[271] »Jacob Jansson kraschade finalfesten med Criminal Record«

Bäst i tv-världen just nu

1. Sveriges mästerkock (TV4 Play)
2. Alice and Steve (Hulu/Disney+)
3. Cape Fear (Apple TV)
4. Maximum Pleasure Guaranteed (Apple TV)
5. Unconditional (Apple TV)
6. Bad Thoughts (Netflix)
7. Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
8. The Witness (Netflix)
9. Sekunder (Sekunnit 2, Yle/SVT Play)
10. Ligas (Avoccato Ligas, SkyShowtime)

Flygande Jacob

Till slut framstod han som en oslagbar konstnär med avantgardism och romantik på samma tallrik.

När det gäller realityserier är jag av nöd sparsmakad. Men några måsten har jag ju: Love on the Spectrum internationellt, Husdrömmar och Sveriges mästerkock på hemmaplan. Den sistnämnda hade sin 17:e final i veckan och det var definitivt den bästa jag sett. Och även om jag bara sett ett halvdussin säsonger råder det ingen tvekan om att den här sticker ut – rentav med en dramaseries spänning och karaktärsutveckling.

Jacob Jansson är inte bara programmets yngsta tävlande sedan starten (där deltagarna i regel är i 30–40-årsåldern), han utvecklades enormt under säsongens gång, och i konstant stigande kurva tills han stod där på studiogolvet som vinnare av hela skiten, med en hybridkökslig tur-och-talang-tajming som växte exponentiellt för varje utmaning och avsnitt. Till slut framstod han som en oslagbar konstnär med avantgardism och romantik på samma tallrik.

Jag har länge tänkt skriva om serien, men aldrig riktigt kommit runt seriens sämre egenskaper:

• Dels är det förstås det här med såpanarrativen, att man alltid formar de banalaste psykologteser kring de tävlande. Mot slutet av den här säsongen talades det till exempel mycket om »Jacobs oerhörda lugn«, och man får honom att säga saker som att »det verkar som om det här med nerver funkar på ett annat sätt för mig« … men det gör det ju inte; vi kan ju se ju att hans händer skakar när han viker raviolini runt »den lilla horan« (för att översätta puttanescan till svenska, vilket juryn såklart undviker) samt tappar porslinsformen med brylé på uppläggningsfatet och börjar svära i frustration.
• Och dels den där reality-maniererade ständiga fördröjningen, som jag skrev om för två veckor sedan: De andra tre tävlande stod redan vid sina stationer och brassade wallenbergare när den sista vid quiz-bordet fortfarande hade en delfråga kvar att klara av innan hon kunde få springa till sin spishäll tio minuter efter de andra. Att då få höra Tommy Myllymäki säga att hon ska »skynda in i köket« blir lika provocerande för oss tittare som för den tävlande, efter att han dragit ut på det så här: »Hollandaisesås, säger du … är det rätt så får du börja laga mat … är det inte rätt så blir det minus …« Det gifter sig helt enkelt väldigt dåligt med själva stresskonceptet i programmet, och särskilt i ett sådant här moment:

Men Sveriges mästerkock bjuder också på underbart mycket spännande matlagning i en snudd på perfekt balans mellan teoretiska kunskaper, praktiska problem och spännande resultat. Är du intresserad av matlagning – se finalen. Alla de tre finalisterna är sevärda, men Jacob är something else. Några av hans rätter är virtuosa, nästan overkliga, och ändå alltid grundade i honom själv, i hans hunger på livet.

Och kanske var detta 18-åringens fördel gentemot 30-åringarna: att han är i en ålder då hjärnan suger i sig allt man matar den med. Jacob Jansson kändes verkligen inte bäst i början av säsongen, och han gjorde flera stora missar. Skillnaden var att han lärde sig mer än de andra av misstagen, memorerade lösningarna djupare, lade pussel med kunskapen från domarna, och hade den där okuvliga tonåriga instinkten att vilja testa igen och igen. ♦

Brittisk true crime-drama med ovanliga ambitioner

Ju mer barnet minns av mordet på sin mamma, desto bättre för utredningen … men desto sämre för pojken själv.

Det första jag tänker när jag ser den här förtexten, …

… som berättar att nya engelska Netflix-serien The Witness bygger på brittisk polishistorias mest kontroversiella mordfall med en treåring som enda vittne, tänker jag på styckmordet på Catrine da Costa och de fejkade vittnesuppgifterna från ett ettårigt(!) barn.

Därför blir jag också så positivt överraskad av serien. Den går en svår balansgång mellan den stora sociala tragiken (när en ung mamma dör och hennes man blir ensam med ett barn som med största säkerhet är traumatiserat) och en oerhört omfattande utredning. Centralt här finns ett riktigt intrikat dilemma: Ju mer barnet minns av mordet på sin mamma, desto bättre för utredningen … men desto sämre för pojken själv.

Här finns också ett stort, återkommande hopp i narrativet, både tidsmässigt och geografiskt: en fastlåst mordutredning slutar med att pappan och pojken flyttar till Katalonien för att barnet ska få en chans i en omgivning som inte känner till deras historia; och tio år senare återupptas utredningen med ny DNA-teknik som hoppingivande faktor.

Till saken hör att allt det här har en likhet med Da Costa-fallet, i fråga om bias och inkompetens hos polisen. Jag säger inte mer än så, så har jag ingen spoiler sagt. Det ska dock också sägas att serien inte direkt har ambitionen att vara spännande, och för mig tappar den därmed också till en trea i betyg. Å andra sidan är den skriven av en manusmästare, Rob Williams, med mycket tv-kvalitet på meritlistan (Screw, The Victim, The Man in the High Castle, Chasing Shadows). Den där balansgången mellan pressad familj och lika pressad polis är som musik från ett notpapper, och dialogen har en lugn men självlysande skärpa. ♦

Milanos Lincoln Lawyer? Snarare en glassigare Goliath

Samtidigt är hans briljans, precis som Billy Bob Thorntons karaktär i Goliath, minst sagt på spektrat.

Jämförelser som gjorts med The Lincoln Lawyer och Suits får mig inte direkt att kasta mig över italienska Ligas – jag får snarare fördomar om exakt vilket slags serie det är … slick och ytlig, mallad och klyschig; så som italienska serier brukar vara när de lånat amerikanska tv-manér.

Men Ligas, baserad på journalisten Gianluca Ferraris bokserie om aviga advokathjälten Lorenzo Ligas, är bättre än så. Billy Bob Thorntons Goliath är, om än mycket mörkare, en bättre referens.

Båda seriernas huvudpersoner är advokater som satt sig själva i skiten men är så begåvade att de fortfarande hittar arenor (eller bakgårdar) att briljera på. Kulturskillnaden är dock diametral. Thornton är ett arketypiskt amerikanskt offer, har bränt alla broar, ett ensamt oattraktivt fyllo. Luca Argenteros huvudkaraktär i Ligas är bara offer för sin egen arrogans – professionellt, intellektuellt, emotionellt, sexuellt.

Samtidigt är hans briljans, precis som Thorntons karaktär i Goliath, minst sagt på spektrat. Thornton sprider en odör av sprit och svett omkring sig, hos Ligas är det snarare själva arrogansen i sig som är frånstötande.

Men så börjar han jobba sig uppåt igen, efter att ha blivit utkastad från prestigebyrån. Tar sig an udda, svåra och underhållande fall, samtidigt som det privata helvetet eskalerar när hans ex vill ha ensam vårdnad om dottern.

En sista Goliath-liknelse, som vinner stort över den med The Lincoln Lawyer: det svänger om serien. Här har Leonardo Valenti och andra kreatörer från Romanzo Criminale- och Gomorrah-miljön varit inblandade, och det är inte bara regi och manus som utstrålar esprit och kompetens utan också foto och klippning. Som tittare har man kul med Ligas, varken mer eller mindre. ♦

Unikt men ojämnt polskt socialdrama

Den udda och rätt trasiga lösa »familj« som uppstår runt händelsen och huvudpersonen påminner om gänget i This is England-serierna.

Kan jag rekommendera den polska, prisbelöna serien Proud, efter att ha sett tre avsnitt på förhand? Nej, inte helhjärtat. Regin brister, och i kombination med ett överlastat emo-soundtrack får vi alldeles för många långa tysta scener som bara är dyster stämning. Serieskaparen och regissören Karol Klementowicz knäar under den självpåtagna tyngden.

Men, och detta är ett rejält men, den har även stora kvaliteter. Inte så stora att de egentligen motiverar att serien vann Grand Prix på Series Mania i våras (det känns mer som en politisk gest) men tillräckligt för att vara värda att fundera över, och för att jag ska vilja följa serien till slutet.

Bristerna har jag redan nämnt, och de är som de är: det blir för grått och stillastående, bitvis, och utan att det blir poetiskt i tonen eller bilderna. Ignacy Liss är strålande i huvudrollen, men att bara se honom i dunkla ljussättningar och skeva kameravinklar räcker inte. Det hade behövts något mer för att hans sinnesstämning och existentiella inre drama verkligen ska börja leva och gå genom rutan.

Men premissen är lysande. Han och syrran har själva vuxit upp på barnhem, och så går syrran och dör av sitt hjärtfel, varpå hans fokus går från att fixa droger och modelljobb till att till varje pris låta syrrans lilla ettåring slippa barnhem. Barnet har förstås en pappa, men han är en sanslös skithög – välbärgad övre medelklass men »vill inte ha barn«.

Och det här tycker jag är riktigt bra: först tänkte jag att, vad är detta, varför ska den avlidna mammans bror söka upp barnets pappa och be honom ta hand om sitt barn, och varför fortsätter han själv att ansvara för barnet när pappan säger nej? Polen har givetvis lagar som gör fadern direkt ansvarig för sitt barn. Men, förstår man snart, allt handlar om huvudpersonens egen föräldralösa uppväxt. Aldrig i livet att han ska låta samhället ta barnet.

Men det jag gillar allra mest är den udda och rätt trasiga lösa »familj« som uppstår runt händelsen och huvudpersonen, en lös familj som påminner lite om gänget i Shane Meadows This is England-serier. Med kärna i huvudpersonens två bästa kompisar – assistenten till hans modellagent samt makeupartisten han också träffat genom jobbet.

Det finns bra grejer även i manus och regi, och inte minst i dialogen, som kompenserar för en del klumpig exposition med överraskande verbala känslostormar och replikkluster av naturalism. Men hela tiden är det också pusselbitar som saknas, symbolspråket blir för övertydligt. ♦

Return of the betalvägg! Fortsatt innehåll: jag recenserar Criminal Record-säsongsfinalen, klimataktivistthrillern Phoenix – ingen är oskyldig, brittdeckaren Cooper & Fry, Every Year After m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!