[266] »The Bears största stund – och Israel-thriller lyfter hela spiongenren till ny nivå«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Bear: Gary (FX/Disney+)
2. Unconditional (Apple TV)
3. Half Man (HBO Max)
4. The Comeback (HBO Max)
5. The Boys (Amazon Prime)
6. Misstänkt (Gone, SVT Play)
7. Golden Boys (TV4 Play)
8. Secrets (Den gode stemning, Viaplay)
9. Legends (Netflix)
10. Skilsmässobarn (SVT Play)

Årets bästa manus? Unconditional tar vägar ingen annan agentthriller rört sig på

Politiskt då – inga problem för att serien är isrealisk? Nej. Inga. Att det finns Reddit-trådar fulla med hat mot »sionistiska Apple TV« kommer med terrängen.

Jag brukar tjata om detta, men nya israeliska Apple TV-serien Unconditional är mitt nya huvudbevismaterial: man bör försöka undvika att recensera dramaserier om man inte sett hela säsongen. Jag vet inte hur många texter jag läst om den här serien nu, både kortare tips och längre recensioner baserade på några få avsnitt, som samtliga beskrivit handlingen som den typiska anhörig-fast-i-diktaturfängelse-serien – i detta fall en ung israelisk tjej som efter Indienresa med mamma mellanlandar några timmar i Moskva (ja, israeliska flyglinjer trafikerar fortfaraende Ryssland, i viss mån) och då arresteras och åtalas för knarkinnehav.

Men … det är bara början på … något helt annat, annorlunda och avsevärt större.

Under de första avsnitten känns det rätt mycket som brittiska Fånge 951, som jag recenserade i vintras, komplett med tröstlöst kämpande anhörig (i den engelska serien var det maken till Iran-fängslad hustru; här är det tjejens okuvligt tappra mamma). Fast med mycket starkare dialog. Det vardagsäkta samspelet mellan mor och dotter (Liraz Chamami och Talia Lynne Ronn) i början är intrikat, och dessutom en större del av intrigen och psykologin än man först anar. Och även intrigen och psykologin är så mycket större än man först anar.

Nya dörrar öppnas hela tiden. Och halvvägs in i serien börjar jag inse att allt sitter ihop så mycket bättre än jag trott. Logiken och trovärdigheten i serien skrinnar i cirklar runt mina förväntningar och fördomar. Under första halvan av serien tror jag flera gånger att jag identifierat logiska luckor eller situationer som är krystat skruvade, men varje gång visar det sig att jag har fel. Manuset har täckning för allt, med självsäker fördröjning.

Adam Bizanskis och Dana Idisis intrigbygge och manus är så kompetent och kreativt att det får mig att vilja revidera mycket av det jag tidigare skrivit om vuxnare spionserier typ The Old Man – med Unconditional som benchmark måste jag bli bättre på att ställa reella krav på intrigerna och storyhantverket framöver.

Serien är därmed också extremt spoilerkänslig, men låt mig bara ge ett exempel – det som kanske tydligast visar på seriens unika kreativa mod:

I mitten av serien lär vi känna ett ryskt postpunkband, som spelar en låt vars titel heter samma sak som en rysk nyckelfigur i en oligarkisk vapenhandelshärva på geopolitisk toppnivå … well, kudos för kreativiteten, men det är ju sjukt löjligt, tänker jag – tills allt återigen visar sig hänga ihop på ett helt annat sätt än jag först trott, och med all önskvärd logik. Dessutom är bandet bra, med ett rätt unikt sound. Inget lämnas åt slumpen.

I näst sista avsnittet förekommer en flyktscen till fots som använder sig av alla tricksen i boken – famla efter en lampa att slå i huvudet på antagonisten, skjuta något stort för dörren, rasa ner staplade stolar i vägen för förföljarna – men det är så typiskt den här serien att göra det liksom på riktigt, med ett slags förutsättningslös trovärdighet. Just här är det en konsekvens av seriens stora investering i Liraz Chamamis mammaskildring, men i andra scener kan det vara andra skådespelare, även i biroller, som tack vare ett obegripligt bra manus får allt att leva.

Intrigen rör sig på flera nivåer, från regering, underrättelseagenter och medier till de mänskliga historierna, där pappan i den drabbade familjen har alzheimer trots att han inte ens är 50 år. Och inget av det blir påklistrat eller omotiverat i manusets omsorgsfulla mosaik och mysterium. Vad gäller det sistnämnda så är serien konstant spännande – med uppskruvad intensitet i de två avslutande episoderna som verkligen på riktigt tar andan ur mig.

Politiskt då – inga problem för att serien är isrealisk? Nej. Inga. Netanyahu-regeringen skildras som lika falsk som Putins Kreml. Och ur just det perspektivet är det samtidigt inte oviktigt att vi får se ett Israel med faktisk press- och yttrandefrihet. Att det finns Reddit-trådar fulla med hat mot »sionistiska Apple TV« kommer med terrängen. ♦

The Bears största stund … och Carmy är inte ens med!?

Jon Bernthal och Marin Ireland åstadkommer på en kvart vad Ethan Hawke och Julie Delphy behövde flera filmer för att försöka ringa in.

Till skillnad från många andra kritiker, som nyanserat nog hittat svackor här och var under seriens fyra säsonger, har jag aldrig sviktat i min tro på The Bears exceptionella storhet och serieskaparens Christopher Storers vision och förmåga. Vilket gjort att tvingats att nästan slå knut på mig själv när serien lyft ännu högre, som med det John Cassavetes-artade »christmas katharsis«-avsnittet Fishes 2023. Hur förklarar man att det fulländade fått ännu en dimension av fulländning?

Och hur gör jag nu då, när specialepisoden Gary, släppt i tisdags efter bara en liten Instagram-teaser dagarna innan, är … bättre än Fishes?

Vi kan hoppa över själva handlingen här. Ni ska ju ändå se avsnittet, och det finns en särskild kvalitet i att inte veta vad det är för drop-off-uppdrag Jon Bernthals Mikey och Ebon Moss-Bachrachs Richie ska i väg på – det avslöjas precis i slutet, och poängen, och hela vidden av dess undermening, är obetalbar.

Jag tänkte i stället göra två fördjupande, illustrativa nedslag från denna roadtrip med Mikey och Richie 2019, tre år innan Mikeys självmord, i ett avsnitt upplagt som Richies minnesbilder.

EBUG-vintern 2018/2019

Mikey och Richie väntar på att Uncle Jimmy ska höra av sig, de sitter i bilen på en bakgata i Gary, Indiana (ja, »roadtrip«, förresten … avsnittet introduceras som en sådan, men Gary ligger bara en halvtimme från Chicago!). Richie har först efter en timme upptäckt att de har en bar snett bakom sig, med en »Open«-skylt. Han säger att baren bara uppenbarat sig ur intet, de hade ju inte sett den innan, och att »the sign is a sign!« – han måste gå in. Mikey är kvar ensam i bilen, men hämtas senare av en kvinnlig bargäst (Marin Ireland), som kommer fram till sidorutan och säger »… Mike? Hockeymålvakten?« Mikey tittar upp, ler, svarar att han bara är »EBUG« i Chicago Blackhawks, och förklarar vad EBUG är – »emergency backup goalie«. Som en gammal mytologisk tradition har alla klubbar i NHL några lokala amatörmålisar listade och redo att hoppa in om båda målvakterna i endera lag under match skulle bli skadade eller få game penalty. Och här vill jag addera kontext för förståelse av den här sekvensen, återkommer strax till varför det har betydelse: Chicago Blackhawks hade för några år sedan en 36-årig revisor, Scott Foster, som EBUG, och han fick faktiskt hoppa in i en match – och räddade alla skott han fick på sig. Han blev en levande Chicago-legend över en natt:

Att Mikey skulle vara EBUG:en som tog över efter Foster är ett skämt, och han fattar ju direkt att det är Richie därinne i baren som dragit den här storyn för kvinnan. Som tittare anar man dessutom, av Mikeys sätt att svara, att det här är något Richie sagt förut, och som Mikey hakat på.

Hela EBUG-myten är så mycket Mikey och Richie, så mycket The Bear. Ett uttryck för lokal macho-status, något som triggar euforisk bar-respekt – men som ju samtidigt är rätt sorgligt. Mikeys och Richies relation bygger på att de vuxit upp tillsammans, men bara kan formulera det med en gemensam mytproduktion.

EBUG-storyn är dessutom grundad inte bara i en regional kulturell kontext utan också i ett trovärdigt kronologiskt perspektiv: den där revisorn som höll nollan för Blackhawks – han gjorde detta 2018. Alltså säsongen innan Gary-avsnittet utspelar sig. Det är lätt att föreställa sig att Mikey och Richie har jiddrat mycket EBUG just den där vintern … »Fan, Mikey, du vore ju perfekt som EBUG!«

Det är också lätt att föreställa sig att Jon Bernthal och Ebon Moss-Bachrach, som faktiskt också skrivit manuset, bollat just det här med regisserande Christopher Storer, inspirerade och pushade av serieskaparens Chicago-nördism.

Det bipolära arvet

Mikey fastnar för Marin Irelands karaktär i baren den där eftermiddagen och de påbörjar ett långt och allt förtroligare samtal, först vid ett barbord, sedan på ett toalettgolv. Det är fenomenalt skrivet och agerat, återigen kommer jag bara på Cassavetes som måttstock. Jag vet inte när jag senast såg en förälskelse, den där första magnetiska kontakten, så ingående och innerligt gestaltad och förklarad som av Jon Bernthal och Marin Ireland här. De åstadkommer på en kvart vad Ethan Hawke och Julie Delphy behövde flera Richard Linklater-filmer för att försöka ringa in.

Detta öppnar för att Mikey ska berätta om ett barndomsminne: hur hans mamma, när hon hade blandmissbrukarens perfekta mix av substanser i kroppen, kunde sitta hos Mikey innan han somnade, cirkla rogivande med sina långa naglar över hans rygg och i detalj berätta hur hans morgondag skulle se ut: vad de skulle äta till frukost, vad som skulle hända i skolan, hur dags hon skulle hämta honom och så vidare. Detta gav Mikey en djup trygghetskänsla (för övrigt typiskt för en liten kille med grav adhd …). Men andra kvällar när hon inte kom in i hans rum gick han ut till henne i stället och bad henne berätta om morgondagen, och då kunde hon bara avfärda frågan, »vad spelar det för roll, det blir som det blir«.

Mikey säger, där på toalettgolvet, att han aldrig fattade hur hon kunde agera på så olika sätt mot honom, men att han kanske börjat fatta som vuxen – eftersom han är likadan själv: blandmissbrukare med höga toppar följda av djupa dalar av tomhet när inget spelar någon roll. Vi får se hela spektrat i det här Mikey-specialavsnittet: eufori, grandiositet, ömhet, paranoia, aggressivitet, existentiell tomhet.

Sedan måste de dra, Richie har fått kontakt med Uncle Jimmy, och Mikey kommer ut och tar farväl med en enorm kärleksförklaring till staden Gary, baren och alla som är där, och fortsätter i en översvallande kärleksförkaring till Richie också, och till att Richie snart ska bli pappa, men … nej, fortsättningen blir för mycket av en spoiler. Men den knyter ihop allt, inte bara inom ramen för det här specialavsnittet utan också med trådarna från Fishes-avsnittet, julen hemma hos Jamie Lee Curtis som Mikeys bipolära mamma.

I sista scenen av Gary, tillbaka i Richies nutid, får vi veta att den nya, avslutande säsongen av The Bear i sommar kommer att börja ännu jobbigare än vi redan förstått. ♦

Tullarna som gick undercover i turkiska heroinmaffian efter treveckorskurs

Legends är lite galnare än The Gold, till stor del beroende på Gerald Kyds larger-than-life-knäppkaraktär.

Steve Coogan verkar vara affischnamnet för nya Netflix-serien Legends, men han har en biroll – grundläggande första halvtimmen, då hans karaktär håller i en hastigt påkommen undercover-agent-utbildning av brittiska tulltjänstemän, men sekundär efter det.

De två verkliga stjärnorna är Tom Burke (som många gillat i C.B. Strike genom åren, jag tycker han är betydligt charmigare och coolare här) samt Neil Forsyth, serieskaparen som tidigare gjort favoritserier som Guilt och The Gold (jag har hyllat båda några gånger, bland annat här och här).

Precis som The Gold har Legends ett manus som är verklighetsbaserat och med en rätt rak story och spänning – men som också ger i överflöd av finesser i dialog, situationer, karaktärer och miljö. Jag har under ett par säsonger av The Gold börjat sakna den mer egensinniga Neil Forsyth som skapade Guilt (SVT-titel: Vår lilla hemlighet), men ärligt talat – och särskilt med tanke på att det bara var den första Guilt-säsongen som var riktigt bra – är det han gör nu bättre, mer raffinerat, mer underhållande.

Legends är lite galnare än The Gold, till stor del beroende på Gerald Kyds larger-than-life-knäppkaraktär Mylonas, men det ger en kittlande påminnelse om varför Guilt var så bra, och jag är osäker på om det gör att Legends brister lite för mycket i trovärdighet eller om det tvärtom gör serien till Forsyths bästa – den är i alla fall hans mest spännande, när ett litet gäng nyss sömnigt byråkratiska tullare går undercover för att stoppa den turkiska heroinmaffian, som Margaret Thatcher under sitt sista år som premiärminister (1990) försöker göra till sitt eftermäle att ha stoppat. ♦

Anhörig-polisen som mordutredarhjälte i oväntat vass brittdeckare

Vi har sett David Morrissey i mängder av stora karaktärsroller men aldrig så intensivt inbunden som här.

Det mesta kring nya ITV-kriminalserien Gone, som fått titeln Misstänkt på SVT, talar för en klyschig »psykologisk thriller«: en populär skollärare försvinner, hennes make, skolans hårda, kyliga rektor, blir misstänkt. Tidiga indicier pekar på hans skuld, och den vassaste polisen hålls av oklara skäl borta från utredningen och blir i stället familjens kontaktperson – och hon spelas av Eve Myles, som nästan karbonkopierat sitt manér från huvudrollen i Wales-deckaren Keeping Faith. Efter att ha läst redan i förtexterna att serien bygger på en bok med titeln To Hunt a Killer tycker jag mig kunna se hela serien i klichéer framför mig.

Men jag lurar mig själv.

Bokförlagan är i true crime-genren, så dess klyschiga titel har ingen relevans. Det har däremot innehållet, författat av poliskommissarien Julie Mackay, om hur hon efter lång tid lyckades lösa ett av Storbritannien mest omskrivna kalla fall, mordet på tonårsflickan Melanie Road.

Serieskaparen George Kay – mest känd för halvdana Hijack och Lupin, men hans tidigare, antologiska Criminal-franchise för Netflix är en bättre referens här – har dock vänt ut och in på mycket av innehållet i boken. I verkligheten var det tonårsdottern som mördades; i serien är det som sagt mamman i familjen. Fast … där finns ju ingenting i seriens mordfall som påminner om bokens och verklighetens?

Efter att ha sett det här långa samtalet mellan Mackay och hennes medförfattare Robert Murphy, och hört den här podcasten om Mackays berömda cold case, fattar jag vad det är George Kay hämtat därifrån och vill göra med tv-serien:

1. Eve Myles rollgestalt har lånat huvuddragen från författaren och polisen Julie Mackay: kvinnlig utredare, emotionellt uppslukad av gamla försvinnanden, besatt av att ge anhöriga svar. I serien är hon fortfarande jagad av ett olöst cold case-fall – som är ett slags skuggversion av Melanie Road-fallet.
2. Relationen mellan utredare och anhöriga, ett av två bärande, gripande teman i Gone. Det Julie Mackay beskriver i början av samtalet med Robert Murphy ovan, hur hon började besöka mordoffret Melanie Roads åldrade mamma regelbundet, är exakt vad Eve Myles gör i serien med mamman till hennes fiktiva cold case-mordoffer.

Har vi någonsin tidigare sett polisens anhörigkontakt lösa mordfallet i stället för de faktiska, mer enkelspåriga utredarna? Visst är det ett lysande koncept för en hel serie? Det är i alla fall oerhört effektivt för spänningen i Gone.

Men den största kvaliteten är inte spänningen överhuvudtaget. Det andra av »två bärande, gripande teman«, som jag började beskriva i punkt 2 ovan, är det rent relationspsykolgiska. Jag kan inte säga så mycket utan att spoila, men det som påverkar mig allramest i serien är relationen mellan de efterlevande anhöriga, pappan och tonårsdottern; David Morrissey och Emma Appleton (TVdags-favoriten från Everything I Know About Love och Pistol). Den kulminerar i finalepisoden med flera fantastiska, hjärtskärande scener.

Vi har sett David Morrissey i mängder av stora karaktärsroller men aldrig så intensivt inbunden som här, som en medelålders man som – med dotterns ord – »inte är kapabel att säga någonting« [om vad han tänker och känner]. Morrissey säger desto mer med sin skådespelarkonst, likaså George Kay och regissören Richard Laxton med sina serievisioner. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: danskt Half Man-syskonkaos i Secrets, blond Adam Lundgren, franska Underkänd, finalslutomdöme om Skilsmässobarn, Sandokan: the Pirate Prince, Kastanjemannan: Kurragömma, den nya Michael Jackson-dokuserien, OG-trion i Simple Minds m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!