[280] »Mysgnabbet är stjärnan i både Lanterns och Chelsea Detective«

Vi måste bara börja med att bokmärka måndagens presskonferens i Ovala rummet för evigheten. Där antivaxxaren som med kliniskt diagnosticerad mask i hjärnan lajvar hälsominister står och skakar medan han läser den sedan länge debunkade skiten om att vaccin orsakar autism, samtidigt som USA:s president sitter intill och sover.

Jag vet inte om jag ska tycka att Idiocracy och Veep har åldrats brutalt, eller om Armando Iannucci och Mike Judge är profeter av Nostradamus-mått som tiden nu till slut hunnit ifatt. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Undeclared War (Channel 4/SkyShowtime)
2. Ted Lasso (Apple TV)
3. Furious (Hulu/Disney+)
4. St Denis Medical (NBC/Viaplay)
5. The Miniature Wife (Peacock/Viaplay)
6. Sugar (Apple TV)
7. The Chelsea Detective (Acorn/SVT Play)
8. Life, Larry and the Pursuit of Unhappiness (HBO Max)
9. Tires (Netflix)
10. RJ Decker (ABC/Disney+)

Londons svar på Snoken guppar gott på Themsen igen

Mordfallen är bra plottade, men det som skapar seriens sug och spänning är detaljarbetet.

Min favorit bland de allra mysputtrigaste brittdeckarna får svensk säsong 4-premiär i veckan. The Chelsea Detective är skapad av gamla humorproducenträven Peter Fincham (Ali G, Alan Partridge, Brass Eye, Big Train …) och bär på en mysigt guppande likhet med svenska tidiga 1990-talsdeckaren Snoken (som EastEnders-skaparen Tony Holland skapade direkt för SVT och som kan ses på Play just nu): liksom Sven-Åke Gustafsson i Snoken bor Chelsea Detective-huvudpersonen, spelad av Adrian Scarborough, på en husbåt. Men han gör det inte för att han är en Bohemisk Introvert Huvudperson, utan först på grund av skilsmässan, sedan för att han inte orkar flytta igen och börjar trivas.

I den här serien spelar vardagen lika stor roll som polisjobbet. Inte i speltid, och oftast inte i hur karaktärerna agerar (de är tämligen gifta med jobbet), men i hur vi connectar med karaktärerna. En smart detalj i det narrativa upplägget är att det egentligen bara är Scarborough i huvudrollen som får sitt privatliv fullt expanderat utanför brottsutredningarna – vi får träffa hans ex-fru, hans moster och hans nya dejt – medan alla övriga karaktärer bara berättar för kollegerna om sina privata projekt och problem. Det är ett grepp som skulle kunna kännas fattigt men snarare fungerar som om vi tittare också är kollegor som de anförtror sig åt. I ett avsnitt den här säsongen utreds en av poliserna för övervåld, och en annan väntar besked om en graviditet, och båda händelserna fortlöper och redovisas dramatiskt bara genom att de håller kollegerna underrättade – men det gör underverk för dialogen.

Mordfallen är bra plottade och hinner alltid avverka många teorier och misstänkta på de långfilmslånga avsnitten. Men det är inga thrillers, mer puttrigt underhållande. Favoritfallet den här säsongen är episod 2, The 13th Earl, som börjar med en historisk scen från 1756. Vi får veta att dagens Chelsea utgjordes av två jämnstora, angränsande gods, Cadogan Estate och Davenstock Estate, och ser de båda godsherrarna spela kort. Det slutar med en vanvettig allt-eller-inget-insats där Davenstock spelar bort hela sin egendom till Cadogan – men han får behålla en liten plätt, som blir omringad av rivalens mark. Klipp till nutid och en inzoomad gatuskylt på ett torg mitt i Chelsea 2026:

Den lilla enklaven har blivit ett torg och stannat i släkten Davenstock. Den nuvarande earlen bär liksom sin förfader på speldjävulens förbannelse och har förvandlat kyrkan på torget till en privat bar.

Davenstock Square finns inte. Men det typiska för tv-serien är att Cadogan Estate är på riktigt och omfattar en stor del av nuvarande Chelsea.

Och det är detta som skapar seriens sug och spänning – detaljarbetet mycket mer än mordfallen. Hur Scarborough kopplar av med Lloyd Cole and The Commotions debut-LP på vinylspelaren och diskuterar Willa Cather med sitt nya kärleksintresse; eller hur mosterns (Frances Barber) lägenhet, som vi nu äntligen får titta in i (eftersom hon blivit livrädd för brottslingar och får Scarborough att komma hem och fixa larm och grejer), är en scenografisk pärla.

Långt ifrån alla dessa små mysspår är lika bra. Här finns en återkommande liten retfull dialogtråd om god fet snabbmat versus trist nyttig matlåda som borde ha stekts (sorry) redan på manusnivå, och här finns lite för många hurtiga infall (typiskt: Scarborough dricker ur sin hämtkaffemugg, tittar på muggen och gör en äcklad grimas, liksom bara därför att …). Men oftast funkar det fint.

Jag älskar småsaker som när Scarborough och närmaste kollegan (Vanessa Emme) i en scen i episod 3 intervjuar en sliten gammal mamma till en misstänkt mördare, och hon vill börja röka flera gånger, både cigg och vape, hon frågar om det är okej, Scarborough säger nej, och till slut tar hon ett nikotintuggummi ur handväskan i knät … Allt detta sker så jäkla fint regisserat samtidigt som samtalet pågår. Och så när tanten börjat tugga på nikotingummit så låter hon ett svar hänga i luften och bara blundar … man ser på henne att hon får vad hon behöver från nikotinet. Scarborough tittar otåligt på Emme, som börjar forma ett ord med munnen men låter det förbli outtalat när hon och Scarborough når ett nästan omärkligt samförstånd om att det är bäst att låta tanten tugga några sekunder till.

En annan typisk grej är att Scarborough kör en Volvo XC60. Vet inte om ni tänkt på det, men engelska tv-poliser kör ofta Volvo (Simon Pegg kör just nu Volvo XC40 i The Undeclared War), vilket inte är så konstigt – dels är Volvo i verkligheten Londons kanske största billeverantör, dels har säkert de stora crime-produktionsbolagen dealar med Volvo just därför. Men Volvo tillverkar specialanpassade polisversioner av dessa bilmodeller – och bland tv-deckarna är det bara i Chelsea Detective Volvo XC60:n blinkar blått inne i grillen precis som på riktigt.

Betygsättningen är ovanligt svår. Upplösningen av avsnittsfallen är mer avrundningar än kulmineringar. Men i stället för att få mig att tänka »oj, var det han som var mördaren« får seriemakarna mig att börja läsa Willa Cathers My Ántonia från 1918, Adrian Scarborough-karaktärens favoritroman, och det kanske är mer värt? ♦

Lanterns lägger sig perfekt till rätta mellan Watchmen, The Penguin och Peacemaker

När Thaal Sinestro senare dyker upp spelas han av Ulrich Thomsen! Kan inte bli mer perfekt.

För att förklara rubriken till dagens nyhetsbrev – Lanterns är givetvis raka motsatsen till The Chelsea Detective. Den klassiska serietidningsförlagan Green Lantern är hela DC-metaversats kanske största fantasteri, mest expansiva och utflippade hörn, om en tre miljarder år gammal intergalaktisk poliskår med 7.200 medlemmar som patrullerar universums 3.600 sektorer, utsedda av de odödliga Guardians of the Universe och utrustade med gröna kraftringar som drivs av viljestyrka och kan materialisera allt vad bäraren kan föreställa sig.

Det är grundpremissen. Sedan har mytologin först svällt till ett helt emotionellt färgspektrum där de gröna ringarnas viljestyrka bara är en av sju kårer (övriga drivs av rädsla, vrede, hopp, kärlek, girighet och medkänsla), och sedan svällt igen och igen med en svart och en vit kår (död och liv), nya tolkningar, alternativa verkligheter och ständigt nya inkarnationer. Den aktuella HBO Max-serien Lanterns är en exceptionellt samtida omtolkning i den nya, i brist på bättre ord, »socialrealistiska« DC-vågen – inte i nivå med Watchmen men snudd på lika bra som The Penguin och bättre än Peacemaker.

Så för att återknyta till inledningen och The Chelsea Detective: det finns inga som helst likheter mellan seriernas jakter på förbrytare, men dialogen i båda serierna lever på en vardagligt mysgnabbigt ton – i Lanterns fall förstås som extrem kontrast till superhjältestoryn, och med en extra buddy cop-krydda.

Storyn om seriens tillkomst är förresten lika spännande, dock helt utan vardagsmys.

När Greg Berlanti presenterade en planerad Green Lantern-serie hösten 2019 var förutsättningarna nästan de motsatta mot dagens. HBO Max skulle lanseras som WarnerMedias stora Netflix-utmanare och Berlanti var redan arkitekten bakom det växande tv-universum som börjat med Arrow. Det nya Green Lantern-projektet skulle, med hans egna ord, bli den största DC-serie han någonsin gjort.

Ett år senare beställde HBO Max tio entimmesavsnitt. Variety rapporterade då om en serie som skulle spänna över flera årtionden, från Alan Scott 1941 till Guy Gardner 1984, och dessutom introducera flera andra medlemmar av Green Lantern Corps. Ambitionen var därefter. Finn Wittrock fick rollen som den självsäkre Guy Gardner och Jeremy Irvine skulle spela Alan Scott; Seth Grahame-Smith blev showrunner och manusförfattare tillsammans med bland andra Berlanti-veteranen Marc Guggenheim.

Men det fanns ett märkligt hål mitt i rollistan. De två Green Lantern-figurer som i dag bär Lanterns, Hal Jordan och John Stewart, ingick inte. Sistnämnda karaktär var enligt branschrapporteringen blockerad av ett annat DC-projekt.

Detta säger en del om hur DC fungerade innan James Gunn och Peter Safran tog över hösten 2022: film- och tv-divisioner kunde utveckla sina egna versioner av samma universum parallellt, och även reservera figurer för projekt som aldrig blev av.

Berlantis serie fortsatte dock under pandemin att växa på papperet. Han och Grahame-Smith tänkte i termer av episk rymdopera, och produktionen såg ut att bli en av de största DC gjort för tv … tills WarnerMedia och Discovery slogs ihop till nya Warner Bros Discovery, Hollywoods mest avskydda studiochef David Zaslav tog över, kostnader började tokkapas och den streamingexpansion som några år tidigare hade fått HBO Max att beställa jättelika prestigeprojekt bromsades brutalt.

I samma veva rapporterade The Hollywood Reporter att Green Lantern-serien skulle göras om från grunden. Grahame-Smith lämnade efter att ha färdigställt åtta manus, planerna på Wittrocks Guy Gardner och Irvines Alan Scott skrotades och i stället skulle serien byggas kring John Stewart – just den figur som tidigare varit förbjuden mark för tv-sidan.

Marc Guggenheim berättade nyligen för branschsajten The Ankler att HBO under arbetet med den gamla serien gång på gång försökte styra manusförfattarna bort från rymdoperan, och att han brukade ironisera över beställarens återkommande önskemål: »De vill ha en True Detective with power rings …«

James Gunn och Peter Safran tillträdde sina nya chefsposter på DC bara några dagar efter beskedet om det stora omtaget med Green Lantern, och med uppdraget att göra slut på uppdelningen mellan olika film- och tv-universum och bygga ett sammanhängande DCU.

I början av 2023 presenterade de sina första projekt, fem filmer och fem för tv, och en av serierna var Lanterns, nu med ett helt nytt kreativt team och med Hal Jordan och John Stewart som huvudpersoner. Safran sa att serien om de intergalaktiska poliserna med kraftringar skulle utspela sig på jorden, kretsa kring en mordutredning och … »kännas True Detective«. Det är svårt att inte tolka det som en retfull passning till Guggenheim.

Den nya versionen utvecklades av en ganska osannolik trio: Ozark-showrunnern Chris Mundy, Mister Miracle-/The Human Target-författaren Tom King samt Damon Lindelof, som efter Lost och The Leftovers redan hade gjort HBO:s mest lyckade serietidningsbearbetning Watchmen.

Och i morgon får den svensk premiär, med Kyle Chandler som en perfekt åldrad och luttrad Hal Jordan, som inte längre orkar ta på sig dräkten och lätt råkar ladda ur ringen (som funkar som ett mobilbatteri och måste laddas med lyktan), inte så långt från hans stressade och slitna huvudkaraktär i Mayor of Kingstown; Aaron Pierre som John Stewart; och Firefly-legenden Nathan Fillion som Guy Gardner (en roll han gjorde även i James Gunns Superman förra året).

I en stor intervju med Entertainment Weekly inför premiären beskriver Mundy, Lindelof och King hur den jordnära formen med en mordutredning i Nebraska också löser ett problem de brottats med: nu kan John Stewart introduceras direkt utan att man först skulle behöva bygga upp hela den enorma Green Lantern-mytologin. Denna kommer nu mer organiskt och sparsmakat, men det är en fördel att ha lite koll på grundstoryn eftersom till exempel Sinestro, den despotiska Green Lantern-kuppmakaren som sparkades ut och startade den gula rädsla-kåren, tidigt förs på tal – men bara i form av att Hal Jordan nämner honom i sömnen. I vaket tillstånd vill han inte utveckla. När Thaal Sinestro senare dyker upp spelas han av Ulrich Thomsen! Kan inte bli mer perfekt.

Lanterns leker också med en klassisk subgenre till buddy cop-filmen, den där snutarna är i olika generationer. Hal Jordan är den etablerade Green Lantern, John Stewart är hans yngre trainee och blivande arvtagare. Serien rör sig mellan 2016 och 2026 och låter därmed själva tidsglappet bli en del av berättelsen om den gamla generationen och dess efterträdare.

Jag har sett alla avsnitt utom det sista, åttonde, som inte släppts till recensenter än, men det är tydligt att säsongen till formen skrivits som en avslutad miniserie, trots att projekteringen av säsong 2 redan är i gång. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – mycket mer långläsning! jag recenserar nya Tires- och Women in Blue-säsongerna, My Brilliant Career och fängelsemaffiathrillern Umthetho på Netflix, norska Flykten från Bolivia, nya brittiska The Teacher-säsongen m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!