[263] »Fullt propagandakrig när Criminal Record är tillbaka«

The Boys-realism & ungersk SD-public service

Skulle man skratta eller gråta när Donald Trump lade ut bilden på sig själv som en helande Jesus i måndags? The Boys-skaparen Eric Kripke kunde bara skratta:

Vad fasen han än hittar på så överträffas Homelander av Trump veckan efter. Nej, dagen efter, som Kripke konstaterar i reelen ovan. Hans skratt är hjärtligt men lite uppgivet – en spelad uppgivenhet, förstås: det är rent guld för Kripke och The Boys att presidenten leder pr-kampanjen.

Apropå det – här intervjuas Eric Kripke och åtta av skådespelarna om bland annat just den absurda närheten till verkligheten:

En närhet till verkligheten som är så absurd just för att vi inte pratar om något socialrealistiskt drama här utan om en extremt överdriven superhjälteserie.

I detta sammanhang hade det kunnat vara passande att lägga in klipp på hur USA:s vitmakt-minister Pete Hegseth höll i en böneceremoni på Pentagon och trodde han citerade Bibeln men i stället citerade Quentin Tarantino och Samuel L Jackson i Pulp Fiction. Men jag avstår. Inte för att de virala klippen redan blivit uttjatade, eller för att de är taggade med ryska statspropandakanalen RT:s logo, utan för att påståendet helt enkelt inte stämmer. Fånigt var det ju såklart, men det var ingen fyllemiss utan högst medveten dudebro-lingo i bondingsyfte.

Veckans verkliga superhjälte är kanske Ungerns nästa premiärminister, Peter Magyar. Direkt efter valresutatet uttryckte jag farhågor, tyckte Orbán gav sig väl enkelt, och Magyar är ju skuren ur samma nationalkonservativa och Ukraina-skeptiska stycke som Orbán; lämnde Fidesz för bara två år sedan. Men så dök han upp i en lång intervju med ungersk »public service« (Orbáns propaganda-tv) och var stenhårt skarp och tydlig (slå på översättningsfunktionen, välj engelska som funkar bättre än svenska):

Här är det på sin plats att påminna om varför Sverigedemokraterna är så i grunden positiva till public service men drevar mot SVT i dag – de ser vad Orbán gjort i Ungern och tänker göra samma sak i Sverige när de tar makten. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV+)
2. The Boys (Amazon Prime)
3. Hacks (HBO Max)
4. Privilèges (HBO Max)
5. The Comeback (HBO Max)
6. The Pitt (HBO Max)
7. Criminal Record (Apple TV+)
8. Skilsmässobarn (SVT Play)
9. The Testaments (Hulu/Disney+)
10. Something Very Bad is Going to Happen (Netflix)

Criminal Record är i sin egen värld … och i centrum av verkligheten

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Huvudtemat för säsongen är den växande, förgiftande gråzonen mellan yttrandefrihet och hatpropaganda.

Criminal Record är tillbaka, Apples prestigepolisserie med Peter Capaldi och Cush Jumbo i huvudrollerna. Premiär på onsdag för säsong 2, som börjar trögt men kommer i gång utav helsike i andra akten (tredje avsnittet).

Men för att ta det från början: mina förväntningar var inte höga inför starten i januari 2024. Jag kunde inte se att serieskaparen och veteranmanusförfattaren Paul Rutman plötsligt skulle kunna höja sig över sin vanliga nivå av kompetent mainstream. Men det fanns ändå ett par hoppfulla tecken även för mig som aldrig charmats ett jota av hans SVT-långkörare Vera. För det första avvek hans serie närmast innan, den ojämna men intressanta terrorist-thrillerserien Next of Kin, kraftigt från hans annars småputttriga stil. För det andra var Jim Loach huvudregissör förra sessen – Ken Loachs son, som då inte hade gjort annat än svinstarka serier som The Tower och  Save Me (detta var alltså innan han magplaskade totalt med Unchosen … sågad längre ner i dagens brev). För det tredje hade han en intressant medskapare, Peter Capaldis hustru Elaine Collins.

Och Criminal Record visade direkt att den var på allvar. Ett gåtfullt fall med tajta sociala band – vad var dysfunktionellt, vad var community-tryggt? – som skar genom inte bara stadsdelen Hackney utan rakt genom poliskåren, som en reva mellan generationerna. Cush Jumbos nybakade polisutredare började misstänka att Peter Capaldis vördade veterankommissarie fuskat i tjänsten och fått en oskyldig man dömd för mord tolv år tidigare. Men det var inte lätt att komma åt vare sig utredningsmaterialet eller berörda personer. Och på vägen mot sanningen kröp fruktansvärt mycket skit upp under de vända stenarna: rasism, sexism, anti-woke nätradikalism, missbruk, korruption.

Och samtidigt som sammanhangen klarnade på ytan grumlades de på djupet. Samtliga aktörer hade sina egna framiljedraman – särskilt huvudrollernas Jumbo och Capaldi – som inte bara blev komplicerande subplottar utan också satt tätt ihop med huvudintrigen. Lika spännande som färden mot ljuset var i fråga om mordfallet, lika spännande var expansionen av Capaldis allt annat än svartvita mörker.

En liten brasklapp, dock: säsong 1 var snudd på perfekt men svajade till betänkligt när finalepisoden gjorde ett riktigt generalfel och kom in med helt ny, avgörande information som aldrig hann växa in i intrigen innan allt var över. Och jag kunde inte för mitt liv begripa hur serieskaparna tänkte när de, efter att ha vecklat ut en suveränt knotig relationspsykologi mellan Jumbos karaktär och hennes make, lät den senare, urfint spelad av Stephen Campbell Moore, försvinna helt ur handlingen och lämna ett märkligt hål efter sig i de två sista avsnitten.

Detta tar serien dock igen i säsong 2. Nu är relationskrisen mellan Moores och Jumbos karaktärer bråddjup. De går i parterapi men Jumbo tycker Moore pratar och kräver för mycket och avreagerar sig sexuellt med en kollega. Den här subplotten blir hela säsongens mest engagerande relationstema. Och den fyller en djupare funktion på det viset, för den nya säsongen är framför allt en intellektuell jävel.

Inte för att den skyltar med det. De första två avsnitten gör mig direkt besviken. Dels är intrigen trögstartad på gränsen till en gäspning, dels är det så mycket i inledningen som skvallrar om pliktskyldig och krystad »okej, en säsong 2 alltså, vad fan gör vi av det här?«
… »okej, Capaldis dotter är inte med, vi låter väl nån säga tidigt i dialogen att hon flyttat till en avlägsen hippie-ö?« …
»Ja, vi kan väl låta han den fängslade snuten i rullstol få säga det, så får vi in honom också?« …
»Ja, vi låter Hegarty söka upp honom i fängelset för att få info om den nya skurken …«

Ja, jag hörde röster där i början: fortfarande i slutet av andra avsnittet kändes det som om jag satt i ett oinspirerat manusrum.

Men i episod 3 händer något. Karaktärer börjar leva, intrigen lyfter. Och visar sig sitta ihop förbannat väl, när jag först efter ett par timmar inser att själva huvudtemat för säsongen, ett urstarkt sådant, faktiskt också är det som hade inlett första avsnittet: den växande, förgiftande gråzonen mellan yttrandefrihet och hatpropaganda.

Egentligen brister trovärdigheten i mångt och mycket, mer nu än i säsong 1. Vad är det för underrättelseverksamhet Capaldis karaktär jobbar inom nu, till exempel? Alltihop känns som en parallell verklighet. Även terroristcellen, ett community-gym slash högerextrem superviral Youtube-studio. Jag avstår från att försöka beskriva den ytterligare, för den skulle framstå som löjlig. Men Dustin Demri-Burns är härlig som cellens cockney-kacklande ledare, och Luther Ford briljerar i säsongens nervigaste roll, som ung, psykiskt skör fängelseflykting som tvingas gå amatör-undercover av Peter Capaldi. Men grejen är att alltihop, hur mycket det än brister i trovärdighet, fungerar inom seriens universum och bygger en suverän tes om samtidens största politiska problem. Criminal Record 2026 är en serie om hur alla små nålstick – trollögner, hatdrev – som rör på rätt sida yttrandefrihetsgränsen ändå utgör grunden för terrorism; ett maskineri som radikaliserar människor och gör jordmånen för auktoritarianism och minoritetsförtyck ännu bördigare.

För att citera en Capaldi-replik: »Det är en ny värld, nya ansikten, nya röster därute.« Och ett helt nytt, mer teatraliskt, mer politiskt, mer skrämmande Criminal Record. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Hacks, Beef, Unchosen, Bergerac, Någon vet, Z-TV – Det stora tv-experimentet + Fördomsshowen m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!