[265] »70 timmar klassisk sommar-binge … börja nu!«

Göktytan & Denis Leary

Sådärja, försommaren officiellt invigt, med en faslig fanfar. Den lilla göktytan har kommit till vår trädgård för att picka myror och störa ut alla andra fåglar med sitt kaxiga läte.

Inte större än en sparv, men ett interkontinentalt kraftpaket. Har ägnat den senaste månaden åt att ta sig från subsahariska Afrika. Korsat slagfälten i Ukraina och käkat upp sig på myror inför den kritiska flygningen över Östersjön. Och så detta jiddrande ljud … inte olikt Denis Leary, tänker jag, när jag tar sats i trädgården med morgonkaffe inför nyhetsbrevsskrivandet på första maj, samma dag som Learys klassiska New York-epos Rescue Me äntligen får en sammanhållen release i Sverige. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Half Man (HBO Max)
2. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV+)
3. The Boys (Amazon Prime)
4. Hacks (HBO Max)
5. The Comeback (HBO Max)
6. Secret Service (ITV/SVT Play)
7. Golden Boys (TV4 Play)
8. Criminal Record (Apple TV+)
9. Bakom varje man (Bag enhver mand, DR/SVT Play)
10. The Testaments (Hulu/Disney+)

Mer grottmän än brandmän – Rescue Me nådde ända ner till botten av manssjälen

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Den har gått upp, den har gått ner. Upp i skrattspasmisk humorhimmel, ner i djupaste livskrisångest; upp i dramaklassikernivå, ner i ojämna balansgångar utan skyddsnät.

Sommaren 2004 kommer jag alltid att minnas som en tv-sommar. Det var då vi startade tv-bloggen Weird Science, min bror Magnus och jag, och det var då jag började se Denis Learys dramaserie Rescue Me, som jag hänfört beskrev »som en modern Spanarna på Hill Street med dysfunktionella New York-brandmän i stället för poliser« – kanske utan att till fullo registrera dess terapeutiska tema. Huvudpersonen Tommy, spelad av Leary själv, var direkt från start jagad av hallucinationer, triggade av skuldkänslor över att ha överlevt 9/11 i kombination med en tuff katolsk uppväxt, men jag gick mer i gång på seriens krasst newyorkska käbbelhumor. När jag ögnar mina tidiga recensioner – eller, jag recenserade inte tv på Weird Science, det var mer ett oavbrutet reflekterande – så tycks jag ha varit lite otålig med seriens trasighet. Den som så småningom lyfte Rescue Me till klassiker.

Jag hade skrivit mycket om tv under hela 1990-talet, men just Rescue Me, som kom som en typisk midseason-serie, alltså en serie som gick i uppehållet mellan vår- och höstsäsonger, blev en viktig del när jag började skriva tv-kritik på det här nya sättet, som frigjorde och fördjupade den i form av diskussion (ofta med långa kommentartrådar). Vi befann oss ju då i en guldålder, Peak TV var ett faktum, och det mesta av det bästa gick knappt att se i Sverige. Rescue Me nådde TV6 med två års fördröjning, och skippades efter två säsonger (typiskt MTG: prövade den i sitt »manliga kanalpaket« bland action och sport men lade snabbt ner när Denis Learys alkoholframkallade Kristus-syner inte »flög« på samma sätt som, säg, Prison Break).

Nu får Rescue Me sin första stora, breda svenska release. Sedan i måndags finns samtliga sju säsonger, alla 93 avsnitt, på Netflix. Vilken episk sommar-binge! (Värt att notera: Rescue Me var en av de tidigaste serierna att filmas från start i 16:9-bredbildsformat, så Netflix version är korrekt; TV6 visade den beskuren till 4:3.)

Jag har gått igenom en del av allt jag skrev om serien mellan 2004 och 2011 (alltid sommartid; FX höll trots växande framgångar fast vid midseason-cykeln, som sitt sommarflaggskepp) och plockat ut några av texterna, som sammantaget också visar hur jag i början inte visste vad jag skulle göra av ojämnheten och ambivalensen, men efterhand förstod att storheten fanns just i de där glappen – de var kreativa risktagningar av ett slag vi sällan ser numera. Jag återpublicerar texterna här nedan som fem nedslag, oröda, som om tiden står still.

Nedslag 1, sommaren 2005:
Skruvstäd igen

Två somrar i rad har Rescue Me varit min solklara semesterfavorit. Första säsongen var sataniskt stark, man kunde inte slita tankarna ifrån den förrän Uncle Teddy i sista episoden skjutit ihjäl rattfyllot som kört ihjäl Tommys son, och den här sommarens omgång inledde med varenda ingrediens exakt måttad i grytan: sonens spöke vid frukostbordet, spöket efter brandman-kusinen som dog i 9/11, och Tommy (spelad av co-creatorn Denis Leary, som personifierar serien med sin macho-kacklande, irländsk-katolsk-alkoholiserade cut-the-crap-variant av grubblardimma) trodde som vanligt att ett litet omkommet barn levde. Framför allt fick familjeförvecklingarna efter sonens död en ny lovande snurr när det i slutscenen avslöjades att ex-hustruns nye älskare var Tommys egen polisbror (spelad av Dean Winters, som upprepar sin suveräna Oz-rollgestaltning fast på rätt sida lagen).

Var det utmattning som fick mig att ändå känna så mycket ambivalens? Den blixtrande dialogen satt där den skulle, men trots de deadpan-drumliga replikskiftena mellan Sean och Probie (Steven Pasquale i sin genombrottsroll, och Michael Lombaridi; typexempel: efter att John Scurtis Lou citerat Bibelns »may he who is without sin cast the first stone«: »Whoo… I didn’t know he was a Pink Floyd fan…« »It was Green Day, asshole!«), trots de roliga turerna kring stationens plötsliga rökförbud, trots alla dessa välgjorda detaljer saknades något. Kanske är det bara min egen Rescue Me-nerv som inte längre svarar lika starkt på stimuli. Jag har vant mig, och jag blir mer otålig än överraskad av incidenter som när en övertänd lägenhet visar sig vara full av ormar från ett sprucket terrarium (det är mycket sena Hill Street över det där… nån som minns när Renko utredde nån konstig wc-stol-historia som slutade med att en råmande kossa ramlade ner från skyskrapan?).

Men slutminuten var jäkligt skarpt upplagd. Snart kanske Denis Leary har min Rescue Me-nerv i ett skruvstäd igen.

Nedslag 2, sommaren 2006:
Mer grottmän än brandmän

Rescue Me är rasande ojämnt i sommar. En storyline som känns stark i ena avsnittet kan spåra ur totalt i nästa; något som ger dramatyngd ena gången kan nästa gång ha halkat över i komikskranket.

Som när Probie och hans polare lutade sig mot varandras huvuden i tevesoffan efter en hård dags arbete, framför baseballen, och man påmindes om att Probie förra säsongen antydde ett slags aningslös nyfikenhet på homosexualitet. Det var en fin scen.

Men så i senaste avsnittet: en ny kväll i tevesoffan, och den andre killen suger av Probie, varpå de konstaterar att de inte är direkt gay eftersom de bara kör lite avsugningar. »Jag är i alla fall inte gay, jag tar ju bara emot«, säger Probie sen, »du är den som suger av, så du är lite mer gay.« Och så börjar de slåss.

Vet inte om man ska sucka eller skratta. Okej, detta var puckade Probie, som varit en komedikaraktär från början, så jag kan låta det passera med ett goodtime-grin.

Men vad i helvete ska man tycka om den här senaste förveckligen mellan Tommy och Janet (Andrea Roth)? Lite samma sak som med Probie-grejen: minns hur andra episoden avslutades sådär fantastiskt starkt med en filmiskt lång scen på pappans födelsedagsmiddag, när Tommy upptäckte att Janet och hans egen bror höll varandras händer under bordet, och hela scenen sögs in i Tommys huvud, bild och ljud förvrängdes, Tommy fick tunnelseende-fokus enbart på brorsan och flög snart på honom, förstörde festen, bankade skiten ur honom, fortsatte ut på gatan, sparkade honom sanslös.

Och så detta, i senaste episoden: vi får klart för oss att Tommy och brorsan gjort upp om att den senare ska hålla sig på en bar, bartendern ska ha uppsyn över brorsans polisvapen, medan Tommy på Janets begäran ska komma över till hennes hus och prata ut om skilsmässan. Baren är en halvtimme bort, får vi veta. Men så fort Tommy klarat av telefonsamtalet snor brorsan åt sig vapnet och springer ut till bilen. Samtidigt sätter sig Tommy och småtjafsar med Janet om schäslongen och andra ägodelar – men slänger efter en stund ner henne i soffan och påbörjar något som ser ut som en våldtäkt, innan Janet efter nån halvminut börjar gilla det, och båda får orgasm. Sen rättar de till kläderna, Janet påminner om schäslongen, Tommy säger att han ska fixa den och drar därifrån – med ett nöjt flin. Brorsan anländer strax senare till en Janet som sitter och läser iklädd en ny, inte längre sönderriven, tröja (med polokrage för att dölja det blodiga såret på halsen).

Jag antar att en kärnpunkt i hela denna besynnerliga slutsekvens är att Tommy dessförinnan upprepade gånger misslyckats med att få fram tillräckligt mycket sperma på en spermabank – han ville göra Janet med barn igen för att få en ny son (deras första dog ju i slutet av förra säsongen, vilket Janet anklagade Tommy för), och för att hämnas på brorsan, allt på ett bräde.

Samtidigt var alltihop så… slirigt skrivet. Hela den där sjuka uppgörelsen med bartendern – varför? Och sexismen, Janets njutning, det var magstarkt. Men hela Rescue Me är ju en fresk av föråldrad, katolsk-irländsk machismo på glid mitt i modernitetens New York. Kanske inte riktigt skarpt exponerad, men även om farhågorna från premiären finns kvar lär jag inte kunna slita mig den här sommaren heller.

Nedslag 3, sommaren 2009:
Från Seinfeld till Persona på 42 minuter

De sista sex minuterna av det femte avsnittet av pågående sommarsäsongen av Rescue Me är årets tredje bästa tv-scen (återkommer strax till varför den är nummer tre). Det är sex minuter ren monolog: den franska journalisten som gör en coffeetablebok om 11 september-attackerna slår på sin stativmonterade videokamera och kameran tar sats bakom Sheila (Callie Thorne), medan hon börjar prata om sin mans död under räddningsarbetet, och hur hon hanterade sorgen, begravningen, den ensamma familjeförsörjningsbördan, den psykologiskt destruktiva, pseudo-terapeutiska sexrelationen med sin mans bäste kompis och kollega, Tommy, hur hon härdat ut och gått vidare under dessa år, varav vi fått följa med de senaste fem åren.

Men det är inte bara denna scen i sig som griper mig. Utan hur den symboliserar den kanske modigaste och rikaste serien på teve i dag, och var tevedramakonsten befinner sig någonstans just nu, sommaren 2009.

På den absoluta toppen.

Rescue Me dippade förra säsongen – var såklart rolig att följa raktigenom, men tappade nerven lite.

Men nu. Jesus fucking ass! Trogna WS-läsare vet hur mycket jag tyckt om att umgås med den här serien genom åren, hur jag skrivit av mig min kärlek om och om igen. Den har gått upp, den har gått ner. Upp i skrattspasmisk humorhimmel, ner i djupaste livskrisångest; upp i dramaklassikernivå, ner i ojämna balansgångar utan skyddsnät. Alltid gripande, fnitterchockande, gråtfärdigt, asspännande, sexigt, liderligt intensivt, alltid den bästa teveskildringen av hur New York levt vidare efter terrorkatastrofen, skildrat genom en närgången studie av en brandstation på övre Manhattan, Company 62, »62 Truck«, och de Bronx- och Queens-boende brandmännens allmänt komplicerade, ofta störda, privatliv och familjer.

Men i år alltså. I år, efter det strejkorsakade långuppehållet, sitter vi med en rekordlång säsong, 22 avsnitt som sträcker sig ända in i september, på ren Sopranos-nivå. Lika stort, hårt, djupt, modigt, ömkligt och jordskälvande bra. Fast samtidigt bisarrt mycket roligare.

Jag vill minnas att serien, när den kom i juli 2004, lanserades som en »dramedy«. I så fall var den givetvis mer Huff än Ally McBeal. Men kanske kan man också säga att Rescue Me är den första verkliga uppdateringen av Spanarna på Hill Street-känslan, fast förstärkt och fördjupat åt alla håll, och förstås inte det minsta network-formaliserat (det är ju en f-word-infested FX-serie, for fuck’s sake…). Och i år har båda ytterligheterna, katharsis och komedi, expanderat och maximerats, samtidigt som den relationspykologiska och story arc-starka dramakärnan nått en allt tyngre densitet och koncentration. Här får man alltså fler flatgarv än i säsongens bästa sitcoms, och en skruvad vardagsdialog bättre än allt Tarantino skrivit – men samtidigt är tonen vardagsdramatiskt trovärdig över hela linjen. Och en ny, vanvettigt våghalsigt spänd nerv som kunnat blottas i och med den franska journalistens inträde, som tvingat rollgestalterna tillbaka till ground zero.

Sheilas monolog i episod 5 var den tredje bästa scenen på teve i år därför att den lika långa nyckelscenen i avsnittet efter, grälet mellan Tommy och Lou i Lous skabbiga våning, från den 16:e till den 21:a minuten, var den näst bästa – lika vansinnigt välskrivet fast i dialogform, i en scen som fick mig att på allvar inse att Denis Leary, som jag länge tyckt varit något begränsad som skådespelare, jobbat sig upp på A-listan.

Och denna scen var i sin tur årets näst mest drabbande därför att i åttonde episoden (efter ett lite lättare sjunde avsnitt som visserligen dominerades av en ytterst ångestfylld och gripande tripp till Tommys yngsta dotters boardingschool, men ändå mest var insvept i komisk parfym), likt finalfyrverkeriet i en trestegsraket av nyckelscener, iscensattes en själsligt hyperdramatisk inre explosion jag aldrig sett maken till i ett tevedrama. Och medan de tidigare nyckelscenerna kändes långa när de pågick i sex närgångna minuter får vi här en 15 minuter lång ödesscen med en kraft som matchar det bästa i Deadwood, det bästa i Mad Men, det bästa i Sopranos, det bästa i Brotherhood, allt precis på samma gång, med minimalistiska scenografiska och tekniska medel, bottenlöst djupa pretentioner och tevehistoriens sannolikt enda inre omvända oidipus-shoot-out-scen…

Scenen är riggad i ett ensamt barmörker, där Tommy, som några avsnitt tidigare fått sitt ettårsmynt från A.A., börjar dricka igen. Han hallucinerar fram sin döda far, sin döda bror, sin döda bästa kompis, och en uppgörelse tar vid i form av en inre, fantasiframkallat fysisk dialog, som går tillbaka inte bara till 9/11 utan till hur Tommys pappa under Tommys barndom förföll till hustrumisshandlande D-Day-veteran.

Det är klassteater; ett intensivt och regelrätt kammarspel som skulle få våra tevekulturanalfabeter till teaterrecensenter att skrika rakt ut av nostalgisk Eugene O’Neil-genreglädje om de råkat få syn på scenen.

Ett helt annat mått, slutligen, på den här Rescue Me-säsongens storhet är att jag lyckats hylla den så här långt utan att nämna Michael J Fox – som gör inte bara sitt eget överlägset bästa rullstolsinhopp utan det över huvud taget starkaste, råaste, och smärtsammast pungkulekramande! – stjärninhoppet jag sett i en amerikansk dramaserie sedan Forrest Whitaker förbrände sig själv i femtesäsongen av The Shield.

Nedslag 4, sommaren 2010:
Damien

Den rekordlånga 1,5-finalsäsongen av Rescue Me är bland det trasigaste jag någonsin sett i tevedramaväg. Och det mest frustrerande, för det snubblar hela tiden på gränsen till det obegripliga och kanske rentav dåliga. Halvsäsongsfinalen var ofrånkomligt fascinerande när Mickey (Robert John Burke) visade sig ha övergett Sheila för att han inte stod ut med hennes blinda tro på att obskyra, dyra kvacksalvare skulle kunna rädda Damien (Michael Zegen) undan sitt nya dreglande rullstolsliv, och hur han bönade Tommy om att försöka få henne att förstå att alternativmedicinen inte funkar – och när sedan Tommy bara kunde förmå sig att sitta och humma till svar när Sheila berättar om den svindyra uppskörtarkliniken i Schweiz hon vill skeppa Damien till.

Nedslag 5, sommaren 2011:
New Yorks sår har slutat blöda

Läser nu på morgonen Helena Lindblad i DN Kultur om trenden med teater på film, och tänker att det där är mer intressant och faktiskt mer utvecklat i Rescue Me.

Jag hade knappt hämtat mig från förra säsongen – som jag länge var övertygad var ett dramatiserat delirium (!) men vars behållning till slut i alla fall var ett dramatiserat katharsis – innan finalsäsongen snubblade vidare mellan dysfunktionerna, mellan å ena sidan psykologisk skärpa och bottenlös tragik, och å andra sidan det där speciella Rescue Me-spexet som är ungefär som om Tarantino gjort en Spanarna på Hill Street-remake: ett kärvt kärleksfullt newyorkskt machoarbetsplatsgafflande där kollegerna lever så nära inpå varandra att det mesta kommer upp till ytan – från interna konflikter och privat- och sexliv till skoj och tjafs om sport, dokusåpor, mat och sjaskiga sjukdomar. Ett långt samtal runt lunchrumsbordet som jag fortfarande minns med fascination och värme (från säsong 6) handlade om känslan av tillfredsställelse när man suttit och skitit på toaletten och bara behövt torka sig med ett enda papper …:

Men, det jag gillar allra mest med Rescue Me är den där teaterkvaliteten, de där modigt långa scenerna som alltid börjar i en dialog men utmynnar i state of the art-monologer. Jag hyllade några sådana förrförra säsongen, och för ett par avsnitt sedan kom den starkaste sedan dess, när Chief Sidney Feinberg (urtungt och sorgset spelad av 82-årige Jerry Adler), som man för övrigt misstänker har drabbats av alzheimer, på lunchkrogen börjar berätta om sina känslor kring World Trade Center-katastrofen. Scenen är dessutom bara en liten del i den gigantiska mosaik av känslobearbetningar av 9/11 som är seriens själ, hjärta och raison d’etre.

Och så det märkligt osammanhållna allra sista avsnittet … hur skriver man ett bokslut eller en runa efter något sådant? Det får räcka med att säga något om hur Denis Leary och medskaparen Peter Tolan (som Leary också gjorde sin förra, första egna serie ihop med, fina The Job) valde att ta sig an Den Stora Seriefinalen.

Jag hade kunnat se två möjliga vägar som ett logiskt serieslut. Antingen den episka, med en grundton av tårfylld men sårigt skitig sentimentalitet, eller den retfulla vänstersvängen ner i det lagom gyttjiga humordiket. Jag hade gillat båda. Men Leary och Tolan gick lite mitt emellan de ytterligheterna, lurade oss att känna stor sorg i början, lurade oss att småskratta tills vi insåg att det stora garvet inte heller skulle dyka upp… lurade oss att Tommy verkligen skulle sluta, lurade oss att vi fortfarande satt och väntade på något.

Efteråt kan jag trots allt gilla att det fanns något av Tommy Gavins typiska ryggradslöshet i alltihop.

Men mest av allt var det ju bara en väldigt standardformaliserad seriefinal. En serie av Rescue Me-kaliber, vars tittare ofta är fans med en hängivenhet på ett personligt plan, tittare som älskar rollgestalterna som sina egna nära vänner, kräver nog någon form av closure på just det personliga planet. Allt behöver inte »gå bra«, men man vill veta exakt var samtliga huvudrollskaraktärer hamnar i livet.

De som kräver en stor vändning, en överraskning, under den sista timmen mot slutpunkt fick sannerligen detta redan under finalens första fem minuter. Men det kändes mest som en exercis. Precis som comic relief-grejen med askan (som jag visserligen gapskrattade åt) och all den rollgestaltsclosure vi fick både på 62 Truck och på familjeplanet.

Sedan kom Tommys långa, svordomsfyllda machotal till en ny generation unga brandmän samlade i salut framför minnesmärket med namnen på alla som dog i 9/11, och det var … bra.

Liksom det allra sista snacket mellan Tommy och Lou i bilen.

Där fanns även en closure med Tommys snack-med-de-döda också. Och så en av hans patenterade svimningar.

Där fanns… »allt«.

Men faktiskt nästan ingenting av den där vibrerande livsfarliga dödsföraktande helvetesdramatiken som gjorde Rescue Me till en så unik serie. Och känslan är ändå att den fick ett passande slut. Stökigt och lite lökigt, störigt och sentimentalt, stort och ihopsjunket. ♦

Bo Widerbergs helikopterscen har fått en svensk rival – i gonzogenren

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Adam Lundgren är en karaktärsskådespelare av rang och nailar verkligen den tomma, tragiska Joachim Posener på tre svåra nivåer.

Ja, halvvägs in i andra avsnittet av Golden Boys, TV4:s och FLX miniserie om Trustorhärvan, kommer ett slags gonzo-antites till Bo Widerbergs helikopterkrasch i Mannen på taket, och jag reagerar som Viktor Björkberg i sin första större roll som Joachim Posener-medbrottslingen Peter Mattson här, skrockar av skratt så popcorndoften smiter ut:

Scenen är en triumf för Måste gitt-regissören Ivica Zubak, som uppenbart jobbat tätt ihop med serieskaparen och manusförfattaren Erik Hultkvist i en krängande svängig burlesk om Sveriges galnaste finanskupp under det vilda 1990-talet – vilket i sig gör att storyn lämpar sig väl för en crazy-take typ (suveräna) Clark och (usla) Whiskey on the Rocks.

Och som huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren säger i ett stort reportage i Dagens Industri i veckan: »Om de hade gjort sin kupp i dag hade de säkert blivit hyllade.«

Lundgren är en karaktärsskådespelare av rang och nailar verkligen den tomma, tragiska Joachim Posener på tre svåra nivåer: i relation till sina medbrottslingar (där hårdfestande Erik Svedberg‑Zelman är ännu vassare än Björkberg), till sina föräldrar (Philip Zandén och Anna Wallander), och till sin ex-fru och son (Agnes Rase och en bedårande liten Jonathan Hagberg).

Jonas Karlsson gör den härligt defensiva rollen som den avslöjande (och så småningom Stora journalistpriset-belönade) näringslivsvikarien på SvD, Gunnar Lindstedt, vars reportagebok Svindlande affärer är seriens inspirationskälla. Visst är det förresten han, den verklige Gunnar, vi ser bland statisterna när Trustor-grävet firas med tårta i en av slutscenerna? ♦

Colin Firth får oss att internalisera The Staircase – dramaversionen vinner över dokuklassikern

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

Det värsta är att jag känner igen det där verbala beteendet i mig själv. Detta att ibland säga saker, onödiga självklarheter, bara lägga ut text, för att hantera en inre dissonans.

Varför göra en dramaserie i åtta delar om det drygt 20 år gamla Michael Peterson-mordrättegången, som redan skildrats i världens bästa true crime-serie med samma namn, serien som rentav startade hela true crime-vågen?

Man behöver inte titta länge på dramaserieversionen av The Staircase för att ge sig själv svaren: Därför att man kan fallet så väl, fortfarande, att man blir uppslukad av att inte bara höra det återberättas utan också se det utspelas.

Och för att Colin Firth är så förtvivlat bra i sin karaktärsstudie av en toxisk narcissist, en studie som serieskaparen Antonio Campos fångar upp i alla delar av manuset och regin och låter förvälla till en studie i hur social och emotionell psykologi övertrumfar fakta och logik; hur den mordåtalade pappan håller sina vuxna barns hjärtan och hjärnor i ett järngrepp med sin oändliga svada och sina eviga pappaskämt, ord-ord-ord som rinner ur honom för att dölja mörka hemligheter. Och det är en riktigt läskig aha-upplevelse att höra honom hälla samma sorts ordvälling över sin hustru (Toni Collette), innan hon dog i världshistoriens blodigaste case av ramlade-i-trappan.

Det värsta är att jag känner igen åtminstone ett uns av det där verbala beteendet i mig själv. Detta att ibland säga saker, onödiga självklarheter, bara lägga ut text, för att hantera en inre dissonans. Colin Firth och Antonio Campos – och resten av casten – gör dramaversionen av The Staircase sevärd just för att de får oss att internalisera den upprörande berättelsen.

Serien har fått Netflixpremiär denna vecka och är värd den mycket större publik den kommer att få. Men den kom redan 2022, då som en Max Original på HBO. När jag skrev om den då kunde jag inte avstå från att koppla Colin Firths rollspelande självsäkerhet, hur van denna patriark var att alltid bli trodd och uppburen, till hur Johnny Depp alltjämt bars fram av sina trogna fans under den då pågående Amber Heard-rättegången, fans vars livslånga Depp-dyrkan fick dem att mot allt bättre vetande bedriva en global hatkampanj mot Heard. Jag kom att tänka på hur Ricky Gervais och Johnny Depp gästade The Graham Norton Show 2011, och Gervais sa om Depp: »If people knew what he was really like, his career would be over.« Det var ett skämt som är svårare att skratta åt i dag. Men Gervais sa också, till Depp, något som visat sig stämma desto bättre: »The audience is always going to be on your side …«

Av någon anledning blev jag överraskad när en fransk skådespelare dök upp i andra avsnittet i rollen som verklighetens The Staircase-dokufilmare Jean-Xavier de Lestrade. Så nära hade jag kommit den spelade versionen av familjen Peterson, bara på den första timmen, att jag glömt vilken stor och aktiv del av deras liv Lestrade var i verkligheten. Självklart måste han vara med … Och bjuda på små bonusdetaljer. Som när vi får se Lestrade och hans producent i Paris hinka espresso och gå igenom mängder av förestående mordrättegångar som skulle kunna bli deras nästa dokumentärprojekt. Lestrade avfärdar det ena efter det andra av specifika anledningar, mördarna är för unga, eller för svåra att sympatisera med … men när han föreslås en resa till Florida räcker det att avfärda själva resmålet:

»Florida? Nej, Florida är för bisarrt.«

Men precis som fördjupningen i familjen Peterson påbörjas, halvvägs in i serien, en fördjupning även i det franska Lestrade-spåret, där Juliette Binoche träder in i rollen som Lestrades klippare Sophie Brunet och vänder upp och ner på hela frågeställningen om varför vi ska intressera oss för en dramaversion av världens första och fortfarande bästa dokumentära true crime-dokuserie. Frågan blir i stället närmast den motsatta: varför visste vi inte tidigare, efter att ha blivit uppslukade av den franska dokumentärserien, att en i det franska dokufilmteamet blev ihop med den morddömde Michael Peterson?

Detta utvecklas till det mest spännande spåret i Antonio Campos serie: inte bara hur regissören Jean-Xavier de Lestrade omdömeslöst lutade åt att Peterson var oskyldig (det tyckte vi väl oss känna redan under dokuseriens gång, även om han skötte det mycket snyggt och etiskt), utan att han tillsammans med sin Peterson-förälskade klippare skapade ett överläge gentemot producenten Denis Poncet. I den nya serien framställs Poncet (Vincent Vermignon) som den journalistiskt tyngsta och insiktsfulla i teamet, men som under trycket från regissör och klippare fick ge sig om att klippa bort sådant som talade emot Michael Peterson för att få plats med osakligt, sentimentalt manipulativt material till dennes fördel.

Jean-Xavier framstår till slut precis som det Poncet kallar honom: ett rövhål! ♦

Rysk infiltration i brittiska regeringen i nytt spiondrama

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Gemma Arterton är bättre än jag förväntat mig som erfaren MI6-agent och nästan något Hugo Blick hade kunnat kreera.

Tom Bradbury är kanske ingen John Le Carré eller Mick Herron, utan mest känd som nyhetsankare och politisk redaktör på ITV – det brittiska tv-bolag som nu även adapterat hans spionroman Secret Service till dramaserie. Men han ska inte underskattas som spiondramatiker. Han må sakna psykologin hos Le Carré, satiren hos Herron och den litterära sarkasmen hos båda, men det tar han igen i journalistisk tyngd och politisk esprit. Hans spionintriger är liksom mer rimliga än raffinerade, för att avsluta jämförelsen med Le Carré och Herron.

Secret Service-intrigen börjar på Malta, där Bradbury själv föddes in i diplomat- snarare än i underrättelsevärlden, vilket jag tror är nyckeln till hans torra, raka författarskap. Han söker sammanstötningarna mellan brittisk utrikespolitik och internationell underrättelseverksamhet som en politisk reporter söker information.

Förlagan till den här serien skrevs 2019, men med sitt ryska tema ligger den exakt rätt i tiden nu – premissen är en rysk infiltration av den brittiska regeringen som kanske redan skett, eller kanske kommer att ske. Gemma Arterton, som är bättre än jag förväntat mig som erfaren MI6-agent och nästan något Hugo Blick hade kunnat kreera, kan bara konstatera en rysk påverkansoperation och fråga sig vilken minister ryssarna har skaffat sig direkt kontroll över.

Bitvis brister dialogen lite, men det tas igen av regin: imponerande skarpa veteranduon Farren Blackburn och James Marsh får casten – Rafe Spall, Roger Allam, Mark Stanley, Amaka Okafor, Khalid Abdalla – att jobba hårt och lysa starkt.

SVT-premiär på onsdag. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: Straight to Hell, Andarnas hus, Bakom varje man, Man on Fire, Saknad aldrig glömd, Welcome to Wrexham m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!