[220] »Taron Egerton fascinerar igen i Lehane-rökaren Smoke«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Bear (FX/Disney+)
2. Den som bär skuld (After the Party, TVNZ/SVT Play)
3. Smoke (Apple TV+)
4. Malpractice (ITV/SVT Play)
5. MobLand (Paramount+/SkyShowtime)
6. Meningen med livet (Viaplay)
7. Stick (Apple TV+)
8. Adults (FX/Disney+)
9. When Life Gives You Tangerines (Netflix)
10. Elixir (NPO1/SVT Play)

Inget är som det först verkar i Dennis Lehanes nya mordbrandspsykthriller

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Dennis Lehane tackar man aldrig nej till. Och inte Taron Egerton heller, efter hans trollbindande rollprestation i Lehanes låt vara överskattade Black Bird. De fastnade för varandra då och har ännu en Apple TV+-serie ute nu – Smoke, om jakten på två parallella maniska mordbrännare.

Som jag gick in lite mer på i min Black Bird-recension för tre somrar sedan är jag faktiskt inte alls förtjust i Dennis Lehane – men det slags pretentiösa thrillerbyggen han står för är svåra att tacka nej till. Spänningen är djupgående även när inte dramat i övrigt är det.

Smoke är dock det bästa han gjort för tv, när även relationspsykologin fungerar. Serien är gåtfull och spännande som alltid hos Lehane men det bästa är Taron Egerton och Jurnee Smollett i huvudrollerna: både i fråga om agerande och om hur Lehane mejslat ut karaktärerna. Egerton spelar mordbrandsutredare hos brandkåren och Smollett är den senaste polisen som parats ihop med honom för att lösa de hundratals bränder som plågat staden i flera år, i flera fall med dödsoffer.

Och här kommer det bästa: båda har djupt problematiska bakgrundshistorier, vilket i sig är en klyscha, men den klyschan har nog aldrig undvikits lika våghalsigt som i Smoke – manuset tänjer verkligen på gränserna, vilket öppnar upp för ett större skådespeleri än brukligt. Främst från engelsmannen Egerton, som återigen får användning för sin mest maniererade Americana – alltså samma slags genrefilmiska, eller filmhistoriska, lekande som i Black Bird, men mer konsekvent och fascinerande dubbelbottnat.

Mer än så vill jag inte säga för att inte spoila för mycket, men serien har verklighetsbakgrund (läs dock inte på om den förrän efter ni sett serien!). Om än inte verklighetstroget utfört. Den konceptualiserande regissören Kari Skogland har nästan hittat ett Taxi Driver-tonläge i Lehanes manus, men medan dynamiken mellan Egerton och Smollett fortsätter att fascinera hela vägen, och medan Rafe Spall, Greg Kinnear och Hannah Emily Anderson är starka i supportroller, finns ett genomgående problem med överspel. Två karaktärer rentav spårar ur – John Leguizamo gör plågsam karikatyr av sin nedgångna ex-polis och Ntare Guma Mbaho Mwine blir enerverande som hest mumlande och intellektuellt funktionsnedsatt mordbrännare som sedan mot slutet blir typ spöklikt synsk (men hans allra sista scen är hjärtskärande stark).

Dessutom håller inte alla subplottar samma nivå som huvudintrigen, och serien skiftar oväntat skepnad i de två sista avsnitten. Inte utan unika knorrar och lösningar, men med betydligt mer darr på ribban än de föregående sju. Slutkänslan blir att Smoke knappt lyckas skörda vad den sått i premissen, men förtjänar fyran i betyg för att Dennis Lehanes manus frigjort nya energier hos Egerton, Smollett och inte minst sig själv. ♦

Bonus-Smoke med Egerton

Taron Egertons brittiska tv-genombrottsroll var faktiskt också i ett brandkårsdrama med i stort sett samma titel: The Smoke från 2014.

Jag minns den som en bra Sky-serie, skapad av pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, men enda skådisen jag kommer ihåg är Rhashan Stone. Nu vill jag se om serien för att studera en 24-årig Egerton. Hade han något av Lehane-manéret redan då?

Faktum är att miniserien finns utlagd av en vänlig och hittills inte bannlyst själ på Youtube – första avsnittet här nedan. ♦

Nu går vi ner i tempo! »The Bear« ska intas långsamt

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺📺

När jag tänker på The Bear-serieskaparen Christopher Storer ser jag huvudrollsinnehavaren Jemery Allen Whites ansikte framför mig, han är så integrerad med verket och kreativiteten … och matkonsten Carmy brinner för, den som också är en flykt från trauma och ångest, och som denna säsong också är en jakt på en Michelinstjärna, typiskt nog för att den stjärnan är det enda som kan rädda Carmy från undergång, den matkonsten är också så integrerad med Christopher Storers tv-konst … och när den nya säsongen börjar med en otroligt nära och tätt trevande brödradialog mellan White och en glansögd John Bernthal så är det plötsligt John Cassavetes ansikte jag ser också … och Robert Plants röst strax bakom, »I don't know how I'm gonna do what mama told me« … det är Led Zeppelins köksmysiga That’s the Way med tolvsträngad Jimmy Page-gitarr, inrörd med den simmiga pastasåsen på spisen … himmel, vilken första scen:

När jag börjar skriva detta och jag märker hur svårt jag får att ens skriva mig förbi första scenen, hur jag bara vill stanna i den lite till, se den igen, återkalla ljudet av den … så inser jag också att jag inte kan skriva en hel säsongsrecension redan nu. Jag vill inte kasta i mig The Bear, jag måste göra som »The Tribs« krogkritiker när han gav restaurangen den där sorgset skeptiska recensionen förra säsongen: ägna den långsittningar och besöka tv-serien minst tre gånger över tid.

Jag kände ju precis så här efter säsongspremiären förra året också, och drog ut på det i ett par långläsningar fram till finalanalysen förra sommaren.

Premiären var perfekt skriven med den återblickande Carmy och Mikey-dialogen först och sedan klipp till Carmy ensam på sin restaurang morgonen efter sågningen; Ayo Edebiris Sydney kommer in, och allt byggs upp till ett vinna-eller-försvinna-morgonmöte. Ny digitalklocka på väggen som räknar ner dagarna de har på sig att nå break-even.

Och vi får se recensionen. Krogkritikern skrev att han hade gjort tre besök på The Bear över tid och känt det som att han besökte tre olika restauranger. Han slog ner på kaoset. Jag älskar hur Ebon Moss-Bachrachs Richie säger att hans initiala ilska över sågningen övergått i förståelse, hur han uttrycker att han håller med recensenten och tänker att de måste jorda sig nu, hitta ett professionellt lugn. Fatta hur mycket family meal spaghetti sauce som runnit under broarna i den här serien när det är Richie som säger detta!

Om ni inte redan hunnit glufsa i er hela säsongen, gå gärna ner i tempo med mig. Det kommer att bli ytterligare en sommar med The Bear-companion reading här i brevet. ♦

Big pharma-thriller med stänk av »Succession«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Att vilda djur dyker upp i tv-karaktärers drömmar eller hallucinationer är ett kreativt grepp som upphörde att vara kreativt för åratal sedan. Ni vet – ankorna i The Sopranos, hjorten i The Leftovers. Och i nya nederländska Elixir, som finns på SVT Play, ser familjepatriarken en hjort, igen … Men det är bara i början det känns klyschigt. Faktum är att det finns förklaringar, ovanligt bra sådana, till just den här hallucinationen – och även om det inte funnits sådana hade alltihop ändå förlåtits av hur hjorten påverkar patriarkens öde på sluttampen av den här spännande dramaserien om ett framgångsrikt familjebolag i den globala läkemedelsindustrin.

Det är dock bara på ytan serien känns som Dopesick och Painkiller, som båda dramatiserade oxycontin-klanen Sacklers uppgång och fall med familjebolaget Purdue Pharma.

I Elixir är företaget uppdiktat, och deras dunderdrog är en antidepressiv medicin som funkar fantastiskt på flertalet men har svåra biverkningar för ett fåtal, som blir både suicidala och dödligt aggressiva. Detta är en viktig del av intrigen, men serien går mycket mer på djupet i karaktärsteckningen. Den är mer som en läkemedels-Succession, rentav med samma inledningsstruktur (liksom i The Waterfront som jag skrev om förra veckan), då bolagets vidunderliga patriark (Wim Opbrouck) reser sig från sjukbädden och fortsätter styra med nya mål i sikte.

Fast i Elixir låter han dottern bli vd (Hanna Verboom), och hon börjar undersöka forskningsfifflet bakom det anti-depressiva medlet, inte minst för att hennes egen halvamerikanska autistiska tonårsson (Roman Derwig) tar dessa tabletter. Vi får se deras och ytterligare ett tiotal huvudkaratärers liv och öden i en tät väv av relationer och intriger, oförrätter och svikna löften, försök till försoningar och utbrytningar. Utifrån detta rör sig serien över stora tematiska ytor: från Ardennerna till Kina, från backpackerkultur och knarkhandel till klassisk musik-salonger, och med både mord och industrispionage i kriminalstoryn. Och med en blodigt lojal fixer (Teun Luijkx) som får mig att tänka på Doug Stamper i House of Cards.

Därtill blir slutet ett helt annat än man tror.

Jag stannar ändå vid en trea i betyg på grund av bristerna i dialogen. Tycker ofta att karaktärerna säger saker som inga verkliga människor säger, som om dialogen skrivits under press och utan inspiration. Men serieskaparna, regissören Dana Nechushtan och manusförfattaren Maaik Krijgsman, lyckas med det mesta i övrigt, och serien överraskar hela tiden och rör sig uppåt, mot en konstnärlig höjd. Duon har jobbat i sex år på den här serien, och i slutändan märks det både i de många oväntade vändningarna och detaljerna och i berättelsens samlade, stora kraft. ♦

Robyn Malcolm når Gena Rowlands-nivåer i »Den som bär skuld«

Seriebetyg 📺📺📺📺⬜

I dussinet år har nyzeeländsk drama-tv varit synonymt med Top of the Lake, men i och med SVT-premiären på onsdag kan vi addera Den som bär skuld (originaltitel: After the Party), med två av skådespelarna från Jane Campions säregna kriminalserie, Peter Mullan och Robyn Malcolm, återförenade. Och här har Malcolm själv tagit klivet fram i en huvudroll både framför och bakom kameran. Det är inte hon som skrivit eller regisserat, men det är hennes Gena Rowlandska kvaliteter och drivkrafter som gjort både regissören Peter Salmon och manusteamet till hennes John Cassavetes.

Robyn Malcolms kvinnoporträtt är ett av de bästa jag sett, i all dess medelålders, själsligt repade, stretande styrka. Hon spelar en kvinna som levt ensam med sin dotter i fem år efter att hon sparkat ut sin man (Mullan) som hon ertappat med pedofila böjelser och misstänkta övergrepp. Men minnena flagnar, allt färre tror på henne, och dottern, som själv fått barn, bjuder sin pappa tillbaka in i sitt liv.

Under seriens gång gör jag flera anteckningar om »subjektiv kamera«, men när jag tittar närmare stämmer det inte riktigt – det är nog mer Robyn Malcolms närvaro som får perspektivet att kännas så. Serien är ett stort ensembleverk med många minnesvärda rollprestationer, men det är hela tiden Robyn Malcolm och hennes karaktär som driver intrigen och engagemanget, påbjuder vad vi ska tänka, tro och tycka. Hon är vi, vi är hon. Tvivlen på vad som verkligen hänt går så långt att hon själv börjar tvivla. Och då gör vi tittare det också.

Detta ger en andlöst spännande sista akt. Oro, frustration och ångest tornar upp sig som ett gastkramande dilemma. Vi får följa hennes besatthet, bli ett med den, tills vi hinner ifatt hennes insikt: att det inte är någon besatthet, egentligen, utan ett samvete och en anständighet som hon dessvärre är helt ensam om och bemöts med fientlighet för. Hur gör man när allt hänger på en själv men man också har allt emot sig? ♦

Finska tittarsuccén »Konflikt« nu på TV4

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Vart jag än tar vägen i tankarna kring finska supersuccén Konflikt så hamnar jag i intressanta motsägelser, som egentligen är intressantare än serien i sig men ändå gör den värd att följa till slutet.

Motsägelserna i själva serien först: den är väldigt realistisk i hur Ryssland skulle kunna angripa Finland, samtidigt overkligt selektiv i vilka som skjuter och träffar (finländarna) respektive skjuter och missar (de ryskhyrda legoknektarna); och den är ofta nagelbitarspännande i den geopolitiska och militära intrigen, samtidigt som manus och skådespeleri gör karaktärerna till karikatyrer.

Dels genom riktigt torftig dialog, men framför allt i hur endimensionellt Aku Louhimies tecknat karaktärerna i manus och regi. Sämst är Sara Soulié i rollen som Finlands president, en närmast pinsam karbonkopia av förra statsministern Sanna Marin – väldigt lik fysisk, exakt samma klädstil, och med lite förstorat fokus på hennes motsägelse: djupt politiskt seriös, fullständigt medveten om ryssarnas falskhet, samtidigt djupt Instagram-beroende. Och med stendöda repliker som, till officerarna bakom datorskärmarna på kommandocentralen: »Hur går det med motattacken?«

I gengäld är statsministern en äldre man (Pirkka-Pekka Petelius), och inne på feg diplomati till i stort sett vilket ryggkrökande pris som helst. Det vill säga lite som under Marins tid med Sauli Niinistö som president, fast med ombytta titlar, och med lite extra allt i allt det svartvita. Och därmed tillbaka till det som är riktigt bra i serien: att den repriserar dynamiken mellan Marin och Niinistö och får ut maximalt ur intrigen kring Finlands speciella maktdelning, där statsministern styr inrikes medan presidenten får det övergripande ansvaret i en krigssituation.

Så här håller det på. Kusligt realistiskt och … löjligt. Kusligt spännande och … löjligt.

En annan paradox är att det var just Aku Louhimies som slog till med senaste årets största tv-dramasuccé i Finland, trots att han efter framgången med filmen Okänd soldat 2017, i samma veva som den blev tv-serie året efter, sveptes med i metoo-inkvisitionen och blev persona non grata i branschen. Han hade inte gjort sig skyldig till sexuella övergrepp men anklagades för maktmissbruk och systematisk kvinnoförnedring när han under upprepade filminspelningar drivits av idén att kunna pressa fram känslor och äkthet hos kvinnliga skådespelare. Han kunde lämna dem utan mat i skogen över natten för att de skulle se tärda ut framför kameran nästa morgon; han placerade kackerlackor i skådespelares kläder, instruerade manliga skådespelare att överraska kvinnliga kollegor med fysisk närhet utan deras medgivande för att få fram »spontana« reaktioner … och så vidare.

Louhimies både bedyrade sin oskuld och medgav att hans arbetsmetoder »ibland varit för hårda«. Han försökte rätta in sig i ledet men hamnade i skuggan. Och det som var tänkt att bli både hans comeback och hans internationella genombrott, storfilmen och tv-serien Omerta 6/12 2021, med bland andra Sverrir Gudnason och Dragomir Mrsic, havererade i kaos-manus, publikfiasko och brutala sågningar.

Men så lyckas han nu i stället, nästan från ingenstans, och i en tid när kvinnor tagit över inom finsk film och tv – även vad gäller de historiska, episka berättelserna:

Stormskärs Maja, fjolårets stora biohändelse i Finland och framgångsrik även i Sverige, skrevs av Tiina Lymi, som i år gjort suveräna tv-serien Queen of Fucking Everything (som jag skrivit om återkommande). Och Tove-regissören Zaida Bergroth ska härnäst göra internationell Marianne Faithfull-biopic. Och på produktionssidan styr kvinnor dramautvecklingen i bolag som Tuffi Films och Rabbit Films.

Men Konflikt är motsatsen till allt detta. Finlands mossigaste metoo-man i eget macho-produktionsbolag gör krigsserie med stereotyper i alla roller, och där slutresultatet ger en unken känsla av propagandafilm. Inte propaganda vad gäller fiendskapet mot Ryssland, där behövs ingen vinklad påverkan, men hur enkelt och exakt det finska försvaret får allt att funka.

Själva titeln Konflikt behöver kanske också kompliceras: vilken är egentligen »konflikten« här? Precis som i förhållandena mellan Ryssland och Ukraina så har ju inte Finland och Ryssland någon konflikt i egentlig mening – det är bara Ryssland som vill utöka sitt territorium och inflytande. Däremot uppstår konflikter i den finska statsledningen, och det är som sagt riktigt intressant. Likaså de historiska kopplingarna som görs, till Skotten i Mainila 1939 och folkmordet i Srebrenica 1995.

Detta är det starkaste i tv-serien: psykologin i viljan att tro sina fiender om gott, samt fiendens strategi att använda civila som mänskliga sköldar både för att hålla territoriet och skydda sin störningsutrustning. Ja, alla brister till trots: Konflikt är tankeväckande och spännande. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Olympo, Wild Cards, Countdown, Abbott Elementary + longread om Tim Robinson, uppvärmning inför It’s Always in Philadelphia S17 m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!