[286] »Årets kosekrim! Norskt polismys på brittnivå«

Men vi måste börja …

… i Mauro Scoccos nya Skånegatan och visualizer-videon som släpptes häromdagen:

Det är så mycket inkapslat här, i texten och videon, ända fram till en genial Springsteensk tonartshöjning som är exakt ett sådant »det bästa i livet«-moment som Mauro tidigare i texten sjunger om att han aldrig lyckats hålla fast i.

Så! Nu är vi redo för söndagsbrevet. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Döden vid fjorden (Mord i Sogn, TV2/TV4 Play)
2. Paolo (HBO Max)
3. Youth (HBO Max)
4. Slow Horses (Apple TV)
5. Mina sorgsna döda (Mis muertos tristes, Netflix)
6. Last Seen (Apple TV)
7. Dark Matter (Apple TV)
8. It’s Always Sunny in Philadelphia (FXX/Disney+)
9. Ted Lasso (Apple TV)
10. MobLand (SkyShowtime)

Mysdeckaren som vägrar göra en Midsomer

Och han är hifi-snobb också. Köpte högtalare för 300.000 kronor när det krisade som värst mellan honom och hustrun.

Kommer ni ihåg den norska dramaserien Twin, med Kristofer Hivju och hans patenterade stora röda skägg i båda huvudrollerna som enäggstvillingar, en funktionell och en dysfunktionell? Jag älskade och hyllade den när SVT visade den 2019. Serieskapare, manusförfattare och huvudregissör bakom den serien var Kristofer Metcalfe, och först nu är han tillbaka – med ett smärre mästerverk i myspolisgenren, medförfattat av Wisting-rutinerade Kathrine Valen Zeiner: en tv-adaption av Jørgen Jægers kriminalromaner om lokala polischefen Ole Vik och specialutredaren Cecilie Hopen, utplacerad på Ole Viks nedläggningshotade station (»Norges minsta«) under praktikanttäckmantel.

Och det är ovanligt sinnrikt gjort när den första och fjärde Jæger-romanen, Skyggejakten och Blodskrift, vävs samman till en perfekt, tät, seriesäsong över Döden vid fjordens fyra avsnitt. Mordfallen finns där, men i ett helt nyskrivet sammanhängande narrativ där Eili Harboes Cecilie alltså inte bara är junior lokalpolis, som i böckerna, utan hemligt utsänd från Kripos i Oslo, Norges variant av NOA, för att utreda ett kriminellt nätverk som bland annat opererar i hamnen i fiktiva lilla Fjellberghavn i Sogn på Norges västra kust.

Allt det geografiska är lika bra som persongalleriet och intrigen – hur äppelodling är skitstort i samhället och den lokalproducerade cidern tas på samma allvar som vin i Bordeaux. Kristofer Hivjus polischef är själv smått manisk odlare av Summerred-äpplen, en kanadensisk korsning av McIntosh och Golden Delicious, som han gör en prisbelönt cider av. Men hans fru, som han byggt upp äppelverksamheten med, har lämnat honom, och hans hälsa sviktar – läkaren diagnostiserar honom med för hög psykisk stress i kombination med dålig kost (för mycket äppelsyra …).

Vi kan stanna till just här, för att visa hur Mord i Sogn, som den bättre originaltiteln lyder, skapats av manusförfattare som verkligen tänker igenom scenerna och ständigt prövar saker, raktigenom hela serien. När Ole är hos sin läkare, och denne återigen tar upp hans stressproblem – »polisstationen som ska läggas ner, skilsmässan, det skapar en inre stress … och jobbet är väl inte stressfritt heller?« – svarar han: »Det är ju en yttre stress. Stress som fördriver stress.« Och det sammanfattar hela hans tillstånd av förnekelse. Han har inte ens klarat av att berätta för sina kolleger att stationen ska läggas ner.

Här finns också en härlig konstant konflikt med polisstationen i centralorten Førde, tio mil bort, vilket blir komiskt inte minst för att även Førde är en håla med bara 11.000 invånare, men de bossar hårt över de fyra poliserna i Fjellberghavn … det dröjer inte länge innan man som tittare tänker precis som Sogn-poliserna så fort man hör »Norges styggeste by« föras på tal: Fucking Førde!

Fjellberghavn är inget norskt Midsomer, med mängder av byamord och en komiskt fullskalig rättsmedicinavdelning – hur många patologer kommer inte och går i Morden i Midsomer? I Fjellberghavn, däremot, säger polischefen till rättsmedicinaren på plats efter det första mordet: »Ja, jag vet att du inte är patolog, men …«

Humorn i serien är subtil och med konsekvent underskruv, samtidigt som fallen är på verkligt allvar men relationerna mellan de många minnesvärda karaktärerna det som fäster mest. Och allra bäst är polischef Ole Vik, som är en av de finaste rollerna jag sett Kristofer Hivju i. Hur han stänger av och skjuter upp, men också mitt i all förnekelse av skilsmässans och nedläggningens konsekvenser är riktigt skarp som mordutredare och gång efter annan räddar de pompösa klåparna i Førde.

Hans passion för äpplen och cider skildras förresten med äkthet, snarare än komik. Jag får faktiskt rysningar vid ett par tillfällen av de där summerred-äpplena som får folk att sluta ögonen när de smakar dem.

Och han är hifi-snobb också. Köpte högtalare för 300.000 kronor när det krisade som värst mellan honom och hustrun. När han besöker en möjlig mordmisstänkt i en arkitektritad villa för att undersöka ett vapen, och det står ett par stora högtalare vid vapenskåpet, säger han, ljudligt oimponerad, »Cerwin Vega … från studenttiden eller?« Mannen säger att »de har väldigt bra bas, faktiskt«, och Ole svarar med en underbart avfärdande knarr i rösten: »Nja …«

En sak till: Peder Lauvås! Underbar skådespelare som jag inte kan påminna mig ha sett tidigare, även om han hade en liten gästroll i R.I.P. Henry (som ni kanske kommer ihåg att jag hyllade här). I Mord i Sogn gör han en av de övriga lokalpoliserna, Vidar, och flera av hans scener är rörande vardagskomiskt guld. Vi lägger namnet på minnet nu. ♦

Sharon Horgan är tillbaka – cirkeln sluts från Pulling till Youth

Horgan spelar en frånskild förlagsredaktör som bara har några få år kvar som sexuell varelse (hon sätter gränsen vid 60).

Sharon Horgan slog igenom 2006 med en mörk auteur-sitcom, Pulling, som jag fortfarande tycker är en av de mest excentriskt komiska BBC-serier som gjorts. Och jag vet inte hur länge därefter som jag såg varje ny Horgan-serie med en särskild förhoppning, men jag vet att den aldrig infriades.

Hon har fortsatt att göra bra grejer, ingen tvekan om det; jag gillade Motherland, och älskade This Way Up (men där var Aisling Bea den drivande kreatören). Men serien hon hyllats mest för, romsitcomen Catastrophe, tycker jag mer symboliserade den stagnation som förebådade hennes misslyckade Divorce för HBO. Och remake-serien Bad Sisters för Apple TV var ett lågvattenmärke i två bedrövliga säsonger.

Jag har bitvis varit så besviken på Sharon Horgan att jag pyst ur mig en konspirationsteori om att ekonomiskt oberoende kanske varit en faktor – Sharon var gift med en miljardär i halvannat decennium. Och vad betydde det i så fall att hon lämnade miljardären och i stället, efter en flerårig vänskap som inleddes på Twitter(!) för att hon var ett så stort The Charlatans-fan(!!), inledde en relation med sångaren Tim Burgess? Och vad betyder det i så fall att hon gjorde slut även med Burgess häromåret för att i stället bli ihop med Barry Ward (som spelar mot Aisling Bea i kommande Netflix-serien Grown Ups). Förlåt att jag teoretiserar soppa på en spik, men faktum är att Sharon Horgan i veckan kom tillbaka med sin bästa serie sedan Pulling, den minst lika självutlämnande medelålderskrisrökaren Youth på HBO.

Jag har bara sett de första två avsnitten och kommer att ge en komplett säsongsrecension när jag sett hela – men jävlar vilken start! Horgan spelar en frånskild förlagsredaktör som bara har några få år kvar som sexuell varelse (hon sätter gränsen vid 60), och vars son precis börjat på universitetet men har fått ett extremt personligt problem (bör ej spoilas), och vi blir snabbt hemmastadda i hennes röriga sociala liv med åldrade föräldrar, dejter och kolleger … och ännu snabbare till oss av will-they-won’t-they-plotten mellan henne och en ljuvlig Rupert Friend. ♦

Är Paolo en Ripley eller Brideshead Revisited i en fransk champagneprovins?

Premiärepisoden är en av höstens mest fascinerande och spännande seriestarter.

Det här blir en kortis, eftersom jag bara sett första avsnittet men förstått av de franska recensionerna att serien inte alls utvecklas som man kan förvänta sig. Men med det sagt – premiärepisoden av Paolo är en av höstens mest fascinerande och spännande seriestarter.

Och serietitelns Paolo är en av höstens mest gåtfulla trasiga karaktärer, i vad som så långt jag sett känns som en mörk psykologisk stalkerthriller, men som också snabbt introducerar ett mycket större och djupare persongalleri än brukligt i genren. Här finns ett inrikespolitiskt tema kring ett borgmästarval som både är centralt i spänningsintrigen men också pekar mot ett annat slags socialdrama; här finns ett homoerotiskt tema som andas Ripley, Saltburn och Brideshead Revisited; och här finns en kvav, nästan skräckig atmosfär som jag inte har en aning om vart den pekar.

Men jag har alltså inte fått tillgång till serien i förväg och kommer att följa den vecka för vecka på HBO. Skriver mer efter finalen. ♦

1990-talets Berlin i 4 Blocks Zero förklarar 2020-talets gängproblem i Sverige

Samhällets erbjudande bygger nästan alltid på uppskjuten belöning. Den kriminella miljöns erbjudande är snabbare och lättare att tro på.

När jag recenserade tyska 4 Blocks i slutet av 2010-talet jämförde jag med Sopranos och Sons of Anarchy, men som motpoler. Två gangsterserier som hade med den torftiga dumheten och sociala sjaskigheten i mixen, men som ändå styrdes av ett slags behov av att göra huvudpersonerna till smärre genier. Jag älskade de extremt invecklade mastermind-planerna i Sons of Anarchy, men jag uppskattade 4 Blocks för att den skildrade den totala motsatsen. Det finns inget kreativt syre för genier i den undre världen. Det som först, för mig, kändes trubbigt med 4 Blocks var det som efterhand gjorde serien (som gick på HBO i tre säsonger, 2017–2019) så uppslukande: dels den krassa dialogen, som mest rörde sig mellan »was ist los?«-sms och hederspsykologisk »vi är bröder«-retorik; dels hur händelsekedjorna var lika simpla och slumpartade. Nya spelare introducerades utan avancerad intrig-origami. Möjligheten till en ny albansk leverantör i Nederländerna dök upp, skulle klanledaren våga hoppa på? Han tänkte efter noga … i tio sekunder.

Klanledaren, förresten … Kida Khodr Ramadans Toni. En berlinsk Tony Soprano och nästan lika mycket ett fuck you-finger som en tribut till sin namne i New Jersey. Alla karaktärer i 4 Blocks kändes förtvivlat trovärdiga. Helt utan litterär och underhållande mytologisering som i Sopranos, vilket också var en av anledningarna till att de fastnade i mig lika mycket som Paulie Walnuts eller Silvio Dante.

Samtidigt levererade 4 Blocks, på ett hjärtklappande rakt och enkelt sätt, många svåra sanningar om urbana kriminella sociala strukturer och etniskt utanförskap med stark bäring även på Sverige. Vilket för mig blir en extra tung ingång i den nya uppföljarserien 4 Blocks Zero. Titeltillägget syftar på att vi här får originalseriens nollpunkt – prequel-berättelsen om hur den libanesiska flyktingfamiljen Hamady etablerade sig i Berlin.

4 Blocks Zero går tillbaka till 1994, och imponerar i hur mycket den går tillbaka till grunden. Det hade varit mycket enklare att göra en effektiv gangsterprequel med första felbeslutet som ledde till första kokaindealen, första mordet och alla de vanliga små pusselbitarna som ska falla på plats för oss fans som vet vad som händer sedan. I stället tar nya huvudmanusförfattaren Bernd Lange ett nytt, mer vågat grepp och skildrar Hamadys som flyktingar och människor, inte som kriminella. Och han tar även det kanske (tyvärr, i våra tider) än mer vågade greppet att inte göra dem till kriminella överhuvudtaget – det vill säga, inte förrän ett dysfunktionellt tyskt flyktingmottagande visar dem den vägen, via en enda familjemedlems yrkeskriminalitet (återkommer strax till detta).

Det innebär också att när Tareq Nassery, som den unga Ali, både upplever och resonerar om utanförskap i seriens första akt så ser vi en vanlig tonåring som fortfarande tror på den enkla överenskommelsen med samhället om att anstränga sig och göra rätt för sig. På ett matteprov räknar han rätt men får ändå sämre betyg eftersom läraren också bedömer hans tyska, vilket hon inte gör med de tyska klasskamraterna. »De vill inte ha oss, Baba«, säger han till sin pappa (Rami Fadel Khalaf), och det må låta som sociologisk kliché men känns inte så när man ser det, och än mindre om man känner till den historiska verklighet som 4 Blocks Zero bygger på, och som på många punkter är värre än manusförfattarnas version.

Familjen Hamady lever med »Duldung«, den tyska konstruktion som låter människor som inte beviljats uppehållstillstånd ändå slippa utvisning. För många av de libanesiska flyktingar som kom till Västtyskland under 1980-talet blev detta provisorium ett permanent tillstånd, men med papper som kunde behöva förnyas med några månaders mellanrum. Från 1983 fick nästan alla asylsökande från Libanon denna status, arbetsförbuden skärptes och 1987 kunde en nyanländ behöva vänta fem år på att få arbeta. Dessutom hade skolplikten för asylsökandes barn avskaffats 1982. Barn med Duldung kunde hamna sist i kön till skolplatser och ungdomar hindras från att gå vidare till yrkesutbildning.

Allt detta byggde förstås på tanken att människorna skulle lämna Tyskland igen. När många i stället blev kvar hade staten under avgörande år hållit dem borta från just de institutioner som senare förväntades integrera dem. Den tyska Bundeszentrale für politische Bildung räknar också den restriktiva flyktingpolitiken under 1980- och 90-talen som en del av bakgrunden till utvecklingen inom vissa libanesiska storfamiljer: osäker rättslig status och hinder för arbete och utbildning ökade beroendet av den egna familjen och försvagade kontakten med majoritetssamhället.

En bra referens här är dokumentärfilmen Neukölln Unlimited, som följer tre syskon i Berlin, vars familj har levt i två decennier utan säker uppehållsstatus och med ständigt utvisningshot:

Två av syskonen försöker genom dans och musik tjäna tillräckligt för att familjen ska få stanna, samtidigt som yngsta brorsan börjat få problem i skolan och med polisen. Bundeszentrale für politische Bildung beskriver uttryckligen honom som »vid vägskälet mellan motivation och resignation«, och låter en streama hela filmen på sin webbplats. Och här kommer kickern: en av de äldre bröderna i Neukölln Unlimited är Hassan Akkouch, som några år senare spelade en av de bärande rollerna i 4 Blocks, och som i dag är en av manusförfattarna bakom 4 Blocks Zero.

Det är alltså denna verklighet som 4 Blocks Zero placerar den kriminelle morbrodern Ibrahim i (en huvudroll i nya serien, spelad av Tariq Al-Saies; i originalserien är han åldrad och låter Toni sköta ruljansen). Han kommer till Berlin efter åtta år i libanesiskt fängelse och börjar bygga upp en kokainhandel, och serien är noga med att inte låtsas att kriminaliteten därmed skapats av det tyska samhället. Ibrahim har den med sig, men hans svåger, pappan till Ali, lever under samma förhållanden utan att bli kriminell. Ibrahim får dock ett enormt försteg genom att han kan erbjuda allt det som svågern, trots att han arbetar och följer reglerna, har så svårt att ge sina barn: pengar, möjligheter, trygghet, status och känslan av att kunna påverka sin egen situation.

Jag jämförde som sagt originalserien med en svensk kontext, men parallellen är alltså ännu mycket starkare i 4 Blocks Zero. Duldung-systemet med ekar ju lite i Tidöregeringens tillfälliga uppehållstillstånd, men framför allt påminner serien och det tyska 1990-talet om hur de kriminella nätverken i dagens Sverige blivit en direkt konkurrent till samhällets institutioner om unga människors tillit, när de rekryterar barn mellan 12 och 15 år direkt i barnens vardagsmiljöer, i bostadsområdet, vid skolan, på torget eller fotbollsplanen; och även om pengar och presenter spelar roll så är det uppmärksamheten och gemenskapen som är avgörande. Precis som för Ali i 4 Blocks Zero konkurrerar gänget med skolan (om känslan av att kunna lyckas), med arbetsmarknaden (om möjligheten att tjäna pengar), med socialtjänsten (om vem som kan erbjuda hjälp och stöd), och med föräldrarna (om vilka vuxna som kan vara förebilder i fråga om att ha makt över sina egna liv). Samhällets erbjudande bygger dessutom nästan alltid på uppskjuten belöning: gå till skolan, skaffa betyg, utbilda dig, sök jobb, bygg långsamt ett vuxenliv. Den kriminella miljöns erbjudande är snabbare och lättare att tro på.

Det erbjudandet är förstås en lögn. 4 Blocks Zero har ju redan ett slags facit i originalserien: den kriminella vägen är inte de geniala intrigernas väg utan leder till den där torftiga, paranoida »was ist los«-tillvaron, hederspsykologin, våldet och människor som tappar alla visioner som sträcker sig utanför de där fyra kvarteren.

Men det 4 Blocks Zero också gör är att den förklarar och formulerar den hopplöshet som var så given att den fick vara underförstådd i 4 Blocks. Det finns en hopplöshet i detta, men också en möjlig ny väg framåt, när serien flyttar frågan från vad som är fel på ungarna som låter sig rekryteras till hur bra samhället är på att konkurrera om dem. ♦

Dystopisk argentinsk cineastskräck i Netflix-chock

Serien är digitalt fotograferad, men materialet har överförts till analog 35 mm-färgnegativfilm och sedan skannats tillbaka till digitalt igen.

Första scenen är ett dödsögonblick, de två minuterna dessförinnan, och halvminuten efter. En åldrad dotter står intill och håller den döendes hand.

Sedan ser vi henne lämna sitt läkarjobb för sista gången, tvingad i pension, och följer med i taxin på väg hem genom Buenos Aires – de passerar en videoinspelning med dansare »från slummen« som kvinnans dotter håller i.

Replikerna i taxin är korta och trötta, replikerna på filminspelningssetet ger uttryck för ambitioner men är korta och trötta, de också:

»Vilken objektiv använder du?«
»50 mm.«
»Man ska se allt, byt till 28 mm.«

Detta är upptakten till nya Netflix-miniserien Mina sorgsna döda av chilenska auteur-radarparet Pablo Larraín och Sergio Armstrong, fotograf och regissör, baserad på flera noveller av den argentinska skräckförfattaren Mariana Enriquez, en sorts kompositberättelse där Larraín plockat hjärtskärande spöknärvaro från flera Enriquez-teman och mejslat fram ett Buenos Aires på gränsen till dystopi.

Och den där dialogen kring kameraobjektiv är ett slags inbyggd programförklaring som är både filosofisk och cinematografisk – serien är i 4:3-format och verkar filmad med just 28 mm-vidvinkel av Sergio Armstrong, vilket ger en större tyngd åt replikens »man ska se allt«.

»Allt« här inkluderar både de levande döda och de döda levande: å ena sidan våldet, kriminaliteten och klassföraktet, å andra sidan familjen, hemmet, grannkvarteret. Och det fortsätter även utanför bilderna: ljuddesignen är ett äventyr i sig, röster som tränger in från både levande och döda, lager ovanpå varandra av musikläggningar. Ur allt detta stiger känslan av att döden och spökena är minnena vi försöker fly ifrån och orättvisorna vi ignorerat.

Här finns en ramberättelse, snarare än ett tydligt narrativ, så den lämnar jag till er att upptäcka. Mina sorgsna döda är en filmisk upplevelse som är bäst utan mer förkunskaper än så här.

Vad gäller det säregna »smutsiga«, mjuka fotot, som minner om något gammalt men ändå inte liknar något vi tidigare sett, i synnerhet inte på Netflix: serien är digitalt fotograferad, men materialet har överförts till analog 35 mm-färgnegativfilm och sedan skannats tillbaka till digitalt igen. ♦

Hey, du har fortfarande bara läst halva dagens brev! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag skriver om Dang!, Tills döden skiljer oss, Drop in, Ludwig – pusseldetektiven, Snack Wars, Echo and the Bunnymen, The Lemon Twigs m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!