[260] »Årets första stora skräckserie«

The Pitts ICE-avsnitt – böjer sig HBO för Trump?

Det var på ytan inget större fel på förra veckans avsnitt av The Pitt, 5:00 PM. Där fanns en plot med två ICE-agenter som visserligen verkade lite »good cop, bad cop« men på det stora hela hade ett kritiskt perspektiv: personalen flydde i rädsla vid åsynen av en maskerad ICE-agent, och Ned Browers akutsköterska Jesse arresterades.

Men varför var egentligen den ena av ICE-agenterna omaskerad och »snäll«, och varför var båda ICE-agenterna svarta? The Pitt må ha en redaktionell dramaturgisk idé om att visa »båda sidorna« av saker – typexempel: ett moraliserande ifrågasättande av en patients extrema övervikt (episoden 2:00 PM för en månad sedan) kontras med informationen att övervikten är en följd av upprepade operationer efter en svår bilolycka – men hör vad The Pitt-producenten John Wells säger här, i podden The Town with Matt Belloni:

HBO krävde alltså att deras ICE-story var balanserad och visade »both points of view«. Dessutom att samma krav ställts på när The Pitt tar upp vaccinering?! Och han tror dessutom att han lugnar oss när han säger detta: »Nej, HBO försökte inte tona ner vår ICE-story, de ville bara försäkra sig om att vi visade båda sidorna …«

HBO har alltså precis blivit uppköpta av Donald Trumps kompis Larry Ellison.

Spy var en satirisk institution under sena 1980- och hela 1990-talet – i grunden ett pappersmagasin, grundat av Vanity Fair-nestorn Graydon Carter, specialiserat på att häckla den amerikanska överklassen och med ett favorithånobjekt i dåvarande fastighetsskurken Donald Trump. 1990 gjorde man även en featurefilm, How to be Famous, där Jerry Seinfeld agerar värd och bland annat presenterar Trump som en Saturday Morning Cartoon-serie:

Det var Graydon Carters Spy-kompanjon Kurt Andersen som påminde om deras träffsäkra gamla Spy-spoof när han gästade Joanna Coles The Daily Beast Podcast i tisdags. Ett riktigt guldavsnitt – Andersen kan sin Trump utan och innan sedan ett halvsekel, och jag önskar att hans lektion kunde nå den osannolika mängd människor som fortfarande tror att Trump är en »affärsman« som »kan förhandla«.

Jag passar på att rekommendera Joanna Cole-podden mer generellt också – David Rothkopf är en stående favoritgäst som här kompletterar Kurt Andersens New York-Trumpologi med en lika kunnig karakteristik av Trump som chockerande usel överbefälhavare som improviserar ett krig mot Iran med lögnnivån hos ett lättgenomskådat barn:

Trumpen avklarad. Här kommer resten av ännu en storartad tv-vecka. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Something Very Bad is Going to Happen (Netflix)
2. Jury Duty Presents: Company Retreat (Amazon Prime Video)
3. Privilèges (HBO Max)
4. The Comeback (HBO Max)
5. Under Salt Marsh (SkyShowtime)
6. DTF St. Louis (HBO Max)
7. Hundarna (SVT Play)
8. The Capture (BBC/HBO Max)
9. The Pitt (HBO Max)
10. Paradise (Hulu/Disney+)

Mörk tät Twin Peaks-skräck av Nick Antoscas arvinge

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Det finns en benchmark när det gäller tv-skräck, i all fall för mig, och den heter Nick Antosca. Han har på senare år skapat en nästan lika säregen take på true crime-dramagenren (The Act, Candy, A Friend of the Family), men hans skräckserier (Channel Zero, Brand New Cherry Flavor) flyttade, eller förintade, gränserna för genrens möjligheter. På Brand New Cherry Flavor hade han Haley Z Boston i manusrummet, och hon debuterar nu med en egen Netflix-serie, bröderna Duffer-producerade Something Very Bad is Going to Happen, som är kraftigt influerad av Antosca.

Men ur den inspirationen reser sig samtidigt en egen estetik som är enhetligare, mörkare, skuggigare, kallare, kvinnligare än Antoscas. Här finns en vintrig monotoni som först känns tungfotad men som lyfter efterhand och liksom gör sig av med barlast för varje skrämmande scenvändning.

Camilla Morrone spelar en ung kvinna som kanske lite för spontant bestämt sig för att gifta sig med killen hon nyligen träffat (Adam DiMarco). Han verkar schysst och charmig, har humor och god musiksmak (gillar Animal Collective), men hans familj visar sig vara rena Twin Peaks-kabinettet, och det förestående bröllopet, fem dagar bort, börjar snart kännas som någon sorts djävulsk släktritual där hon luras att spela en roll hon inte är invigd i.

Serien har fått kritik för sin långsamhet, men skapar i själva verket en fascinerande kontrastverkan mellan det låga tempot och intensiteten i skräckuppbyggnaden. Efterhand växer intrigen och estetiken både parallellt och exponentiellt. På ytan rör den sig länge och väl knappt ur fläcken, men följ den med ett öppet sinne och karaktärerna stjäl det, precis de försöker stjäla Camilla Morrone. ♦

Bakgrund: Nick Antosca förändrade skräckgenren som tv-format

När Nick Antosca 2o21 fick ett kreatörskontrakt med Netflix var det inte baserat på hans status som progressiv skräckmästare, efter fyra säsonger av Channel Zero, utan för true crime-dramat The Act. Och efter en första Netflixskräckis i den lysande men krävande Brand New Cherry Flavor har det blivit ytterligare två starka true crime-fiktionaliseringar: Candy och A Friend of the Family. Jag har skrivit mycket om samtliga.

Men med anledning av Something Very Bad Is Going To Happen av Antosca-manusförfattaren Haley Z Boston vill jag passa på att belysa Antosca som skräckmästare. Channel Zero var hans första egna serie, och jag har ibland beskrivit den som en mardrömsversion av Black Mirror, vilket då, 2016, var den ultimata skräckutmaningen för en tv-nörd: känslan av att först tro att man tittar på ett Black Mirror-avsnitt men sedan inse att det inte finns något satirisk tema alls utan bara en levande mardröm, något övernaturligt psykopatiskt som bara har för avsikt att sado-tortera ens tankeverksamhet.

Jag sörjde något enormt att Channel Zero lades ner 2018, efter fyra febriga omgångar. Men Antosca tog med sig mardrömsuniversumet därifrån och in i Netflix-serien Brand New Cherry Flavor, baserad på Todd Grimsons 1990-talsroman med samma namn men grundligt översatt till Antoscas språk. För er som inte känner till Grimson (som dog förra vintern), här är en porträttintervju från The Oregonian 2011 som fortfarande är underbar läsning:

Todd Grimson och Nick Antosca var som gjorda för varandra, de har den gemensamma litterära visionen att lyfta in och lösa upp mardrömmens eteriska logik och esoteriska skräck i verkligheten. Men tv-serien är ett lika unikt verk som boken – den börjar på samma ställe som förlagan, med samma karaktärer, men utvecklas annorlunda. Både verktygslådan och skräckkabinettet är originalskapelser av Antosca, storypartnern Lenore Zion och regissören Arkasha Stevenson; seriens färdriktning och slutmål likaså.

Det finns verkligen inga gränser för vad som kan hända i Antosca-kretsens skräckvärld, och att se berättelserna för första gången är en stor del av upplevelsen: det kittlande tvivlet på att man verkligen sett rätt, det oemotståndliga äcklet, ruset i att se en tv-serie gå dit ingen gått tidigare.

Dessvärre finns det geografiska gränser för vad man kan se av Antoscas skräckserier. Channel Zeros fyra säsonger finns att streama hos tre olika tjänster i USA – men ingen i Sverige. Brand New Cherry Flavor ligger i alla fall där den ligger på Netflix. ♦

Wales-deckare bygger upp den perfekta stormen

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Vem i denna tätt förgrenade och homogena bybefolkning är en barn- och seriemördare, och varför? Spänningen är lika stor som ovissheten.

Karg och regnlerig jordbrukslandsbygd, som lever på lånad tid på grund av klimatförändringar och ohållbar ekonomi – en tacksam miljö för stämningsfulla kriminialserier. Som i brittiska Out There eller Peter Grönlunds Synden. Jag älskade båda de serierna, men nya SkyShowtime-deckaren Under Salt Marsh (premiär på torsdag) utnyttjar miljön på ett större sätt.

Wales är en särskild tacksam spelplats: både socioekonomiskt och väderdramatiskt utsatt. Out There utspelade sig i sydöstra Wales, Under Salt Marsh i det vildaste av norra Wales, styrt av tidvattnet och där marknivån inte räknas i meter över havet utan under. Vilket har stor betydelse för serien både intrig- och stämningsmässigt. Den fiktiva byn är under växande hot av allt svårare översvämningar och befolkningen har uppmanats att flytta permanent, men bygger i stället en fåfäng betongvall mot Atlanten. När vi kommer in i handlingen är en jättestorm på väg, med orkanstyrka i byarna och sexmetersvågor, och genom seriens gång känner vi hur ovädret närmar sig, folk lyssnar på väderrapporter och förbereder sig, försöker få ytterligare några meter betong på plats … tills en dag när tidvattnet inte längre drar sig tillbaka och man blir avskurna från omvärlden samtidigt som en mördare känner sig alltmer jagad.

Och även kriminalgåtan är stark. Vem i denna tätt förgrenade och homogena bybefolkning är en barn- och seriemördare, och varför? Spänningen är lika stor som ovissheten, och de inbördes relationerna i den stora ensemblen, och karaktärernas gemensamma och ibland dolda historia, är djupt invävda i intrigen.

De två polishuvudrollerna har extra bärstyrka. Eller, Kelly Reillys rollgestalt är inte längre polis utan numera psykiskt skör lärare i byskolan, efter ett äldre traumatiskt fall som tvingade henne till uppsägning och en olöst konflikt med hennes närmast underordnade – som nu återvänder till samma by för att utreda det nya mordet. Han spelas av Rafe Spall, en komplex krutdurkspysande rollinsats som inte liknar något annat han gjort.

Jag håller inne med rätt mycket nyckelinformation här, för sättet som serien introducerar karaktärer och relationer på är en stor del av upplevelsen – imponerande fritt från exposition, manus- och regitekniskt fulländat. ♦

Fransk perfektion med unik premiss

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺📺📺

Ett spännande mikrokosmos, rentav en komplett allegori för dagens korrumperade plutokratsamhälle.

Här är serien som slår tv-världsrekord i fjäsk för kändisar. Lyxhotellet i nya franska HBO-dramat Privilèges har bara ett läge och det är krypande – inget är för pinsamt, dyrt eller skamligt för att få Parisbesökande världsstjärnor och miljardärer (eller finansgubbiga callgirl-orgier) att fortsätta välja La Citadel framför Crillon och Ritz.

Lägg till subjektet i storyn – Manon Breschs unga ex-gängtjej som sitter inne för mordförsök men får sitt fängelsestraff omvandlat till villkorligt om hon sköter en provanställning på La Citadel – och vi får ett spännande mikrokosmos, rentav en komplett allegori för dagens korrumperade plutokratsamhälle.

Jag har bara sett första avsnittet, men det är perfekt: premissen och miljön är komplex, unik och spännande, tonen socialrealistisk, premiärupplägget helt lysande. Jag ska inte spoila hur de första dagarna på La Citadel utvecklar sig för Manon Breschs edgy karaktär, men när premiärens 47 minuter är över har stora möjligheter öppnat sig, både för henne och för serien. ♦

Enstaka detaljer räddar Harry Hole från haveri

Säsongspremiärbetyg 📺📺⬜⬜⬜

En förvånansvärt endimensionell Joel Kinnaman är ändå kul att se i antagonistrollen eftersom han är så manosfär-biffig att han liknar Dolph Lundgren.

Oslo ser ut som en hårdkokt storstad i nya Netflix-serien Harry Hole – om natten neonblänkande arena för snuthäng i nerdimmade barer, om dagen newyorksk värmebölja med över 30 grader i skuggan; därtill originalmusiksatt av Nick Cave och Warren Ellis.

Det är det bästa jag kan säga om Jo Nesbøs adaption av sin egen romandeckarhjälte för Netflix.

Regin står Øystein Karlsen för, som här blandar ojämnheten i Dag, förfallet i Exit och den såsiga utdragenheten i So Long, Marianne, för att referera till hans tidigare överskattade oeuvre.

Storyn är dens från boken Djävulsstjärnan, vilket betyder att vi bjussas på en extremt löjlig seriemördare som hittar slumpmässiga mordoffer genom att dra ett pentragram över en Oslokarta. En förvånansvärt endimensionell Joel Kinnaman är ändå kul att se i antagonistrollen eftersom han är så manosfär-biffig att han liknar Dolph Lundgren.

Ibland blixtrar det till i dialogen, som när Simon J Berger i finalepisoden utmanar huvudrollens Tobias Santemann på »Iggy Pop-låtar på C« och säger China Girl två gånger för att »det finns två versioner«. Men några bra detaljer överskuggas av en trist och trasig helhet, där framför allt personregin släpar efter – skådespelarna underpresterar och mycket av dialogen dras ner av övertydlighet och feltajmade pauser. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Bait, Daredevil: Born Again, Björnstad och The Lady + Saturday Night Live UK, Curlingbråket – OS-skandalen inifrån, FKA Twigs, Todd Rundgren, Robyn Hitchock m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!