[237] »Nästa Delco-steg för Brad Ingelsby – föra samman Kate Winslet och Mark Ruffalo«

Bäst i tv-världen just nu

1. Task (HBO Max)
2. Koka björn (Hulu/Disney+)
3. The Diplomat (Netflix)
4. The Chair Company (HBO Max)
5. The Hack (ITV/SVT Play)
6. Tystnaden (SVT Play)
7. Slow Horses (Apple TV+)
8. Solsidan (TV4 Play)
9. Devil in Disguise: John Wayne Gacy (Peacock/SkyShowtime)
10. Murdaugh: Death in the Family (Hulu/Disney+)

Perfektion in i det sista – Brad Ingelsby gjorde det igen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Verkligen gjuten i ett stycke och marmorerad i mänskliga mönster att följa från scen till scen, in i nästa avsnitt och nästa igen.

Tänkte ju skriva om Task-finalen, men det är svårt att separera den från nästa sista avsnittet … och från avsnittet innan det. Den här HBO-serien var verkligen gjuten i ett stycke och marmorerad i mänskliga mönster att följa från scen till scen, in i nästa avsnitt och nästa igen.

Jag får nästan börja med det fjärde avsnittet. Fick inte ni också, om ni är gamla Sons of Anarchy-fans, känslan av klassiskt SAMCRO-plottande? Fast som sju SoA-säsonger i ett filmiskt koncentrat och där slutpoängen aldrig kunde bli plot-twisten eller blodsarvet utan riktades vidare mot ett huvudtema om familj och försoning.

»Vis av serieskaparen Brad Ingelsbys förra HBO-verk Mare of Easttown är det mycket möjligt att fyran i betyg i slutändan formas om till en femma«, skrev jag i min premiärrecension för halvannan månad sedan. Och så var det ju med Easttown – Ingelsby är en större sucker för pyssliga thriller-intriger än hans socialrealistiska ton och ambition i övrigt låter ana, och precis som med sista Easttown-avsnittet – 2021 års mest tillfredsställande finalepisod – blev det med Task.

Av allt jag skrev om serien förra gången är det en sak jag måste ta upp igen: Brad Ingelsbys förkärlek för att placera sina serier i sin egen hemregion, Delaware Valley och Chester County, och filma på plats, bekräftad i allt från Wawa-närbutikerna till Delco-dialekten och det det indie-filmiska fotot. Så här i efterhand har jag också fattat att Suzanne Selby varit seriens osjungna hjältinna. Dialektcoachen! Här är alla seriens stjärnor översvallande om henne:

Så vad är det egentligen som är så svårt med Delco-dialekten? Det framgår märkligt nog inte av de annars pratglada intervjuerna ovan, och även om man hör det hela tiden under seriens gång tänker man kanske inte på det specifikt … så, en faktaruta på det:

Och precis lika noggrann som Brad Ingelsby är med dialekten och lokal äkthet är han med musikläggningen. Här är en bra genomgång av den delen av produktionen – om hur Ingelsby »vet hur en Delco-jukebox låter« och om hans nära samarbete med soundtrackkompositören Dan Deacon.

Avslutningsvis – Task är ju, klart och tydligt, sett till form och narrativ, skriven som en avslutad miniserie. Eftersom detsamma gällde Mare of Easttown har jag tänkt att det är så Brad Ingelsby vill ha det, och när han pratar om att han vill »fortsätta berätta historier om det här området« så har jag tänkt att han vill fortsätta berätta nya historier, skapa nya karaktärer, göra nya regionala utsnitt. Men nu har han faktiskt antytt både en och två gånger att han är sugen på att ge Task en fortsättning, och inte bara det – han har en återkommande tanke om att föra samman Task med Mare of Easttown i en crossover:

»They exist in the same world, so it wouldn’t surprise me one bit if Mare, played by Kate Winslet, walked into a Wawa that Tom, played by Ruffalo, was in.« ♦

Journalistgrävthriller med Tennant, polisdrama med Carlyle – två true crime-pärlor på en gång

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

När David Tennant talar direkt in i kameran så bryter han inte fjärde väggen, han kommer ut till oss för att hämta med oss in.

ITV-miniserien The Hack är veckans stora överraskning för mig. Både utifrån premissen – hur skulle man orka med en true crime-skildring av den gamla News of The World-hacking-skandalen i dag? – och det första avsnittet, som jag kände mig tveksam inför, när David Tennant i huvudrollen som The Guardian-journalisten Nick Davies ideligen vänder sig direkt till oss tittare »för att ta hela storyn från början«, och jag tänker, hur ska man orka med den här meta-metoden i sju avsnitt?

Men det visar sig snart att serien bara »bryter mot fjärde väggen« i dess ena lager, när Tennant introducerar, sammanfattar och analyserar och med jämna mellanrum tar oss vidare till den komplexa storyns nästa steg. Det andra lagret, som är mer emotionellt djuplodande och gripande, har i stället kriminalinspektören Dave Cook som huvudperson, spelad av Robert Carlyle. Här får vi följa en tidigare, alltmer desperat polisutredning av ett yxmord, med stark koppling till den kommande News of The World-skandalen. Om detta visste jag ingenting, så vid det här laget är jag fast i serien, fascinerad av både premissen och upplägget.

Det som fascinerar med upplägget är att serien tar sig allt större friheter med meta-greppet, som ändå bara fortsätter att fungera i kreativ kontrast till Carlyle-plotten och, höll jag på att säga, i strid med tyngdlagen. För det borde ju verkligen inte funka när Tennant i tredje avsnittet kommer in på The Guardian-redaktionen, efter att för första gången fått ett rejält publikt genombrott i grävjobbandet, och ett mexikanskt mariachi-band(!) följer efter honom, som symbol för festkänslan; och när han stänger dörren om sig, stänger ute den uppsluppna musiken, men öppnar igen och låter oss se hela redaktionen parta loss därute, inklusive Toby Jones i rollen som luttrad och lite butter chefredaktör, som nu dansar förbi Tennant baklänges … Det låter löjligt, det låter omöjligt, men när jag ser det älskar jag det förebållslöst utan att släppa fokuset på allvaret och spänningen i historien.

Samtidigt som vi får en grundlig genomgång av en hisnande och dramatisk kändiselit-hackingskandal lär vi känna två av dess huvudaktörer, journalisten och polisen, på motsatta sätt: en med ett postmodernt meta-grepp, den andre via traditionell true crime-regi. Men greppen har också det gemensamma att de är kongeniala med respektive karaktär och personlighet. I slutändan, när David Tennant talar direkt in i kameran så bryter han inte fjärde väggen, han kommer ut till oss för att hämta med oss in.

The Hack har svensk premiär i dag på SVT Play. ♦

Årets mest överskattade skräpcom

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Jag skulle närmast genre-bestämma den till, inte romcom, utan Netflix-algoritm-com.

Nobody Wants This, som i »Ingen vill ha det här«? I en bättre värld, kanske. Men den nya säsongen ligger etta på svenska Netflixlistan och i skrivande stund även globalt. Folk älskar eländet. Vilket, om man vill, går att tolka positivt: den är ju i alla fall bättre än Emily in Paris. Men vi ska inte lura oss själva: det är den sortens referenser som är de rätta för Nobody Wants This. Jag skulle närmast genre-bestämma den till, inte romcom, utan Netflix-algoritm-com.

Tyvärr är det väl så att en hel värld, och även en värld av tv-kritiker, bedrar sig själv om Erin Fosters debutserie, löst baserad på hennes och syrrans podd The World's First Podcast with Erin & Sara Foster och hennes eget »interreligiösa« äktenskap. Och jag var inget undantag när jag premiärrecenserade serien förra hösten. Jag minns fortfarande tämligen exakt hur jag, precis som jag skrev då, älskade det allra första avsnittet – förförd inte minst av favoritkombon Kristen Bell/Adam Brody. Jag såg framför mig en potentiell modern version av Helen Hunt/Paul Reiser i Mad About You. Men, som jag också skrev, det var bara det avsnittet jag hade sett. Serien visade sig sedan fortsättningsvis vara enerverande artificiell. Att serien faller så platt till marken trots suveränt castade supportroller (Timothy Simons är en av mina allra största favoriter för vad han gjorde i Veep, Candy och The Handmaid’s Tale), och trots att alla skådespelare gör ett storartat jobb, säger något om det undermåliga i manusarbetet och om hur ytligt kalkylerad den är. När klichéer funkar så är det för att de är arketyper, men här går klichéerna åt andra hållet och blir en checklista.

Kritiker som hel- eller halvsågade Lena Dunhams Too Much men accepterar Nobody Wants This bör söka vård för kognitiv kollaps. Vanligt fölk som gillar Nobody Wants This kan få följande effektiva recept från tv-doktorn:

• Too Much – för äkta modern romcom.
• Platonic – för äkta duo-esprit.
• Reformed/Le Sens des Choses – för det dråpligt judiska.

Låt mig också informera om att den nya Nobody Wants This-säsongen dessutom slutar exakt som den förra säsongen. Det är ingen spoiler, bara den förväntade bekräftelsen på att vi står inför en evighetsmaskin. ♦

Bara två veckor kvar!

Hypen kring Breaking Bad-skaparen Vince Gilligans nya Pluribus fortsätter växa. Jag har ju med stigande intresse följt det expansiva mönstret i sneak peaks och teasers, och i veckan kom äntligen den officiella trailern:

Premiär den den 7 november på Apple TV+. ♦

Äntligen en Gacy som matchar Brian Dennehys – och det är Michael Chernus(!) som gör den

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Så enkelt, så befriande fritt från dialog-exposition, och med extra tyngdpunkt i en förhöjd vardaglighet i ett vintermörkt 1970-tals-suburbia.

Vi lever en rubbad värld där varenda känd seriemördare får sitt eget lösa lilla franchise av serier, filmer och dokumentärer. I psykopatclownen John Wayne Gacys fall började det med en mäktigt kongenial Brian Dennehy i To Catch a Killer 1992. Och när hela seriemördargenren eskalerade i början av 2020-talet fick vi allt från Netflix Conversations with a Killer: The John Wayne Gacy Tapes till Peacock-dokuserien John Wayne Gacy: Devil in Disguise. Den senare har nu, också hos Peacock, fått meningssatserna i titeln ombytta och blivit dramaserien Devil in Disguise: John Wayne Gacy, med en perfekt castad Michael Chernus i huvudrollen och strålande sammanhållen i produktionen av serieskaparen Patrick Macmanus, som jag tidigare hyllat för Dr Death.

Att grotta ner sig med dramaversioner av true crime-fall är Macmanus grej, och hans mest ambitiösa tidigare verk är kritikerhyllad The Girl from Plainville – som jag visserligen var mindre förtjust i, men mest för att korresponderande dokuserie I Love You, Now Die: The Commonwealth v. Michelle Carter är en av de allra bästa jag sett i genren (finns på HBO Max!). Macmanus är synnerligen skicklig, och det är svårt att inte fastna i den nya Gacy-serien.

Redan den inledande scenen, eller scensekvensen, är hypnotiserande bra – en mamma (Dope Thief-favoriten Marin Ireland) söker förgäves efter sin tonårsson på hans jobb på ett apotek, han kom aldrig ut till henne där hon väntade i bilen … Det är så enkelt, så befriande fritt från dialogexposition och med extra tyngdpunkt i en förhöjd vardaglighet i ett vintermörkt 1970-tals-suburbia, och vi följer Marin Ireland vidare hem till familjemiddagen, följer den växande oron, vidare till polisen … och snart hem till John Wayne Gacy. Som inte svarar på polisutredarens (Gabriel Luna) dörrknackning utan dyker upp med telefonlur mot axeln (fejkar samtal) när polisen prövar köksingången i stället, och här presenterar sig hela seriens metod: vi får inte se några mord, ingenting ur Gacys perspektiv, vi får vara med och iaktta konfrontationerna, utredningen och offerperspektiven. Ett slags konkret utifrån-vinkel, med början där polisen äntligen får korn på Gacy och därifrån ett nystande bakåt i tiden, som känns särskilt befriande i kontrast till alla andra liknande serier just nu, oavsett om de är lyckade (Monster: The Ed Gein Story) eller misslyckade (Monstret i Florens, se min recension här nedanför). ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar It: Welcome to Derry, Monstret i Florens, Ten Pound Poms m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!