[234] »Revolution på gång? Alien: Earth kan vara början på något stort«

Bäst i tv-världen just nu

1. Alien: Earth (FX/Disney+)
2. Monster: The Ed Gein story (Monster: Berättelsen om Ed Gein, Netflix)
3. Slow Horses (Apple TV+)
4. Black Rabbit (Netflix)
5. Task (HBO Max)
6. Dexter: Resurrection (Paramount+/SkyShowtime)
7. Solsidan (TV4 Play)
8. Chad Powers (Hulu/Disney+)
9. Bookish (Mister Books mysterier, U&Alibi, SVT Play)
10. Färjan (SVT Play)

Seriös samhällsparabel eller bara en räddad Alien-franchise? Oavsett vilket är Noah Hawley rätt person för jobbet

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Geopolitiska dramaserier har snabbt tappat attraktionskraft sedan Trumps invertering av västvärldens USA-ledda globalisering. Verkligheten har kommit ifatt skräckvisionen i Russell T Davies Years and Years (som jag utnämnde till 2010-talets bästa serie), ätit den till frukost och hastat vidare.

Nu är det nog dags för science fiction att axla manteln. Drama-tv som vill ge liv åt framtidsvisioner och samtidigt säga saker om samtiden riskerar att allt snabbare ätas upp av verkligheten. För att en politisk dystopi-serie ska fungera krävs numera nästan att den går bortom apokalypsen, som Paradise tidigare i år:

Och Matt Damon/Ben Affleck-producerade Incorporated från 2016, som jag kom in på när jag recenserade Paradise i våras, …

… är en bättre prototyp för samtidspolitiskt drama än Homeland. Gen V säger mer om vår tid och framtid än The Diplomat. I dessa serier, liksom i Jesse Armstrongs tech bros-satir Mountainhead, har nationalstaten överspelats av (alls)mäktiga bolagskoncerner, som delat upp världen likt stormakter och tar ännu mindre ansvar för icke-anställda än dagens nationer tar ansvar för icke-medborgare.

Jag tog upp detta när jag premiärrecenserade Fargo-skaparen Noah Hawleys Alien-prequel-serie Alien: Earth i augusti – även här är det tech-megaföretag som tagit över, men snarare i storleksordningen världsdelar än nationalstater. Serien skapar ett fascinerande universum som på ett nästan subliminalt sätt ger oss en förståelse för hur dessa statsliknande korporationer fungerar och relaterar till varandra utifrån strikta affärsavtal i stället för dagens nations- och folkrättsbaserade multilaterala fördrag.

Serien har också gett sig själv en stor utmaning i att göra mycket av teknologin steampunkig, med datatext och analoga knappar som vinkar tillbaka till den första Alien-filmen och annan 1900-tals-sci fi – och lyckas klara den utmaningen (i alla fall i mina ögon) genom att helt enkelt bara skapa ett övertygande dramahantverk: tempo, intrig och regi tar effektivt hand om alla tvivel. Enda gången jag känner att det svajar är när världens rikaste makthavare håller sig med patrullerande soldater runt ägorna i stället för drönare, detta dessutom när maktkampen ställs på sin spets i de sista två avsnitten.

Jag återkommer strax till förra veckans säsongsfinal. Först en repetition av premissen:

Precis som Ridley Scotts originalfilm från 1979 inleds Alien: Earth med att ett kommersiellt rymdskepp är på väg tillbaka till jorden, här med ett antal infångade främmande livsformer i lasten. I filmen utkämpades hela striden med Alien-monstret utanför jordens atmosfär, men i serien kraschar farkosten på jorden, i fel megabolags huvudstad.

Med Alien-xenomorfen ombord.

Så detta är ett lager i intrigen: monstret löst och hungrigt först downtown, sedan ute på en isolerad experiment-ö tillhörande Samuel Blenkins Peter Pan-besatte whizz-kid, en av oligarkerna, som precis lyckats laborera fram odödlighet genom att överföra dödssjuka barns medvetanden i syntetiska vuxna kroppar.

Och här har vi det andra lagret i serien – maktkampen mellan megabolagen som övergår i hybridkrig.

Blenkins pojkaktiga och Sam Altman-/Elon Musk-aktiga karaktär testar sina första prototyper som räddningsstyrka ombord på det kraschade rymdskeppet, och i detta finns ett tredje lager i intrigen: de barnsliga syntesmänniskorna, där Sydney Chandler spelar en annan huvudroll, besatt av att skapa en relation med sin storebror (Alex Lawther).

Här finns också två andra AI-konstgjorda människoformer, klassiska cyborger och rena syntetvarelser utan nedladdade medvetanden från äkta människor. Universumet som skapas får därmed fler paralleller till Blade Runner än till Alien-filmfranchisen, som ju tidigare bara haft androider.

Men en viktig skillnad, den som först gör mig mer intresserad av den här serien, är att Noah Hawley introducerar ytterligare fyra megabolag utöver originalets Weyland-Yutani, och därigenom skapar ett helt, geopolitiskt logiskt, världsbygge. Detta, och mångfalden av biologiska och artificiella livsformer, ger också plats för en mångfald av filosofiska diskussioner. Och förekomsten av syntetmänniskor som byggts på medvetandena hos barn med dödlig cancer gör att dessa diskussioner sker parallellt på barn- och vuxennivå.

Episod 6, The Fly, är särskilt dialogstark. Utöver en mästerligt skriven juridisk förhandling mellan Samuel Blenkin och Sandra Yi Sencindiver, som spelar vd för Weyland-Yutani, får vi ett par intimt pressade replikskiften som är perfekta exempel på hur mycket samtiden och sci-fi-formatet har att säga varandra just nu. Som när Sydney Chandlers syntetmedvetande, återväckt från cancerdöden, diskuterar tillvaron hos Peter Pan-tech-oligarken med sin bror:

Sydney: »This is a ›yes‹ place. Not a ›no‹ place.«
Alex Lawther: »What the hell is that supposed to mean?«
Sydney: »The boy genius said that ›no‹ is the first step to nothing. Being nothing. Achieving nothing. And here we say, ›yes‹.«
Alex: »If someone tries to take advantage of you, tries to hurt you, then … then ›no‹ gives you power. It gives you power over your body. Power over your life.« 

Eller när Babou Ceesay i rollen som plågat avtrubbad cyborg och Timothy Olyphant som maskinellt narcissistisk android munhuggs i en hiss:

Olyphant: »Look at you. The almost human. Self-hating machine. You must envy me.«
Ceesay: »Sure. Yesterday’s model, the incredibly relevant robot. Who wouldn’t want to be you? What’s it like working for a company that’s made you obsolete?«
Olyphant: »I don’t know what you’re talking about.«
Ceesay: »They’re cute, your kids with their shiny new bodies. I gotta get me one of those.«
Olyphant: »A child or a body that isn’t so sad?«
Ceesay: »You know what I like most about killing synths? They don’t feel pain. So nothing clouds their minds when I start chopping them up.«
Olyphant: »See, I would imagine it’s the pain that makes it satisfying. Especially for Cyborgs. That moment when you realize you’re not a machine after all, when the first eyeball pops.«
Ceesay: »I’ll see you soon, old toy.«

Här peakar serien. The Fly är en perfekt tät väv av existentiellt dallrande dialog och alien-action. De två avslutande avsnitten, Emergence och The Real Monsters, blandar högt och lågt på Peter Pan-ön. Nämnda beväpnade soldater (i stället för bestyckade drönare) får det hela att tippa över i ett gammaldags Bondfilms-finalfyrverkeri. Samtidigt är alien-djurparken underbart spännande in i det sista, och Hawley tar väl hand om varje huvudtema. Återstår att se om Alien: Earth bara blir en stark Disney-franchise eller om den infriar löftena om en ny samtidskommenterande tv-livsform. ♦

Mark Gatiss språkpedantiska pusseldeckare

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Må det vara över nu, detta att sätta likhetstecken mellan Mark Gatiss och meta-adaptioner av klassiska verk. Inget mer Doctor Who eller Sherlock eller Dracula … må han ägna resten av karriären åt originalverk. Hans nya serie Bookish, som heter Mister Books mysterier på SVT Play där den precis fått premiär, är en god startpunkt.

Premissen är en av de allra bästa av alla myspusseldeckare som kommit i våg efter våg de senaste åren: andra världskriget är över men gör sig påmint i mycket av miljön, i allt från bombade London-byggnader till glädjen över konserverad krossad ananas; och i hur Gatiss själv spelar huvudpersonen, en excentrisk bokhandlare som sysslat med underrättelseverksamhet under kriget och nu löser knepiga kriminalgåtor på löpande procedurband (tre fall på sex avsnitt) ihop med sin lilla, familjära krets – här finns hustrun som han har en platonisk konvenansrelation med (Polly Walker) och den nyanställde assistenten, nymuckad från fängelset (Connor Finch). Hur dessa tre karaktärer hänger samman är den ena av två större ramgåtor, och den besvaras under denna första säsong. Det andra större mysteriet sparas till säsong 2, som spelats in under sommaren och kommer nästa år.

Kriminalgåtorna är ojämna och ibland lite tålamodsprövande men kompenseras av de större, mer existentiella frågetecknen. Det räcker rätt långt. Men seriens största kvaliteter finns i dialogen och den litterära tematiken. Mark Gatiss huvudperson, Mr Book, är en språkpedant som ständigt påpekar brister i omgivningens kommunikation. Som de roliga poängerna kring nominativ determinism i seriens inledning, eller korta repliker som ringar in hans purism perfekt (»And a split infinitive! Even more horrible!«).

Så vi har dessa detaljer, vi har alla detaljerna i miljö och tidsatmosfär, vi har detaljerna som ramstoryn byggs upp kring, och vi har detaljer i manus och regi, som hur Connor Finchs karaktär börjar ställa frågor om sig själv och paret Book, och hur Gatiss och Walker gestaltar sin asexuella vänskap. Allt detta utspelas i ett Londonkvarter som både är en del av en värld i spillror och en trygghet bortom den världen. Alla dessa detaljer förs samman i det gåtfulla känslan av att allt är trasigt och allt är möjligt – en rätt trösterik devis för vår egen tid.

Bookish är en ojämn med fascinerande serie som jag hoppas på ännu lite mer av inför säsong 2. ♦

Cory Hanson går full Thin Lizzy

Cory Hanson var hos KEXP i veckan och det fulla setet är superbt, men jag väljer ut Texas Weather här – dels för hur han mitt i låten släpper gitarren och sätter sig vid flygeln och sänker tempot, och sedan avslutar med powergitarren igen …

… men också för hur annorlunda samma låt låter på skiva:

Albumet I Love People som kom i somras är pianodominerat, Americana-kammarpoppigt, softrock-mjukt – men på KEXP förvandlas sångerna till något som låter som om Hanson hade en pojkrumsorgie med Thin Lizzy. Texas Weather får ju till och med ett The Cowboy Song-gitarrcitat i outrot.

Nu är gitarrlarm inget nytt för Cory Hanson, han har kört hårt med distpedaler ända sedan första Wand-skivan för över tio år sedan, men Lizzy-powerpop är en ny fling, likaså det här sättet att spela vindlande slarvsolon på, som en Bill Nelson med lätt stroke i fingertopparna. Bokmärk alla Corys album i din streamingtjänst, och framför allt, tryck på »follow artist«. ♦

Ian Brennan tar över Monster-serien – lyfter den till meta-konst om den amerikanska galenskapen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det här hade jag verkligen inte förväntat mig. Särskilt inte efter att ha läst alla tv-tips de senaste dagarna som nämnt ännu en Ryan Murphy-antologisäsong i stil med den första Monster-dramatiseringen, om Jeffrey Dahmer, …

… och den förra, om bröderna Menendez:

Netflix släppte nämligen inte Monster: Berättelsen om Ed Gein i förväg till journalister vilket gav generiska tv-tips utifrån Ryan Murphys tidigare seriemördargestaltningar.

Och så visar sig för det första Ryan Murphy knappt vara inblandad, och för det andra säsongen ha en helt annan konstnärlig ambition och kreativ räckvidd än de tidigare.

Ryan Murphy, som slog igenom med Nip/Tuck för drygt 20 år sedan och är mest känd för American Horror Story, skapade den här antologiserien ihop med Ian Brennan, som han tidigare gjort Glee ihop med. Men framför allt fick duon en nytändning inom dokudrama med den genialt snygga och saftiga Halston med Ewan McGregor, en Netflix-serie som trogna läsare kanske minns att jag var smått besatt av och skrev massor om när den kom.

I samma stil följde sedan Monster-säsongerna om Dahmer- och Menendez-fallen, med en spännande spekulativ metodik i att utgå från rigorös fakta-research men samtidigt driva delvis nya teser och koka ner huvudkaraktärerna till psykologiska kärl för dessa teser.

Ur denna metodik reser sig något helt nytt i årets upplaga, Monster: The Story of Ed Gein. Brennan har tagit ett eget auteurgrepp om manuset och skapat en impressionistisk berättelse om den schizofrena, nekrofila, gynefila seriemördaren Ed Gein, som senare inspirerade till både Psycho och Motorsågsmassakern, men denna läggs som ett av fler lager i en större berättelse om skräckfilmens psykologiska utveckling och om hela underhållningsindustrin kring perverterat våld. I och med att Brennan gör dokudrama även om processerna kring Psycho och Motorsågsmassakern får vi följa storyn om Ed Gein i flera meta-lager, och samtidigt se hur Gein påverkade Alfred Hitchcock (Tom Hollander) och Anthony Perkins (Joey Pollari) respektive Tobe Hooper (Will Brill), och vidare till När lammen tystnar och B-filmer som Deranged: Confessions of a Necrophile … och sedan hela vägen tillbaka också, till nazismens perversioner som var Ed Geins egen popkulturella inspirationskälla, närmare bestämt »Buchenwalds häxa« Ilse Koch (Vicky Krieps), som ryktades göra lampskärmar av dödade judiska koncentrationslägerfångar, något som spreds i pulpiga serietidningar i det sena 1940-talets USA. Allt detta iscensätts parallellt med urberättelsen om Gein (spelad av Sons of Anarchy-favoriten Charlie Hunnam), flexibelt korsklippt och korsbefruktat, och sammanfört i ett slags popkulturfilosofiskt seriemördaruniversum. Ian Brennans huvudtes, som han allegoriskt lägger i munnen på Tom Hollander som Hitchcock, är att dagens sociala algoritmer bara är en konsekvens av hur även efterkrigstidens underhållningsindustri styrdes av vår kollektiva reptilhjärna.

Temabygget i den här serien är så stort att det till en början känns storhetsvansinnigt. Omöjligt att lyckas med. Inte minst fastnar jag inledningsvis på alla anakronismer – ingen tog aspirin som blodförtunnande medel på 1940-talet; och Ed Gein var kort och klen, ingen på den tiden var Hollywood-deffad som Hunnam … Men efter två, tre avsnitt har jag tvärtom fastnat för alltihop.

Ian Brennan har teorier om allt från Anthony Perkins homosexuella självhat till att Alfred Hitchock gick och såg italienska (s)exploitation-skräckisen Bloody Pit of Horror på bio i Los Angeles 1965 för att se »what all the fuzz is about«. Och ungefär halvvägs in i säsongen inser jag varför. Det är som om alla disparata beståndsdelar landar i en subtil cirkelrörelse tillbaka till manuspapprets själva uppsåt. Nämligen att på något vis överlappa, snarare än synka, med Hitchocks och Hoopers ursprungliga psykologiska intresse för Ed Gein; att Brennan liksom för sig själv vill förklara deras Gein-fascination för att därigenom få grepp om sin egen.

Samtidigt återskapar han de klassiska scenerna i Psycho, inte som Gus Van Sant gjorde det, scen för scen ur samma vinklar, utan blodigare dubbelexponerad med italiensk sex horror, och sedan även med Motorsågsmassakern, som han också återskapar i meta-lager. Allt sammanlänkat med dokudramat om Ed Gein, ända fram tills han blivit 70 och får en typ Mindhunter-epilog som sista avsnitt.

Men det som gör serien riktigt bra är lik förbaskat »bara« kraften i biomörkrets magi, mixen av äckel och spänning. Kanske kan man hävda att även den monumentala ytligheten i serien är kongenial med dess objekt, den stora amerikanska galenskapen.

För att citera Will Brill som Tobe Hooper, under seriens gestaltning av inspelningen av Texas Chainsaw Massacre: »I’m not making the movie this country wants, I’m making the movie it deserves.« ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Skiftet på Netflix, DIY-detektiverna, Pluribus, Sverige & Skavlan, Slow Horses, Ryder Cup, Spotify-gate, Neko Case, Daniel Romano, Andrej Tarkovskij, Stevie Nicks m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!