[272] »Sommarens största tv-fest – Operation The Capture«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Capture (BBC/SVT Play)
2. Sugar (Apple TV)
3. Alice and Steve (Hulu/Disney+)
4. Unconditional (Apple TV)
5. Cape Fear (Apple TV)
6. Maximum Pleasure Guaranteed (Apple TV)
7. Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
8. It’s Not Like That (Amazon Prime)
9. Sekunder (Sekunnit 2, Yle/SVT Play)
10. Ligas (Avvoccato Ligas, SkyShowtime)

Ta SVT-chansen att få ett helhetsgrepp om BBC:s moderna spion-tech-thriller-mästerverk

Plötsligt framstår The Capture som en sammanhållen trilogi som spänner över det mest dramatiskt föränderliga decennium efterkrigsvärlden upplevt.

När The Capture hade svensk premiär hösten 2019 såg vi en väldigt välgjord och visionär thrillerserie om deepfakes i den brittiska säkerhetspolisens tjänst, glidande från terrorhotet som legitimerat dem till övergrepp på den egna befolkningen.

Eller, några av oss såg det. De flesta inte alls, eftersom serien fanns hos C More.

Säsong 2 kom tre år senare. Då såg vi – vi som såg – en otroligt smart fortsättning som framför allt byggdes ut inrikespolitiskt. Men serien fick nu ännu mindre spridning eftersom C More tappade mark i streamingkriget (och lades ner året efter).

När säsong 3 kom i våras, alltså ännu en gång tre år efter den förra, fanns den plötsligt hos HBO Max. Vi som hängt med hela vägen såg då inte bara ytterligare en smart lösning på hur en redan komplex serie kunde fortsätta utvecklas både med sin tid och inom sitt koncept, utan hur den knöt ihop hela seriecykeln till något ännu större än summan av de separata säsongerna. Plötsligt framstod The Capture som en sammanhållen trilogi som spänner över det mest dramatiskt föränderliga decenniet efterkrigsvärlden upplevt i och med frigörandet av AI, från det sena 2010-talet deepfakes och framåt.

Därför är det en ovanligt stor tv-kulturgärning av SVT att köpa in hela serien, alla tre säsongerna. De två första finns på SVT Play från onsdag, och den tredje kommer i augusti.

2019 var The Capture den allra första serien att dissekera den nya tidens blurrade gränser mellan fejk och verklighet och gråzoner inom gråzonerna utan att det var en uppenbar framtidsvision. I den andra säsongen bar Holliday Graingers huvudperson gråzonen som sin egen skugga när hon – efter att ha kämpat emot den i S1 – själv blev en del av Specialist Operations-enheten inom London-polisen. Graingers karaktär delar målen och föraktar medlen, men blir alltmer på det klara över att medlen kan vara rättfärdigade … och att hon är en kugge i ett maskineri hon inte kan överblicka.

Detta är ett spår som får en hisnande utveckling i säsong 3, där Ben Chanans framåtlutade kritik av både samtidens och den nära framtidens otämjda panopticism förstärker konturerna av ett mästerverk. Inte minst sedan han också vävt in hur algoritmisk den politiska påverkansprocessen blivit, hur den pågår nonstop, året runt, inte bara under valkampanjer, och tvingar in oss i en ny tillvaro där allt är så fragmentariserat och mikromålstyrt att vi inte ska se korruptionen. Ju mer polariserade vi blir, desto mer kan vitt skilda versioner av en politisk kandidat säljas in till närapå varenda undergrupp av väljarunderlaget. The Capture skildrar som få andra serier vilket sluttande plan dagens politiska landskap blivit även för politiker med de bästa intentioner – politikern i S2, som blir ett slags medveten The Manchurian Candidate för accelerationistisk Big Tech (ännu ett ämne där The Capture varit kusligt tidigt ute), spelas av Paapa Essiedu, en rollgestalt som har vägen utstakad mot premiärministerposten när säsong 3 börjar, samtidigt som Holliday Grainger i huvudrollen blivit chef för hela polis-AI-specialenheten och snart blir varse att hon som kugge (en term som används mycket i serien) befinner sig allt längre ner ju högre hon stiger i rang.

Den 5 augusti kommer säsong 3 på SVT, och ni kommer att få en utbyggd analys av dess storhet då som påminnelse. Sedan kan vi nog hoppas på en fjärde säsong också – BBC vill ha mer, och verkar pressa på för att få Ben Chanan att fortsätta närstudera de största hoten mot vårt samhälle. ♦

Colin Farrells vidunderliga Sugar är tillbaka – och fortsätter växa

Så utmejslad att den skulle tangera pastisch om den inte varit så filmiskt impressionistisk och experimentell, med djupaste förtroende för en vuxen, nyfiken, konsttörstande publik.

Nu när Apple TV:s Colin Farrell-tour de force Sugar byggs på med en säsong 2 framträder en tydligare bild av vad den här serien vill och kan. Att den har två stora, parallella teman förstod man redan förra säsongen – 1) L.A.-privatdeckarnostalgi samt 2) rymd-aliens rör sig bland oss – men spår 2 blev en sådan chock när det avslöjades sent i S1 (att Farrells detektivkaraktär är en alien) att det inte hann balanseras in med spår 1 innan säsongen var slut.

Med det sagt: i den mån jag kände lite tvivel under den första säsongsfinalen får S2-premiären ordning på det också.

Om vi börjar från början, och beskriver Sugar med parametrarna man brukar beskriva tv-serier med, framtonar först en klassisk noir-deckare med tydliga spår av Raymond Chandler och Michael Connelly, och intrigen även en smula Ray Donovan. Men därifrån expanderar alltså serien till en gåta inuti en gåta, eller en gåta utanpå en gåta, med en hisnande ramstory som både grundas med retfullt stora ledtrådar och samtidigt knappt antyds när den första säsongens ray-donovanska missing person-case framskred under första halvan.

Samtidigt är stilistiken så utmejslad att den skulle tangera pastisch om den inte varit så filmiskt impressionistisk och experimentell, med djupaste förtroende för en vuxen, nyfiken, konsttörstande publik. Skapad av Mark Protosevich, den sparsmakade I Am Legend-författaren som inte fått ett manus filmat på elva år, samt huvudsakligen regisserad av mästerliga brasilianska Guds stad-regissören Fernando Meirelles, är den märkvärdigt långt ifrån vad någon av dem gjort tidigare – tv dramatiserad som melodiös frijazz, med glidande dubbelexponeringar i övergångar mellan kameraperspektiv eller scener, ögonblickskollage, inflikade svartvita Hollywoodklipp, och improvisatorisk även i hur man klippt dialog och miljöljud, men allt i samma nedsaktade tempo, löst men exakt, samt med en sammanbindande, introvert voice-over, i sig kongenial med Colin Farrells huvudperson John Sugar, som liksom vänder ut och in på allt så att det hårdkokta blir mjukt och det intensiva blir kontemplativt. »Being told to fuck off is usually a sign of progress« är till orden en perfekt oneliner i Chandler-stil som blir något annat, nytt, i Sugar.

Om ni har tid, gör som jag och se om säsong 1 innan ni ger er i kast med de nya avsnitten. Njut av ögonblicken i stället för att ha den stora revealen i bakhuvudet. Stanna upp vid detaljerna. Som dialogen mellan Farrell och Amy Ryan halvvägs in i fjärde avsnittet. Bakomliggande ambienta ackord på preparerat piano sätter jämte motljusblänk i kameralinsen en soft uppmärksam Beverly Hills-eftermiddagsstämning, så att regissör och klippare kan hårdjobba med fix och tricks utan att det förtar den tillbakalutade, dröjande atmosfären när Farrell försöker motivera Ryan till lite livslust: »Vi har sjölejon … Patti Smith … cypresser … du vet … ljudet av ens lillasyster som skrattar och har roligt … och Paris, har du aldrig varit i Paris?«

Även kärleken till Los Angeles – subjektivt uttryckt via Colin Farrells romantiska rollfigur och hans introspektiva, nördiga smak för Hollywoodfilm, en vintage-Corvette, classic rock, arkitektur och stans glamorösa landmärken – skildras som något nyskapande, ton-i-ton med det nostalgiska.

På tal om Patti Smith, förresten – rockreferensen i bilden här nedan är ett citat från John Sugars anteckningsbok, vars bäring på fallet han utreder ifrågasätts av hans chef:

Chefen i fråga var, i säsong 1, en brittisk kvinna i en anonym villa i L.A.-förorten spelad av favoriten Kirby Howell-Baptiste, visade sig så småningom vara ledare för ett sällskap av polyglotter, alltså språkgenier som lärt sig minst sex språk flytande i vuxen ålder, tillika tidigare anställda inom spionorganisationer världen över. Varav John Sugar är en; specialiserad på att lokalisera försvunna människor, men också med en dimridå kring sin egen person. Vad vi alltså inte visste förrän mot slutet av förra säsongen var att polyglotterna är aliens.

Även om det första lagret i S1, privatdeckarfallet, fördjupades och berörde – kantat av sexuella övergrepp i flera skepnader, de värsta dödligt psykopatiska – så tog alien-intrigen över på slutet. Kriminalfallet löstes upp i stämning mer än psykologi, mer baserat på minimalismen i hur manuset ger regin och skådespelarna lugn och frihet; medan den stora spänningen bestod i att alien-kolonin hade komprometterats och tvingades att evakuera.

För att återknyta till inledningen av denna text: jag tvekade inför de tvära kasten när jag såg slutet av säsong 1, men den nysläppta S2-premiären ger inte bara en suverän upptakt till ett nytt kapitel, utan också en korrigerad syn på S1-slutet. Det är därför jag uppmuntrar till en återblick.

När vi kommer in i serien igen har ett halvår passerat och Sugar är en av få aliens som valt att stanna kvar på jorden, för att han älskar det så mycket (Sugar har fått sin prenumeration på filmnördtidskriften The American Cinematographer förnyad), men med vetskapen att han inte längre har något säkerhetsnät. Premiärepisoden är mästerligt balanserad mellan det jag kallade spår 1 och 2 här ovan – återigen först placerad i den poetiska deckarnostalgin, sedan utzoomad till det stora sveket i ramstoryn: vem förrådde alien-communityn och varför, och utgör detta fortfarande ett hot mot Sugar? Men den här gången förstår vi direkt att det sitter ihop, och Farrell säger till och med i sin hårdkokta voice-over att »jag vet, det är mycket att ta sig an [helt på egen hand], men … I’ll make time for both«.

Det är ett löfte vi inte längre behöver tvivla på. ♦

Hayley & Romy gör Paddy

Otroligt! Hayley Williams gjorde Prefab Sprouts episka Wild Horses på The Roundhouse i London i förrgår. Älskar henne för det, och för självklarheten i framförandet. Efter ett par minuter tittade Romy från The xx in och sjöng falskt i refrängen men tog igen det på charmkontot. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar nya Coben-dramat I Will Find You, Netflix-sommarserien Oasis, danska serierna Oxen och Den goda stämningen, israeliska Unconditional, Prime-dramat It’s Not Like That, spanska Oasis och House of the Dragon (nåja). Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!