[233] »Jag har sett USA:s tv-framtid och dess namn är … Chad Powers«

Kopplingen mellan svenska Expo och Apples ängsligt uppskjutna The Savant

En gnistrande återuppståndelse där tv-världen är som mörkast. Det var så skönt att se Jimmy Kimmel Live! tillbaka. Och att se Jimmy Kimmel hantera den svåra och känslofyllda situationen så finkalibrerat; varmt men kompromisslöst vasst.

Intressant också att se efterspelet, under ledning av president Donald Trump på Truth Social – han har ju redan glömt bort Charlie Kirk?! ¯\_(ツ)_/¯

På samma tema – det vill säga, hur tv-kulturen ska kunna överleva i den nya MAGA-diktaturen – fick vi i veckan ytterligare ett starkt oppositionellt hälsobesked i form av det nya, äntligen släppta nya South Park-episoden:

Men sammantaget känns allt mest som »ett steg fram och två steg bak«, med tanke på den desto sämre nyheten om att Apple TV+ ställt in premiären för nya dramaserien The Savant.

Apple vågar helt enkelt inte släppa en serie om högerextremistisk terror i dagsläget.

Jag har sett The Savant. Den känns både helt rätt och helt fel i tiden. I dagens Amerika tappar den all trovärdighet, av skäl jag beskrev i en Bluesky-post i förrgår:

Hade jag varit ansvarig producent på Apple TV+ hade jag bearbetat seriens inramning så att dess verklighetsbakgrund tydligare dateras till sent 2010-tal, det vill säga ges en kontext där det fortfarande var självklart för FBI att utreda extremhögerterroristiska nätverk. I The Savant är det en fristående non-profit som övervakar och infiltrerar extremister på nätet, som kallas Anti-Hate Alliance och vars verkliga motsvarighet i USA är Southern Poverty Law Center (SPLC). Och precis som i serien är det FBI som tar över ansvaret för vad SPLC via kartläggande infiltration gräver fram. Så förhöll det sig fram till Trump-extremlojalisten Kash Patel tog över FBI och skrubbade bort högerextremism som terrorhot överhuvudtaget.

Den svenska motsvarigheten till organisationen i The Savant är Expo, och det är här serien hamnar sällsynt rätt i tiden. Tänk om den varit svensk i stället! Premiss: en infiltration i Aktiv Klubb gör att man kommer terrorplanering på spåren, med förgreningar ända upp på svensk ministernivå … Jäklar vilken rökarserie det skulle kunna bli. Regi av Marcimain, eller Jens Jonsson … kanske Levan Akin? Och i Jessica Chastains trasiga huvudroll – Evin Ahmad, Gizem Erdogan, Noomi Rapace, Aliette Opheim, Sofia Helin?

Men, åter till det djupa allvaret i det inträffade – när man ser konsekvenserna i sociala medier, …

… där MAGA-influencers vräker ur sig kommentarer om hur Apples beslut i sig är »bevis« för att serien »ljugit« och »bara är propaganda«, inser man också att Apple bara gjort saken värre. För sig själva och för situationen i USA.

Den överlägset bästa kommentaren kommer från Jessica Chastain själv. ♦ ⤵️

Bäst i tv-världen just nu

1. Chad Powers (Hulu/Disney+)
2. Solsidan (TV4 Play)
3. Black Rabbit (Netflix)
4. Slow Horses (Apple TV+)
5. Gåsmamman: Epilogen – Del 2 (TV4 Play)
6. Out There (ITV/Tele2 Play)
7. Task (HBO Max)
8. Alien: Earth (FX/Disney+)
9. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)
10. Gen V (Amazon Prime)

Kan det bli sportserierna som räddar tv-kulturen i Trumps USA?

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Inom sporten finns hela den rika amerikanska mosaiken tillgänglig, allt kan användas och inget måste anfrätas av eller anpassas till MAGA.

Frågan i nyhetsbrevsrubriken – »Jag har sett USA:s tv-framtid och dess namn är Chad Powers« – parafraserar inte Jon Landaus »I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen« så som dessa bevingade ord brukar parafraseras. Visserligen tycker jag väldigt mycket om denna nya serie från Heels-geniet Michael Waldron, men där Jon Landau såg gryningen av en ny rock-era är min rubrik skriven i skymningsljus.

Jag menar så här: de amerikanska tv-bolagens självcensur, liknande Apples i fråga om The Savant, kommer att förvärras. Genrer som hämtar näring från politik och federal brottsbekämpning kommer att tappa i trovärdighet, substans och integritet. Amerikansk tv-talang kommer att söka sig till så naturligt icke-politiska sammanhang som möjligt. Min gissning är att oavsett genre kommer de framtida USA-kvalitetsserierna att hitta sina motiv i relationer, sex, våldsbrott, arbetsplatsdrama … och sport.

Jag tror att sportserier rentav kan bli en dominant genre. I sporten finns hela den rika amerikanska mosaiken tillgänglig, tribalism och big business, arv och miljö, trender och traditioner, rasfrågor och konflikter, psykologi och praktiskt politik, allt kan användas och inget måste anfrätas av eller anpassas till MAGA. Vi ser redan början på en storvåg i starka serier som Ted Lasso, Stick och Running Point, och i Chad Powers, som börjar på Disney+ på tisdag, ser jag next level: den är politiskt ofarlig utan att bli mesig, rak och enkel men också engagerande påhittig i premissen, vibrerande äkta i det idrottsliga, nostalgisk utan att bli mossig.

Det är sorgligt om Chad Powers blir framtidens amerikanska peak tv, men i sig är det ändå riktigt bra tv-fiktion. Det är ytligt men genuint, berörande och tänkvärt.

Glen Powell, som även skapat och delvis skrivit serien ihop med Michael Waldron, spelar en av den amerikanska fotbollens största stjärnor, men efter en sanslös trestegsraket av skandaler inom loppet av en match-nej-karriäravgörande Superbowl-halvminut förlorar han allt. I åtta år är han en degenererad jetset-loser som bor hos pappa (Toby Huss!), en Oscarsnominerad maskör som Glen hjälper med leveranser. Tills han en dag ska köra en avancerad förklädnad till en Michael Bay-filminspelning, och, med masken och peruken i baksätet, hör på bilradion att ett framstående football-college i Södern med en känd tränare (Steve Zahn!) ska ha en öppen tryout för att fylla upp en quarterback-vakans. Samtidigt ser han en stor billboard utanför vindrutan med reklam för en ny 4K-restaurering av Mrs Doubtfire, med Robin Williams som äldre kvinna … Ja, ni fattar?

Glen Powell gör en Chad Powers, helt enkelt. Seriens titel är lånad från fotbollskändisen Eli Mannings karaktär och reality-stunt i hans ESPN-serie Eli’s Places, 2022: 

Även Eli Manning lånar från verkligheten – hans Hollywood-maskör påminner, en bit in i avsnittet ovan, om att undercover-bion som Manning hittat på är hämtad direkt från sannstoryn om Vince Palape, en 30-årig lärarvikarie och deltidsbartender som tryoutade sig till en position i Philadelphia Eagles 1976. Mark Wahlberg gör ett häftigt Palape-porträtt i Invincible från 2006:

Så Waldrons och Powells Chad Powers bygger redan i dubbla led på en amerikansk kulturell mytologi, samtidigt som serien plockar innehåll rakt av från Ted Lasso (exempelvis coachens relationer till sin fru och till en ny, färgstark managerkvinna). Men Chad Powers är ett rätt annorlunda väsen, ändå – inte alls någon sitcom, och som drama lättsamt och flyktigt … tänk sena 1990-talets Saturday Night Live-featurefilmer som A Night at the Roxbury och Molly Shannons Superstar i fråga om tempo och ton, fast utan skämt-tourettes, mer som Stick i dramat.

Och den har ett uppbyggligt budskap också, i hur Glen Powells rätt sviniga karaktär själv börjar gilla den snällare Chad, och bli Chad allt mer, för han blir ju omtyckt som han aldrig blivit omtyckt tidigare. Inte heller fel i ett socialt sönderfallande USA. ♦

Urstarkt slutvarv med Solsidan

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Precis som förra säsongen känner jag störst förtjusning i Felix Herngrens både subtila och burdusa komiska tajming, hans smått autistiskt-platta plasticitet.

Eftersom det är den avslutande dubbelsäsongen av Solsidan som har TV4 Play-premiär på onsdag vill jag inte göra om misstaget från förra säsongen, då jag gav de inledande avsnitten en trea i betyg men sedan fick revidera upp det till en fyra efter andra halvan. Även denna gång är de första avsnitten en smula svagare medan de avslutande fyra avsnitten – Musen, Passfotot och den dubbelepisodsfinalen Mallis – är renaste Solsidan-perfektion. Gåsmamman-regissören Richard Holm säger i min intervju lite längre ner att deras final, som fick tårarna att flöda hos produktionsteamet, var »ett väldigt värdigt avslut på tio års arbete« – och med Solsidan får vi nu början på ett fullvärdigt avslut efter 15 år. Och jag kan inte heller hålla tillbaka tårarna, när gänget går i land med den oftast värsta svenska klyschan som finns, en festfinalresa till sydligare breddgrader.

Alla beståndsdelar finns här, avbockade i Solsidan-perfektionens checklista – dels tematiskt: den vardagliga igenkänningshumorn kring samtid och livsstil, sociala relationer, yrkesliv, föräldraskap och de lite rörande »skitdrömmarna«; dels karaktärsrelaterat: Josephine Bornebuschs Mickans mindervärdeskomplex, Felix Herngrens Alex obeslutsamhet, Johan Rheborgs Freddes ängsliga mansplainer-omnipotens och – äntligen tillbaka! – tekniknördism …

… och slutligen Mia Skäringers Anna, som jag brukar ha mest klagomål på, men som inte känts så här välskriven och genomtänkt sedan början av seriecykeln.

Och så Ove och Anette förstås, och det är samma med dem: Malin Cederbladh och Henrik Dorsin har aldrig varit bättre tillsammans än här, eller bättre som socialt dysfunktionell kontrapunkt till övriga, och de har bättre material än någonsin att arbeta med. Det är nog dem jag kommer att sakna mest när allt är över och jag hoppas på absolut maxvolym från Ove och Anette i säsong 10 nästa år.

Precis som under förra säsongen känner jag i slutändan faktiskt störst förtjusning i Felix Herngrens både subtila och burdusa komiska tajming, hans smått autistiskt-platta plasticitet … ja, han framstår som rakt av autist när han försöker följa en kundkontaktsmanual Fredde hjälpt honom att hitta på nätet. Ett tips som kommer här:

Richard Holm avslutar min intervju om Gåsmamman här nedan med att han »slutat säga att det är sista gången«, och kanske ger även Solsidan en öppning i sista avsnittet, när det hintas om en gemensam julresa till New York. Perfekt filmupplägg 2027. Eller blir det New York redan i finalsäsongen nästa år? ♦

På djupet med Gåsmamman-huvudregissören Richard Holm

»Det var otroligt känslosamt för oss alla. De flesta av oss, jag själv inkluderad, grät mycket under de två sista inspelningsdagarna på taket.«

Efter veckans stora seriefinal av Gåsmamman: Epilogen – del 2 (som jag recenserade inför premiären för en månad sedan) …

…kände jag att det var läge för en djupintervju med seriens mesta regissör Richard Holm. Som jag också tackar för lån av foton från inspelningen av den sista säsongen. Vi kör:

Richard, du har varit med från allra första början – berätta om starten! Hur gick det till när Penoza fick en svensk remake?

– Producenten Birgitta Wennström och Alexandra Rapaport ville träffa mig för att eventuellt regissera något som hette Gåsmamman. Vad fan är det, var ju första tanken … Gåsmamman? Men redan motsättningen mellan titeln och att det var en thrillerserie gjorde mig intresserad. Som jag minns det var det manusförfattarna Camila Ahlgren och Martin Asphaug som kom på titeln.

– Birgitta jobbade för svenska Endemol-kontoret som hade rättigheten till den holländska originalserien Penoza, vilket typ betyder typ »Kvinnlig gudfader«. Alexandra älskade karaktären Sonja och supportade hela projektet innan den ens fanns ett produktionsbeslut. Jag tror hon var med och jobbade i två år innan det blev av och har varit ovärderlig. Hennes engagemang och ansvarstagande – att hon intresserat sig för alla karaktärer, tonen, vart vi ska ta serien, hur den ska se ut – har satt en standard för alla både bakom och framför kameran.

Du hade precis spelat in filmerna i säsong 3 av Johan Falk när de hörde av sig?

– Ja, jag var i klippningsfasen, och det var bara sex veckor till inspelningsstart. En annan regissör hade blivit upptagen när de fått produktionsbeslut, och jag tänkte, hjälp! Manusbearbetning, rollsättning av skådespelare, rollsättning av barn!, hitta inspelningsplatser, bygga ett team på den korta tiden … De sa att det var »lugnt, manus är klart«, och jag tänkte att de var galna tills jag läste. Men allt satt redan ihop så jäkla fint, det var ju verkligen bara att börja filma! Så jag kastade mig in med huvudet före. När vi tack vare rollsättaren Maggie Wistrand hittade de tre barnen och Magnus Roosman klev in som pappa Fredrik blev jag lugn. Familjen Ek är ju nyckeln till allt i den här serien.

Var det något som du tillförde som inte fanns i serien som Birgitta och Alexandra först tänkt sig den?

– Ja … när vi började filma hade jag fortfarande ett mindset som var ganska »Falkigt«, ganska hårt, och kände att det var lite för mjäkigt vad gällde spänning, så jag bredde på en hel del med rysarestetik för att hetta upp det. Jag vet inte om du kommer ihåg hur Sonja i slutet av avsnitt 3, säsong 1, hittar en hängd hundvalp som hot mot familjen. I manus hängde den långt ner på tomten i flaggstången när Sonja drog upp rullgardinen. Jag hängde den i stället i en markis som fastnat. Så när Sonja håller på med markisen och den till slut böjar åka ner så börjar något rulla över markistaket. Det visar sig vara hunden som smaskar rakt in rutan framför Sonja. Sådana här saker gjorde allt mycket mer spännande och obehagligt än det kanske först var tänkt. Sen underskattade jag kanske också att hemska saker som händer en familj i deras hem, som ska vara livets trygga plats, gör saker dubbelt så läskigt för många. Så jag hörde från flera som inte vågade titta i starten av serien.

Ni följde Penozas storyline till en början, hur gick det till när ni började glida i sär?

– Det fanns en stor skillnad mellan serien redan från början: drogerna. Hollands syn på att röka en gås ligger ju långt från Sveriges, så författarna uppfann gåsfarmarna som odlingsplats för marijuanaplantorna, och all dialog kring drogerna blev också mer laddad hos oss. Med relationerna mellan karaktärerna och storyn i övrigt följde vi originalet, men vår casting och karaktärsutveckling var annorlunda. Penoza ville vara mer hårdkokt medan vi ville göra en jordnära serie där man skulle kunna identifiera sig med den här familjen mycket mer. Kriminaliteten smögs in i en vanlig familjs vardag med att hämta och lämna på skolan och allt annat som en ensamstående mamma måste sköta för att hålla ihop en vardag – sedan vet vi ju alla hur svårt det är att gömma saker för våra barn. De ser ju eller känner allt ändå. Efterhand gled vi allt längre ifrån förlagan och i säsong 4 återstod typ bara att Linus-karaktären spelade fotboll.

Har du sett USA-versionen, Red Widow? För mig kändes den mer Gåsmamman än Penoza.

– Jag har sett båda, och du kanske har rätt om Red Widow, men jag kände mig inte så engagerad av någon av dem.

Var holländarna aktivt involverade i början?

– Ja, mer ur ett ekonomiskt produktionsperspektiv. Birgitta fick redan från start friheten att avgöra vad som behövde ändras för att göra serien i Sverige, vilket gav oss alla väldigt fria händer. Manusförfattarna tog vara på det i den lite skruvade tonen. Vi gick alla i gång på att hitta det absurda i situationerna. Vi hade ju våra egna erfarenheter av att livet tar svängar man omöjligt kan förutse, och tog med det in i serien. Det roliga är att den holländska författaren tycker vår version är bättre än originalet.

Karaktären Barry var ett tidigt frånsteg från hur karaktärerna skildrades i Penoza?

– Ja, och där var Christian Svensson starkt bidragande. Men vi letade sällan efter humor specifikt utan mer efter det skruvade som kan hända i livet. Att det dessutom kretsade kring en familj där ingen är proffskriminell gjorde det omöjliga möjligt. Sonja är dessutom en karaktär som ofta tappar huvudet, handlar först och tänker sen. Ett tidigt exempel från säsong 1 var när hon stoppades av en vakt framför Broman, Gustaf Hammarstens karaktär, när hon skulle ge honom en väska med pengar – då slängde hon den över huvudet på vakten så att den landade på Bromans bord under pågående affärsmöte, allt blev väldigt stelt, och hon skrek: »Nu är vi kvitt!« Att vakten skulle ta henne till fånga föll henne inte in just för att hon var så förbannad, och aningslös kring såna här personer. Sånt försökte vi hitta så mycket som möjligt, från allra första början, också för att skapa känslan hos tittaren: »Vad hade jag själv gjort i den här situationen?«

Som när båtvarvet attackeras av maskerade män i säsong 3 och Sonja går fram och rycker masken av ledaren?

– Ja, just det, för att hon blir så förbannad, och så fryser allt och för en sekund ser man hur hon tänker att »det där var kanske dumt« … och så smäller ett baseballträ i magen på henne. Så vi letade aldrig efter humor utan efter situationer som skulle kännas på riktigt. Men i tv-soffan gränsar det absurda till humor. En av de bästa kommentarerna jag har fått om serien är att »i Gåsmamman gör karaktärerna det som jag bara våga tänka att jag skulle göra«.

Så, ni hittade er egen väg dels via den vardagsnära familjeskildringen, dels med Barry, som inte liknade något annat man sett?

–  Barry var så udda att det absolut stack ut mest, först, för alla. Men det viktigaste var hur familjen försökte hålla vardagsillusionen uppe medan knarkaffärerna flödade. Den slalombanan ville alla åka med i, både tittarna och vi som skapade serien. Under den första säsongen experimenterade vi en hel del med var gränsen gick utan att karaktärerna förlorade trovärdigheten. Jag kommer ihåg en annan scen i säsong 1 när Sonja skulle möta Broman och Barry på en skateboardbana, dit Joel Lützows Gustav hade fixat massa skatekompisar så att inget skulle kunna hända Sonja. I scenen utmanar Sonja Broman och puttar över en skateboard till honom och säger »Vill du prova?«. I manus puttar Broman bara tillbaka brädan. Men under filmningen säger Gustaf Hammarsten att han har åkt skateboard och kan åka ramp. Då slår det mig blixtsnabbt att, tänk om han antar utmaningen, åker i väg, vänder i rampen och kommer tillbaka till Sonjas haktapp. Klart någon som Broman skulle kunna ha åkt skateboard i verkligheten – men kan en knarkboss i en dramaserie göra det utan att tappa farlighet? Vi kände alla att vi trodde på det och körde! Den scenen var en nyckel för mig framåt med vad vi kunde göra med Gåsmamman.

När ni jagar det absurda i livets vändningar, hur svårt blir det då att hålla uppe en trovärdighet i polisarbetet, som ju blir rätt … galet, även det? Det känns som ni släppt på realismen efter hand?

– Nja, jag har hela tiden haft med mig samma rådgivare vad gäller det polisiära och kriminella som jag hade på Johan Falk: Tage Åström och Semir Chatty. Så allt är ändå grundat i en realism, så mycket som möjligt. När vi tar ut svängarna som vi gör i Gåsen skulle allt börja svaja på helt fel sätt om vi höftade för mycket med hur saker går till i verkligheten. Det uppstår en dynamik där emellan. Vanliga människor gör dumma och ologiska saker i pressade situationer – det är det vi tar fasta på, snarare än att vi tänjer på gränsen för realism. Det som kanske upplevs som orealistiskt är att man nästan aldrig agerar mänskligt på film i den här genren. Vår action är inte filmcool. Vi har valt motsatt väg, och för mig blir det mer realistiskt. Många av de verkliga stories vi har fått från rådgivarna är så dråpliga att man aldrig skulle tro på dem i en film. I Gåsen får alla vara stressade, rädda och göra fel val, och de valen gör att det kan bli både dråpligt och spännande.

Så du håller inte med om att det skett en förskjutning efterhand?

– Inte att vi medvetet rört oss i den riktningen. Men det är möjligt att vi säsong efter säsong har sett hur bra gränstänjningarna funkat för tittarna, och att vi kanske blivit allt modigare för varje gång. Och Shebly Niavaranis Emil … Det är klart att han är rätt unik som polis, i hur han blir förälskad i familjen Ek och börjar hjälpa dem på det här sättet som i den avslutande epilogdelen.

Han är som en symbol för hur både tittarna och ni som gjort serien fallit för den här familjen?

– Exakt. Men jag vill också säga att om det hade varit på riktigt så hade Emil behövt agera rätt mycket som han gör i serien.

Den här alltmer frisläppta kreativa gnistan som uppstått i jakten på absurda situationer och reaktioner, har ni också känt det som en växande kreativ frihet med intrigen? Först tänkte jag att ploten med den tappade vanten i sista Epilogen-delen, och den där målstyrda misstänksamheten hos Ulf Fribergs karaktär Lukas, inte var helt logisk – men nu medan vi pratar undrar jag om jag inte borde ha sett det mer ur karaktärsperspektiv: efter tio år så känner vi ju Lukas, och vet att Lukas känner Nina på motsvarande sätt …

– Ja, vi har ju haft en otrolig kreativ frihet inom vårt Gås-universum och själva satt gränserna, och nu sitter det i märgen på oss alla var dessa gränser går även för varje individuell karaktär. Skådespelarna har bäst koll och är med och utvecklar serien och karaktärerna hela tiden.

Det de gör blir trovärdigt inom seriens ram … just för att de gör det?

– När jag var borta från säsong 5 och 6, eftersom jag gjorde de två säsongerna av Viaplay-serien Maskineriet då, kom Joakim Eliasson och Olof Spaak in i bilden, och sedan har det varit jag och Joakim som regisserat Epilogen tillsammans. Så skådespelarna har varit de enda som haft full koll, hela vägen. Sedan sitter vi tillsammans med en grundpremiss och bygger historierna tillsammans väldigt mycket, men skådespelarna har en egen unik funktion i att skapa trovärdighet.

Det känns som att Sonjas vildaste eskapader i de nya avsnitten, som när hon kryper på knä i klädbutiken och snor pengar från en sjungande tonårstjej …

… eller när hon rider på en kossa i ett soprum kanske aldrig hade inträffat i början av serien – men Alexandra Rapaport har full koll på att samma Sonja skulle göra det nu?

– Jag tror faktiskt att krypandet i klädbutiken hade kunnat hända redan i början … och om situationen med kossan uppstått redan i, säg, säsong 4 så hade vi inte haft några problem att iscensätta det. Alexandra, Birgitta och jag skapade Gåsen väldigt mycket tillsammans från början, och alla tre hade vi samma drift att skruva till händelserna och förloppen, det sättet som vi synkade på lade grunden för allt.

Oavsett hur knäppt intrigen vindlar i väg, och oavsett om det är action och thrillerspänning eller relationer och psykologi, så måste ni få serien att »funka« inom ramen för dess egen inre logik. Hur har ni tagit ni er an det under inspelning? I regin? Jag tänker att skådespelarna går in för att reagera äkta på det osannolika?

– Exakt, spelet måste hela tiden vara trovärdigt inför det osannolika. Hemligheten ligger i att det aldrig framstår som osannolikt för karaktärerna. Det händer ju! Det är här gränserna för Gåsens universum är som allra tydligast för oss alla i produktionen, och här är tonaliteten extremt viktig. Det får ju aldrig bli jönsigt på spänningens bekostnad. En lösning på den ekvationen är att se till att det hela tiden hotar väldigt allvarliga konsekvenser för karaktärerna. Det är nyckeln till spänningen, och de insatserna har ökat efterhand som tittarna lärt sig att vem som helst kan dö i den här serien, ingen sitter säker.

– Det viktigaste under inspelningen är »leken« med scenerna. Friheten att utforska vart vi ska ta varje scen. Hur långt kan vi gå innan vi tappar publiken? Man vill alltid ligga på gränsen men aldrig tippa över. I första avsnittet av Epilogen 2 sitter Barry på en skönhetssalong och dealar med en annan kriminell om stora summor pengar. Barry är ju en nyfiken karaktär så han börjar måla sin nagel med nagellack, som om han klottrade på ett papper. Sedan gör han som den andra personen gör och stoppar in fingret i en härdningsmaskin utan att tänka så mycket på det. När snacket är klart frågar han om borttagningmedel, får veta att det inte går nu när det härdat, och Barry bara tittar på ngaeln och säger »Jaha«. Hela den scenen är framlekt på plats vad gäller reaktioner och ton.

Med Barry är det mycket som blir möjligt som skulle vara uteslutet för andra karaktärer …

– Christian Svensson är ju unik, och det som gör att man trots allt tror på karaktären är att vi alltid varit väldigt konsekventa med honom, skapat en känsla för tittarna att han helt enkelt är som han är. Det är skruvat utan att bli krystat. Skruvat och äkta.

Det här som jag skrev i recensionen om det »löjliga« i premissen … »En ensamstående änka med tre barn som mot sin vilja blir indragen i kriminalitet och drogaffärer och blir en av Europas mäktigaste maffiabossar med direktkoppling till Sydamerikas ledande knarkbaron … trots att allt hon gjort är att kämpa för att slippa undan?!« … när blev det ett mål för intrigen? Penoza utvecklas ju inte alls på det sättet?

– Under de första tre säsongerna fanns inte ens en tanke på nåt sånt, då var själva grejen att hon bara skulle kämpa för att rädda sig och sina barn ur de kriminellas klor som hennes man en gång satte henne i.

Men söker man hela tiden det absurda i situationerna är det kanske ändå en naturlig konsekvens att hon till slut når hela varvet runt och hamnar på toppen …

– Ja, i grunden ligger det absurda och spännande i att varje sak hon tror hon gör rätt gräver familjen djupare ner i skiten … 

… och tittarna vill ju veta: när ska det vända?

– Först i slutet av säsong 4 avtäcks den mäktiga knarkbossen. Och det hade vi ingen aning om skulle ske. Så hela din beskrivning av premissen är ingen egentlig premiss, det är snarare en sammanfattning av tio års intuitivt och experimenterande arbete.

Hur har manusarbetet sett ut, kontra utveckligen av huvudstoryn och intrigen? Ni har varit många inblandade?

– Camilla och Martin skrev de tre första säsongerna. Då satt jag, Alexandra och Birgitta i möten med dem inför varje säsong. Då byggde vi vidare på själva universumet och sedan kom alla skådespelare in och läste och bidrog. Alexander Kantsjö var huvudförfattare för säsong 4 och 5. Jimmy Lindgren under säsong 6 och och Jimmy Lindgren och Fredrik T Olsson var huvudförfattare till Epilogen. Men det har verkligen varit mycket av en demokrati där alla lagt sig i. Måste någon till slut ta ett beslut så har det blivit regissören, författarna och Alexandra. Något som visar hur mycket grupparbete Gåsmamman varit är att det var bestämt att säsong 6 var ett avslut – men sedan kom Gåsbarnen, Joel Lützow och Clara Christiansson Drake samt Edvin Ryding (Linus) upp med en idé om att utgå från barnen i en helt ny säsong och hur det hela har påverkat dem i en nedåtspiral mot helvetet och så fick Epilogen liv.

Jag är supernyfiken på dialogen, den är så förbannat rolig emellanåt …

Hur skrev ni såna passager? Replikerna är ju så sammanväxta med karaktärerna också?

– Det skrivs ju i manus från början och sedan kanske jag eller skådespelaren kommer med en ny idé, och så ser vi tillsammans hur långt vi kan dra det. Men en regel är att det aldrig får bli roligt för karaktärerna.

Jag älskade när Barry var på väg in i lejonets kula medan Emil stod kvar ute och ropade efter honom: »Inga dumheter nu. Jag tar dem, inte du.« Och Barry svarade: »Du, jag kommer att servera dem på en bricka.« Och Emil … »Nej, nej, Barry, inte bricka! Inte brickan!«
Så charmigt dråpliga repliker, men karaktärerna själva befinner sig ju bara i en nervig och frustrerad situation.

– Ja, det var en eftersynk gjord i ljudstudion: vi behövde berätta att det är Emil som har en agenda, som han vill att Barry ska utföra. Men sen vet ju vi som tittare också, eftersom vi känner karaktärerna, att Barry alltid har en egen agenda. När han säger »Jag ska servera dem på en bricka« så hör vi direkt Emils frustration eftersom han vet vad det brukar innebära när Barry tar saken i egna händer. För Emil är det så långt ifrån humor man kan komma, han blir ju orolig för vad Barry kan ställa till med. Det här var bara dialog som lämnade info först, men när jag funderade på den så kom jag på den här slutknorren, eftersom jag känner karaktärerna så väl.

Och skådespelarna!

– Precis, och när både Shebly och Christian gick i gång på det så var det bara att köra! Men man måste alltid vara på sin vakt också: det som är roligt för oss på inspelningsplats är inte alltid roligt för tittarna. Det perspektivet får man aldrig släppa.

Nu har jag frågat mycket om humorn och de lössläppta manusen, men slutsäsongen gör ju också ett väldigt starkt bokslut över »gåsmamman« som familjekoncept. Hur kändes det att spela in slutscenerna på hustaket, med kulmen i Claras katharsis-utbrott?

– Det var otroligt känslosamt för oss alla. De flesta av oss, jag själv inkluderad, grät mycket under de två sista inspelningsdagarna på taket. Mycket för Claras och Alexandras spel, det var ju tio år av uppbyggd ångest som skulle ut. Det blev så verkligt för oss alla.

– De var också de två sista inspelningsdagarna i realtid, vilket gjorde det extra känslosamt. Det kändes också helt otroligt stort, på så många sätt … ja, jag hade sagt att det blev ett väldigt värdigt avslut på tio års arbete om det inte varit för att jag  har slutat säga att det är sista gången. Jag har ju sagt det så många gånger när det sedan ändå kommit en fortsättning … Man vet aldrig riktigt om det verkligen är slut. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag skriver om House of Guinness på Netflix och Charterfeber på Viaplay samt Welcome to Wrexham, Laurie Anderson, Mark Ronson och Sharp Pins m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!