[292] »Paolo-final och politisk porrfestival«

Goddhetsknarkarnas revansch

Hånet, hatet och lögnerna kvävdes i sina egna spyor i onsdags morse när James Talarico vann Texas, och pratade kärlek och kramar:

Samtidigt vann stenhårda retorikern Abdul El-Sayed Michigan …

… och Trumps värsta mardröm Jon Ossoff som väntat i Georgia:

Jag hade kunnat fylla hela brevet med underbara segervideor, de senaste dagarna har varit rena politiska porrfestivalen på Youtube, men jag nöjer mig med att kopiera in ett par reflektioner jag gjorde på Bluesky …

… och citera Robert Garcia, Demokraternas tillträdande ordförande i representanthusets tillsynsutskott, …

… samt, som slutpunkt, konstatera att det äntligen kommit en ny Hitler Rant om amerikanska val med en perfekt castad huvudroll, till skillnad från den klassiska men lite skavande Hillary's Downfall från 2008. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Paolo (HBO Max)
2. The Diplomat (Netflix)
3. Skulden (The Blame, ITV/SVT Play)
4. Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
5. Black Doves (Netflix)
6. Long Bright River (Peacock/Viaplay)
7. Small Prophets (BBC/Apple TV)
8. Phony (Hulu/Disney+)
9. Agent-ish (SVT Play)
10. Stick (Apple TV)

En otrolig röra som blir otroligt rörande

Här finns ett tydligt tematiskt släktskap med Richard Gadds Half Man, där manlig intimitet och destruktivitet också är så svåra att skilja åt.

När franska Paolo började på HBO Max i slutet av september gav jag den en mycket positiv recension, men en rätt kort sådan, eftersom jag då bara hade sett första avsnittet, men av de franska recensionerna förstått att serien inte alls utvecklas som man kan förvänta sig.

Vad som stod klart från start var att serietitelns Paolo är en av höstens mest gåtfulla trasiga karaktärer, fascinerande personligt utagerad av Jérôme Niel. Och för att vara en mörk psykologisk stalkerthriller, vilket den först framstod som, introducerade den ett mycket större och djupare persongalleri än brukligt i genren. Paolo visar sig sedan utveckla ett inrikespolitiskt tema kring ett borgmästarval som både blir centralt i spänningsintrigen och får serien att börja få fäste även som klassdrama; och ur detta ringlar som den naturligaste sak i världen en utdragen homoerotisk tråd i släktskap med Ripley, Saltburn och Brideshead Revisited.

I min premiärrecension tyckte jag mig också känna en »kvav, nästan skräckig atmosfär«, men den infinner sig sedan inte förrän i det sjunde och sista avsnittet. Paolo är visserligen en seriemördarthriller raktigenom, men spänningen ligger inte i någon brottsutredning eller jakt, och den skaver mer än skräms. Snarare är det själva genrehybriden som är spännande och oberäknelig, och som gör även karaktärerna oförutsägbara. Sedan har serien en hel del brister i dialog och logik, men det blir faktiskt försumbart i helheten.

Paolo är en mycket fri bearbetning av serieskaparen Sébastien Marniers egen roman Mimi från 2011, som jag kan läsa mig till är tydligare i sin skildring av en asymmetrisk kärlek mellan en man som förtränger sin homosexualitet och en heterosexuell man. Här finns ett tydligt tematiskt släktskap med Richard Gadds Half Man, där manlig intimitet och destruktivitet också är så svåra att skilja åt. Men som tv-serie gör Paolo mig framför allt rusig av cluelessness. Intrigen är en otrolig röra, med betoning på både otrolig och röra. Dess beståndsdelar är på sätt och vis mindre, och mindre spännande, än de borde – ändå blir serien som helhet djupt fascinerande och något jag kastat mig över varje vecka, fram till finalen i förrgår.

Sista akten, från och med episod 5, förklarar seriens små gåtor och stora mysterier och är fantastisk. Här drivs serien framåt av ett slags sent infört bakvänt berättande, som plötsligt öppnar upp dolda rum i intrigen – ungefär som Yoann Gasiorowski i den andra stora rollen öppnar upp farmoderns obebodda herrgård, en nyckelplats i berättelsen som man inte ens känt till tidigare i serien, där sedan Paolo öppnar rummen vidare ner i källarmörkret, till den bräckligaste barndomen som bär svaren på alla frågor. ♦

Paolo-musikbonus: Daft Punks rötter

Första gången vi hör den i Paolo är när Jérôme Niels gåtfulla huvudperson trampar fram på sin cykel genom det franska champagnelandskapet och har den i hörlurarna: italienska Rondò Venezianos melodramatiskt storslagna instrumentalpoplåt La Serenissima – en stor hit i Frankrike 1981.

Därefter dyker låten upp med jämna mellanrum genom hela serien, och varför den bär en sådan betydelse får vi veta först mot slutet av säsongen. Så det ska jag inte spoila. Men det har en emotionell laddning som harmonierar rysningsframkallande fint med musikens högdragna sorgsenhet och känsla av förlorad storhet.

Rondò Veneziano var kompositören och arrangören Gian Piero Reverberis projekt. Idén var att låta barockens formspråk möta modern pop och disco. Musikerna uppträdde i 1700-talskostymer, peruker och venetianska masker, och de sågs ofta på italiensk och fransk tv under 1980-talet.

Jag hade aldrig hört låten tidigare utan upptäckte den i Paolo, och blev tämligen besatt av den. Ville höra den igen och igen, kände mig som den cyklande Jérôme Niel. Och vad jag hörde i den var inte minst Daft Punk, särskilt deras episka longform-låtar på Random Access Memories (och jag fick även 10 000 Hz Legend med Air i huvudet).

Så det svindlade till när jag sökte på Youtube också och upptäckte en föregångare till både Daft Punks metalliska robothjälmar och deras animerade videomanér. Animatören Guido Manulis film till låten är ett häpnadsväckande retrofuturistiskt spektakel där Venedigs byggnader sjunker i havet, robotliknande musiker fortsätter spela och rymdskepp dyker upp för att rädda resterna av civilisationen.

Sedan upptäckte jag att Paolo-skaparen Sébastien Marnier själv var besatt av både musiken och videon som barn. I en intervju med franska Télérama beskriver han La Serenissima som ett verk på gränsen mellan det löjliga och det geniala – och jämför själv videon med Daft Punk. Han framhåller också, precis som jag tänkte när jag hörde den första gången, att musiken, hur kitschig den än kan förefalla, måste tas på fullt allvar. ♦

Brittisk crime som skapar tittaradrenalin

Och det är ju därför man i slutändan också blir så drabbad av det politiska budskapet. För att man blivit så popcorn-besatt av brottsfallet.

Jag börjar med att visa er den här skylten, som inleder eftertexterna i näst sista avsnittet av nya brittdeckaren Skulden, …

… så besparar jag er känslan i början av serien av att misogynin på polisstationen är överdriven. Det är onekligen en poäng med den här serien, och en överrumplande stark sådan, att kvinnoföraktet på en helt vanlig mindre engelsk polisstation är så här extremt på riktigt.

Brittiska kritiker drog stort på detta när serien hade premiär i hemlandet i september: att grejen med serien inte var mordgåtan utan skildringen av misogynin. Men det är att förenkla serien. Brottsutredningsintrigen är nämligen grymt bra – lång och vindlande, stämningsfullt detaljerad, full av överraskningar. Att våldtäktsmannen och mördaren som jagas, och som man misstänker är polis, dessutom kan vara vem som helst av alla vidriga manschauvinister vi lär känna på stationen ger extra tittaradrenalin.

Och det är ju därför man i slutändan också blir så drabbad av det politiska budskapet. För att man blivit så popcorn-besatt av brottsfallet.

Serien bygger på en kriminalroman av Charlotte Langley (pseudonym för journalisten Charlotte Gifford) och är skapad och skriven av Megan Gallagher, som tidigare skapat de suveränt spännande miniserierna Wolf och All Her Fault. ♦

Helgalna Black Doves fortsätter showa

Samtidigt adderas ett bitvis briljant The Day of the Jackal-yrkesmördarmanér, och nämnda maffiaestetik som minner om Gangs of London.

Keira Knightley, Ben Whishaw, Sarah Lancashire, Andrew Buchan, Tracey Ullman … skådespelarlyxen i The Lazarus Project-skaparen Joe Bartons Netflix-spionserie Black Doves var bara en liten pusselbit i den första tour de force-säsongen förra året. (Ullman är borta i S2, som i gengäld introducerar Neve Campbell, bland många kul nykomlingar.)

Julstämningen var en annan, spion- och gangster-hybridgenren var en tredje, och en intrig som gjorde en sjösjuk av alla vändningar och krängningar var den avgörande.

Ögna min sammanfattning här, om ni glömt eller inte sett:

Serietiteln hade dessutom ett slags släktskap med Slow Horses, men desto mindre med en riktig spionvärld – Black Doves har absolut ingen välresearchad MI6-sunkromantik som hos Mick Herron eller John Le Carré. Den går snarare åt motsatt håll, mot fantasterier och kringelikrångel-krokar med mängder av cyniska aktörer med mer eller mindre samvetslösa och blodiga agendor. Samtidigt adderas ett bitvis briljant The Day of the Jackal-yrkesmördarmanér, och nämnda maffiaestetik som minner om Gangs of London, vilket gör serien fullödig på ett annat sätt än Slow Horses.

Nya säsong 2 byggs dessutom upp kring en grundstory om hur någon är ute efter att ta livet av Black Doves-agenter, så här uppstår trots allt en reell parallell till senaste Slow Horses-säsongen, och den förstärker också den lite lösare parallellen i hur det relationspsykologiska krokar i spioneriet, och i hur actionspänningen iscensätts. Shootouts och slagsmål är raktigenom bättre, mer kreativa, än motsvarande i Slow Horses.

Allt detta kan låta lite för löst och osammanhängande när man radar upp det, men det stora med Black Doves är hur organiskt allt får växa samman i ett ständigt svällande karaktärspussel. Det är makalöst underhållande. ♦

Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – Skulden, The Greatest, Ett fall för Winter, Stick, The Weekly Show with Jon Stewart, Automatic, Manchester Scene Stories m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!