[264] »We had some fun and sung some Bee-Gees/Then we evaded the authorities«

Tokbesatt av Toast Club

»We had some fun and sung some Bee-Gees/Then we evaded the authorities« … Jag kan inte förklara varför men det är sådan avväpnande cool känsla i den där textraden, som inleder Toast Clubs nya singel Mean Girl:

Jag kan inte förneka att jag är sjukt besatt av den här unga London-duon. De har bara gjort en handfull singlar, men jag har spelat dem hundra gånger. De är enorma live, och jag har sett alla liveklipp som finns på Youtube. Senast det här, från The Windmill i Brixton för ett par veckor sedan:

Jag har också spelat deras Tiktok-kanal raktigenom flera gånger (där de är mest aktiva socialt) samt, mest av allt, videon till deras yacht rock-sensation Café Pacific:

Och jag är stormförtjust i deras försök förra året till någon sorts världsturné-DIY-reality …

… som strandade efter ett bedårande meningslöst avsnitt. Och om jag fattat det rätt var de bara ute på Heathrow en sväng för en mockup. Hela deras stilistiska universum bygger på flygplatser och flygningar (till en, underförstått, lyxigare och lyckligare värld).

Och det är nog i år Toast Club lyfter från runwayen. Debutalbumet Lift är listat för release den 24 juli. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. DTF St Louis (HBO Max)
2. Half Man (HBO Max)
3. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV+)
4. The Boys (Amazon Prime)
5. Hacks (HBO Max)
6. The Comeback (HBO Max)
7. Criminal Record (Apple TV+)
8. The Testaments (Hulu/Disney+)
9. Something Very Bad is Going to Happen (Netflix)
10. Dips (SVT Play)

Med Baby Reindeer och Half Man har Richard Gadd blivit vår tids stora tv-dramatiker

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

Här finns klassiska freudianska drag av jagupplösning, av Dr Jekyll och Mr Hyde och Dead Ringers.

Genombrottet kom 2024 med Netflix-hiten Baby Reindeer, men Richard Gadd har inte varit okänd dessförinnan. Han gjorde sig ett namn som ståuppkomiker hemma i Skottland i slutet av 00-talet och växte stadigt även som pjäs- och manusförfattare under hela 2010-talet. Men det var ett par djupa privata kriser – 2012 utsattes han för sexuella övergrepp; några år senare förföljdes han av en galen stalker – som lade grunden för hans särart och succé under 2020-talet.

Nya Netflix-miniserien Half Man är inte lika konkret självbiografisk som Baby Reindeer, men ändå i samma plågade, självutlämnande universum, där Gadd hämtar kreativ energi från sina egna erfarenheter av sexuellt våld, drogmissbruk och självhat. Han spelade huvudrollen i Baby Reindeer, och gör det igen här, som en psykiskt sargad alfahanne som alltid dominerat och jagat livet ur sin omgivning, i synnerhet sin två år yngre »brother from another mother« (Jamie Bell). De föstes ihop som kvasibröder när deras morsor inledde en lesbisk samborelation, och deras relation blev skadligt symbiotisk genom flera decennier.

Jag låter bli att gå igenom handlingen mer än så. Upplevelsen av serien är nog som allra störst om man inte har några förkunskaper. Men den är episk: rör sig rent ekvilibristiskt över tid (först med Stuart Campbell och Mitchell Robertson gestaltande dem som tonåringar) och väjer inte för det mest smärtsamma, förnedrande och nakna.

Men jag vill ta upp några tematiska huvudspår som jag inte sett andra kritiker nämna, och som kan vara värda att bära med sig genom serien.

Richard Gadd/Stuart Campbell spelar den klassiska förövaren, men med förklaringsmodellen i ett slags upplösning. Som den manipulativa psykopaten blir han dock en formidabel allegori för dagens toxiska manlighet, även på auktoritativ politisk nivå: han kan bara frodas i andras splittring, i det som är trasigt; medan hans offer måste förlita sig på att omgivningen är tillräckligt hel för att bära dem, på att samhället har struktur och ett uns av oberoende rättvisa.

Men Jamie Bell/Mitchell Robertson är för den skull inte bara offret utan minst lika manipulativ, destruktiv och skadlig, fast i underläge och beroendeställning. Ett beroende av att ledas och brytas ner av en alfa, vilket också leder till bedövande missbruk av sex och droger och en paranoid rädsla för att erkänna sin homosexualitet. Han har sedan universitetstiden också flytt in i ett slags terapeutiskt-nihilistiskt och till slut framgångsrikt författarskap där den totala ärligheten ändå måste kantas av förljugenhet.

Blir jag som tittare också beroende? Jag kan se att egentligen samtliga kvinnokaraktärer är underutvecklade i olika grad, förbisedda inte bara av männen i serien utan också av serieskaparen bakom den (även om toxiskt föräldraskap är ett bärande parallelltema), men konsekvensen blir att jag också börjar se förbi kvinnokaraktärerna för att få mer av de två huvudpersonerna. Jag blir alldeles tagen av dem, går i gång på hur deras gränslöst ojämlika brödrakärlek förväxlar ömhet med ömsesidighet, jag får inte nog av nedstigningarna i perversa aggressioner och livslögner.

Och jag börjar identifiera min reaktion på serien med Jamie Bells rollskildring, ser den internaliserade processen: hur han tar upp sin mästare i sig själv, gör Richard Gadds karaktär till en inre förbrännade kraft. Här finns klassiska freudianska drag av jagupplösning, av Dr Jekyll och Mr Hyde och Dead Ringers. Den moraliska dissociationen. De två personligheterna som speglar och korrumperar varandra. Identitet som något som både kan upplösas och dupliceras.

Inget av detta gör serien abstrakt eller svår, tvärtom. Den psykologiska komplexiteten går rätt in, det är primalt och kan inte missförstås. Som drama har Half Man en smärtsam och gripande direkthet som också är skamlöst underhållande. ♦

Fritt flödande vansinneskaos lyfter Dips

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Hur Agerhäll som regissör med jämna mellanrum låter intrigen koka över och övergå i ett fritt flödande underbart idiotiskt kaos.

Första säsongen av Marie Agerhälls och Jesper Rönndahls Dips 2018 är fortfarande den tidiga peaken. Jag liknade den vid engelska politiksatiren In the Thick of it, vilket på sätt och vis, för mig, kraschade en sämre säsong 2 två år senare under tokhöga förväntningar.

Nu har vi fått en eftersläntrande säsong 3, med SVT-premiär i fredags, med både de lysande intriginfallen från säsong 1 och ojämnheten från säsong 2. Men jag vill ignorera det som inte funkar, för det som är bra är … ja, In the Thick of it-bra. Nämligen hur Agerhäll som regissör med jämna mellanrum låter intrigen koka över och övergå i ett fritt flödande, underbart idiotiskt kaos, scener som praktiskt taget tvingar tittaren på fall genom att aldrig vilja ta slut och bara ta ett steg till, ett steg till, ett steg till … Som när regeringskansliet stängt ner all digital kommunikation för att ryssarna hackat halva Stockholm, och installerar gula slangar för både muntlig och skriftlig information:

Och här då, bara en liten stund senare, när larmet gått:

I det relativa lugnet mellan stormarna viner fler missar än träffar runt huvudet på en, men det är nästan skönt att få vila lite innan nästa urladdning. ♦

Den mästerliga vändningen i DTF St Louis

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

I de två sista avsnitten börjar Conrad skramla med nya nycklar, för att slutligen ställa dörrarna till Cardellinis inre på vid gavel.

Ingen är normal. Det bara ser så ut från andra sidan gatan.

Det är när den repliken kommer, mot slutet av serien, som precis allt med DTF St Louis – hela dess storhet, som jag började nosa på i premiärrecensionen men inte kunde greppa efter bara fyra av sju avsnitt – faller på plats. Och det är ingen slump att denna nyckelreplik (som också gett namn åt finalepisoden, No One’s Normal. It Just Looks That Way from Across the Street) uttalas av Peter Sarsgaard i birollen som rullskridskorink-managern och dejtingapp-pseudonymen Modern Love.

Det är som om den repliken knäpper till och väcker oss ur seriens speciella hypnos, den som drabbar både tittaren och Jason Batemans och David Harbours huvudkaraktärer; den som bara tittar inåt och blir blind för utifrånperspektiv som inte bekräftar den egna själsliga resan.

Det är också då jag på allvar får syn på Linda Cardellini i rollen som Harbour-karaktärens hustru. Plötsligt går hon från katalysator till slutaktens själva huvudperson. Serieskaparen och manusförfattaren Steven Conrad har då använt henne som en gåtfull mordmisstänkt genom nästan hela serien, lurat oss att förminska henne samtidigt som vi ju tyckt att det vi fått se av henne ändå varit stort och komplext … men det är som om Conrad manipulerat oss att känna oss självgott psykologiskt receptiva över våra upptäckter av Cardellinis djup i kontrast till det vi uppfattar som negativa egenskaper: hennes narcissism och oförlåtande förakt för sin makes losermentalitet, och, ja, jag skäms för att säga det, men den kalkylerade intrigen får mig att förmoda att hon är psykopat.

Men i de två sista avsnitten börjar Conrad skramla med nya nycklar, för att slutligen ställa dörrarna till Cardellinis inre på vid gavel.

Hon är autist, tolkar ofta ord och gester instinktivt bokstavligt, innan det inlärda kickar in:

Men hon är också, samtidigt, skyddslöst empatisk, full av fundamental kärlek för sin man för att han är så annorlunda, full av uppoffrande kärlek för den funktionsnedsatta sonen, full av initiativförmåga när pengarna saknas. Scenerna i slutet där vi får se henne lyfta självförtroendet hos de sämre baseball-kidsen, när hon extraknäcker som little league-domare, och glädjen hon finner i att äntligen ha råd att möblera sonens rum med vuxna möbler i stället för urvuxna barngrejer, är det känslomässigt vackraste man kan se på tv just nu.

Här faller lite mer skugga över David Harbours karaktär, men den är ändå häpnadsväckande rik. Unikt humanistisk. Dialogscenen som mitt videoklipp ovan är hämtat ur är makalös. Både rak och mjuk, och suveränt komplex, när teckenspråk tas in; för att sedan oväntat tona över i mörker, låta musiken glida från rogivande ambient till mörk och mulen, för att förebåda klippet till det morbida kriminalfallet.

Måste också nämna slutscenen i det näst sista avsnittet, på teckenspråk på hundra meters avstånd, Harbour och Bateman på var sin sida om en skogsdunge, en i bar överkropp, en på sittcykel … med Alex Wurmans soundtrackmusik som ännu en gång låter ana ett skifte från uppehållsväder till oväder …

Det är extremt bra. DTF St Louis är en filmisk-poetisk suburbiaklassiker. ♦

Finalfyrverkerier

Jag hade tänkt hinna se The Pitt-finalen för att skriva om den i dag, men när jag såg att Svenska Dagbladets ypperliga Anna Hellsten gjort exakt detta slappnade jag av och fokuserade lite extra på att fundera kring DTF St Louis-finalen i stället (här ovan).

Svensk tv-kritik skriver ju annars bara om premiärer. Ofta får man känslan av att recensenter inte ser färdigt några serier överhuvudtaget utan bara hastar vidare till nästa streamingnyhet och nästa efter den. Jag blir så glad när fler än jag skriver om säsonger som en helhet, och – vilket Anna fokuserar på om The Pitt-finalen – seriers utveckling över tid. ♦

Överskattat humorskräckmys

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Intrigen bygger upp ett »sista levande släktingen måste dö«-upplägg där oklara familjeförhållanden komplicerar gåtan in i det sista.

Kritikerna har varit snälla mot nya Apple TV+-serien Widow’s Bay, den första egna serien av manusförfattaren Katie Dippold (The Heat, Haunted Mansion och femi-Ghostbusters-rebooten), men jag undrar om de verkligen värderat den som sammanhållen dramaserie över tio avsnitt? Känns mer som att de har kört på den sköna viben, bara, under ledning av en hårdjobbande Matthew Rhys i huvudrollen.

Det är kul att se Rhys i en komisk roll, som – också hårdjobbande – borgmästare på en gudsförgäten ö som skulle ha kunnat vara Martha’s Vineyard om den inte haft sån otur med häxor, spöken och en dödens dimma. Rhys är bra på att gestalta nerver utanpå kroppen. Här vill han inget hellre än normalisera och släta över, när resten av ön är nedärvt goofy och/eller spooky.

Men humorn blir för upprepad, dramat för oengagerande och skräcken mesig. Intrigen bygger upp ett »sista levande släktingen måste dö«-upplägg där oklara familjeförhållanden komplicerar gåtan in i det sista, men Dippold lyckas märkligt dåligt med att skapa spänning av det. Men tanken med slutet är bra, och blir det en säsong 2 lär Matthew Rhys rollbeskrivning både mörkna och fortsätta skina. ♦

Kungen av Tulsa

Jag blir tårögd av hela det här långa mötet mellan Pete Buttigieg och människor i Oklahoma som inte gett upp. Det är nyckeln till allt i The Land of Hope and Dreams.

Mötet sker alltså i Tulsa, som förtjänat en extra stor kartnål i tv-geografin det senaste året, och då pratar jag givetvis inte om Tulsa King utan om The Lowdown. ♦

Från IRA till Sinn Féin – allt om nordirländska gerillakriget … som dramaserie

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Den initiala förståelsen och sympatin för våldet glider över i gråzoner och insikter, och landar i självrannsakan och uppgivenhet inför komplexiteten.

Vid middagsbordet ifrågasätter äldsta dottern våldet. Det är 1960-tal, hon är pacifist på väg till universitet, och säger till sin IRA-pappa: Vad har våldet någonsin åstadkommit annat än status quo och lidande? Pappan ifrågasätter på samma sätt icke-våldet: Vad tror hon ska förändras för att hon studerar sig intellektuell?

Själv måste jag i alla fall ge våldet en sak: det åstadkommer engagemang i den här FX-producerade serien (SVT-premiär onsdag) som får konflikten och orättvisorna att kännas och brännas – i synnerhet som den är noggrant verklighetsbaserad, skapad av Joshua Zetumer (Patriots Day) med grävjournalisten Patrick Radden Keefes reportagebok med samma namn som grund. Precis som boken är serien ett smidigt sätt att ta till sig och förstå det nordirländska gerillakriget mot brittisk polis och militär, från IRA:s utveckling till London-bombande terrorgrupp till utvecklingen av den politiska grenen Sinn Fein.

Berättelsen är uppbyggd kring systrarna Dolours och Marian Price, vars båda föräldrar var djupt förankrade i IRA, och som båda följde i samma spår – fast oerhört mycket våldsammare. Vilket också innebär att narrativet först låter oss sympatisera med våldet. Det blir självklart, ur den förtryckta republikanska/katolska befolkningens perspektiv. Men den initiala förståelsen och sympatin glider över i gråzoner och insikter, och landar i självrannsakan och uppgivenhet inför komplexiteten. Lola Petticrew och Hazel Doupe är medryckande i huvudrollerna. ♦

Den blodiga skräcken i »From« förångas i mytologi och metafysik

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Nu är varken liv eller död riktigt på riktigt, i stället sitter allt ihop i ett mytologiskt cirkulärt system av återfödd ondska.

Jag har skrivit mycket positivt om skräckserien From och tycker fortfarande, nu när säsong 4 dragit i gång, att den är spännande att följa – men den har ett grundläggande irritationsmoment som finns där praktiskt taget hela tiden och som inte blivit mindre med tiden. För att hålla liv i en sådan här serie som ännu inte har något bestämt slut (men det sägs att säsong 5 blir den sista!) måste relationerna och framför allt reaktionerna recyclas in absurdum, samtidigt som tittaren ändå måste ges känslan av att det går lite framåt, i alla fall … Den klassiska daytime soap-formeln, helt enkelt.

Förra säsongen retade jag mig något vansinnigt på Victor (Scott McCord), vars eskalerande galenskap och nervsammanbrott ageras ut med ett plågsamt passé manér. Jag menar, örfila sig själv och kalla sig »Stupid! Stupid!« hela tiden … Och jag avskyr hur han och alla andra karaktärer hela tiden vägrar göra si och vägrar säga så och reagerar som om de hade ett vanligt vardagligt handlingsutrymme i skräckens fångenskap. Allt för att tre minuters meningslös dialog ska kunna spelas ut. Eller som någon sa någonstans mitt i säsongen:

»Town meeting’s not gonna solve anything.«

Exakt.

Men, men, med detta sagt – det finns ju en anledning till att jag fortsätter följa serien. Jag vill veta hur fan allt hänger ihop. Jag vill veta hela mytologin. Och ur den aspekten var både förra årets säsongsfinal riktigt schysst (koddechiffrerandet med en fiol var förstås störtlöjligt men cliffhangern med en återfödd Smiley var brutal!) och den här veckans nya säsongspremiär svåremotståndlig, med tanke på infiltratören som den där prästen kraschade in i byn med.

Vad vi måste acceptera från och med nu, och serien ut antar jag, är att det konkreta och kroppsliga från säsong 1 och 2 var en chimär. Logiken har liksom tvärvänt. Nu är varken liv eller död riktigt på riktigt, i stället sitter allt ihop i ett mytologiskt cirkulärt system av återfödd ondska. Och jag hänger kvar för att få se cirkeln brytas på något vänster och alla favoritkaraktärer överleva och ta sig tillbaka till sinnevärlden. ♦

Welcome to Wrexham kan bli ännu ett hjältedrama

Jävlar vad det drar ihop sig nu, med två matcher kvar av Championship. Wrexham AFC fick en kraftig svacka efter att Southampton klätt av dem hemma på The Racecourse med 1–5 för några veckor sedan och halkade ner fyra poäng under playoffplatsen, men har lyckats återta den nu.

Wrexham står på samma poäng som Hull City men med bättre målskillnad. Dock har man ett mycket svårare program kvar än Hull. Först suveräna serieledarna Coventry i dag, sedan svåra, playoffklara Middlesbrough i sista matchen.

Men – Hull spelade sin näst sista match redan i går, och förlorade mot Charlton (jag, min galning, såg matchen). Wrexham slipper känslan av kniv mot strupen i dag och kan spela avslappnat mot Coventry.

Vilket rysardrama vi får i nya säsongen av Welcome to Wrexham. Premiär på Disney+ den 16 maj – innan playoffet till Premier League är slutspelat! ♦

Gott mys i nya Stranger Things-spinoffen

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Mer CGI-film för barn än originalets vassa young adult-dialog, men jag följer gärna med på cykelturerna genom ett snöigt Hawkins.

Det här är faktiskt rätt smart. Där skådisarna i Stranger Things obönhörligt blev vuxna kan den nya animerade versionen, Stranger Things: Tales from '85, stanna i 1985 års Hawkins hur länge och oförstört som helst. Den modulära syntsoundtrackmusiken kan bara knäppas på (skapad av Brad Breeck, med tung inspiration från originalmusiken av halva Survive); det kommer att stå »Executive Producers The Duffer Brothers« i förtexterna i all evighet; och huvudkaraktärerna blir ett slags evergreen-förvaltare av en 1980-talsmysmaskin …

… som inte är så dum alls att åka med i. Stämningen i gänget känns igen, tidsmässigt befinner vi oss ungefär i linje med andra säsongen av originalserien, under vintern på väg mot säsong tre, och gängets »deckarklubb« pendlar till The Upside Down för att lösa ett monstermysterium.

Skillnaden mot originalserien är ändå stor: tonen här är mer CGI-film för barn än originalets vassa young adult-dialog. Men det kompenseras av rena supermyset när snöovädret drar in i episod sex och sju. Detta må vara för barn och haverist-fans, och monsterintrigen är riktningslös och ointressant, men jag följer gärna med på cykelturerna genom ett snöigt Hawkins bara för att känna atmosfären. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Clear eyes, full hearts, can’t lose.

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.