[291] »Novitjok-chock! Red Wedding-tajm i Slow Horses«

Euforin i Lancashire

Att både Manchester City och (mitt gamla favoritlag) Arsenal är köpta av Förenade Arabemiraten – City av Abu Dhabi-shejken Mansour, Arsenal huvudsponsrade av Dubais statliga flygbolag – har under många år trubbat av mitt engagemang. Det är delvis därför jag gått i gång så mycket på olika klubbar längre ner i seriesystemet, och inte minst rekordavancerade Wrexham AFC, där Hollywoodpengar styr men ägarintressena är 100 procent godsinnade och samhällsbyggande.

Och den här hösten slår den brittiska fotbollens själ tillbaka, hårt. Först och främst straffas äntligen Manchester City för sitt korrupta finansfusk och flyttas sannolikt ner en division; och i tisdags slog fjärdedivisionsklubben Fleetwood Town ut regerande Premier League-mästarna Arsenal, trots att Gyökeres tidigt snubblade in en kvittering i andra halvlek (matchsammanfattningen nedan är till en början lätt förvirrande eftersom det är hemmalaget Fleetwood som bär röda tröjor med vita ärmar).

Lyckan hos fansen är värd ett litet fotogalleri. Kolla killen till vänster, inringad, som låter sig bäras av alla höjda armar bakom sig, supporterveteranen i mitten som äntligen får belöning efter att ha suttit där hela sitt liv, och kaoset inklusive bebisar på innerplan efteråt. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Slow Horses (Apple TV)
2. The Diplomat (Netflix)
3. Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
4. Art Detectives (Acorn/Britbox/TV4 Play)
5. Youth (HBO Max)
6. Long Bright River (Peacock/Viaplay)
7. Small Prophets (BBC/Apple TV)
8. Phony (Hulu/Disney+)
9. Dark Matter (Apple TV)
10. Agent-ish (SVT Play)

Companion reading efter säsongsfinalen

I romanen diskuterar de bolån och svårigheterna att vara egenföretagare, i tv-avsnittet pratar de pensionsvillkor.

Så fick Slow Horses sin egen »Red Wedding«-säsongsfinal, med majoriteten av tv-tittare i chock medan vi trogna Mick Herron-bokläsare visste precis vad som skulle hända och nu får ta på oss att lugna stressade Jack Lowden-fans.

Sååja, ingen fara, River Cartwright är inte död!

Jag ser också på nätet att många trodde att han fick en hjärtattack, out of the blue, men han skördade alltså vad den ryska agenten sådde i ett tidigare avsnitt, när han gned in den där kofoten med nervgift. Har också hört folk tro att det var den ryska agenten på övervåningen, inte Sid, och att hon »gjorde nåt« med River då.

Jag tyckte slutet var ren perfektion, men kanske inte, med tanke på så många missförstånd bland tittare. Planteringen av kofoten redan i avsnitt 3 kanske var för subtil för en serie som släpper bara ett avsnitt i veckan?

Å andra sidan kan man inte vara helt säker på hur Will Smith kommer att hantera romanförlagorna framgent. Som jag beskrev mer i detalj i recensionen för några veckor sedan så är denna sjätte säsong den första som slagit ihop två böcker, nummer sex och sju i serien, Joe Country och Slough House. Manusgruppen med Gaby Chiappe i spetsen har hämtat huvudintrigen från Slough House och vävt in valda delar av Joe Country i den. Vilket inneburit riktigt brutala ingrepp – hela intriger har försvunnit, andra slagits samman, personer och funktioner flyttats. Favoritkaraktären Lech Wicinski, som introduceras just i den sjätte Herron-boken och har fått stor fortsatt betydelse för Herrons bokdramatik efter det, kapades helt bort från tv-serien.

Och på tal om bortkapade karaktärer:

Detta är ett ypperligt exempel på hur mycket Slow Horses stökade om i bokförloppen för att kunna bygga ihop bok 6 och 7. I Joe Country dör Coe utomhus, i snön, efter en knivkonfrontation med en av Frank Harkness underhuggare. I serien flyttades hans frånfälle till en toalett på en motorvägsrastplats, där i stället den ryska novitjok-agenten fick bli hans baneman. Däremot såg Coe-skådisen Tom Brooke till att bevara mer av bokdöden än Will Smith egentligen planerat. I en intervju med Town & Country för några veckor sedan berättade han att det var han som ville behålla det där vardagssamtalet mellan två yrkesmördare strax före knivstriden. I romanen diskuterar de bolån och svårigheterna att vara egenföretagare, i tv-avsnittet pratar de pensionsvillkor.

Till sist, på tal om Hugo Weavings Frank Harkness, säsongens bästa replik var hans: »Jag är som jag alltid varit … det är bara jobben som blivit mindre.« ♦

Idiotisk men showig svensk Netflix-romp

Någonstans rycks jag ändå med i det drömlika när en intrig som bara kan formas i en deckarförfattares isolerade hjärna.

Det finns mycket att klaga på i nya svenska Netflix-vulgothrillern Bytet men en sak lyckas den med – slå rekord i råttäckel. Den som har råttfobi får garanterat både kräkreflexer och mardrömmar av första avsnittets cliffhanger.

När jag sett färdigt miniserien, baserad på Stefan Ahnhem-kriminalromanen med samma namn och huvudförfattat av alltid kompetenta Amanda Högberg, är jag, om inte annat, imponerad av känslan av överkörning. Jävlar vilken story. Men överkörningar gränsar till haveriplatser och det är där Bytet ändå landar.

Länge och väl domineras intrycken av förvirring och desorientering. Det är något så otroligt märkligt med hela mixen: ett svenskt-amerikanskt par där skådespelarna är norrman (Jakob Oftebro) respektive britt (Emma Appleton) byter semesterbostad med amnesisk Fares Fares och gravid Frida Gustavsson så att storyn flyttas mellan Stockholms skärgård och Sicilien, och efter hand utkristalliseras en intrig om otrohet, bedrägeri och mord, pussligt baserad på perfekt planterade minnesluckor och tillfälligheter.

Någonstans rycks jag ändå med i det drömlika när en intrig som bara kan formas i en deckarförfattares isolerade hjärna mejslas fram via osammanhängande gåtor, ofattbara reaktioner och komiskt komplicerade tidshopp. Det finns hundra såna här romps på Netflix men Bytet är kanske lite mer showigt underhållande än snittet. ♦

Apple TV gör gotisk buskis av Kepler

När man får se honom jobba sin »magi« visar den sig bestå av de mest banala psykologiska tricks, och hans offer är följaktligen bisarrt lättlurade.

Ibland känner jag att orsaken till att jag unnar deckarduon som kallar sig Lars Kepler, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, all denna exempellösa framgång är att jag inte för mitt liv kan begripa hur det gått till. Något slags mirakel är det ju ändå att de mest skrattretande svenska kriminalromanerna jag försökt mig på att läsa blivit en sådan global framgång och nu fått en premium-tv-adaption med en superensemble på Apple TV.

Nya Nocturne med Stephen Graham och Liev Schreiber är baserad på två Kepler-böcker om super-psychobabble-seriemördaren Jurek Walter, Sandmannen och Lazarus, och har till sin fördel ändrat rätt mycket i intrigen. Men gamla The Shield-bekantingen John Hlavin är en trött showrunner, och Rowan Joffe är inte mycket piggare som serieskapare och huvudförfattare. Serien utspelar sig i Pennsylvania, vilket kväver den med en skämskudde i skuggan av aktuella seriösa Pennsylvania-skildrare som Brad Ingelsby (Task, Mare of Easttown) och Liz Moore (Long Bright River).

En huvudpoäng med Stephen Grahams seriemördare är att han är lika farlig innanför fängelsemuren som utanför eftersom han är närmast övermänskligt manipulativ. Men när man får se honom jobba sin »magi« visar den sig bestå av de mest banala psykologiska tricks, och hans offer är följaktligen bisarrt lättlurade. Ett annat generalfel är att det inte finns någon dynamik alls i karaktärsteckningarna. Praktiskt taget samtliga rollfigurer bär omkring på så tunga trauman att man bara vill börja skratta åt eländet.

Att mörkret är så uppskruvat och påträngande är ytterligare ett generalfel. Inget tillåts byggas långsamt och vara krypande hotfullt. Nocturne försöker skapa tidiga True Detective-stämningar men landar i gotisk buskis. Inte så långt från Kepler-stajlen, ska sägas. ♦

Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – Still Breathing, Fräcka fredag, Johnny Thunders, Steel Beans m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!