[248] »Ethan Hawkes Tulsa gör bohemisk slarvsylta av Stallones«
Denna vecka: The Lowdown, The Listeners, Stranger Things, Run Away/Inte ett ord, Jag for ner till bror, Synden, Sanningen, Pluribus, Amadeus, Ricky Gervais: Mortality, Welcome to Wrexham, Pdbass, Umineko:When They Cry, Higurashi: When They Cry, Toast Club, 2026 IIHF World Juniors och Lance Hendrick.
Bäst i tv-världen just nu
- The Listeners (BBC/TV4 Play)
- The Lowdown (AMC/Disney+)
- Stranger Things (Netflix)
- Jag for ner till bror (SVT Play)
- Pluribus (Apple TV+)
- Synden (Netflix)
- Blue Lights (BBC/TV4 Play)
- I Love LA (HBO Max)
- Mayor of Kingstown (SkyShowtime)
- Based on a True Story (Peacock/Viaplay)

Kongenialt kaotiskt gonzo-drama om kolonialism i Oklahoma
Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜
The Lowdown är en ren rak USA-popkulturell naturkraft.
Nu kan vi glömma Sylvester Stallone-eländet Tulsa King. För här kommer en riktig Tulsa-serie lika säreget paradoxalt karg och kaotisk som staden själv. Eller om vi säger så här – Larry Clarks fotobok Tulsa från 1971, förstudien till hans film Kids, har ingen plats i Stallones plastikopererade Trumpland, men i The Lowdown sitter den centralt på väggen i Ethan Hawkes huvudkaraktärs antikvariat:

Hawke är också gonzo-journalist med ett par sliriga regionala alternativpressuppdragsgivare, eller »truthstorian« som han kallar sig, besatt av att avslöja komplex och djuprotad korruption i hemstaden – där han också har sin ex-hustru, numera med ny betydligt mer uppstyrd fästman, och fina, smarta tonårsdotter.
Om vi börjar där, med dottern – tillsammans är de det mysigaste far-dotter-deckarparet sedan Veronica Mars. Fast det är bara i ett avsnitt … och sedan kanske i ytterligare ett. Hawke fattar att han inte kan utsätta dottern för fara. Men gör det ändå … ibland.
I en annan vägände i den här serien umgås han med Peter Dinklage, som han tidigare ägde antikvariatet och rock’n’roll-festade med men tappade tajtheten med sedan deras trummis dog.
Alla de här aspekterna av Hawke-karaktärens privatliv och Tulsa-historia är en rik väv av privatliv som fyller ut historien runt korruptionen han kommer på spåren, vilken också får snåriga politiska följder – Kyle MacLachlan spelar populistisk borgmästarkandidat som visar sig, precis som många andra karaktärer och serien som helhet, ha mer djup och fler bottnar än man först tror, och seriens intrig hittar viktiga post-koloniala kontrapunkter i Tulsa-historiens fortfarande blödande sår.

Sedan är det något med de här miljöerna, hur de är fotade och musiksatta, och hur dialogen ofta klipps rapsodiskt i soundtracket, som är liksom både förhöjd socialrealism och bohemromantisk old school-tv. Jag får lite samma känsla som jag minns från 1970-talets Rockford … så jäkla underbart. Och samtidigt är serien vågat uppdaterad, rentav nyskapande: röjig romantik i ett samhälle i nihilistisk upplösning.
The Lowdown är en ren rak USA-popkulturell naturkraft. ♦
Slowburn-skräck eller intellektuellt relationsdrama? Svaret måste upplevas
Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺
Rebecca Hall känns som en karaktär rakt ur John Schlesingers Sunday Bloody Sunday eller, för den delen, John Updikes Rabbit Redux.
Medan SVT ställer gamla synder till rätta och nu visar Alexander Skarsgård-spionserien The Little Drummer Girl (som skrev om här) i originalversion, i stället för i BBC:s infama exportvariant omklippt till fler och kortare avsnitt, upprätthåller TV4 den gamla svenska traditionen och kör nya The Listeners i fem 40-minutersavsnitt i stället för originalklippningens fyra 50-minutersavsnitt.
Visserligen verkar det inte ha resulterat i bortkapade scener, eftersom båda varianterna klockar in på drygt 200 minuter, men med tanke på den ovanligt höga konstnärliga ambitionen känns det ändå som ett övergrepp att stycka upp avsnittskompositionen.
The Listeners är nämligen inget mindre än ett konstverk, minutiöst frammejslat av kanadensiska larger-than-life-författaren Jordan Tannahill efter hans egen roman med samma namn, tillsammans med klassregissören Janicza Bravo (The Bear, Kindred, Too Much, Poker Face, Them, In Treatment …).
Rebecca Hall spelar en gymnasielärare som en kväll börjar höra ett lågfrekvent brusande ljud, ohörbart för hennes man och tonårsdotter (Prasanna Puwanarajah och Mia Tharia). Det försvinner när hon tar på sig hörlurar, så det är uppenbart ett fysiskt ljud och inget som uppstått i hennes huvud. Hon går till flera läkare som, liksom alla i hennes omgivning, avfärdar det som något psykiskt, stressrelaterat. Det driver henne nästan till vansinne – tills hon upptäcker att en av hennes elever (Ollie West) hör samma ljud, liksom ytterligare människor i trakten.
Här bör jag sätta punkt för beskrivningen av handlingen – och se inte intervjulänken här ovan förrän ni sett serien. Jag vill inte heller säga vilken sorts serie detta egentligen är – halvvägs in har man fortfarande inte en aning om ifall det är slowburn-skräck eller finkaliberrat relationsdrama. Och överraskningseffekten på slutet är inte bara spännande rent händelsemässigt utan också psykologiskt. Det är när serien går in på sista halvtimmen som det verkligen händer saker i ens egen hjärna och tankar, och inte bara i karaktärernas. Och det är inte alls säkert att ni tolkar serien som jag – den har den där sällsynta kvaliteten att kunna ge tittaren närmast motsatta insikter, beroende på var i livet och på vilken sida av konfliktlinjerna man råkar befinner sig. Lite som My Dinner with André … och en annan 1980-talsfilm jag just nu inte minns titeln på, men där en man går ner sig fullständigt efter att hans fru lämnat honom, och där man skulle se hans patetiska nedåtspiral som psykisk sjukdom men där jag i mina naiva tonår tyckte det var ett mästerverk om nobel manlig olycklig kärlek … ¯\_(ツ)_/¯
Låt mig till sist också bara säga att The Listeners ger intrikata och djupt personliga perspektiv på sekters och konspirationsteoriers lockelse och hemvist i samhället, och att den ser fantastisk ut – engelskt 1970-talsfilmisk, estetiskt återhållen, noggrann och introspektiv, otroligt arkitektonisk vacker och mjuk samtidigt som det hela tiden kontrasterar mot en alienerande ångestkänsla. Och här är Rebecca Hall kongenialt castad i huvudrollen, och kongenialt friserad och kostymerad – hela hon känns som en karaktär rakt ur John Schlesingers Sunday Bloody Sunday eller, för den delen, John Updikes Rabbit Redux.
Trivia: Tannanhall har inte bara gjort tv-serie av sin egen bok utan även operalibretto. ♦
Fenomenal Stranger Things-finalhylling till Prince, rollspel och 1980-tals-Amerika
Finalbetyg 📺📺📺📺📺
Här kommer MAGA-Vecna att anlända 2015 och dra ner hela stan i ett politiskt upside down …
Del 2 av Stranger Things femte och sista säsong kom annandag jul, och sedan det allra sista avsnittet, över två timmar långt, på nyårsdagen. Min 4:a i säsongsbetyg för Del 1-recensionen står sig även över Del 2, men finalen måste få en femma.
För herregud vilken matinéfest. Slutstriden mot Vecna hade allt! Och ursäkta en stor spoiler nu … men efter att jag retat mig på Winona Ryders stillastående moderskaraktär i tio år var det en härligt chockerande karaktärsutveckling, hastigt och lustigt, att se henne lustmörda den försvarslöst fastnaglade Vecna med yxa ända tills huvudet dunsade i monstergrottsanden.
Ja, hela andra halvan av säsongen var bedårande våldsam. Och storslaget kreativ. Jag vill verkligen invända mot kritiken serien fått för att ha blivit alltmer »AI-aktig« – om något var säsong 5 en hyllning till brädrollspel; till fantasy-hybridpopkulturens 1980-talsmytologi som det analoga äventyrsdramats sista utpost.
Jag älskade känslan i hur livet återvände till småstaden efter att Vecna, militären och the upside down försvunnit, och fastnade med gråten i halsen i nostalgi över … Ronald Reagan!? Det gjorde nästan ont att se Hawkins, Indiana, bli vanligt samhälle igen, med Indiana Jones på bion och little league-match med Dipshit Derek i catcher-gallermask, och samtidigt tänka på att här kommer MAGA-Vecna att anlända 2015 och dra ner hela stan i ett politiskt upside down …
Mest gripande, utöver det förväntade att Will äntligen kom ut som gay, var musiken. Jag uttryckte ju lite trötthet över det här »musiken övervinner allt«-temat, som var bärande för Wills överlevnad i säsong 1 (då han kommunicerade från the upside down via The Clashs Should I Stay or Should I Go) men haussades över alla bräddar efter bruket av Kate Bushs Running Up That Hill förra säsongen – men nu fick jag ge mig. Musikutvecklingen i serien över jul- och nyårshelgerna har ju bara inte gått att motstå. Först det fantastiska frieriet med vigselringen i ett John Coltrane-kassettfodral i näst sista avsnittet, varpå finalens allra viktigaste scener använde Prince på ett ännu mäktigare sätt än när Max sprang för livet med Kate Bush – först en setup med When Doves Cry, sedan klimax med Purple Rain tills vinylspelaren och världen stannade. När avsnittet var slut (efter decenniets bästa eftertexter, för övrigt – hela Stranger Things-cykeln iscensatt som tecknad rollspelsmanual!) satt jag kvar i soffan med Purple Rain dånande i stereon. Har inte lyssnat så högt på låten sedan den brukade avsluta vinternätterna på Visby-diskoteken 1984. ♦
Brocklehurst har inte hoppat på Coben-trenden – han skapade den ju …
Säsongsbetyg 📺⬜⬜⬜⬜
Vi får ingen psykologisk introduktion, i stället blir blir själva karaktärspresentationerna utdragna plottwistar.
Den brittiska manusförfattaren och serieskaparen Danny Brocklehurst slog igenom med ett flertal kvalitetsserier i mitten av 2010-talet – The Driver, Ordinary Lies, Come Home – och drog i gång den underbara långköraren Brassic på tröskeln till pandemin. Hur hamnade han i centrum av Netflix ändlösa rader av tv-adationer av Harlan Cobens »mystery books«?
Frågan är felställd. Det var ju faktiskt Brocklehurt som tog Coben-serierna till Netflix, när han gjorde den spännande Coben-storybaserade The Five 2016 och Netflix köpte den av Sky.
Till Netflix förvåning streamade serien extremt bra globalt, trots att den var lågmält brittisk i stället för amerikanskt kalibrerad. Den kommersiella insikten att Coben-attraktionen låg i den lokala produktionen gav Coben jättedealen 2018 och Brocklehurst uppdraget att fortsätta utveckla manusen. Serierna förökade sig som kaniner över flera produktionsländer och kvaliteten försvann som jorden från kaninhålen – plötsligt var det lokalproducerade bara en av punkterna på en och samma målgruppstestade checklista.
Senast i raden är nya Netflix-thrillern Run Away, som på svenska heter Inte ett ord och har stjärnglans i James Nesbitt och Minnie Driver.
Och den är fruktansvärt dålig. Inget i serien känns personligt eller äkta, allt är mallat och artificiellt. Intrigen bygger på att själva karaktärernas egenskaper blir överraskningar – alltså, vi får ingen psykologisk introduktion till dem, i stället blir blir själva karaktärspresentationerna utdragna plottwistar. Vilket adderar till den kvävande känslan av AI och algoritmer. ♦
Smirnoffs värld som förkrympt feelgood … som funkar fint!
Min recension av Sanna Lenkens och Karin Arrhenius SVT-adaption av Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror gäller fortfarande, i stora drag, inklusive fyran i betyg. Men sedan jag skrev den har jag hunnit läsa ut boktrilogin och känner både beundran och besvikelse.
Besvikelse: Tv-serien drar i stora drag ihop de två första böckerna i trilogin men ingenting av bok tre, Sen for jag hem, vilket gör att serien ignorerar massor av inte bara små utan framför allt stora händelser och förlopp. Romantrilogin är så mycket mer, så mycket värre och vidrigare, och även huvudpersonen Jana är så mycket mer, nästan som en annan människa.
Beundran: Visst slutar även romantrilogin med ett fint lugn, men det är för att alla helvetes skräckvägar i livet runnit ut och överlevaren Jana finner förtröstan just för att hon nått vägs ände (dessutom, vid det laget, som skulptör). Tv-serien är extremt avskalad och enkel i jämförelse, och därtill med rena feelgoodslutet. Karin Smirnoff har uttryckt sig klädsamt diplomatiskt om omstöpningen men om hon innerst inne känner att hennes verk blivit misshandlat så förstår jag det. Men jag tycker samtidigt att det är modiga, smarta och rutinerade beslut som Lenken och Arrhenius tagit. Och att de rentav fått till ett totalt feelgoodslut kan jag inte annat än kapitulera och buga mig inför. Oerhört skickligt, och perfekt med tanke på seriens status som »SVT:s stora juldrama«. För mer deppkonsekvens med ännu mer mord och incest och skit, läs böckerna! ♦
Bjärehalvön har aldrig varit mer white trash
Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜
Känslan är modern amerikansk indie-western typ Winter’s Bone, komplett med Explosions in the Sky-inspirerat soundtrack.
Kanske krävs det sanna, starka auteurer för att skapa stora, unika dramaserier på Netflix, medan mer traditionellt kollektivt skapade serier är dömda att malas ner av streamingdominantens algoritmstyrda klichékvarn till produktionssystem? Tesen motsägs i alla fall inte av nya svenska Netflix-serien Synden, skapad av Peter Grönlund, auteuren bakom filmerna Tjuvheder och Goliat samt den superbt lyckade HBO-adaptionen av Fredrik Backman-romanen Björnstad.
Intrigen är engagerande – om en mordutredare i Helsingborg (Krista Kosonen) vars tonårsson är indragen i en knarkhärva uppe på Bjärehalvön, där en annan tonårskille hittas mördad; en kille som Kosonens karaktär en tid haft som fosterson. Hon är alltså alldeles för personligt involverad för att kunna hantera fallet, och blir också avstängd tidigt i serien. Vilket i sig är manusets perfekta ursäkt för att att låta henne rusa in i livsfarliga situationer utan backup …
Men det stora med serien är de gråtunga, bonnagrisiga miljöerna kring två gamla lantbruk, drivna av två åldrade bröder i snårig arvsfejd och med stora EU-bidrag i samma pott som knark- och blodspengar. Känslan är modern amerikansk indie-western typ Winter’s Bone, komplett med ett soundtrack av Johan Testad som låter väldigt inspirerat av Explosions in the Sky-musiken till American Primeval – samtidigt som Grönlund får till en lika genuin skånsk atmosfär som han fick till Gällivare- och »hockeytown«-andan i Björnstad. Detta är alltså motsatsen till alla österlenska mysdeckare, och första gången man ser Bjäre som karg och knarkig white trash-träskmark. Dessutom perfekt dialogsatt, iskallt naturalistiskt, old school och grovskånskt tjafsigt.
En enda sak hittar jag att störa mig på. Ja, ni ser marken som pekas ut på lantmätarkartan här:

Ni ser även vägarna runtom som referenspunkter. Det kan inte vara mycket mer än två hektar, men sägs föreställa hela 120(?!) hektar. Ovärdigt en i övrigt närmast perfekt produktion. ♦
Hey, ni har bara läst hälften av dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: nya Sanningen-säsongen, Pluribus-finalen, Amadeus-premiären, nya Ricky Gervais-specialen, Wrexham AFC, Brad Mehldau, Umineko/Higurashi: When They Cry, junior-VM i ishockey, Toast Club m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!