[229] »Hejdå Barry«

Håller det här nyhetsbrevet på att förändras, lite, under trycket av tyranniet? Börjar jag redan halvt omedvetet förbereda mig på en tv-framtid där alltmer talang och pengar allokeras till allt fler ofarliga system-okritiska och geo-apolitiska serier? Börjar jag stålsätta mig eftersom det känns som om världens ledande tv-industri, den amerikanska, redan börjat anpassa sig?

Jag spekulerar lite i detta i min recension av The Terminal List: Dark Wolf längre ner i dagens brev, inte minst föranlett av hur Jack Carr och Chris Pratt (för övrigt ingift släkting till konspirationsminister Robert F Kennedy Jr) vägrar säga något negativt om Trump-regimen. Och kanske också föranlett av att det här är mitt mest eskapistiska nyhetsbrev på länge, toppad av två remakes av gamla nederländska serier.

Men jag kan redan nu lova något radikalt annorlunda nästa vecka. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Gåsmamman: Epilogen – Del 2 (TV4 Play)
2. Maffiablod (This City is Ours, BBC/SVT Play)
3. Generationer (DR/SVT)
4. Skandalsystrarna Mitford (Outrageous, Britbox/SVT Play)
5. Such Brave Girls (BBC/SVT Play)
6. Platonic (Apple TV+)
7. Alien: Earth (FX/Disney+)
8. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
9. Torpeden (The Assassin, Amazon Prime/SVT Play)
10. The Couple Next Door (Alla våra hemligheter, Channel 4/SVT Play)

Gåsmamman började som en okej remake, slutar som unik svensk tv-klassiker

Säsongs-/seriebetyg 📺📺📺📺⬜

Ibland vill jag sätta betyget enbart utifrån seriens kontext och universum. När det gäller Gåsmamman har jag berört detta i stort sett varenda gång jag skrivit om serien genom åren, och kanske mest i säsong 5-recensionen för några höstar sedan: »Gåsmamman är som humlan – man fattar inte hur, men den flyger.«

Serien började som en modern genre-serie, en remake på hårdkokta nederländska Penoza (i tonen en föregångare till belgiska Undercover). Men i motsats till förlagans orörlighet, och i motsats till USA-remaken Red Widow som initialt var den bästa av de tre serierna men lades ner efter en säsong, började Gåsmamman snart ta ut svängarna mot något helt annat och eget, en sorts både nyskapande och nostalgisk svensk actionkomedi – kanske var det Christian Svensson som med sin oförlikneliga karaktär Barry triggade i gång processen. Gåsmamman blev modernt svensk i förhållande till den holländska serien ungefär som de svenska Mello-deltävlingarna under 2010-talet blev helt egna ironiska blinkningar utan motsvarighet i resten av det stela Mello-Europa.

Penoza ville vara realistisk och allvarlig och dog en såsig tråkdöd efter fyra säsonger. Gåsmamman tittade sig själv i spegeln och tänkte efter: En ensamstående änka med tre barn som mot sin vilja blir indragen i kriminalitet och drogaffärer och blir en av Europas mäktigaste maffiabossar med direktkoppling till Sydamerikas ledande knarkbaron … trots att allt hon gjort är att kämpa för att slippa undan?! Premissen är så löjlig att den kräver självdistans, och Gåsmammans genidrag är att nyfiket och girigt utforska exakt den konsekvensen.

Serien har levt högt på kontrasten mellan Sonjas crazy-spiral och ungarnas fåfänga försök att leva normala liv, vilken nådde osannolika höjder i säsong 5, när alla kidsen efterhand ramlade rakt in i mammas extremt höga knarkspel – trots att de trodde att mamman hade mördats (cliffhangern i S4). Hon brukar ju dö i slutet av säsongerna. Och i säsong 5 dog hon så in i helvete när hennes bil sprängdes i atomer.

Så Gåsmamman: Epilogen är en extra utmanande fortsättning och avslutning, som det Bigster-styrda kollektivet bakom storyn och manusen, med regissören Richard Holm i spetsen, tar sig an med finess och uppenbar förtjusning. De fem avsnitten som utgjorde »Del 1« förra året började med att de vuxna ungarna satt och sörjde sin mamma under en minnesstund – men fick fly kyrkan under beskjutning. Nu när »Del 2« börjar (TV4 play-premiär på onsdag) vet de att Sonja lever, och de har själva blivit djupt kriminella på kuppen, Nina (Clara Christiansson Drake) spelar dessutom dubbelt för att kunna döda sin mor.

De här sista fem avsnitten är en vild resa mellan genre-arketyperna, och med en flerbottnad utpressningshärva där 50 guldtackor ska tvättas till 1oo miljoner kronor på fem dagar … Allt är störtlöjligt och löjligt spännande längs ett pärlband av nerviga scenarion.

Seriens trademark är att hela tiden gå en liten bit över gränsen … och sedan en bra bit över gränsen. Som när Alexandra Rapaports Sonja via organdonation ska rädda livet på sin sondotter, och det är skitbråttom, läkarteamet väntar … men hon är samtidigt uppkopplad mobilt till världens maffiaröj därute. Jag minns en gammal säsong där jag hånade hennes allra första sjukhusvistelse, men den var höjden av realism jämfört med holmgången här – som jag älskar just för att serien gjort sig nästan helt oberoende av realism och logik.

Så, okej, Sonja måste smita ut ett tag … och bland annat händer det här:

Och strax efter detta rider hon, hrm, på en ko. Fråga inte …

Jag uppskattar också hur Shebly Niavaranis turligt skickliga och snällkorrupta polis äntligen, först nu, får sin tragiska bakgrundshistoria berättad. Och det är han själv som berättar den – för Barry. Detta sker strax efter att vi fått säsongens bästa Barryism (»jag vill veta allt om dig, Emil«) i den här scenen:

Och strax innan fick vi det här replikskiftet, såå typiskt Gåsmamman; Emil och Barry är på maffiajakt och Barry är på väg in i lejonets kula medan Emil står kvar ute och ropar efter honom:

Emil: »Inga dumheter nu. Jag tar dem, inte du.«
Barry: »Du, jag kommer att servera dem på en bricka.«
Emil: »Nej, nej, Barry, inte bricka! Inte brickan!«

Seriefinalen är perfekt. Spännande raktigenom, blödande sorglig, blödigt sentimental. Jag blir faktiskt rörd på riktigt på slutet, när serien tar ansvar för hela premissens fundamentala gåsmamma-perspektiv och slutgiltigt adresserar skadan hon åsamkat sin barn. I synnerhet Clara Christiansson Drake spelar så hon ser ut att gå sönder på riktigt. ♦

Ny säsong! Nederländskt bly blev brittisk bling

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Blyet i fråga är den eländigt tungfotade nederländska swingerssåpan Nieuwe Buren (visad i Sverige under »Walter Presents«-vinjetten på C More), om två grannpar som snurrade in sig i sexintriger med varandra – men blott till tre fjärdedelar frivilligt, så allt går åt helvete. Under fyra konceptmjölkande säsonger.

Förförra vintern kom en brittisk remake, The Couple Next Door (SVT-titel: Alla våra hemligheter), som var ett slags alkemi-mirakel även om jag inte kunde ge den mer än en trea i betyg. Trots att adaptionsförfattaren David Allison hade i uppdrag att ligga nära originalet i story och manus lyckades han göra den vågad, galen och tempostark mer i stil med sina egna tidigare serier Marcella och Trust Me än med förlagan. Allison prioriterade att utmana sig själv och ha kul med originalmanuset, och skådespelarna var på samma våglängd. Klyschorna blev mer av en lek, det förväntade och det överraskande blev samverkande plus- och minuspoler med magnetisk kraft.

Den första säsongen innehöll lager på lager av besatthet i form av mjukporr och svartsjuka, stalker med tubkikare, ett hemligt dövt barn med okänt ex, intriger i skolor och yogasalar, korruptionshärva och skattebrott, grävreportrar och polisutredningar samt bokstavstroende kristna på landet och skjutvapen som riktas mot varandra och går av.

Den nya säsongen, som får SVT-premiär på onsdag, innehåller lager på lager av besatthet i form av mjukporr och svartsjuka, stalker med tubkikare som gör community service och får en blind-date-romantisk plot, Syster Död-intriger på sjukhus och trekant i Antwerpen, osämja mellan arvingar till döende miljardär, polsk maffiadotter på flykt undan norsk groomer-psykolog (Pål Sverre Hagen) … och sjukt mycket mer, sammanpackat i sex 40-minutersavsnitt.

Men samtidigt lyckas Allison rota serien djupt i sin egen hemstad Leeds, rentav på nivån att legendariska Leeds United-spelare namedroppas – trots att den huvudsakligen är inspelad i Nederländerna och Belgien. Leeds övre medelklasskvarter som är hemmaplan i både S1 och S2 är alltså inte ens England. Och sjukhuset »Leeds Hospital« som är en huvudspelplats i nya säsongen finns inte i verkligheten. Interiört verkar man för övrigt medvetet ha byggt upp en sjukhusmiljö som hyllning till House:

Den nya casten toppas av favoriter som Sam Palladio, Annabel Scholey och Adam James, och med Aggy K Adams i den stora femme fatale-rollen.

Psykologiskt sett är serien inte oäven utan känns vuxen på fler sätt än det sexuella, men ytterst är det ett rent, lyxigt tidsfördriv. I besvikelsen över Netflix ovärdigt undermåliga filmversion av Torsdagsmordklubben (fast detta är väl alltmer typiskt Netflix, ska sägas) är kanske vulgomyset Alla våra hemligheter precis vad den här tv-veckan behöver. ♦

Fin form men uselt material i Fresh Prince-nostalgisk SVT-sitcom

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Jag har inte sett Seluah Alsaatis senaste Riksteatern-pjäs Idris & Esra, men med tanke på hur DN lovordade den som »äntligen en romantisk komedi från orten« …

…tänkte jag att oddsen var goda för hennes första tv-serie Drop in, som börjar på SVT på fredag. Och det stärktes av hur hon i denna intervju …

… säger att hon inspirerats av klassiska 1990-tals-sitcoms som Vänner och Fresh Prince i Bel Air. Jag tycker först också att serien öppnar formstarkt: tempot och tajmingen, miljöerna och burkskratten, allt är en imponerande stilistisk hommage till amerikansk mainstream-sitcom. Det vill säga, allt utom manus och humor. Här finns ingen väv av A-, B- och C-plottar utan bara en besvärande simpel mono-story, och det är fascinerande att höra så många oklanderliga komiska leveranser av ett så anti-komiskt material.

Regissören Manuel Concha ska alltså inte lastas här, men det kan väl ändå nämnas att hans egen Viaplay-långfilm Suedi var ett identiskt misslyckande: tekniskt fingerfärdigt, manus- och humormässigt på bottennivå.

SVT börjar få ett besvärande nischat track record nu, efter tidigare magplasken Flykten till Östermalm och Kiosken. ♦

Ofrivillig Monty Python-känsla i King & Conqueror

Säsongsbetyg 📺⬜⬜⬜⬜

Jag hade sett fram emot King & Conqueror på HBO Max. Kanske mot bättre vetande. Serieskaparen Michael Robert Johnson har hållit på länge men utan att ha gjort något av större värde, och aldrig med något tyngre ansvar än manusuppdrag. Men jag älskar ju europeisk historia och är fan av både James Norton och Nikolaj Coster-Waldau, så då borde väl serien passa mig? Vilket visade sig vara fel fråga att ställa.

Rätt fråga: jag är ju livslång fan av Monty Python and the Holy Grail, så då borde väl det här kostymjönseriet passa mig?

Vad jag tror gått fel är att James Norton, som spelar saxarkungen Harold Godwinson, också varit drivande exekutiv producent och suttit i flera år med sin polare Michael Robert Johnson och babblat om hur den här serien skulle göras ... och att de börjat samtidshumanisera sina huvudfigurer Godwinson och William av Normandie (spelad av Coster-Waldau), vars rivalitet i verkligheten ledde fram till portkoden (och slaget vid Hastings) 1066. Tänket de enades om var att väva in respektives respektive, Williams Matilda av Flandern och Harolds Edith Swan-neck, kompetent spelade av Emily Beecham respektive Clémence Poésy, men till vilken nytta? Det är direkt från start alldeles för mycket som frångår den faktiska historien, för mycket som fantiserats fram utan finess.

• För mig brister det direkt i hur folk knallar omkring i fältlägren som om de vore statister i Rederiet, eller kånkar omkring på skadade soldater hit och dit som om de strosar runt in character på gotländsk medeltidsmarknad.
• Och hur fasen pratar de med varandra? Dialogen är nedlusad med klantiga anakronismer och kalkon-exposition, ton i ton med Monty Python.
• Och den här bromancen mellan Harold och William, att de lattjade homoerotiskt med varandra i badet och med svärd, vad är det för larv?
• Vad gör William vid Edvard Bekännarens kröning 1043?
• Varför hittar man på att Edvard slog ihjäl sin mamma Emma av Normandie? Därtill med kungakronan som mordvapen, alltså vad fan … det är, tycker jag, alldeles för långt ifrån hur hon i verkligheten gick i frivillig exil.
• Och vad i allsin dar har de på sig? Aristokratin på 1000-talet älskade överdrivet färgade plagg och fina tyger, men här bär de säckväv i jordfärger (om jag får överdriva lite, i seriens anda).
• Sedan ska jag kanske inte spoila hur serien hittar på att Edvard dog, men alltså vad fan …

Det här var en riktig plåga att sitta sig igenom. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: The Terminal List: Dark Wolf, The Twisted Tale of Amanda Knox, Dare to Ukraine: Village, mer om Maffiablod-musiken, Zelenskyjs märkligt förbättrade engelska, årets Åshöjden-skräll, Sharp Pins nya m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!