[227] »Briljant brittisk kostymdramafest om familjeband & fascism«

Den ser inte så mycket ut för världen, men den här tv-veckan är min favoritvecka hittills i år. Andra veckor har haft fler och bättre serier, men det är något med mixen den här veckan och det oväntade – i ett fantastiskt engelskt biografiskt kostymdrama som säger allt om både 1930-talet och vår galna samtid, i en äckligt spännande och smart Alien-prequel av Noah Hawley, i en rörande King of the Hill-comeback där tiden plötsligt börjat ticka, i en engelsk polisserie som gör saker med läppläsning som ingen gjort tidigare, och i att The Good Fight-makarna Kings Elsbeth äntligen nått Sverige.

Största rysaren: att Chamberlain träffade Hitler samtidigt som … förlåt, att Trump rullade ut röda mattan för Putin samtidigt som jag nådde fram till det näst sista avsnittet av Skandalsystrarna Mitford, där Churchill i en fantastisk scen säger nej till ett möte med den tyska führern. Parallellerna får världen runt mig att skaka. Jag ger er den scenen här nedan. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Skandalsystrarna Mitford (Outrageous, Britbox/SVT Play)
2. Elsbeth (CBS/TV4 Play)
3. Such Brave Girls (BBC/SVT Play)
4. Platonic (Apple TV+)
5. The Gold (BBC/TV4 Play)
6. The Bear (FX/Disney+)
7. Ögonvittnet (Code of Silence, ITV/SVT Play)
8. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
9. Alien: Earth (FX/Disney+)
10. Too Much (Netflix)

Skandalsystrarna Mitford på SVT – svängig 1930-talssläktsaga men också skrämmande om vår tid

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Inte bara årets frieri-scen, den gör anspråk på decenniets:

Men om ni härmed tror att kommande nya Nobody Gets This-säsongen får en svår rival i Skandalsystrarna Mitford, som har premiär på SVT på onsdag (originaltitel: Outrageous), ska ni veta att snubben i klippet beter sig så här bara minuter senare i serien:

Men de gifter sig ändå – verklighetens Nancy Mitford och Peter Rodd, liksom Bessie Carter och Jamie Blackley som spelar dem i serien – och hela kändisklanen Mitford anstränger sig för att visa upp en enad lycklig front. Men som Bessie Carter säger i voiceovern i slutscenen i episod 2, det blev »our last hurrah for years to come«.

Serien är trogen sin förlaga, Mary J Lovells biografi The Mitford Girls, och därmed också kittlande trogen verkligheten. Historien om den engelska adelsfamiljens liv och öden är nämligen, från början av 1930-talet och många år framåt, inget mindre än otrolig.

I centrum står de sex systrarna, lika bländande som obändiga. Uppvuxna på en idyllisk herrgård i Gloucestershire med »favre och muv« – pappan godsägare och ex-Tory-politiker, mamman som höll hårt på sociala konventioner. De fick hemundervisning i stället för formell skolgång och förväntades gifta sig inom överklassens ramar. Men vad hände? Två systrar blev fascister – en gifte sig i hemlighet med det brittiska fascistpartiets grundare Oswald Mosley, den andra blev Hitler-groupie i München. En syster blev kommunist och slogs som volontär mot Franco i spanska inbördeskriget. Och äldsta systern – Bessie Carters karaktär i serien – blev kvick och syrlig romanförfattare i gränslandet mellan Evelyn Waugh och PG Wodehouse. Inte minst skrev hon i mitten av 1930-talet en satirroman om London-fascisterna och använde sina båda nazze-systrar som karaktärer (jag har precis beställt den).

Deras liv blev inte bara ett kalejdoskop av politiska och romantiska skandaler – hela världens och mellankrigstidens konflikter och drömmar bars och förbrändes inom deras systerskap: polariseringen och radikaliseringen, fascismen och kommunismen, aristokratin och litteraturen, skvallerpressen och salongshumorn, frisinnet och ångesten. De kunde lika gärna befinna sig i förtvivlad ensamhet i fuktskadade lägenheter och utmätta förortsvillor som i Bloomsbury-kretsens rökrum eller salonger där Churchill eller Goebbels passerade.

Och Churchill var förresten en släkting. Här är scenen från femte avsnittet som jag nämnde i inledningen:

När jag såg Churchill brusa upp om Hitler och säga att »ett möte är uteslutet« så började det på riktigt att åska utanför mina öppna fönster. Samtidigt var det bara ett par timmar kvar tills Trump skulle ta emot Putin i Alaska.

Häri ligger också storheten med Skandalsystrarna Mitford: den behandlar det storpolitiska med samma närhet som det vindlande inre familjedramat, gör det stora litet, det lilla stort, och det förgångna brännande aktuellt. När serien visar nära och kära som inte längre kan nå varandra för att det radikaliserade politiska giftet sipprat in är det som om det dubbelexponeras med mitt Facebookflöde. »Vem är du, vem har du blivit?« frågar Nancy sin syster (Joanna Vanderham), som lämnat sin första man för fascistledaren Mosley, och man ser i systerns ögon att hon är rädd för frågan och svarar med att stänga ner, försvara sin känslomässiga investering.

I näst sista avsnittet finns en scen jag inte glömmer i första taget. Kommunistsystern sitter vid pianot i det gamla flickrummet och sjunger St James Infirmary för Hitler-syrran som ligger på rygg på golvet och stirrar upp i taket. Man kan ta på både närheten och avståndet. Jag kan ta på min reaktion också … torkar bort tårar. I sådana scener visar Sarah Williams, som utvecklat serien ur bokmaterialet och skrivit manus, en storartad känsla för mediet, ögonblicket och adaptionens möjligheter. Hon har hållit på sedan tidigt 1990-tal och detta är hennes största stund, långt bättre än det hon är mest känd för, den Jane Austen-biografiska filmen Becoming Jane med Anne Hathaway.

Serien innehåller så mycket mer än jag tagit upp här. Men jag vill förvarna om att finalepisoden avslutas innan krigsutbrottet. Det kom som en stor överraskning för mig. Det mest dramatiska i både syskonens och föräldrarnas liv hände från 1939 och framåt.

Så det måste bli en fortsättning. Britbox har också meddelat att det redan finns ett manus för säsong 2. Joanna Vanderham säger att det finns material för fyra säsonger. ♦

Konsten att ta sig under huden … Äntligen svensk premiär för The Good Fight-sequeln Elsbeth

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Ja, Elsbeth, Carrie Prestons huvudkaraktär i The Good Wife- och The Good Fight-skaparna Robert King och Michelle Kings sequelserie Elsbeth, kryper verkligen in under skinnet på antagonisterna – precis som Peter Falk gjorde i Columbo-huvudrollen på 1970-talet.

Eftersom den serien var mitt livs första stora tv-kärlek är jag eld och lågor över den här nya retrovågen i USA där just Columbo ofta omtalas som bärande influens. En trend som synkar fint med renässansen för procedurserier. Jag skrev mycket om detta kring uppenbarelsen Poker Face förra sommaren, och i en stor SvD-artikel om hela denna våg:

Och nu kan vi äntligen se en av vågens allra starkaste serier, Elsbeth, i Sverige, på TV4 Play. En skamlöst underhållande procedurserie med ett mordfall per vecka plus ramstory-fall, precis som i Poker Face, men en ännu större tittarframgång:

Som titeln antyder är Elsbeth också en spinoff-serie, då vi ju tidigare sett Carrie Prestons goofiga karaktär Elsbeth Tascioni i både The Good Wife …

… och The Good Fight:

Men serien är ingen fortsättning på själva The Good…-universumet. I Elsbeth är den autistiska Chicago-advokaten nyinflyttad i New York för att vara polis-supervisor, övervaka att utredningar går rätt till. Häri finns förstås ramstoryn också, Elsbeth är lite undercover-planterad på en polisstation för att kolla upp misstänkt korruption, men för poliserna på stationen är hon en irriterande »polis-polis« som agerar ytterrock på mordplatserna – en skarpsinnig virrpanna som löser fallen. Vartenda ett. Där poliserna bara springer på villospåren ser hon igenom förövaren direkt och skapar det där underbara Columbo-scenariot, utfört till punkt och pricka. Ofta ton-i-ton med Columbo, det vill säga nedtonat »disträ«, men ibland också next-level-oddball – här ett exempel från slutet av säsongen (den unga startup-vd:n hon pratar med här är en mördande psykopat):

Precis som i Columbo får vi alltid se mordet i inledningen, alltid utfört av snobbiga strebrar och kulturelitistiska narcissister som först ser den kufiska Elsbeth som en fluga att vifta bort. Den stigande frustrationen hos dem, över att inte bli av med detektivens ständiga uppdykande och besvärande frågor, är identisk med den i Columbo.

Här pratar Carrie Preston om Columbo-influensen med Stephen Colbert …

… och här mer i detalj om hur serien verkligen började som en fusion av två saker, i huvudena på paret King – en Columbo-revival och en egen Elsbeth-serie:

Det är också fascinerande att både Natasha Lyonnes huvudkaraktär Charlie i Poker Face och Carrie Prestons Elsebeth befinner sig på spektrat; Charlie lider av savantsyndrom och Elsbeth är rakt av autist. Och för oss The Good Fight-afficionados är det härligt att få Elsbeth-karaktären utvecklad – inte bortom det gåtfullt udda utan inom det. I de tidigare serierna var hon en quirky bifigur med en schtick: att vi som tittare aldrig riktigt visste var gränsen gick mellan autism och strategi. I Elsbeth utförs samma spel – vad är faktisk autism, vad är tvärtom sensibilitet och skådespel hos Elsbeth Tascioni? – men förflyttat till en lättare, lekfullare genre där det undflyende inte blir mindre undflyende men får fastare konturer då hela serien är uppbyggd kring Carrie Prestons rolltolkning. Och den premissen fusioneras med Columbo-idén. Exempelvis får vi inte veta särskilt mycket mer om Elsbeth som människa, men hon pratar ofta om sin son precis som Columbo pratade om sin alltid frånvarande fru – och det blir både karaktärsbyggande och en Columbo-hommage.

I USA har två säsonger Elsbeth visats, den andra med hela 20 avsnitt …

… och säsong 3 kommer i höst:

Hoppas att TV4 förstår att hänger med. ♦

Gåtfull, nervig och nyskapande läppläsar-thriller

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

I början var jag faktiskt lite irriterad på att huvudpersonen i SVT:s nya brittiska polisserie Ögonvittnet (originaltitel: Code of Silence) är döv men läppläser, vilket gör att hon också pratar med folk, och jag störde mig på hennes röst. Och sedan störde jag mig när hon och hennes morsa, som också är döv, använde teckenspråk och viskpratade. Jag har svårt för »höga visningar« (precis som jag har svårt för smackljud, läppar som fastnar lite och låter när folk pratar … allt sånt). Det är en reaktion jag skäms för, såklart, men jag känner att jag kan erkänna den och rentav stå för den eftersom jag så snabbt och resolut vanns över av de fantastiska skådespelarna och av hantverket som helhet. Efter första avsnittet reagerade jag inte längre. Och förstod att den här serien åstadkommer något stort och överbryggande.

Rose Ayling-Ellis spelar den unga, döva kvinnan som jobbar i personalmatsalen i polishuset och får frågan av en ekobrottsutredare om hon kan testa att hoppa in som läppläsare eftersom deras båda ordinarie var otillgängliga. Eftersom vi samtidigt får ta del av hennes vardagsliv vet vi också hur mycket hon hålls tillbaka av sitt handikapp – hon är smart och ambitiös men måste slita på två jobb och slåss mot både fördomar och byråkrati när hon kämpar för att hålla sin ensamstående och arbetslösa mamma flytande. Så när hon får ta del av polisens spaning mot ett gäng avancerade rånare kastar hon sig in i det, suger åt sig av berömmet och börjar spana även på egen hand, till och med inleder ett förhållande med en mystisk hacker som anlitats för det planerade rånet.

Kriminalfallet i sig är välskrivet och övertygande uppbyggt. Läppläsningen är central, och suveränt hanterad i produktionen – ni ser hur i trailern här ovanför. Som konsekvens av det, och av Ayling-Ellis karaktärs orädda ambition, vrids det thriller-psykologiska nervspelet upp till max. Ögonvittnet är riktigt spännande.

Men jag vill komma tillbaka till det där med hur man känner hennes personliga motivation. Det är något rätt unikt – i regel ser vi poliser och utredare som drivs av, ja, vad egentligen? Plikt, professionalism, eller tvärtom trauma och självförbrännelse, men det är sällan vi som tittare känner dessa drivkrafter, så som vi gör ur Rose Ayling-Ellis karaktärs perspektiv. Det ger också upphov till diskussioner på stationen om gränserna för professionellt polisarbete, om reglerna och frustrationen under utredningsarbetet – imponerande tillägg av serieskaparen och manusförfattaren Catherine Moulton, som jag mest sågat tidigare (Hijack …).

Finalavsnittet har kluriga vändningar men den alla sista och klurigaste av dem blir kanske lite för perfekt. Men det hör å andra sidan till genren. Desto bättre att själva slutscenen också antyder ett upplägg för flera säsonger. Jag vill se mer av Rose Ayling-Ellis i den här rollen! ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag skriver om Alien: Earth, King of the Hill-comebacken, Devos nya tv-serie, Billy Corgans talkshow, Wrexham AFC, Charlie Brooker, Putin-skiten, Kirunas kyrkflytt som slow-tv, och ovanligt mycket musik: David Byrne, The Wild Things, Sunflower Bean, Luvcat … med mera. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!