[284] »Mörkret sänker sig över Slow Horses«

Först bara en påminnelse om att ni alltid kan läsa söndagsbrevet på webben. Förra söndagen blev många med Apple-mejladresser utan nyhetsbrev, och jag kan inte skicka ut brevet igen selektivt – men får ni det inte en söndagsmorgon runt halv nio och inte heller hittar det i spamkorgen, läs det här (och scrolla nedåt så kommer hela arkivet med tidigare brev i omvänd kronologisk ordning).

I dag introducerar jag en liten nyhet, när jag recenserar återkommande serier – ett sammandrag av säsongen innan, i tio punkter, med alla karaktärsnamn i fet stil. Det är något jag själv skulle vilja ha i stället för röriga videosummeringar och Wikipedia-resuméerna som alltid är för korta (bara premissen) eller för långa (svårförståeliga summeringar avsnitt för avsnitt). ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Slow Horses (Apple TV)
2. Last Seen (Apple TV)
3. Diagnoser (SVT Play)
4. Adults (FXX/Disney+)
5. Chad Powers (Hulu/Disney+)
6. Ted Lasso (Apple TV)
7. Dark Matter (Apple TV)
8. City of Blood (Hulu/Disney+)
9. Mister Books mysterier (Bookish, U&Alibi/SVT Play)
10. Ludwig – pusseldetektiven (Ludwig, BBC/SVT Play)

Nya Slow Horses-säsongen är den mest stämningsfulla – men var är Lech??

När vi kommer i den nya, sjätte säsongen av Slow Horses är mörkret större än vanligt. Regnet lägger sig nästan lika tjockt över den här säsongen som det gjorde över säsong 4 av Better Things, och tyngre än över säsong 1 av The Killing (som anpassade danska Forbrydelsen till Seattle). Alla former av väder och klimat kan ha förhöjande effekter på tv-serier – polarvintern i Fortitude, ökenhettan i Better Call Saul, snörstormen i Louie, skogsbrandsröken i The Affair – men inget slår det perfekta regnet, ljudet av det, hur det fångar ljus och gör själva luften synlig. Rätt regn i en tv-serie kan göra avgörande intryck på sekunder. Minns den där magiska mellanscenen i Hundarna, som jag gjorde coverbild på i nyhetsbrev #261 (och pratade specifikt om med Lisa Linnertorp i den texten)!

Det har regnat förr i Slow Horses … men inte så här. Och inte så unisont med den tidsutmätta intrigen, när forna och kanske nuvarande medlemmar av Slough House börjar mördas, en efter en. Samtidigt har lönerna slutat utbetalas, man har utestängts från MI5:s datasystem och till och med deras filer i det fysiska arkivet är borta.

För första gången slår en säsong av Slow Horses ihop två av Mick Herons romaner, nummer sex och sju i bokserien, Joe Country och Slough House – över bara sex avsnitt. Gaby Chiappe och hennes manusgrupp hämtar huvudintrigen från Slough House och plockar helt enkelt delar ur Joe Country som går att väva in i den. Det innebär riktigt brutala ingrepp – hela intriger försvinner, andra slås samman, personer och funktioner flyttas – men, för att ta det positiva först, atmosfären blir mäktigt homogen. Kanske den finaste hittills, när vi tas från det ena uppgivna skitboendet efter det andra hos Slough House-alumner vi inte träffat förut. Slow Horses rör sig som ingen annan serie i ett London som inte förändrats sedan 1900-talet. Andra alumner är välbekanta, bland annat återkommer Olivia Cookes Sid, som vi trodde sköts ihjäl i säsong 1 …

Men jag ska inte spoila den suveräna intrigen, däremot måste jag uttrycka oro över att karaktären Lech Wicinski, som introduceras just i den sjätte Heron-boken och får stor fortsatt betydelse för Herons bokdramatik, hör till det som kapats bort helt här. Jag kan ta att andra favoritstycken är borta, som hela den kungliga sexskandalen i Joe Country, men … Alec »Lech« Wicinski? Vad fasen? Och han är inte heller med i nästa säsong, som redan är inspelad och bygger på Bad Actors, där annars Lech är bärande för hur intrigen i den boken rullar i gång.

Jag hoppas på intervjuer framöver med serieskaparna som förklarar hur man tänkt, nu och framåt.

Med det sagt, den nya säsongen i sig saknar inte Lech Wicinski. Jag gillar verkligen hur man fått ihop de rätt olika intrigerna kring River, Harkness, David Cartwrights död och hotet mot Slough House i ett enda närmast strömlinjeformat flöde. Det gör säsongen ovanligt lättittad, på ett bra sätt – Slow Horses har ju i regel en viss trögstartad snårighet, som jag alltid gillar men som också kan bli lite kärv och krävande. Nya säsongen har inget av det, vilket faktiskt också betyder att actiondelarna kommer snabbare, och de känns härligt direkta och medryckande.

Det här är med andra ord inte den bästa men väl den tätaste säsongen hittills.

Bästa minidetaljen – att Tom Brookes JK Coe visar sig bara lyssna på äldre brittisk indie-rap, från Jehst och Lee Scott till Kofi Stone. ♦

Chad Powers stabiliserar sig som den allra bästa sportserien

Det är scener som går till sport-tv-fiktionshistorien, kanske den bästa football-fiktion jag sett.

När jag recenserade den första säsongen av Chad Powers förra året toppade jag nyhetsbrevet med den texten och skrev clickbaitigt i rubriken: »Jag har sett USA:s tv-framtid och dess namn är Chad Powers.« Men jag avsåg den inte så som man brukar parafrasera Jon Landaus bevingade ord »I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen«. Visserligen tycker jag väldigt mycket om denna serie från Heels-geniet Michael Waldron, men där Jon Landau såg gryningen av en ny rock-era var min rubrik skriven i skymningsljus.

Jag menade så här: i takt med att de amerikanska tv-bolagens självcensur förvärras kommer genrer som hämtar näring från politik, krig och federal brottsbekämpning att tappa i trovärdighet, substans och integritet, och amerikansk tv-talang kommer att söka sig till så naturligt icke-politiska sammanhang som möjligt. Min gissning är att om den här utvecklingen fortsätter kommer de framtida USA-kvalitetsserierna att hitta sina motiv i relationer, sex, våldsbrott, arbetsplatsdrama … och sport.

Nu, mitt i en suverän ny säsong av Ted Lasso, efter en härlig The Hawk med Will Ferrell, och med ännu en inspirerad Chad Powers-omgång, har jag ingen anledning att ändra mig: sportserier kan komma att bli en dominant genre.

I sporten finns hela den rika amerikanska mosaiken tillgänglig: tribalism och big business, arv och miljö, trender och traditioner, rasfrågor och konflikter, psykologi och praktisk politik, allt kan användas och inget måste anfrätas av eller anpassas till MAGA. I Chad Powers ser jag rentav en ny nivå av smart anpassning. Den är politiskt ofarlig utan att bli mesig, rak och enkel men också engagerande påhittig i premissen, vibrerande äkta i det idrottsliga, nostalgisk utan att bli mossig.

Det är förstås sorgligt om Chad Powers blir framtidens amerikanska peak tv, men i sig är det ändå riktigt bra tv-fiktion, ytligt men genuint, berörande och tänkvärt.

Glen Powell, som även skapat och delvis skrivit serien ihop med Michael Waldron, spelar en av den amerikanska college-fotbollens största stjärnor, men efter en sanslös trestegsraket av skandaler inom loppet av en match-nej-karriäravgörande Rose Bowl-halvminut har han förlorat allt. I åtta år är han en degenererad jetset-loser som bor hos pappa (Toby Huss!), en Oscarsnominerad maskör som Glen hjälper med leveranser. Tills han en dag ska köra en avancerad förklädnad till en Michael Bay-filminspelning, och, med masken och peruken i baksätet, hör på bilradion att ett framstående football-college i Södern med en känd tränare (Steve Zahn!) ska ha en öppen tryout för att fylla upp en quarterback-vakans. Samtidigt ser han en stor billboard utanför vindrutan med reklam för en ny 4K-restaurering av Mrs Doubtfire, med Robin Williams som äldre kvinna … Ja, ni fattar?

Glen Powell gör en Chad Powers, helt enkelt – seriens titel är lånad från fotbollskändisen Eli Mannings karaktär och reality-stunt i hans ESPN-serie Eli’s Places, 2022: 

Även Eli Manning lånar från verkligheten – hans Hollywood-maskör påminner, en bit in i avsnittet ovan, om att undercover-bion som Manning hittat på är hämtad direkt från sannstoryn om Vince Papale, en 30-årig lärarvikarie och deltidsbartender som tryoutade sig till en position i Philadelphia Eagles 1976. Mark Wahlberg gör ett häftigt Papale-porträtt i Invincible från 2006:

Så Waldrons och Powells Chad Powers bygger redan i dubbla led på en amerikansk kulturell mytologi, samtidigt som serien plockar innehåll rakt av från Ted Lasso (exempelvis coachens relationer till sin fru och till en ny, färgstark managerkvinna; rätt likt Brockmire också). Men Chad Powers är ett rätt annorlunda väsen, ändå – inte alls någon sitcom, och som drama lättsamt och flyktigt … tänk sena 1990-talets Saturday Night Live-featurefilmer som A Night at the Roxbury och Molly Shannons Superstar i fråga om tempo och ton. Här finns med andra ord ett direkt släktskap med The Hawk, där ju Ferrell återförenas med just Molly Shannon.

Och den har ett uppbyggligt budskap också, i hur Glen Powells rätt sviniga karaktär själv börjar gilla den snällare Chad, och bli Chad allt mer, för han blir ju omtyckt som han aldrig blivit omtyckt tidigare. Inte heller fel i ett socialt sönderfallande USA.

Med det sagt utvecklas säsong 2 oväntat nog i en något mörkare riktning. Kolla halvvägs in i säsongen, när Toby Huss kommer tillbaka i papparollen, fast förklädd, han också, till Chads pappa. Upplagt för komik? Ja, fast det blir mest något annat, och detta »annat« fascinerar mig mest med den nya säsongen. Jag kan inte beskriva det. Men det blir verkligen på riktigt spännande också.

Säsongsfinalen är fantastisk, och en sorts spegelvändning av det allra första avsnittet förra säsongen. Så här mycket kan jag nog säga utan att spoila: i den avgörande matchen för att nå playoff har Chad utpressats att missa passningar och avstå touchdowns – vilket Perry Mattfelds Ricky (älskar henne!) får reda på och tvingas att hastigt komma upp med en serie avancerade offensiva luringar för att laget ska kunna göra poäng utan att blanda in Chad … Det är scener som går till sport-tv-fiktionshistorien, kanske den bästa football-fiktion jag sett. ♦

Den mest moderna och nyskapande vampyrserien som gjorts?

Här är vampyrerna helt enkelt ett slags världsomspännande oligarki, skygg och ouppnåelig som många äkta superoligarker.

Vi kan faktiskt börja utan vampyrerna. För redan bortsett från dem målar tyska City of Blood upp en urspännande dystopi. Efter flera pandemier, finanskrascher och klimatkatastrofer ovanpå varandra har Tyskland, liksom större delen av världen, rämnat som nationalstat och styckats i mer eller mindre kriminella småstater. Bara Republiken Berlin har kvar ett demokratiskt system, och när vi kommer in i handlingen är valkampanjen i gång – det etablerade, statsbärande mittenpartiet utmanas av den arga och allt populärare populisten.

Ja, vi kan snäva av ännu mer: bara de politiska interiörerna gör serien sevärd. Över 40 grader varmt inne i parlamentet, kaotisk debatt om migration och stängd stadsgräns, spännande maktspel där allt står och faller med en möjlig men bräcklig allians – allt, inklusive de fiktiva tv-nyhetsinslagen och tv-debatterna, känns precis som man kan föreställa sig ett pre-dystopiskt Berlin, typ på 2050-talet.

Miljöerna är perfekta. Polis, sjukvård, biltrafik – det mesta funkar fortfarande hyfsat, men är ändå liksom på upphällningen. Det är oerhört snyggt och smart, hur serien gestaltar detta. Folk har fortfarande jobb, men allt oftare på fel sida lagen. Inte minst handlar det om olaglig handel med bloddonationer … Och därmed kommer vi förstås in på vampyrtemat. Som är sensationellt bra – eller, sensationellt för mig som aldrig läst förlagan Berlinoir, en tysk seriebokstrilogi av Tobias O Meißner och Reinhard Kleist (Scherbenmund 2003, Mord! 2004 och Narbenstadt 2008 – 2013 gjorde Kleist om och kompletterade materialet för en samlad utgåva).

Allt i den vedertagna skräckmyten finns omtolkat för vår nära förestående framtid. Allra bäst är premissen om vampyrerna som stående över människan i näringskedjan: här är vampyrerna helt enkelt ett slags världsomspännande oligarki, skygg och ouppnåelig som många äkta superoligarker. Och i Berlin har de med privata pengar och med hjälp av välbetalda mänskliga proxies byggt upp en gigantisk kupol, vilken också är föremål för den politiska valdebatten. Man säger att man gör det av klimatskäl, och debatten handlar om att bara de som är tillräckligt rika får leva i detta inre, klimatkontrollerade, lugna och grönskande Berlin. Men det verkliga skälet är att vampyrerna vill kunna leva ett liv i dagsljus, vilket möjliggörs av kupolernas speciella ljusfiltrering. Och sådana här kupoler är under uppbyggnad i flera storstäder världen över …

I Berlin lobbar den här blodsugande oligarkin också för legalisering av blodhandeln, även det under förment humanistiska förevändningar. Samtidigt är de klassiska vampyrer, med konstant sug efter blod, och ritualiserar jakt på människor som plockats från lägre socialgrupper.

Och då har jag fortfarande inte nämnt huvudpersonerna! Ett par unga vuxna systrar med komplicerad relation som blir katalysator för hela spänningsintrigen, som verkar på två plan – dels det politiska, dels i action-tablåer som liknar lager på lager av utmaningar i ett tv-spel. Vilket jag normalt brukar ha svårt för (som i säsong 2 av Silo), men här fungerar det överraskande bra. Antagligen för att allt runt omkring – miljöerna, de perfekt utmejslade karaktärerna, den intellektuella intrigen – skapar en fulländad seriekänsla man helt enkelt vill vistas i och låta sig omslutas av. ♦

Läcker lekstuga inuti arkivmusikjätten

Jag hade inte hört talas om A-Tone tidigare, men en låt i soundtracket till City of Blood – Robo Girl med Toxic Vegan – får mig att upptäcka LA-musikerveteranen Steve Lindseys bisarra skivbolag, en underetikett till arkivmusikjätten Extreme Music specialiserad på snygg västkustfusion och yachtrock. Men här handlar det inte om någon yngling som programmerar yachtrock-imitationer, utan en ofattbart namnstark roster med namn som Pino Palladino, Jim Keltner, Peter Erskine, Mark Isham, Alex Acuña, Ray Parker Jr … och när Lindsey gör en pitch-perfekt pseudo-Steely Dan-skiva under namnet Toxic Vegan är Dean Parks sessiongitarrist – precis som på alla Steely Dans bästa album.

Jag räknar till 97(!) A-Tone-releaser hittills. Och Toxic Vegan-albumet var min favorit (för övrigt även en favorit på Steely Dan-fanforumet Dandom) tills jag hörde Vinnie Colaiutas Descent Into Madness.

Steely Dan-imitationerna faller trots allt lite på just imitationen, i kombination med sockervaddstexter som tagit tio minuter att skriva, men det Lindsey gör här med Zappa- och Joni Mitchell-trummisen Colaiuta är bra på riktigt.

Andra kul A-Tone-släpp som sticker ut är Eternal Gardens med Heavy Traffic, där Lindsey och Mark Goldenberg leker elektrisk Miles Davis och Weather Report; återkommande projektet Abandoned Jukebox, där Lindsey och George Doering skapar en påhittad amerikansk musikhistoria – bäst är LA Stories med ljuvligt inkännande LA-studiomusik och filmisk easy listening med låttitlar som Meet Me at the Polo Lounge, Lookout Mountain Memories och Frolic Room Heist.

Två favoriter till: på Sunny La Casios Bach to the Future gör Lindsey och Steve Kofsky kitsch-electronica-Bach i en uppenbar hyllning till Wendy Carlos gamla Switched-On Bach, …

… och på Sugar Time med The Fun Machine gör Lindsey och Dave Bassett ursnygg 1960-tals-easy listening och tv-soundtrack-exotica.

Hey, du har fortfarande bara läst början på dagens brev! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar nya säsongerna av Ludwig – pusseldetektiven och brittdeckaren After the Flood samt Big Little Lies-inspirerade Middagssällskapet, + The Litter, Maison MArgiela-rysaren med Rebecca Hall och Paris två bästa kaffebarer m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!