[285] »Harald goes to Hollywood – Dr Insanity är en svensk true crime-sensation«

Bäst i tv-världen just nu

1. Slow Horses (Apple TV)
2. Last Seen (Apple TV)
3. Adults (FXX/Disney+)
4. Dark Matter (Apple TV)
5. Monster: Berättelsen om Lizzie Borden (Monster: The Lizzie Borden Story, Netflix)
6. City of Blood (Hulu/Disney+)
7. Diagnoser (SVT Play)
8. It’s Always Sunny in Philadelphia (FXX/Disney+)
9. Ted Lasso (Apple TV)
10. MobLand (SkyShowtime)

Svensk pojkrums-true crime uppköpt av Hollywoodjätte

För fyra år sedan gick Harald Thafvelin ut Nacka gymnasium. I dag har 22-åringen byggt upp världens mest framgångsrika true crime-verksamhet, med miljardpublik och produktion på tio språk, och sålt den vidare till Hollywood och CSI-sfären. Hur gick det till?

Och svenska medier har fullständigt missat det – hur gick det till?

Jag började få Youtube-kanalen Dr Insanity i mitt flöde förra året, och slogs av hur effektivt berättade dess true crime-fall är, trots att filmerna är längre än brukligt för den här genren, ibland upp till en timme. De bygger uteslutande på autentiskt material: polisernas kroppskameror, filmade förhör, övervakningsfilmer, larmsamtal, polisrapporter och domstolshandlingar. En berättarröst binder ihop historien, men grejen är mer hur mycket av dramaturgin som redan finns i materialet, och vilken spänningstrigger det är när en polis stannar sin bil vid en misstänkt mördares hus … för via filmens titel vet vi redan lite för mycket om hur allt kommer att sluta, vilket gör oss dödsnyfikna på vägen dit.

I dag närmar sig Dr Insanity 6 miljoner prenumeranter. 136 filmer har på 3,5 år sammantaget fått mer än 1,5 miljarder organiska longform-visningar, dygnsstatistiken landar inte sällan på åtskilliga miljoner. Redan den allra första videon, som en 18-årig Harald Thafvelin lade ut på nyåret 2023 och kallade When The Suspect Is Smarter Than The Detective, nådde snabbt miljonen visningar (i dag har den över 32 miljoner). Jämfört med videorna i dag är den mycket kortare och jäkligt udda, med ett både avigt och avväpnande slut:

Till sommaren det året, efter ett drygt tjugotal videor, nåddes 100 miljoner visningar. Dr Insanity hade helt enkelt hittat rätt in i hjärtat av den största av true crime-subgenrerna på Youtube, den som skildrar brottsfall med hjälp av polisens eget audiovisuella material. Och när produktionsbehoven ökade i takt med tillväxten började Harald Thafvelin driva kanalen ihop med en liten Delaware-baserad Youtube-specialiserad byrå, Matcher Network, där Harald själv tog över ledningen i början av 2024, fortfarande bara 19 år gammal.

Härifrån växte den redaktionella organisationen. Här fanns Matcher-grundaren Nick Newberry och Daniel Yook, som blev Thafvelins tajtaste medarbetare på Dr Insanity, samt Armin Nemeth och Ayoub Chicha som creative leads och Samuel Hylton som operativ chef.

Efter ytterligare ett år, i början av 2025, började det hacka. Researchen hann inte längre försörja produktionen med tillräckligt mycket bra mordfallsmaterial. Lösningen blev att bygga upp en särskild avdelning för amerikanska offentlighetsbegäranden och, som Thafvelin beskrivit det på sin LinkedIn, »build and automate systems across the U.S. to identify and collect case material at scale«. Teamet växte från ett tiotal till runt 40 personer som kunde fyrdubbla produktionskapaciteten. Man blev experter på FOIA, Freedom of Information Act, den federala amerikanska motsvarigheten till offentlighetslagstiftning, men också på att få ut material enligt skiftande delstatliga och lokala regler. Polismyndigheter sitter på enorma mängder bodycam-video, inspelade förhör, 911-samtal, fotografier, övervakningsbilder och utredningshandlingar som går att begära ut, så med den nya avdelningen satt man snart på en true crime-guldgruva.

Urvalet av mordfall hos Dr Insanity fungerar annorlunda än på en traditionell true crime-redaktion – ofta är det mängden av material man får ut som avgör. Har man bara tillräckligt mycket bild och ljud från polisen, och det där 911-samtalet som klassisk startpunkt, kan nästan vilket mordfall som helst bli en spännande film. Framför allt tack vare förhörspsykologin. Det slår mig mer än en gång att jag blir fast framför Dr Insanity-avsnitten av samma skäl som jag älskade Pembleton i Uppdrag: mord och slutakterna i varje Line of Duty-säsong: förhören! Jag påminns också om att den dramaserie vars fallskildringar är mest lika dem hos Dr Insanity är brittiska Suspects.

Dr Insanity byggde alltså ett system för att hitta fall över hela USA, få ut materialet och mata in det i en hårt mallad produktionskedja – och utvecklade samtidigt en avancerad tipsportal där tittare dels kan tipsa om fall, dels via en särskild »payout pipeline« ge detaljerade uppgifter om exempelvis ansvarig myndighet, delstat, dokument och källor, och få 500 dollar för insatsen om tipset resulterar i en film.

Man har haft nytta av den här expertavdelningen även på andra sätt. Efter kritik mot en film om mordet på Patrick Shelton (den närmast nedan) gick redaktionen exempelvis tillbaka till utredningsdokumenten hos Idahos delstatspolis och dubbelkollade kompletterande utredningar, vittnesförhör, förhörstranskriptioner och bodycam-material och publicerade därefter tolv rättelser och förtydliganden, med hänvisningar till de bakomliggande polisrapporterna. Numera har kanalen en fast sida med rättelser.

Dr Insanity är verkligen inte den enda stora kanalen i genren. Explore With Us (EWU), Truly Criminal, Stay Awake, Beyond Evil, Dreading, Red Tree Crime, Midwest Safety, Coffeehouse Crime och That Chapter arbetar i varierande grad med samma sorts material. En viktig föregångare var JCS – Criminal Psychology, vars långa analyser av polisförhör fick en mängd efterföljare. EWU utvecklade formatet mot mer påkostade dokumentärer med förhör, bodycams och psykologisk analys. I dag finns en hel underleverantörsmarknad där frilansare erbjuder research, FOIA-begäranden, manus, berättarröster, redigering och thumbnails och beskriver sina manér som »Dr Insanity style«. Och alla konkurrerar om samma råvara. När en amerikansk polismyndighet lämnar ut en bodycam-inspelning till Dr Insanity får kanalen ingen ensamrätt till den. EWU, Stay Awake eller en liten bodycam-kanal kan begära ut samma inspelning. Därför kan samma mordfall berättas flera gånger, med samma polisförhör och ibland samma minuter av bodycam-video, men inför olika miljonpubliker.

Dr Insanitys konkurrensfördel tycks snarare ha varit infrastrukturen runt materialet: att systematiskt hitta lovande fall, identifiera vilken myndighet som sitter på materialet, begära ut det och snabbt få in det i produktionen. Ett true crime-bolag som automatiserar jakten på amerikanska polisakter är en bra illustration av hur långt Youtube hunnit från föreställningen om en ensam kreatör framför en webbkamera.

I höstas började Harald Thafvelin iscensätta sin stora exit när han via Linkedin sökte en assistent i Nacka under fyra intensiva veckor inför jul. Han skrev i posten att företaget »crunchar extremt hårt«, och den sökande skulle gärna vara 20–30 år, intresserad av entreprenörskap och »beredd på övertid«; i gengäld erbjöds »en unik inblick i hur största true crime-nätverket på YouTube arbetar« samt »hands-on ansvar i ett snabbt växande bolag i processen av en exit«.

Denna exit kom i somras. Nybildade Wonderloom Media kungjorde Dr Insanity som sitt första förvärv, och Los Angeles Times hade en artikel ute samma dag som pressreleasen skickades ut. Köpeskillingen offentliggjordes inte.

Bakom Wonderloom finns producenten Ed Simpson och det Los Angeles-baserade rättighetsbolaget Content Partners, som äger eller licensierar rättigheter till över 800 filmer och 3 000 timmar tv, bland annat CSI-franchisen. De har alltså byggt sin verksamhet på att köpa andelar och rättigheter i traditionella film- och tv-kataloger – nu tog det steget att betrakta Dr Insanitys Youtube-bibliotek som en liknande tillgång. Ed Simpson kommenterade sitt »perfekta första förvärv« med att »true crime fungerar på Youtube på samma sätt som genren länge gjort på Netflix och kabel-tv«, och med Dr Insanity som första utgångspunkt vill Simpson, enligt intervjun i LA Times, »bygga en ny sorts studio på samma sätt som Paramount och Warner Bros en gång växte fram«.

Numera finns Dr Insanity även som podcast på Spotify och Apple, och som en regelrätt tv-serie på Tubi, Dr Insanity’s Murder Files – Thafvelins sista stora initiativ innan uppköpet. Här blir människorna bakom det ansiktslösa Youtube-varumärket synliga i eftertexterna, och IMDb anger Harald Thafvelin som supervising director, supervising producer och creative director, Newberry och Yook som executive producers och svensken Hampus Lodin Dahlqvist bland klipparna. Berättarrösten, vars identitet diskuterats bland Youtube-fansen, krediteras som Wiley Bottcher.

Detta är värt att nämna eftersom anonymiteten annars är ett slags branschpraxis – Harald Thafvelin nämns till exempel inte i LA Times-artikeln – som i sig har ett ekonomiskt värde. Dr Insanity är inte beroende av kända programledare eller kreatörer vars personligheter och fortsatta medverkan utgör eller ens påverkar varumärket. Harald Thafvelin kunde sälja verksamheten intakt, och katalogen kan fortsätta fungera med nytt styre utan minsta lilla glitch. En branschanalys efter affären uppskattade Dr Insanitys trafik till omkring 80 miljoner visningar i månaden, och att 50–70 procent av intäkterna kommer från den äldre katalogen. Det säger något om varför ett företag som Content Partners intresserar sig för verksamheten: en tre år gammal Dr Insanity-film kan fortsätta hitta nya tittare och generera annonsintäkter ungefär som ett gammalt tv-program fortsätter säljas, bundlas och visas.

När Youtube-skapelser som Backrooms och Obsession blir extremt framgångsrika globala biosuccéer är det bara logiskt att Dr Insanity gått från anonymt tonårsrumsproducerad Youtube-kanal till kommersiellt världsdistribuerad medieproduktion med researchers, manusförfattare, klippare, motion designers, producenter och en hel avdelning bara för offentlighetsbegäranden, som producerar i longformformat, dubbar internationellt, sprids över många format och plattformar och bygger en katalog där gamla filmer fortsätter dra miljonpublik.

Den besvärligare sidan av den här industriella affärsmodellen som Dr Insanity byggt upp är råvaran i katalogen: verkliga människor som blivit mördade. Om fem eller tio Youtube-kanaler kan få ut samma polisfilmer kan också samma människas död paketeras som annonsfinansierad underhållning fem eller tio gånger av företag som de anhöriga aldrig haft någon kontakt med. Dr Insanity har åtminstone börjat försöka hantera den relationen. Tidigare i år samlade kanalens publik in 85 000 dollar till mordoffret Ashley Fishs fyra barn (videon närmast ovan), sedan Dr Insanity själva startat insamlingen med 10 000 dollar.

Harald Thafvelin skrev efteråt att han ville se en rörelse inom true crime där kanalernas stora publik också används för att hjälpa människorna bakom fallen. Men det finns en annan baksida också, som skrämmer mig. Jag menar, sådana här filmer …

… är visserligen andlöst fascinerande och spännande, men i dessa tider av groomade tonårsmördare, hetsade av AI och nätverk som 764, riskerar de inte att bli en del av samma våldskult?

Det finns också en kuslig spegling här. 2023 var Harald Thafvelin liksom de amerikanska tvillingarna i videon ovan en tonåring som ägnade all tid vid datorn i pojkrummet åt att titta på true crime. Tre år senare berättar han historien om dem för en miljardpublik. ♦

Ännu ett litet Monster-mästerverk från Ryan Murphy-fabriken

Av steampunk-sexhjälpmedlen kan jag nämna den vackra vevdrivna massagestaven i trä. Den andra apparaten måste ses utan förkunskap.

Vissa saker gör man bara inte längre i film och tv. Man låter inte en bil explodera av minsta lilla kollision och man låter inte en skräckslagen huvudperson sätta sig käpprätt upp i sängen efter en mardröm. Och efter att Ruben Östlunds Triangle of Sadness förstörde arvet efter John Cleeses berömda Mr Creosote-kräks har vi kunnat addera överlånga kaskader av ohämmat spyande till listan över informella förbud. Så när det i slutet av andra avsnittet av Netflix nya Monster: Berättelsen om Lizzie Borden kommer just en sådan lång kaskadspyscen sänker jag tillfälligt mitt »livebetyg« från en fyra till en trea.

Så långt, en fjärdedel in i serien, hade mitt omdöme annars rört sig åt andra hållet om nya upplagan av Ryan Murphys och Ian Brennans antologiserie, denna gång om yxmördaren Lizzie Borden i 1890-talets Massachusetts. Inledningsvis tyckte jag den kändes tunn och distanserad, framför allt i pappa och styvmamma Bordens klichéartade föräldraondska, men rätt snart vändes allt det i fascination sedan Vicky Krieps feministiska köksa kommit in i bilden. Dels i sig själv, med erfarenhet av Paris i form av exotiska kryddor, avancerad hudvård (arsenikpulver …), dekadenta skräckförfattare och steampunk-sexhjälpmedel (den vackra vevdrivna massagestaven i trä kan jag nämna, den andra apparaten måste ses utan förkunskap!); dels i hur hon tiltar balansen precis rätt så att alla karaktärer fungerar tillsammans, som ett väloljat mekaniskt pussel: Ella Beatty är förstås från allra första början fullständigt kongenial som Lizzie Borden, men med Krieps in i mixen också blir Charlie Hunnam och Rebecca Hall närmast perfekta i föräldrarollerna, som är betydligt mer skurkaktiga än den konspirerande mördarduon.

Detta har blivit en populärkulturell standarduttolkning av Lizzie Borden, om än inte helt historiskt underbyggt; ända sedan tv-filmen The Legend of Lizzie Borden från 1975, där Elizabeth Montgomery Emmy-nominerades för huvudrollen, grundmålades i kvinnorörelsens samtidsfärg. Forskaren Stephanie Miller, specialiserad på just Lizzie Borden i popkulturen, såg den filmen som både tidstypisk och banbrytande i hur den landade i den radikalfeministiska idén att varje kvinna har skäl att döda, samtidigt som den skildrade Lizzie som exceptionellt monstruös (barnramsans »Lizzie Borden took an axe / and gave her mother forty whacks« är bara lite överdriven, yxhuggen mot föräldrarna var sammanlagt 30 till antalet).

Sedan har det vuxit fram ett seglivat Lizzie-som-kvinna-i-uppror-narrativ: den ogifta vuxna dottern, ekonomiskt och socialt kontrollerad av fadern, instängd i det viktorianska kvinnoidealet, med ett våld som kan läsas som en grotesk frigörelse. Angela Carters novell The Fall River Axe Murders från 1981 är ett tydligt exempel där feministiska frågor uttryckligen byggs in i berättelsen.

Att familjen hade konflikter är belagt, bland annat kring pengar, egendom och Lizzies relation till styvmodern. Men de extremt grymma övergrepp som den nya serien använder för att göra yxmorden begripliga som vedergällning är ren fiktion. Manusförfattaren Ian Brennan har sagt att »female rage« är hela säsongens tema, och huvudregissören Max Winkler säger sig ha haft ambitionen att undersöka det manskonservativa 1890-talets konsekvenser för kvinnor.

Det är huvudsakligen Ian Brennan som tagit alla stora beslut som avviker från verkligheten, och jag gillar allihop. Lizzie Borden görs mycket yngre än hon var i verkligheten, 20+ i stället för 30+, vilket får hennes naivitet och undertryckta intelligens att bli så drabbande och levande i 26-åriga Ella Beattys rolltolkning. Och Vicky Krieps irländska hushållerska hette även i verkligheten Bridget Sullivan, men i allt övrigt är hon en fiktion av svindlande proportioner, kanske hela 2020-talets mest hypnotiska historisk-fiktiva feministikon. Självklart har hon även sex med Lizzie … och med Lizzies pappa, men då tar hon lika bra extrabetalt som när hon slipar hans yxor.

Men det som ger Krieps karaktär en larger than life-känsla, och dessutom gör henne lika skrämmande som älskvärd, är hennes idoliserande av »Blodsgrevinnan« Erzsébet Báthory, som levde i 1500-talets ungerska kungarike och blev känd som en av historiens värsta kvinnlig seriemördare, och vars mytiska historia hon skänker till Lizzie i bokform, skriven på franska så hon får läsa den högt för Lizzie i stearinljusets sken om nätterna. I dessa moment låter Ian Brennan skildringen övergå i en filmisk visualisering av Blodsgrevinnans brott – en fiktion inuti en fiktion, utifrån två verkliga kvinnor som blivit seriemördarlegender.

Har ni sett de tidigare Monster-serierna så kan ni nog se detta framför er? Jag tyckte ju att den förra, om Ed Gein, var den bästa hittills, men i både ton och ambition är den här nya Lizzie Borden-serien lika imponerande. ♦

Succession i våldsversion

Frågan om vem som ska styra Harriganimperiet blir större än de yttre hoten.

I min S1-recension av MobLand fanns en överdriven referens som har desto mer relevans nu för säsong 2. »Tyngre än Gangs of London men lättare än Kin«, skrev jag då, men också att ensemblen »fullbordar ett slags Succession-uppställning i maffia-London.«

Referensen i fråga var alltså Succession.

MobLand är action-versionen av Succession. Klanen Roy, Jesse Armstrongs medieoligarkfamilj, härskade från skyskrapor, styrelserum och privatflyg över ett globalt imperium. Ronan Bennetts Harrigans härskar över ett kriminellt imperium från en engelsk herrgård och löser sina affärstvister med automatvapen, bilbomber och Tom Hardy. Men skalar man bort miljöerna och våldsnivån är det samma slags familjekonstruktion, både hierarkiskt och psykologiskt.

Båda serierna handlar om en åldrande patriark som byggt ett imperium så fullständigt kring sin egen person att nästa generation blivit både beroende av honom och besatt av att ersätta honom. Conrad Harrigan är en mer handgripligt mordisk Logan Roy, men Pierce Brosnan spelar honom med samma självklarhet inför tanken att familjens företag, familjens förmögenhet och familjen själv egentligen är samma sak. Barnen kan göra uppror mot pappa, men de kan inte föreställa sig vilka de skulle vara utan honom.

Och Paddy Considines Kevin blir därmed seriens närmaste Kendall Roy. Han har länge framstått som den utpekade arvtagaren som inte kan skilja på var pappan slutar och han börjar – eller var det gamla familjegrälet slutar och palatskuppen börjar. Förra säsongens största avslöjande (se »Detta har hänt« nedan) utplånade rentav gränsen mellan vem som är hans son och vem som är hans halvbror …

Även kvinnorna runt patriarken har något bekant över sig, fast Bennett vrider konstruktionen några extra varv. Helen Mirrens Maeve är ingen Caroline Collingwood som nöjer sig med att betrakta sina traumatiserade barn från sidan. Hon är själv en av familjens farligaste maktspelare. Seraphina (Mandeep Dhillon) har i sin tur något av Shiv Roys position: den intelligenta dottern som ser männens svagheter tydligare än de själva gör, men som ändå har handikappet att tvingas manövrera i ett patriarkalt familjeimperium. Som Conrads utomäktenskapliga dotter är hennes position dessutom ännu mer osäker.

Familjen Roy är förstås inga gangstrar i Harrigans mening, men Succession byggde hela tiden in kriminalitet och mörkläggning under Waystar Roycos blanka företagsyta: mutor, politiska påtryckningar, kryssningsskandalen med sexuella övergrepp och dödsfall som företaget begravt, dokument som förstörs när sanningen hotar att komma ut. Harrigans börjar i andra änden. Vi vet från början att deras pengar ytterst vilar på organiserad brottslighet, men även de har byggt en aristokratisk fasad runt verksamheten. Conrad leker engelsk godsherre på familjeegendomen medan nästa generation pratar om affärer, investeringar och expansion som om familjen drev ett aggressivt riskkapitalbolag. Skillnaden är ibland mest vad som händer när ett styrelsemöte går dåligt …

Tom Hardys Harry Da Souza passar dessutom perfekt in i konstruktionen eftersom han står utanför blodslinjen. Han är familjens fixer och professionella problemlösare, den som måste försöka göra besluten genomförbara när Harrigans låter decennier av otrohet, avundsjuka och gamla oförrätter styra beslut som kan rasera hela imperiet. Ungefär som om Frank, Gerri och Karl i Succession slogs ihop till en enda person med pistol.

Säsong 2 – huvudsakligen skriven av Ronan Bennetts manusparhäst från förra säsongen, Jez Butterworth, nu tillsammans med Esther Watson, och återigen med Guy Ritchie som konceptualiserande regissör – renodlar alltså allt detta. Första säsongen hade ett tydligare gangsterkrig, Harrigans mot Stevensons, och även om hoten i S2 fortsätter förstås att torna upp sig utifrån flyttas de mest existentiella konflikterna till middagsbordet. Conrad, Maeve, Kevin och Seraphina drar åt olika håll, gamla familjehemligheter har blivit öppna sår och frågan om vem som ska styra Harriganimperiet blir större än de yttre hoten.

Okej, jag har väl låtit Succession-jämförelsen gå alldeles för långt. Serierna är ju inte ens i samma genre. MobLand kan inte med bästa vilja i världen kallas intellektuell. Det som förblev outtalat i Succession, eller som det viskades och gissades om, slutar oftast med blodigt våld i MobLand. Men det är ändå likheten i de klanmässiga strukturerna som ger Ronan Bennetts serie sin finess och gör den så effektiv och engagerande. ♦

Myshumor, mänsklig värme & incestskräck

Allra mest faller jag för Skyler Gisondo i rollen som årets mest haverist-romantiska ex.

Det är mycket som är bra med Matthew McConaugheys och Woody Harrelsons nya Apple-serie Brothers, och som gör den lika sevärd som älskvärd, men det är också mycket tydligt vad som inte fungerar.

Tonen är väldigt »Apple TV«, det är varma relationer och smart sköninghumor i samma mix som i Stick och Platonic, manus och regi nästan pyser över av bekväm kompetens och skådespelarleveransen är helt sublim – men det är för mycket »äventyrssekvenser« (i ett avsnitt ska de ska ut och jaga … i ett annat ska de gå på rodeo … i ett tredje bilda rockband …) med uppgiften att addera både något komiskt och något rörande, och sedan spiller klichéerna därifrån över i rätt mycket av humormaterialet överhuvudtaget. Jag får verkligen inte ihop mängden av humorklichéer med smartheten i övrigt.

McConaughey och Harrelson är även serieskapare, tillsammans med showrunnern Lee Eisenberg (The Office, Jury Duty). De spelar förhöjda (läs: lägre stående) versioner av sig själva, superkompisar som i verkligheten, och hela serien är en lek med det verkliga ryktet om att de skulle kunna vara bröder. Faktum är att hela presentationen i serien av hur deras eventuella släktskap blev en grej är kopierat från verkligheten. Men utifrån detta skenar intrigen iväg med fiktiva storfamiljer och skräcken för incest när ett par av deras (rätt många) hel- och halvvuxna barn håller på att få ihop det. Narrativet drivs framåt av att Harrelson gör allt för att ta reda på om släktryktet stämmer, och involverar sin fru, men döljer det för familjen McConaughey, som i stället är fokuserade på Matthews lite väl naiva valkampanj för att bli guvernör.

Men det sker alltså lite väl episodiskt. Det blir till slut för många charmtokiga infall. Samtidigt har vartenda ett av dem förmildrande omständigheter som gör att man inte vill sluta se serien när man väl börjat.

Allra mest faller jag för en biroll som nämns i början men inte gör entré i serien förrän i slutet av episod 5, med en bergsprängare över huvudet som skräller fram Peter Gabriels In Your Eyes, precis som i John Cusack-scenen i Say Anything från 1989. Fast bergsprängaren har en Iphone tejpad på baksidan. Ni ser det i klippet ovan: Skyler Gisondo i rollen som årets mest haverist-romantiska ex. ♦

Brittdeckaren som är knepigare än Kubricks kub

Världens töntigaste hittepåefternamn som alla i England uttalar med fult kort u-ljud, inte Pynt, som hade varit korrekt uttal om namnet existerat.

Metanivån i Anthony Horowitz böcker är helgalen, särskilt för att vara i myspusseldeckargenren. Han har alltså skrivit tre romaner om den mordlösande förläggaren Susan Ryeland, som länge redaktörat deckarförfattaren Alan Conways fiktiva romaner om den grekiska 1950-talsdetektiven Atticus Pünd (åh vad jag hatar det namnet och varje gång det uttalas i tv-adaptionen), vars metafiktiva fall vi får följa medan Susan läser dem i manusform, eller läser om dem i bokform. Samtidigt som Susan själv löser flera mordfall.

I den första romanen, som Horowitz själv gjorde tv-serie av, Magpie Murders, var det Conways egen död som blev löst av hans redaktör. I den andra romanen (och tv-säsongen) Moonflower Murders prövade förlagsredaktören Susan på att driva hotell på Kreta i stället, eftersom hennes författare dött, men det landade i ett extraknepigt cold case och nytt mordfall som båda hade med en tidigare utgiven Conway-bok att göra, vilken Susan gjorde en omläsning av för att finna en ledtråd.

Och i den nya serien Marble Hall Murders, baserad på Horowitz tredje Susan Ryleand-bok, kallas Susan in av ett välrenommerat independentförlag för att redaktöra en ny bok om Conway-hjälten Atticus Pünd, nu skriven av ett barnbarn till Storbritanniens typ svar på Astrid Lindgren, död sedan 20 år – men vi får i inledningen veta att hon inte dog en naturlig död utan mördades, och kanske av just detta barnbarn och flera av hans syskon och kusiner … Och som vanligt dyker Tim McMullans Atticus Pünd upp i både Susan Ryelands (Lesley Manville) huvud, för inre dialoger, och i visualiseringen av mordfallet i det nya bokmanuset om honom.

Många älskar det här, och tycker att man får två knep-och-knåpiga brittiska mysdeckare på en gång. Och jag kan inte förneka att intrigerna är kluriga, och sinnrikt grundkonstruerade för att man som läsare eller tittare inte ska villa bort sig i alla tids- och meta-lager. Tv-versionen kryllar förstås också av excentriska karaktärer och välkända skådespelare. Budgeten är rätt hög – i alla fall antyds det av den rätt höga summan serien fått i särskild irländsk skattelättnad för filmproduktion, inte minst som serien också är inspelad i London och på Korfu.

Men vad fan, nu blev det knåp-och-knepigt att hänga med till och med när jag försöker förklara produktionsbudgeten. Låt mig bara säga att jag har svårt för den här serien. För mig skapas ingen illusion överhuvudtaget – i viss mån är det meta-konstruktionen som ställer sig i vägen, men i synnerhet handlar mina antipatier om figuren Atticus Pünd, judisk grekiskfödd tyskinvandrad förintelseöverlevare samt slutligen engelsman, med världens töntigaste hittepåefternamn som alla i England uttalar med fult kort u-ljud, inte Pynt, vilket hade varit korrekt uttal om namnet existerat.

SVT kallar alla tre serierna Dödligt kapitel och ser dem som tre säsonger. ♦

Neagley är värd sin egen serie

Karaktären Neagley har alltså byggts upp till huvudperson genom hela ursprungsserien, vilket ger ett klassiskt spinoffkoncept.

Jag borde vara Reacher-fan, med tanke på hur mycket jag gillade de första Lee Child-böckerna, och skrev om dem, när de kom i slutet av 1990-talet. Men jag har stora problem med Alan Ritchsons liksom för cleant biffiga huvudperson. »Min« Jack Reacher har ett kärvt mörker.

Det som gör att jag ändå följer Reacher är supportrollen Frances Neagley – Jack Reachers jämlike, den enda han litar blint på. Och då menar jag inte bara Neagley i sig utan vad hon gör för huvudkaraktären. Alan Ritchson är som han är, men den speciella vänskapen mellan Reacher och Neagley är seriens stjärna, och det som gjorde säsong 2 till den bästa. De båda ex-militärerna känner ju varandra från tiden i armén, där Neagley var Reachers handplockade utredare, och ramstoryn i den andra Reacher-säsongen var att dess gamla medlemmar började mördas (precis som i nya Slow Horses-säsongen):

Grejen med Reachers och Neagleys vänskap är dess speciella premiss: att Neagley har en sådan motvilja mot fysisk beröring. Det gör att närheten mellan dem uttrycks genom förtroende, lojalitet och handling, och just ingenting annat. De är också nästan komiskt lika: extremt observanta och metodiska, superproffs på övervakning och informationsinhämtning, och såklart också kompletta kanonfajters. Men där Reacher är en nomadisk enstöring utan telefon och ägodelar har Neagley byggt ett fungerande modernt liv, och jobbar på frilansuppdrag med säkerhet och utredningar.

Allt detta finns kvar i fundamentet för spinoffserien. Karaktären Neagley, som fick vara med även i säsong 3 av Reacher trots att Lee Child-romanen den byggde på skildrade ett rent soloäventyr, har alltså byggts upp till huvudperson genom hela ursprungsserien, vilket ger ett klassiskt spinoffkoncept – som när The Mary Tyler Moore Show gav upphov till spinofferna Rhoda och Lou Grant på 1970-talet, eller Frasier utvecklades organiskt ur Cheers.

Spänningsfallen i Neagley är dock lite tristare än de i Reacher, kanske delvis för att budgeten är lägre och manusrummet tunnare. Men action-momenten är nerviga, och den stora styrkan är i motsats till Reacher hur skådespelaren gestaltar huvudpersonen. Danska Maria Sten är perfekt i rollen som extremt självständig och kontrollerad, med en demonstrativ ovilja att behöva andra; bekväm med att precis som Jack Reacher kliva in i andras kriser, lösa dem och försvinna, sämre på att släppa in någon i sin egen.

Beröringsskräcken får mer utrymme i den nya serien, Neagley är liksom ännu mer Neagley: samma stenhårda självkontroll, lakoniska humor och typiska Neagley-irritation som sticker fram genom sprickorna, men mer av allt, och därmed också mer tid att utforska dessa sprickor. ♦

Ackumulation är nyckeln till Sunny in Philadelphias evighetssuccé

Vi vet att Frank Reynolds skulle kunna gifta sig med ett lik. Det skulle varken Kramer eller George Costanza göra.

Så fort det är dags för en ny säsong av It’s Always Sunny in Philadelphia – nu för artonde gången – görs själva serielängden till en huvudfråga. Hur kan de fortfarande hålla på? Om jag måste delta i detta spel skulle jag formulera en motsatt fråga: Varför skulle de inte kunna fortsätta 18 säsonger till?

Enklast uttryckt: serien saknar bäst före-datum. När den kom 2005 skrev jag om hur Rob McElhenney, Charlie Day, Kaitlin Olson och Glenn Howerton uppdaterade Seinfelds stora sitcomupptäckt – människor behöver inte bli bättre människor bara för att vi följer dem i tv – för ett nytt millennium. Och mig veterligen återstår väl 974 år av det här millenniet?

För att ta det från början: Jerry, George, Elaine och Kramer blev Dennis, Mac, Dee och Charlie, lägenheten och Monk’s Café blev Paddy’s Pub. En liten tidsanpassning skedde. Neuroserna blev grövre, narcissismen mer patologisk, kropparna viktigare, moralen sämre och den sociala katastrofen större – i synnerhet sedan mycket äldre och mycket värre Danny DeVito joinat.

Redan härifrån är det ett evighetskoncept. Den här gruppdynamiken kan generera historier som aldrig blir gamla, och vi har sett det i 21 år. Serien blir aldrig sämre. Samhället må förändras i grunden, Obama- och woke-eran fanns inte ens i fantasin när serien började och har nu överlevts av The Gang, som är lika oberörda av MAGA. För sätt dessa fem människor i kontakt med förändringen och de slukar den. De behöver allt syre i rummet.

Brian Tallerico på RogerEbert.com skrev redan för 13 år sedan om seriens skuld till Seinfeld. I dag återkommer han till jämförelsen och till en avgörande princip: rollfigurerna måste vara konsekventa. Sunny behöver inte uppfinna dem på nytt för att följa med sin tid utan behöver bara låta tiden komma till dem.

Detta gör också att serien i sig kan växa trots obefintlig mänsklig utveckling hos cementerade karaktärer.

Titta bara på första säsongen, innan Danny DeVito kom in: en betydligt mindre, torrare och nästan realistisk sitcom om fyra självupptagna unga människor på en sunkbar. Charlie är ännu inte riktigt Charlie Kelly; Dennis är ett svin men ännu inte den nästan mytiska psykopat som så småningom skulle konstruera D.E.N.N.I.S.-systemet; Mac har inte byggt hela sin personlighet kring sin kropp, sin sexualitet, sin illiterata katolska bokstavstro och sin inbillade närstridsexpertis.

Sedan kommer Frank i säsong 2 och förändrar kemin fullständigt. Danny DeVito är först den äldre, rike Reynolds-pappan som släpps in bland de yngre idioterna. Ganska snabbt börjar serien i stället metodiskt bryta ner honom tills Frank Reynolds, som sagt, blivit den mest depraverade av dem alla. Och samtidigt hittar Charlie och Frank den märkligaste och finaste relation serien haft: två vuxna män som delar säng, kokar denim och lever i sin egen lilla värld av kattmat, nattliga svettningar och obegripliga ekonomiska system.

Ungefär där hittar Sunny sin fullutvecklade grundform, och ur denna växer guldåldern. McPoyles expanderar från konstiga bifigurer till en hel degenererad klan. Rickety Cricket går från präst till en vandrande dokumentation av vad som händer med människor som kommer för nära The Gang. Artemis blir Artemis och Uncle Jack ännu mer Uncle Jack. The Waitress fortsätter sin tjugoåriga kamp för att slippa Charlie samtidigt som hennes eget liv gradvis går åt helvete.

I och med detta upptäcker serien att det inte är kontinuitet eller utveckling som är nyckeln utan ackumulation. Alla dessa år ligger kvar i rollfigurerna. Dennis är visserligen inte samma Dennis som 2005, Mac är definitivt inte samma Mac, och hans coming-out var till och med ett av seriens få ögonblick av verklig mänsklig förändring. Men: Mac kom ut … och fortsatte vara Mac. Detta är komedins själva grundmekanik. The Gang lär sig ibland saker om sig själva … men blir aldrig bättre människor. Och glömmer fort.

Detta är en mycket kreativare princip än att frysa rollfigurerna i tiden, och den nya säsongspremiären, Frank Marries a Corpse, visar varför. Den är en direkt fortsättning på förra säsongens hyperabsurda The Golden Bachelor Live-historia: Frank ska gifta sig med Sam, som spelas av Carol Kane, och redan själva kombon Kane/DeVito är ju briljant – de känner varandra sedan Taxi-tiden i början av 1980-talet. Men Charlie Day, som skrivit avsnittet, vill höja insatserna, öppnar förrådet och plockar ut … The Waitress (Mary Elizabeth Ellis). Och Artemis (Artemis Pebdani). Och Gail the Snail (Mary Lynn Rajskub). Och Mrs Mac och Uncle Jack (Sandy Martin och Andrew Friedman).

Eller mer konkret: All-star-galleriet är med för att Dee försöker skrämma bort Sam från Frank genom att låta kvinnor ur hans förflutna vittna om vilket monster han är. Det är klassisk Sunny-dramaturgi: två decenniers ackumulation fortplantar sig själv i en ny intrig. Och Uncle Jack adderar säsongen till ära en buktalardocka, även den med en särskilt uppgift: att hjälpa Mac komma ut för sin mamma (ja, han har varit öppet gay sedan säsong 12 … men Mrs Mac har ju lyckats ignorera det).

Och Frank kan gifta sig, Mac kan komma ut, Charlie kan få en alltmer komplicerad familjehistoria och Dee kan under korta ögonblick lyckas med någonting, men i slutändan samlas de på Paddy’s som vanligt och manifesterar karaktärernas och hierkarkins orubblighet.

Premiäravsnittet hinner förresten hela vägen fram till spoilern i dess titel, så Frank gifter sig med en död Sam. Inga konstigheter – vi vet att Frank Reynolds skulle kunna gifta sig med ett lik. Det skulle varken Kramer eller George Costanza göra.

Soundtrack till tv-veckan

Clear eyes, full hearts, can’t lose.

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.