[262] »Trots The Boys & The Testaments – klassisk DEK-feelgood vinner veckan«

Rock & Roll Resistance

Bruce Springsteen spelade i Los Angeles i tisdags och inledde med sin patenterade War-cover. Men inte bara det – när låten kickas i gång med utropet »war!« är det också sista ordet i ett briljant motståndstal av Springsteen:

Vi kryper närmare och tar det igen!

En gammal vän till mig, en rätt känd person som det gått intellektuellt snett för på senare år, har spytt galla över Springsteens politiska statements och tjatar i sociala medier om att USA:s anfall mot Iran är ett »befrielsekrig« som bara antisemiter kan vara emot. I en annan tid hade nog även jag – rätt eller fel – kunnat stöda ett forcerat regimskifte i Iran. Men det vi ser nu, med en Iran-formulerad vapenvila som Trump desperat försökt brun-utan-sol-spraya sitt segergrin över, är alltså att USA gör Iran till en ny ekonomisk stormakt och cementerar dess islamistiska styre.

Återstår bara att citera en annan mytisk rocksångare under en annan rockkonsert i Kalifornien. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV+)
2. The Boys (Amazon Prime)
3. Jury Duty Presents: Company Retreat (Amazon Prime Video)
4. Privilèges (HBO Max)
5. DTF St. Louis (HBO Max)
6. The Comeback (HBO Max)
7. The Testaments (Hulu/Disney+)
8. Something Very Bad is Going to Happen (Netflix)
9. The Pitt (HBO Max)
10. Uniformen (DR/SVT Play)

Fanning, Pfeiffer & Offerman är årets tv-familj

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Elle Fanning är sensationell – det känns som om regi och foto anpassat sig efter hennes briljans för ovanligt många långa, ansiktsnära scener.

För oss som är sugna att hoppa på återupptäck-Michelle-Pfeiffer-trenden just nu är det ju för jäkla väl att hennes nya Apple-serie Margo’s Got Money Troubles har premiär på onsdag, så vi slipper ägna tid åt den hittills slappaste Yellowstone-franchisen The Madison, som hon har huvudrollen i.

I Margo’s Got Money Troubles är det Elle Fanning som har huvudrollen – som författartalang som tvingats hoppa av studierna efter att ha fått barn med sin gifta engelskaprofessor. Michelle Pfeiffer gör hennes arbetarklassiga men förortsmodeglassiga mamma, expedit med personalrabatt på Bloomingdale’s, och Nick Hofferman gör den långvarigt frånvarande pappan, gammal wrestlingstjärna som lämnade mamman när hon var servitris på Hooters och dottern var liten. Nu har han precis blivit drogfri och kämpar mot depression, men känner livsgnistan tändas av tanken på att ta sitt ansvar som morfar.

Elle Fanning är sensationell – det känns som om regi och foto anpassat sig efter hennes briljans för ovanligt många långa, ansiktsnära scener. Vilken uttrycks- och reaktionsförmåga hon har! Hon inspirerar även till Michelle Pfeiffers bästa rollprestation i modern tid. Deras samspel genererar en mor-dotter-skildring att minnas länge.

Och Offerman är lika bra. Förkärleken för inzoomade ansiktstagningar har även kommit honom till gagn. Jag har aldrig sett honom uttrycka så mycket med blick och mimik – hans karga repliker funkar perfekt när det lika mycket är hans blotta uppsyn som låter oss förstå exakt var han befinner sig i livet och i relation till dotter och barnbarn.

Serien bygger på en roman med samma namn av Rufi Thorpe, …

… och det är självaste David E Kelley som adapterat den och skrivit manus – tv-legenden som jag alldeles för många gånger förklarat mitt besatta ambivalenta förhållande till och byggt en teori kring, som går ut på att han är som tråkigast just när han adapterat bestsellers hos Netflix och Apple TV+. Den får jag överge nu. Detta är nämligen en chockfin överföring till tv och David E Kelleys bästa på många år.

Intrigen är storartad, gripande och rolig, substansen rejäl. Serien får massor sagt om föräldraskap, kulturarv, makthierarkier och könsroller, men det sker lika mycket i tonen, attityden och skådespeleriet som genom händelseförloppet. Den känns lite som en Hacks i känslomässigt och relationspsykologiskt storformat, med ovanligt mycket kreativitet i dialoger och scenlösningar. Jag är överförtjust i hur manus och regi bygger upp scenväxlingar, tar större och modigare kliv framåt i narrativet än man är van vid – när ni kommer till fjärde avsnittet, kolla övergången från en bilscen med Pfeiffer och Greg Kinnear till en wrestlingmässa med Offerman och Fanning. Rena konsthantverket.

Den här serien bara har det. Ni måste se den. Premiär på Apple TV+ på onsdag. ♦

The Handmaid’s Tale fortsätter som young adult-sequel

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

The Testaments är därför också en djupt feministisk spionthriller.

Ju mer jag skrev om The Handmaid’s Tale, desto mer handlade det om seriens tilltagande problem – narrativ obalans, bristande fokus. Så det första som slår mig nu när uppföljarserien The Testaments landat (jag har sett de tre avsnitt som finns på Disney+) är hur mycket mer fokuserad och balanserad den är.

Skälet därtill är enkelt. The Testaments är till både form och innehåll en ungdomsserie, med allt som följer av att det är tonåringar i huvudrollerna.

Även Margret Atwoods romanförlaga med samma titel, utkommen 2019, nästan 35 år efter Handmaid’s Tale, drar åt young adult. Men den hade tre berättarröster, och utöver de två bärande ungdomarna (varav en är Offreds förlorade dotter; fint spelad i serien av Chase Infiniti) är även Aunt Lydia en protagonist i boken. Ann Dowd upprepar sin rolltolkning här, men blir mer underordnad tonåringarna, mer en del av deras berättelse, än hos Atwood. I boken står hon för ett åldrat, avgörande perspektiv som ger boken ett fortsatt geopolitiskt djup, även om den till stora delar är ett rakare motståndsrörelseäventyr än The Handmaid's Tale.

I tv-serien är det i stället Chase Infinitis unga voice-over som förklarar de politiska förhållandena och förändringarna, och det blir lite tunnare. Men kanske är det att föredra, om vi ser The Testaments som en ungdomsserie fult ut och därmed också till vad en sådan kan åstadkomma.

För en ung publik, och i synnerhet för en ung amerikansk publik som vuxit upp med Donald Trump och MAGA och knappt minns Obama, kommer The Testaments laddat med insikter och tyngd. USA i dag är ju en uttalat kvinnofientlig nation, som låtit en rad konservativa reformer rulla tillbaka kvinnors och flickors rättigheter och som har ambitionen att utplåna feminismens landvinningar med vulgärreligiösa förtecken; och som inte minst har en rad misogynister, kvinnomisshandlare och sexförbrytare i regeringen och kongressmajoriteten. Bruce Millers nya serie håller effektivt och poetiskt upp en allegorisk spegel framför allt detta, och låter samtidigt unga tjejer återspegla både utsattheten som offer och motståndets väg mot frihet.

The Testaments är därför också, både till form och innehåll, en djupt feministisk spionthriller. Efter tre avsnitt har den potential att bli lika spännande som den första Handmaid’s-säsongen, om än inte lika vidsynt och episk. Jag får avvakta med slutomdömet. ♦

The Boys har nått målet – Homelander är Trump

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

The Boys presenterar oss för ett USA där regeringen stoppat Coachella-festivalen och kastat Tyler the Creator i fängelse.

The Boys är tillbaka för en femte och avslutande säsong, och det är i princip bara att byta ut huvudet på Homelander till Trumps nuna. Så långt har det gått. Och därför kan det bli svårt för finalsäsongen att toppa de tidigare omgångarna, i alla fall i fråga om att vara visionärt-politiskt förebådande. Den har ju redan med fullständig och förfärlig framgång förutspått det fascistiska maktövertagandet i USA.

Utgångspunkten för den nya säsongen, varav jag sett fyra avsnitt av åtta, är hursomhelst perfekt: Voughts bolagsstämma har blivit rena CPAC-galan, och mitt under Anthony Starrs Homelanders (kusligt Trump-lika) diktatorstal hackar Starlighters-motståndsrörelsen storbildskärmarna och visar hela världens Vought-fans den avslöjande videon från flygplanet från första säsongen – där Homelander visar sitt rätta, psykopatiska jag. Men det blir förstås bara en droppe i havet av kollektiv glömska – Susan Heywards propaganda-spinster Sister Sage dränker sanningen med tv-talking points, viraler och memes om att videon är en AI-genererad deepfake utförd av »marxist Starlighters«.

Att Colby Minifies vicepresident numera är mallad efter Karoline Leavitt och snäser av verklighetens Chris Hayes på en presskonferens känns inte längre kongenialt utan bara självklart, precis som att Peter Thiel, Elon Musk och makarna Obama namndroppas i upptakten som klienter till Sister Sage. The Boys presenterar oss för ett USA där regeringen stoppat Coachella-festivalen och kastat Tyler the Creator i fängelse, och där superhjältefilmer slukar allt syre så att progressiva tv-manusförfattare blir arbetslösa, och det är alltså inte längre vågat visionärt. Inte ens att alla förtärs och förgörs i Homelanders närhet, vänner såväl som fiender, är överdrivet efter tio år med Trump.

Dock krävs rejält med kunskaper om dagens USA-förfall för att man ska kunna göra en komplett läsning av serien. Den fungerar ju för oss USA-politiknördar som Pixar-filmer för popkulturella föräldrar, som får en egen vuxendimension av barnfilmen. Vilket innebär en uppsida även för vanlisarna, som kanske inte vet vad CPAC är eller kan redogöra för turerna kring Pete Hegseths väg till »krigsminister«, men som ändå får världens bästa superhjälteserie.

Om än bara på barnnivån, för att avsluta Pixar-liknelsen. Dock med skillnaden är att barnnivån här är barnförbjuden.

Jag har skrivit mycket om allt detta tidigare, kanske framför allt här …

… och jag har mysryst när jag tagit skärmdumpar för att visa hur jäkla barnförbjudet innehållet kan vara. Här från tredje säsongen:

Och här ett par favvoscener från förra säsongen:

Märk väl: detta var bara ett par representativa scener bland hundra andra. The Boys säsong 4 innehöll mer sprutande blod, inälvor, hjärnsubstans och kroppsöppningar, och mer dårsex och knark, och mer kombinationer av knark, dårsex och kroppsöppningar, än någon annan film eller serie på den här sidan Darknet och lagbok.

Och riktigt där är inte The Boys säsong 5. Eller om det vbara är jag som blivit avtrubbad.

(En lite märklig slump är att om det är finns någon serie som når liknande våldsdepraverade excesser så är det Banshee – och Antony Starr, Homelander i The Boys, har huvudroller i båda. Någon gång måste någon fråga honom om detta!)

En enorm kvalitet i The Boys är sömlösheten mellan superhjältar och samhällskritik, mellan superfiktion och krass verklighet. Tricket är att allt är integrerat i den politiska satiren. Men vad många nog missar, även i USA, är att 90 procent av dialogen inte bara anspelar på dagens sjuka amerikanska verklighet, den är direkta citat därifrån. Knappt något alls av detta innehåll är påhittat.

Men det är inte bara de politiska byggstenarna i The Boys som berör bortom popcornreflexen. Serien får allt fler emotionella relationsplottar. Denna gång är det Frenchie och Kimiko (Tomer Capone och Karen Fukuhara) som lyfter i vårens finaste förälskelseberusning.

En avgörande skillnad gentemot tidigare säsonger är att det märks att detta är en finalsäsong – stora beslut har tagits i manusrummet, varav det första kan ses i slutscenen i episod 1. Jag kommer att skriva mer om The Boys efter den stora seriefinalen den 20 maj. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Skilsmässobarn, Big Mistakes, The Walsh Sisters, Festen, Leva life + Euphoria och Arkitekturupproret. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!