[282] »Äntligen en serie för alla som spyr Facebook-galla över curlande föräldrar – se den eller håll käften«

Peppdepp över Killing

Efter att ha sett den här trailern känner jag faktiskt mest sorg:

Det vill säga, sorg över att trailern »bara« säljer in en ny scenföreställning – Killinggänget Live på Avicii Arena nästa sommar – och inte en ny I manegen med Glenn Killing-serie/film som ser ut exakt så här. Älskar hur de klassiska gamla figurerna återansluter till denna gruppresa i Lasse Kongos buss, och hur de åldrats (fast Lasse Kongo går inte att se någon skillnad på, alltid i 50–100-årsåldern). ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Diagnoser (SVT Play)
2. Adults (FXX/Disney+)
3. The Undeclared War (Channel 4/SkyShowtime)
4. Ted Lasso (Apple TV)
5. Furious (Hulu/Disney+)
6. Hundra år av ensamhet (Cien Años de Soledad, Netflix)
7. Dark Matter (Apple TV)
8. Alley Cats (Netflix)
9. The Miniature Wife (Peacock/Viaplay)
10. Mister Books mysterier (Bookish, U&Alibi/SVT Play)

Mia Skäringers nya är det bästa på SVT i år

Alla vi som gick i skolan på 1900-talet kan nog minnas tillbaka och se några av våra gamla klasskamrater med nya ögon efter att ha lärt känna de här karaktärerna.

Det tar bara ett par minuter innan man som tittare ligger på golvet i samma lyckokram som Mia Skäringers ensamstående mamma och Frank Lilja som hennes son med adhd, och därifrån är det svårt att lämna dem. Nya FLX-serien Diagnoser är det allra bästa jag sett på SVT i år, ett unikt och mångfacetterat socialt drama och ett stort, viktigt statement om att vara förälder till barn med npf i dag, och om att vara elev med npf i dagens svenska skola.

Det blir en frustrerande, fängslande, fascinerande bergochdalbana, men också en berättelse med ett narrativt sug och spännande riktning när band börjar knytas med en nyinflyttad grannfamilj med liknande problem.

Serien ger en trovärdig och typisk bild av familjelivet, som via ett konstant förhandlande kryssar sig igenom en obruten kedja av det ömsom förebyggande, ömsom åtgärdande. Npf-föräldrar har en tendens – eller tvingas, helt enkelt – att bli psykologiska experter på sina barn när de flesta andra vuxna i barnens närhet möter dem med dysfunktionell okunskap. Mia Skäringer gestaltar detta så verkligt, hur hon får sin son att nå höjden av funktionalitet, samtidigt som skolan ofta är ett sänke därför att den inte har resurser till något annat.

Men hon gestaltar samtidigt en annan kategori föräldrar: de som förnekar att deras barn skulle kunna ha adhd. Och många av besluten hon tar har kontraproduktiva baksidor.

Dialogen är ett mästerverk, imponerande känslig för nyanser. Som när Mia hämtat sin son från skolan, där han hamnat i en konflikt, och sagt till honom att han inte kan hålla på och ringa så mycket till henne nu när hon äntligen fått jobb.
»Kan vi inte ha en läskhållare i bilen?« svarar sonen, med nyhämtade pizzor och colaburkar i knät i passagerarsätet.
»Sen så kan vi inte dricka så mycket läsk som vi gör, Ludde …« säger Mia tillbaka.

Förutom de både familjerna och skolfolket finns här Mia Skäringer-karaktärens föräldrar (Stina Ekblad och Lars Väringer!), syster och systerson, och sammantaget ett perfekt nät av karaktärer för att skapa drama som fungerar dubbelt och ger både djup igenkänning och nya insikter. Som när Mia på grund av att hon påtvingats en roll som klassförälder sitter i möte – över ett glas vitt mysvin! – med den ambitiösa och tokorganiserade supermamman, samtidigt som sms:et kommer om att skolan måste ha ett samtal med henne om sonen …

Alla som ägnar sin tid åt att sitta på Facebook och spy galla över föräldrar och skolor som inte sätter gränser för sina npf-barn (jag modererar några sådana sidor …) måste se den här serien, alternativt bara hålla käften. Jag tror också att alla vi som gick i skolan på 1900-talet kan minnas tillbaka och se några av våra gamla klasskamrater med nya ögon efter att ha lärt känna både Frank Liljas Ludde och Kerstin Lindens Majken, dottern med autism i den andra familjen.

Manuset är skrivet av Linn Gottfridsson (som tidigare uträttat stordåd med Björnstad och Enkelstöten) och stormästare Maria Nygren (senast Meningen med livet och Där solen alltid skiner), efter en, förmodar jag, självupplevd idé av Jessica Ericstam. Regissören Sofia Jupither har ett tungt cv från Dramaten och Stadsteatern och för tv gjort en massa Helt perfekt-avsnitt (som överträffade det norska originalet) och den suveräna Limbo. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Adults, Hundra år av ensamhet, Dark Matter, Mister Books mysterier, Sigge får inte ligga och Elsbeth m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!