[230] »Martin Clunes i perfekt moraliskt dilemma-thriller«

Nej, det blir ingen bevakning av tv-prisgalan Kristallen från mig det här året heller. Och sällan har en vinnarlista tydligare förklarat varför – Whiskey on the Rocks?!? Problemet är själva branschupplägget – branschen nominerar, branschen sållar, branschen utser vinnarna – vilket ger ett absurt utslätat resultat.

Som sagt, Whiskey on the Rocks … Jag kallade den »ubåtsbuskis och omdömeslöst haveri« i min recension i vintras; själva omdömeslösheten beskrevs mer i detalj av Ukraina-volontären Jonas von Matern.

Vi har sett ett fenomenalt svenskt tv-år, men Kristallen prisade i övrigt endast Helikopterrånet samt Helena af Sandeberg och Jakob Oftebro för huvudrollerna i Meningen med livet respektive Stenbeck. Unika Allt och Eva, däremot, och Painkiller, Knutby – Kristi brud, Threesome, Slutet på sommaren, Doktrinen, Från insidan, Alla utom vi, Tabitas Tattoo änd cär, Tunna blå linjen … inget av detta passerade Kristallens internpolitiska firmafestprocess. Att Sveriges stora tv-prisgala ignorerar 95 procent av all svensk tv-kvalitet är ett svårbegripligt systemfel och självskadebeteende.

Whiskey on the Rocks var för övrigt inte ens bäst på sitt eget ämne. Priset för bästa grundstötning av undervattensbåt går till Kristallen. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Out There (ITV/Tele2 Play)
2. Generationer (DR/SVT)
3. Maffiablod (This City is Ours, BBC/SVT Play)
4. Task (HBO Max)
5. Halva Malmö består av killar som dumpat mig (Netflix)
6. Gåsmamman: Epilogen – Del 2 (TV4 Play)
7. Alien: Earth (FX/Disney+)
8. Platonic (Apple TV+)
9. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
10. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)

Jordbruk, marktvister och knarkmord – Martin Clunes i lysande konspirationsthriller

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

Varje scen drar en djupare in, förtätningen är oavbruten och sluter sig i de sista två avsnitten, eller tornar upp sig, för det är en perfekt storm som väntar.

Oftast när jag känner att tv-serier är »perfekta« är det ändå saker som vinglar och skvalpar. Såklart. Tv-serier har lägre budget och större omfång än film; därmed större exponering för risker och mer begränsade möjligheter att åtgärda det som skevar (men däremot också större utrymme och förmåga att absorbera eller rentav omfamna det skeva).

Out There med Martin Clunes i huvudrollen är ingen sådan serie. Här är perfektionen utan sprickor. Eller, det går nog att hitta logiska luckor och svackor, men så länge jag vistas i seriens universum existerar de inte. Jag har kunnat stanna hela vägen i illusionen, uppslukad av nerven och närvaron ända in i slutsekunderna. Det händer mig sällan.

Out There är skapad av Ed Whitmore – som tidigare gjort Rillington Place med Tim Roth och Seriemördaren i Wales med Philip Glenister – tillsammans med regissören från den sistnämnda serien Marc Edwards. De känner sig onekligen hemma i Wales, ungefär som Brad Ingelsby dras till sitt Chester County (se Task-recensionen lite längre ner).

Och illusionen kanske är så solid också för att Martin Clunes känner sig så hemma i bonderollen. Han är egentligen lika mycket Londoner som Kjell Bergqvist är stockholmare, men »har gjort en Doc Martin« (hans största hit-serie, där han flyttade från London till en fiskeby) och bytt liv på riktigt – i intervjun jag bäddat in här nedan berättar han om sin connection med rollen och om sin flytt till Dorset. Missa inte när hundarna stökar så han bjuder oss på en snabb husesyn efter sju minuter:

Out There är otroligt spännande. Inte bara för att det är en tajt skriven konspirationsthriller om krisande jordbruk, markuppköp, droghandel och mord … utan för att den är både organiskt berättad men ändå tekniskt uppbyggd från ett spännande moraliskt dilemma till nästa. Hela tiden känner man: vad skulle jag själv ha gjort? Varje scen drar en djupare in, förtätningen är oavbruten och sluter sig i de sista två avsnitten, eller tornar upp sig, för det är en perfekt storm som väntar i finalen.

Vi får en bra closure. Men slutscenen är samtidigt en cliffhanger. Tyvärr lade ITV ner serien trots snabbt besked från Martin Clunes om att han ville fortsätta. ♦

Snabbguide: Så ser du Out There

Out There finns endast på Tele2 Play i Sverige. Är du Tele2-kund är du ready to go. Annars, om du vill se Out There utan att abonnera på Tele2 Play – välj paketet »Streaming Flex« på prov för 99 kronor och säg upp direkt, så har du en månad på dig. (Dubbelkolla att du inte förbinder dig till något mer.)

Serien finns i utbudet från den märkliga Tysklandsbaserade innehållsleverantören Kritic, som startades 2019 för att handplocka icke-engelskspråkiga serier för den skandinaviska marknaden, men som i dag hos Tele2 Play har 28 serier, varav 24 engelskspråkiga … ¯\_(ツ)_/¯ ♦

Lars von Trier könskorrigeras i Generationer

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

Haudals serie behöver inte det manliga geniet utan omformulerar det och överträffar dess blick och agenda.

Efter att DR sänt finalavsnittet av Generationer i Danmark i våras famlade kritikerna efter rättvisande superlativ. Soundvenues filmredaktör Jacob Ludvigsen kom ganska nära i sin recension, när han under rubriken »Generationer slutade som ett av de största vågstyckena i dansk seriehistoria« jämför med Twin Peaks och Six Feet Under, Lars von Trier och Transparent.

Men, bara ganska nära. Han missar nämligen det mest uppenbara, det som måste skrivas om man jämför Anna Emma Haudals Generationer med Lars von Trier och David Lynch. Nämligen att serien också är deras motpol – ett verk som inte behöver det manliga geniet utan omformulerar det och överträffar dess blick och agenda.

Generationer kanske inte överträffar Twin Peaks som serie men den uppdaterar och förmänskligar motivet, och den överträffar definitivt Riket. När Haudal gräver sig tillbaka till livets ursprung gör hon det så mycket djupare, så mycket jordigare rotat, än när Trier gjorde det i Antichrist.

Generationer har alltså ett metafysiskt, mysticistiskt tema, men är samtidigt ett vardagsnära, socialrealistiskt och klassiskt familjepsykologiskt drama, och inget i tematiken är under- och överordnat, det bara är. Däremot handlar serien i huvudsak om kvinnors historiska underordnande. Om den eviga kvinnobördan med barnafödande och familjeansvar, om sexualitet förr och nu, och om spädbarnsdöd och abort förr och nu – i detta, särskilt i seriefinalen, möts spökhistorien och det juridiska dramat i en rättssal fysiskt och andligt befolkad av generationer av kvinnor, döda och levande, och efteråt, djupt tagen, läser jag allt jag hittar om »infanticidbestämmelsen« som finns i både dansk och svensk lag.

Men där serien berör mig som allra mest tangerar den danska Arvingarna och brittiska The Split, och därmed är det inte bara Lars von Triers ande som svävar (eller stapplar) över Generationer utan även Leif Panduros, från tv-pjäser och serier som Naboerne och Bella, det vill säga om könsroller och familjerelationer ur ett mansperspektiv. Danmark hade aldrig någon Carin Mannheimer. Så Anna Emma Haudal fångar snarare upp det allmänmänskliga familjedramat från Arvingarna-skaparen Maya Ilsøe men drar med sig det manliga geniets arvegods i samma famntag och gör det befriande anti-macho.

Det kan verkligen vara »ett av de största vågstyckena i dansk tv-historia«. ♦

I Brad Ingelsbys nya HBO-serie rullar Sons of Anarchy in i Mare of Easttown

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Ingelsby är en större sucker för pyssliga thriller-intriger än hans socialrealistiska ambition i övrigt låter ana.

En komplett säsongsrecension av nya HBO-serien Task får vänta. Jag har bara hunnit se halva säsongen, och vis av serieskaparen Brad Ingelsbys förra HBO-verk Mare of Easttown är det mycket möjligt att fyran i betyg i slutändan formas om till en femma. För så var det ju med Easttown – Ingelsby är en större sucker för pyssliga thriller-intriger än hans socialrealistiska ton och ambition i övrigt låter ana, och precis som sista Easttown-avsnittet var en av decenniets hittills mest tillfredsställande finalepisoder förväntar jag mig något alldeles extra även av Task.

Att dra den enkla handlingen – Mark Ruffalo sätter ihop en FBI-taskforce för att lösa en serie ouppklarade knarkrån, sedan de eskalerat med mord och ett kidnappat barn – är att förminska serien. Intrigen är visserligen förstklassig, men det är alla detaljer i fundamentet som gör serien unik och beroendeframkallande:

• Ruffalos bakgrund som FBI-anställd präst …
• Ruffalos familj, med både biologiska och adopterade barn, och där ett av adoptivbarnen snart ska få sin dom, kanske 15 års fängelse för att ha dräpt sin adoptivmamma; Ruffalos fru; de andra barnens biologiska mamma …
• FBI-insatsstyrkan, som även den fördjupar och detaljerar varje bakgrundsstory …
• Rånarna, vars psykologiska analys är lika komplex och känslig som den av Ruffalos familj … Tom Pelphrey är fantastisk som rånarnas ledare, lika oförglömligt bra här, och i en liknande roll, som i Ozark.
• Kopplingarna mellan rånarna och östkustens biker-maffia, som får Task att mer än något annat likna Sons of Anarchy …
• Och så förstås geografin – Brad Ingelsby älskar att placera sina serier i sin egen hemregion, och i likhet med Mare of Easttown utspelas Task i Delaware Valley och Chester County, filmad på plats, och bekräftad i allt från Wawa-närbutikerna till Delco-dialekten och det det indie-filmiska fotot.

När jag började se Task var jag orolig över FBI-motivet – ni vet, jag har tjatat om detta ett tag nu, hur svårt det är att se nya serier om FBI efter att Trump och Kash Patel raserat och politiserat den federala polisen till oigenkännlighet. Den sortens diversifierade och seriösa FBI-enheter som vi ser i Task är på utdöende i verkligheten. Men Brad Ingelsbys nya serie känns lika verklig som Trump-verkligheten fortfarande känns overklig. ♦

Netflixserien gör Amanda Romares roman rättvisa – och mer därtill

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Trots det imponerande ensembleformatet bärs hela serien av Carla Sehns tredimensionella gestaltning av trettioårskris.

Den urfina SVT-dokumentärserien Tvångstango om Malmöförfattaren Amanda Romare och hennes vardagsliv med OCD, som jag skrev om här, fick mig att hoppas mycket på Netflix Halva Malmö består av killar som dumpat mig, en dramakomediserie baserad på Romares i stora drag självupplevda roman med samma namn, med premiär på torsdag.

Vilket gjorde att jag kom lite snett in i serien och blev besviken på första avsnittet – tyckte det var för hårt inzoomat på relationer och sex, och på att skapa autenticitet med en lite överenergisk regi och handkamera som hela tiden vände sig efter de högsta replikerna i stora stökiga kompisgängscener.

Sedan fick jag anledning att gå tillbaka och revidera min syn på den där inledande episoden, efter att säsongen vuxit något enormt efterhand. Jag har inte läst boken, så kanske följer serien bara upplägget där i hur OCD:n först är latent men sedan bryter ut hos huvudpersonens (Carla Sehn) syster (Moah Madsen), i en händelsekedja med dold, fördröjd dramatik: det jag först trodde var en ogenomtänkt brist visade sig vara en subtil finess.

Och detta gäller alla led i berättelsen:

• Relationen mellan systrarna och deras bohemiska mamma (Ingela Olsson), som de driver ett event-scenografi-bolag ihop med, tyckte jag först var poserande excentrisk, men den växte till sig med absolut gehör för skavande familjesymbioser.
• Skildringen av systrarnas relation till sin frånvarande pappa, som bildat ny familj och inte fattar hur mycket han sviker sina vuxna döttrar, tog jag först som en kliché – deras första gemensamma scen på en uteservering – men den visade sig bara vara början på en verklig djupdykning, där Torkel Petersson som pappan gör en av sin karriärs allra finaste rolltolkningar.
• Samma sak med nämnda tjejkompisgäng. Och med Carla Sehns oavbrutna känslostorm av dejter och dissar.

Carla Sehn, som haft flera huvudroller tidigare (Sjukt, Åremorden, Vuxna människor) men kanske blivit mest känd för supportrollen i Kärlek & anarki, tar ett nytt kliv i karriären med Halva Malmö …. Trots det imponerande ensembleformatet bärs hela serien av hennes tredimensionella gestaltning av trettioårskris. Hon är sjukt, sjukt bra. Att säsongen kulminerar med exakt tajming och tonträff i de två sista avsnitten är lika mycket hennes förtjänst som regissörernas – Emma Bucht som konceptualiserande samt Susanne Thorson – och det tvärsäkra, lyhörda manusteamet under ledning av Moa Herngren och Tove Eriksen Hillblom.

Fint att de avrundar allt med en cliffhanger också. Den här Malmö-världen vill man fortsätta vara i. ♦

Från Barnjournalen & Doobidoo till helproffsig bok-PR hos Skavlan

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Samtalsformatet blir skarpare och rakare i ryggen runt ett bord i stället för med loungefåtöljer och applådskyltar.

Rubriken här ovan låter kanske som kritik mot framträdandet i torsdagens Skavlan & Sverige-premiär av skådespelarparet Christoffer Wollter och Julia Dufvenius, som om de och Fredrik Skavlan bara hjälpte varandra att lansera sina respektive senaste verk, men det är bara själva ramen. Wollter och Dufvenius har alltså skrivit en bok om hur de för 15–20 år sedan överlevde Wollters nittio (ja, 90) otrohetsaffärer, och samtalet både skavde och hade stor och intressant substans.

Kanske var paret alldeles för bra för att man som smått hypnotiserad tittare efteråt skulle känna behov av att köpa själva boken. De hade sagt allt som kunde sägas. Samtidigt som jag efteråt verkligen kände det som om det var just en sorts hypnos. Samtalet var lite för ledigt och intressant, med tanke på det svåra ämnet.

Jag ser det hursomhelst som en väldigt lovande start för nya Skavlan. Samtalsformatet blir skarpare och rakare i ryggen runt ett bord i stället för med loungefåtöljer och applådskyltar. Även om det till viss del också var något annat än ett rakt samtal. En studie i offentlig social psykologi. En hypnossession? Även Amanda Romare och Tarik Saleh var öppenhjärtiga, vältaliga och välfunna premiärgäster; Niklas Strömstedt är alltid sympatisk om än lätt malplacerad här; medan Isabella Löwengrip fungerade oväntat väl som djävulens advokat (»sexmissbruk är som elallergi, det är påhitt«).

På ytterligare avstånd från samtalshypnosen slog det mig att Wollters och Dufvenius bokkampanj kanske började redan för några veckor sedan i Doobidoo? Det var både estradör-charm och århundradets romans som gällde där:

Här är de i samma program 2014:

Jag började videosöka på deras gemensamma historia. Tänk att båda var med i den råa, roliga, sexbesatta Lust, som jag utnämnde till Årets bästa nordiska serie 2022 – hade man vetat då vad man vet nu hade man haft frågor.

Sedan blir det som det alltid blir när man är på Youtube, man tappar tråden men behåller den nånstans undermedvetet. Jag funderade på varför jag gillar Wollter varhelst han dyker upp: Anna Odells Återträffen, Gråzon, Störst av allt, The Pirate Bay. Den där charmen i blicken under de lite sneda ögonbrynen. Lager på lager av medfödd instinkt och medvetenhet.

Till slut hittade jag även hans debut framför kameran – som 14-årig knattereporter i Barnjournalen.

Jag kunde faktiskt inte slita mig från den här långa exposén av BJ-inslag från 1986–1987. Reportagen om graffiti och autism är ju riktigt starka. Och missa inte slutet, när säsongens knattar tackas av och en halvgenerad Wollter sjunger och kastar konfetti. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Dexter: Resurrection-premiären, Death Valley, Requiem for Selina och The Fragrant Flower Blooms with Dignity, + Eric Rohmer på SVT, David Romano m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!