dolda.

Som återbördad gotlänning får jag se-begär även av vad seriens veteranproducent Johanna Wennerberg berättar om innehållet – att de fyra uppdelade filmerna i den nya säsongen ska utspela sig på Slite teater, kring Kronholmens golfbana, hos en scoutkår samt inne i Visby. Men Simon Kaijser kan ju – och säger sig också vilja – höja den kreativa ribban.

Som framgick av min Maria Waern-recension förra säsongen är det ju enbart den förhållandevis genuina och påhittiga lokalfärgen (att få höra Jerka Johansson prata om hockeylaget Visby Roma i dialogen …) som hittills lockat mig till serien. Men säsong 10 kan bli något mer än en guilty pleasure för gutar. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag hyllar nya FUBAR-säsongen på Netflix samt recenserar The Survivors, Aniela, Along the Green Line, The Buccaneers + Slow Horses, Paul Simon, Black Mirror + analyserar Forbes Breaking News u-sväng. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!