[281] »Hellre tv-historisk argentinsk vulgo än halvsvenska helhaveriet Blodsoffer«

»I didn’t know where Juliette began and Hayden ended. When I was on set I didn’t even realize I was becoming her constantly, and I wasn’t able to take care of myself.«

Hayden Panettiere, om sin roll som Juliette Barnes i Nashville.

Hennes drogrelaterade död för en vecka sedan krossade många hjärtan, mitt också. Men Juliette har fått nytt liv nu när Nashville, en av 2010-talets allra starkaste dramaserier, strömmas hårt världen över. I Sverige finns den hos Amazon Prime Video/Lionsgate+. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Moria (Netflix)
2. The Undeclared War (Channel 4/SkyShowtime)
3. It’s Always Sunny in Philadelphia (FXX/Disney+ USA)
4. Ted Lasso (Apple TV)
5. Furious (Hulu/Disney+)
6. Alley Cats (Netflix)
7. St Denis Medical (NBC/Viaplay)
8. The Miniature Wife (Peacock/Viaplay)
9. The Chelsea Detective (Acorn/SVT Play)
10. Tires (Netflix)

Så mycket Moria att tre skådespelare inte räcker

Självupptagenheten har passerat narcissismen och blivit filosofi. Kroppen och sexualiteten är hennes arbetsredskap och språk. Televisionen är den magiska plats där Moria kan massproducera sig själv.

»Jag har en identitetskris«, säger Moria Casán, »för jag kan inte vara mer mig själv!« Där har man åtta Netflixavsnitt i en mening.

Jag visste inte vem hon var när jag började se nya Netflix-serien Moria, årets hittills största biopic-överraskning. Inte minst kändes den befriande att se direkt efter australiska feministklassikeradaptionen och jättebesvikelsen My Brilliant Career, som jag recenserade förra veckan. Båda handlar om kreativ kvinnlig frigörelse men Moria gestaltar den på riktigt i stället för att bara signalera. Det är en provocerande vulgär, sexuellt frispråkig och på alla plan ogenerad show.

Och en sanslös mänsklig historia.

Moria Casán föddes som Ana María Casanova i Buenos Aires 1946, började läsa juridik men hoppade av och gjorde i stället det som skulle bli hennes egentliga livsprojekt: avgränsa sig själv till både subjektet och objektet »Moria«. Under 1970-talet blev hon en av den argentinska revytraditionens fusion av showgirl, skådespelare, dansare, komiker och sexsymbol. Hon gjorde teater och en lång rad sexkomedier och blev under diktaturens sista år och den demokratiska »destape« som följde en kroppslig symbol för allt det som plötsligt fick visas och sägas offentligt. När censuren lättade under 1980-talet exploderade sex, nakenhet och dubbeltydig humor i argentinsk populärkultur och Moria befann sig mitt i explosionen, eller såg sig rentav som den tändande gnistan.

Mest spännande är hur hon gjorde hela sin person till ett tv-format. El club privado de Moria Casán följdes av Monumental Moria, Las tretas de Moria och Moria Marca Registrada, och under 1990-talet kom A la cama con Moria, med intervjusituationen förlagd till en jättelik säng (som när Malena Ivarsson intervjuade Leonard Cohen till sängs i Fräcka fredag). Moria var både kroppen framför kameran och knoppen bakom kameran. Formen för hennes programserier följde rådande trender, men de var ändå alltid »Hyland«, för att göra en svensk jämförelse.

Självklart kom det en talkshow-Moria också, inspirerad av typ en del Ricki Lake och två delar Jerry Springer. Amor y Moria och framför allt Entre Moria y vos, som sändes 2001–2003, var internationell trash-talkshow men argentinskt maxad. Vanliga människor kom till studion med familjebråk, otrohet, sexualitet, könsidentitet, grannfejder och hemligheter och satte sig bokstavligen på »Livets scen« (den kallades så) medan Moria stod nedanför och ledde förhöret. Publiken dömde, anhöriga ringde in, fiender dök upp och ibland fick produktionen gå emellan när deltagarna började slåss. Programmet sågs av halva landet och drog på sig mängder av anmärkningar från den argentinska etermyndigheten – ämnena kunde vara »Min man bedrar mig med en transvestit«, »Mamma förstörde mitt liv« och »Jag har fru och älskarinna men det räcker inte«, eller som den bästa i tv-serien, som jag tror är en komposit av verkliga topics: »Lesbiska Estela mot Fula Fettot – krig i Ituzaingó«.

Under hela denna era måste det ha funnits massor med mänskligt mörker. Jag menar, när en tv-industri föds och utvecklas med närmast sexindustriella manér i en kvinnodiskriminerande machokultur och dessutom ser en repressiv diktatur komma och gå … Men det är faktiskt delvis därför serien fungerar, samtidigt som det också är dess stora blinda fläck. Verklighetens Moria Casán har haft total kontroll över produktionen, men inte utan självironi: serien presenterar uttryckligen den 80-åriga Moria som »marionettspelaren« bakom sin egen fiktion – serieskaparen Javier Van de Couter lägger sig platt för både myten och självmyten. Sofía Gala Castiglione, Morias egen dotter, spelar den unga Moria, Griselda Siciliani tar över i nästa fas och Cecilia Roth gestaltar den äldre. Moria själv finns dessutom där som den allseende, kontollerande Moria: kvinnan som till slut blivit så mycket Moria att inte ens tre skådespelare räcker för att sammanfatta henne.

Detta förklarar även varför serien mest dansar disco runt sådant som i en annan biopic omedelbart skulle sättas på trauma-piedestal. Alternativt avfärdas det med »karatetunga« (Morias eget namn på sin snabba svada). Vid ett tillfälle tidigt i serien berättar hon att hennes farfar tog på henne när hon var åtta och »sedan dess får ingen röra mig« (det senare är en sanning med otaliga modifikationer). Men trauman? Nix! »Aldrig bakåt, bara framåt.« Hon betraktar barnafödande som något av det mest onaturliga som finns – »barnet ska alltså ut alldeles intill där man bajsar?« – och när barnet ändå kommer förvandlar hon genast moderskapet till material för sin egen pågående föreställning. Kärleken till dottern finns där också, hela tiden, men jag undrar om den riktiga Moria inser hur mycket hon framställer den som självbekräftelse.

Det är både befriande och suspekt att serien – det vill säga Moria själv – vägrar psykologisera. Det typiska biopic-dramat kräver barndomssår, förklaring, sammanbrott, försoning; Moria svarar ungefär att hon redan har gått vidare och undrar varför vi fortfarande står kvar och rotar.

Hon är verkligen en naturkraft, på riktigt. Självupptagenheten har passerat narcissismen och blivit filosofi. Kroppen och sexualiteten är hennes arbetsredskap och språk, och televisionen är den magiska plats där Moria kan massproducera sig själv. För mig återstår till slut bara att kapitulera. Huvudpersonen blir för stark.

Moria fyllde 80 förra veckan och leder sedan i höstas ännu en morgonshow i argentinsk tv, La mañana con Moria. Just nu är hon på semester och har en yngre vikarie, men praktiskt taget allt i senaste programmet, från i fredags, …

… handlar ändå bara om Moria. Och Moria. ♦

Första svenska kalkonserien på Netflix

Jag har inte hört någon säga »låt mig sköta snacket« på film sedan Ulf Brunnberg i Jönssonligan.

Svenska Netflix-serier brukar hålla hög kvalitet. Men så brukar de också vara svenska på riktigt. Nya kriminalserien Blodsoffer är skapad av britten George Kay, regisserad av danska Kristoffer Nyholm och med brittiska Emilie Robson som avsnittsförfattare – alla gör ett undermåligt jobb. Serien känns helt enkelt inte genuin. Varken Det som göms i snö-skaparen Aron Levander som den andra avsnittsförfattaren eller den urstarka ensemblen (Jakob Oftebro, Peter Andersson, Henrik Norlén, Magnus Krepper) kan ändra på det.

Tre poliser har dött, och det verkar vara en polis som är den makabert rituella seriemördaren som halshugger sina offer – det är århundradets jävla mardrömsutredning för Stockholmspolisen. Då sätter polischefen en polis på fallet. Jakob Oftebros huvudperson tycker det verkar svårt att lösa det helt ensam, och chefen svarar: »Okej, en utredare får du«.

Ingen möda har lagts på äkta polisresearch. Utryckningarna på nya misstänkta mordlarm, undersökningarna av brottsplatserna, dialogen på stationen – allt är slarviga fantasier. Mycket av det som ska hänga ihop för att fallet ska bli trovärdigt hänger bara löst. Inte minst mördarens motiv och manér.

Jakob Oftebro som är norrman brukar lyckas förträffligt med svenskan … men inte när han ska läsa repliker av en britt regisserade av en dansk. Då slutar det med att han till exempel ska »sköta snacket« (jag har inte hört någon säga »låt mig sköta snacket« på film sedan Ulf Brunnberg i Jönssonligan) och lägger betoningen på fel ord i »under radarn«.

»Det måste ske under radarn.«

För att inte tråkas ihjäl lägger jag in egna svarsrepliker.

»Du måste undvika att göra detta över radarn. Och gör det inte på radarn heller! Är det förstått? Och du – sila tugget.« ♦

Ricky Gervais nya kattserie är för bra för att recenseras av hundmänniskor

Skämtmekanismen är att ett beteende som människan har gjort till en kattstereotyp plötsligt får förklaras av katten själv – och därmed inte alls förklaras.

Är merparten av tv-kritikerna hundmänniskor? Ricky Gervais nya animerade vuxensitcom om ett gäng stadskatter, Alley Cats, är nere under 20 procent på Rotten Tomatoes … Men den är bedårande.

För det första är den bra gjord. Precis som när Gervais och Stephen Merchant gjorde The Ricky Gervais Show för HBO 2010, det vill säga tecknad film av deras egen gamla podcast med Karl Pilkington från åren efter The Office, har man haft dialogen inspelad först och kunnat måttanpassa animationen perfekt efter den. Detta är visserligen standard, alla från Pixar till The Simpsons gör så, men normalt spelas varje röst in separat. Gervais har gått ett steg längre, samlat skådespelarna i samma rum och spelat in all dialog live. Det ger en helt annan typ av gnabb, en äkta ton som inte går att uppnå annars.

För det andra verkar många kritiker ha svårt att skilja på antropomorfisering och humanisering. Katterna i Alley Cats humaniseras inte, görs inte »mänskliga«, i alla fall inte i första hand (återkommer till det). I stället är de antropomorfa, det vill säga de får fortsätta vara katter i första hand men har getts mänskliga uttrycksmedel. Jag älskar hur Gervais skriver in mängder av kattbeteenden i serien – bara i första avsnittet händer det två gånger att gänget hoppar högt av rädsla för ormar, och ena gången är det bara en gurka – och när manuset låter katterna kommentera sina mer udda beteenden så förklarar de dem inte utan bara konstaterar att, ja, »dunno, that’s what I do«.

Just detta har recensenter retat sig på. Chortles Steve Bennett kallar det »slappt manus« och tror han är dräpande när han påpekar hur idiotiskt det vore om en människa i ett drama hade sagt »I’m a person, that’s what we do«. Men är det något som är slappt så är det sådana ironiseringar. Hela skämtmekanismen är ju att ett beteende som människan har gjort till en kattstereotyp plötsligt får förklaras av katten själv – och därmed inte alls förklaras.

Ricky Gervais samlar ihop snart sagt varenda sådan vardagsföreställning vi har om katter och låter dem behålla allt i serien: självupptagenheten, arrogansen, revirinstinkten, matfixeringen, sexualiteten, opportunismen, den plötsliga aggressiviteten och synen på människan som servicepersonal.

Sedan ger han dem mänskligt språk för att beskriva detta, och naturligtvis låter de då för jävliga – svär och provocerar. Kritiker missar hela målet när de hänvisar detta till att Gervais som tvångsmässig provokatör inte kan komma på något roligare än brutna tabun, svordomar och förolämpningar oavsett kontext. Det är ju precis tvärtom: det är själva kontexten som talar.

Alley Cats är en rå, rolig och rörande kärleksförklaring till kattens integritet. Eller till katten, punkt. Ricky Gervais gör sitcom av det faktum att vi älskar katter för deras aviga egenskaper, och av hur vi berättar förtjust för varandra om hur våra katter är arroganta, manipulativa och själviska, bara kommer när de själva vill, och lägger en halvdöd mus på köksgolvet som present innan den kräver middag. Det finns inget husdjur som romantiserats så för sitt dåliga uppförande, och Gervais behöver bara skicka tillbaka det till oss på halvvolley för att igenkänningshumorn ska fungera.

Men han stoppar också in allt detta i en ramberättelse som, från första till sista avsnittet, bejakar gulligheten – om en liten kattunge som kommit bort och försöker hitta hem. Det är här han humaniserar – eller lägger humaniseringen på vår hallmatta som present. Egentligen är det kanske det som provocerar på riktigt? För mig återvänder Gervais här till samma formel som i Derek och After Life, ställer det stökigaste och mest burdusa bredvid det mest skamlöst sentimentala och hittar en äkthet i brytningspunkten. Vulgariteten och sentimentaliteten håller varandra i schack i Ricky Gervais komediserier, men när det fungerar som bäst förstärker de varandra och frigör energi i båda riktningarna. Det sker betydligt mer i Alley Cats än i Gervais allt tröttare standupspecialer. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Cape Fear-finalen och It’s Sunny in Philadelphia-säsongspremiären (inklusive hel serieanalys – långläsning!) + The Bear, Earth Tongue, The Repair Shop, Castle Rat m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!