[267] »Peak TV:s efterfest! Hollywood-melankolikerna Colletti & Lafferty vägrar ge sig«

Apple räddar The Savant – och sitt rykte

Förra veckan hyllade jag Apple TV:s israeliska Unconditional och lyfte upp det här citatet ur min recension:

»Politiskt då – inga problem för att serien är israelisk? Nej. Inga. Att det finns Reddit-trådar fulla med hat mot ›sionistiska Apple TV‹ kommer med terrängen.«

De där Reddit-trådarna har ett stående argument mot Apple: varför går man vidare med visningen av en israelisk agentserie när de samtidigt ställt in visningen av The Savant, som målar upp högerextremismen som USA:s största inrikes terrorhot?

Det argumentet fungerar inte längre, sedan Apple TV meddelat att Jessica Chastains The Savant, som sköts upp på grund av mordet på Charlie Kirk (vilket jag kommenterade här), får premiär i juli.

Och det finns säkert de som kommer att korsfästa Apple för att under fortsatt rädsla för Trump-regimen smyga ut serien midseason, precis inför den amerikanska industrisemetern, men faktum är att The Savant är mer aktuell och anti-Trump i dag än den hade varit om serien sänts som planerat i höstas. Jag syftar på att Trump-regimen nyligen väckt åtal mot ideella medborgarrättsorganisationen Southern Law Poverty Center för att denna betalat infiltratörer i den högerextrema militia-miljön. Exakt vad som sker i The Savant!

Vi blir nog ganska många som kommer att lyfta den här frågan extra mycket i sommar – tack vare Apple. Jag skriver lite mer om detta redan nu, i veckans utgåva av Svenska Dagbladets helgbilaga Perfect Guide, där jag beskriver hur Apple TV:s hela grundidé – att innehållet ska vara moraliskt uppbyggligt, optimistiskt, humanistiskt – kändes töntig när den lanserades 2019 men i dag framstår som en modig motbild snarare än något konformt och kuvat. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Unconditional (Apple TV)
2. Half Man (HBO Max)
3. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV)
4. The Boys (Amazon Prime)
5. The Comeback (HBO Max)
6. Misstänkt (Gone, SVT Play)
7. Everyone is Doing Great (Netflix)
8. Criminal Record (Apple TV)
9. Secrets (Den gode stemning, Viaplay)
10. Off Campus (Amazon Prime)

Everyone is Doing Great

Missförstå inte trean i betyg nu. Everyone is Doing Great har sina svackor och svagheter, men den är så mycket mer än sin objektiva kvalitet. Den är sin egen stora historia, som måste berättas och förklaras.

När de gamla One Tree Hill-tonårsstjärnorna James Lafferty och Stephen Colletti nu kommer tillbaka med en andra säsong av sin auteur-meta-dramedy Everyone Is Doing Great är det en arbetsseger av ett slag man sällan ser i tv-världen.

Alla branschlagar säger: lägg ner serien. Alla agenter säger: lägg ner, killar. Men Lafferty och Colletti ger sig inte. Och jag tror inte ens att hemligheten är deras vision. Den är fin, men knappast unik – vi har sett många branschsatirer genom åren, det finns tre stycken bara på E … och Entourage, Episodes och Extras funkar fint som referenser här. Men nej, det är något helt annat i görningen här som gör Everyone is Doing Great unik: att de här två jämngamla skådespelarna (båda är 41), som blev polare när de gjorde One Tree Hill 2003–2012, liksom är ömsesidigt och känslomässigt beroende av den symbios som det här projektet fångat dem i, som i ett gravitationsfält som tvingar dem att inte lägga ner. Hellre haverister!

Som två före detta CW-stjärnor från förra sidan streamingrevolutionen, avdankade redan vid 26, började de spela in Everyone is Doing Great redan 2018. De bekostade själva två pilotepisoder, fick nej överallt för fortsatt finanisering, men gav sig inte, gjorde runda efter runda hos producenter och bolag. Till slut nappade Paramount+ och lät dem spela in en hel säsong. Den fick bra kritik och en men hängiven publik (däribland forna One Tree Hill-fans, vilket bara är ett av många meta-möten mellan serie och verklighet), och de hamnade i utkanten av Hulus produktionsomlopp. Efter ytterligare ett par års förhandlingar kunde de påbörja även en säsong 2, som de precis börjat göra promotion för när den droppades. Paramount och Hulu hade landat i nya ägarstrukturer och varken de eller seriens egentliga rättighetsägare, Sony, prioriterade Everyone is Doing Great.

Återigen vägrade de kasta in handduken. Och nu, åtta år efter att de crowdfundade ihop de allra första avsnitten, kommer säsong 2 av Everyone is Doing Great.

Skillnaden den här gången är att killarnas respektive ex, spelade av Alexandra Park och Cariba Heine, också blivit centrala. De är också skådespelare, snäppet över killarna i hierarkin, och gjorde slut med dem i början av säsong 1 men är liksom också mentaltt fast i deras loser-gravitationsfält. Entourage och Episodes är som sagt givna referenser, men addera den sorgligare sidan av Mythic Quest, lite övervintrad mumblecore-estetik samt en svåremotståndlig kombo av gott hjärta och svajigt omdöme, och vi får en serie som inte är vare sig bättre eller roligare än någon av referensserierna men mycket bättre och roligare än den borde vara. Hur kan humlan flyga? Everyone is Doing Great är en aerodynamisk gåta.

Sedan finns det en hel del unikt stoff här som jag aldrig sett någon annanstans, och det är också värt en del. Som »audition workshops«, som peppar och tjänar pengar på de ständigt refuserade – här rör sig serien plötsligt nära första säsongen av Bill Haders Barry.

En typiskt subplot i säsong 2: Stephen Collettis karaktär vill ha en audition för en komisk roll men hans agent (en riktig loser, han också) säger att han ju inte är känd för att vara rolig. För att bevisa att han kan vara rolig börjar Stephen planera för ett standup-gig. Han är förstås talanglös, och utvecklingen av plotten är lika underbar som lång, men det mest typiska för hur mycket de två killarna tar fram varandras värsta loser-sidor får vi i en av de första scenerna i subplotten, när Lafferty först säger att han inte kan hjälpa Colletti, det är för dåligt, »du måste gå till nån annan« … ”men vem?« … »jag känner ingen, men nån ståuppkomiker?« … »vem?« … »känner inga … men vi kan väl gå till en ståuppklubb« … »ja, det är ju ett sånt tips som är hjälpsamt! Men var finns det nån ståuppklubb? Ska vi googla?« … »Jag har inte hunnit fixa mitt internet än, men vi kan gå till Starbucks?«

Det är så lågt, så på botten av allt. Dessutom är det en stående premiss att Laffertys karaktär inte klarar av att bo själv, efter skilsmässan. Han bor hos i första säsongen Colletti och blir överliggare på beroendehemmet i S2, när han försöker hantera sitt grava drog- och spritmissbruk.

Ibland tänker jag att det blir för lågt även kvalitetsmässigt. Som om inte heller verklighetens Lafferty och Colletti har riktigt koll på vad de gör. Men dels blir även detta en del av charmen, dels träffar de ibland så rätt att man blir knockad. Eller rentav gripen. Det som händer mellan Alexandra Parks och James Laffertys karaktärer i näst sista avsnittet är drabbande, rörande, på riktigt. Inte minst som deras story går ända tillbaka till den allra första episoden, inspelad 2018.

Ytterst är Everyone is Doing Great en serie om identitetskris – och av ett djupare slag än man vanligen brukar få se i sådana här serier: Hur känns det att ha blivit definierad av en roll man gjorde när man var runt 20, samtidigt som ett odefinierat vuxenliv bara fortsätter framåt utan manus? Och när man dessutom är två med exakt samma problem? ♦

Mallis supersoftaste mansplainergäng

Kristofer Hivju, Johan Glans och Celie Sparre är nya i casten i Där solen alltid skiner, vars andra säsong nu börjat spelas in på Mallorca. Detta var budskapet i en pressrelease som SkyShowtime skickade ut i veckan.

Där stod också, som om det behövde sägas, att »Felix Herngren återvänder som serieskapare och regissör«. Men vad jag skulle vilja veta är om Felix även återkommer i cameo-rollen som ledare för det episka, komiskt supersofta mansplainergänget som dök upp i några scenövergångar senast.

Jag har inte sett någon nämna detta, och gjorde det inte heller själv i min S1-recension, och det här typiska stockholmska 50-plus-hipstergänget syns ju bara i sammanlagt ett par minuter under hela första säsongen, men jag älskade dem!

Jag har, som påminnelse och hyllning, videodumpat deras tre små scener, vilka jag också gett små titlar, för att ringa in och karakterisera både gänget i sig och vad det är som gör att jag tar dem till mitt hjärta.

1. Måndagar på Ibiza

2. Kör du den i Alaró eller?

3. Men är det småribba?

Tonen är perfekt, likaså flyktigheten. Jag vill inte nödvändigtvis se mer av dem i säsong 2, men jag vill se dem! Och höra dem.

Nytt i övrigt: oväntad huvudförfattare blir veteranen Erik Ahrnbom, som haft ett piggt 2020-tal med några fina Tunna blå linjen-avsnitt och hela Maria Bloms Hålla samman, med på pappret perfekt backup av Maria Nygren (Meningen med livet, Kärlek & anarki). ♦

Straight skilda världar-take på Heated Rivalry

Håll åtmistone ut till slutkvarten av första avsnittet, när det är utomhusfest med Remi Wolf på scenen. Där hittar allt sin form.

Var fan kom det här ifrån? Det är vad jag tänker efter 45 minuter av första avsnittet av Off Campus, nära slutet, när jag plötsligt sitter och gråter framför den här college-romance-serien … som bygger på en young adult-romance-bokserie av Elle Kennedy och har beröringspunkter med Heated Rivalry, men sammantaget är mycket mer inom genreramen för ett kommersiellt romantiskt drama i universitetsmiljö.

Han (Belmont Camoli) är kapten i universitets hockeylag och har vägen utstakad mot NHL, hon (Ella Bright) är hockeyhatande musiknörd som precis blivit av med sitt scholarship inom klassisk komposition och ska försöka få stipendium för att hoppa över till pop-programmet i stället. Men kärleksintrigen är inte rakt av ett duospel mellan dem, utan mer av ett triangeldrama, då de först »spelar« förälskade för att hon ska kunna få en svårmodig lokal popstjärna på kroken (inte minst är hon kär i dennes engelska dialekt). Fast egentligen är det ju mellan Belmont och Ella kemin finns, redan från början.

Serien är extremt fylld av klichéer, och försöken att göra dem svängiga och coola gör inte saken bättre, men … något är det ändå som gör saken bättre. Först tänker jag att det handlar om charm, som finns i massor, men Off Campus har mer än så. Efterhand inser jag att det är intrigbygget som får allt på plats: att huvudkaraktärerna har egna konfliktfyllda bakgrundshistorier som gör att man blir engagerad på riktigt.

Om du får lust att se Off Campus men tycker den är corny i början, håll åtmistone ut till slutkvarten av första avsnittet, när det är utomhusfest med Remi Wolf på scenen. Där hittar allt sin form, och där hittar jag årets guilty pleasure. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: nya Rivals- och Running Point-säsongerna, Tracy Morgans nya The Fall and Rise of Reggie Dinkins, Welcome to Wrexham, Caolan Robertson, Jandek m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!