[54] »Levande fossiler, dinosaurier & nyupptäckta blåvalsskelett«

Vilken fantastisk tv-vecka vi just sett … och vilken hemsk vecka för tv-kritiken. Som vanligt har alla streamingtipsare därute alldeles för bråttom med att kolla-början-på-en-serie-och-googla-USA-kritiken för att hinna låta mer subtila och långsamt växande kvaliteter sjunka in. Och när USA-kritiken de googlar är precis lika förhastat slarvig … ja, då får vi ju ett problem.

Så dagens brev från petit moi blir ännu mer faktiskt facit än vanligt, där jag får korrigera vad andra förbisett. Hur kan alla missa Rohmer- och Kore-eda-finesserna i Conversations with Friends? Hur kan inte hela anglofila kostymfilmsgalna Downton-Sverige kasta sig över The Essex Serpent? Varför har ingen annan ens skrivit om veckans bästa nya serie, The Lincoln Lawyer?

Men det är bara att härda ut i veckorna så kommer undsättningen som ett söndagsbrev på posten. :)

Bäst i tv-världen just nu

1. The Lincoln Lawyer (Netflix)
2. Heartstopper (Netflix)
3. The Essex Serpent (Apple TV+)
4. Conversations with Friends (BBC/Hulu/RTÉ/HBO Max)
5. Hacks (HBO Max)
6. The Man Who Fell to Earth (Showtime/Paramount+)
7. Better Call Saul (AMC/Netflix)
8. Tokyo Vice (HBO Max)
9. Made in Oslo (Viaplay)
10. Shining Girls (Apple TV+)

David E Kelley är tillbaka … igen! Fast på riktigt, och med »Boschs« bättre halvbrorsa

Ja, Bosch-fans bör lystra lite extra nu. Likaså alla älskare av klassiska tv-deckare som de gjordes på 1900-talet. David E Kelleys take på Bosch-författaren Michael Connellys andra stora deckarbokserie, den om försvarsadvokaten tillika Harry Boschs halvbror Mickey Haller, är inte bara bättre än Bosch, det är den bästa proceduraldeckaren och tv-överföringen av ett klassiskt kriminalromankoncept jag sett på jag vet inte hur länge.

Mickey Haller gjorde entré i Michael Connellys litterära universum 2005, i romanen The Lincoln Lawyer. Till skillnad från den rätt fina Matthew McConaughey-filmen med samma namn från 2011 använder sig Kelley (och medskaparen, The Good Wife-meriterade Ted Humphrey) av Haller-roman nummer 2 som sin startpunkt, The Brass Verdict, där Haller kommit ur ett oxy-beroende, men inte efter att ha blivit skjuten (vilket skedde i slutet av den första Haller-romanen) utan efter en surfingolycka. Det är den enda av många ändringar och anpassningar som känns lite cheesy i jämförelse med böckerna. I övrigt är David E Kelleys bearbetning pur perfektion.

Och då pratar jag inte perfektion ur Connelly-perspektiv utan i fråga om proceduraldeckarformatet. Alltså formen av kriminalserie som dominerade under 1980- och 90-talen, där varje avsnitt innehöll nya, avslutade fall och gästskådespelare, samtidigt som den längre story-bågen växte över hela säsonger, och den fasta casten växte som … ja, som vänner man kände utan och innan. Proceduraldeckaren, som alltid sändes en gång i veckan och hade säsonger som löpte i halvår och återkom år efter år, blev mer del av ens vardag än tv-serier blir i dag, och formatet förfinades till ett konsthantverk som numera så gott som dött ut.

En stor del av Boschs framgång är att den haft samma byggstenar och långsiktighet som de främsta proceduraldeckarna – typ NYPD Blue (På spaning i New York) och Homicide: Life on the Street (Uppdrag: mord). Men i jämförelse med The Lincoln Lawyer krymper Bosch ihop till pastisch.

Om ni missade min genomgång av David E Kelleys karriär för en månad sedan (nyhetsbrev #40) kan det vara läge att läsa den inför The Lincoln Lawyer. Jag beskrev hans första, långa storhetsperiod, från L.A. Law (Lagens änglar) via Ally McBeal och The Practice till mästerverket Boston Legal; därefter den långa svackan när proceduraltraditionen tynade bort, och så de senaste årens stora comeback med en ny succéformel, att i stället för att bygga egna, stora, kreativt krävande advokatvärldar över tjogvis med avsnitt göra stjärnbeströdda miniserier av roman-bestsellers: Big Little Lies, The Undoing, Anatomy of a Scandal.

Men jag beskrev också hur han parallellt fortsatt att skapa mer lågprofilerade serier i den gamla stilen, främst Goliath och Big Sky, som jag hyllat (i nyhetsbrev #12, #13 och #21) inte för att de varit bättre än Big Little Lies utan just för de patinerade sprickorna från den gamla tv-världen.

Men då har det varit aningar, vaga dofter, nostalgiska grepp. The Lincoln Lawyer är något annat – proceduraldeckarens återkomst med full kraft, på riktigt, som om den aldrig åldrats. Med den Steven Bochco-skolade alldagliga sårbarheten i relationerna, de fritt flygande dialogerna, det kreativt vildvuxna, och den ändå matematiskt avancerade, uppställda premiss- och intrig-ekvationen.

Hela premissen är fantastisk – och faktiskt en förbättring av Connelly-universumet, med en mer komplex och samtida dynamik i både konstruktionen och casten.

Kriminalfallen, framför allt det stora av dem, är förstklassiga – och det tydligaste tecknet på David E Kelleys trollspö. Mickey Haller rör sig ju i huvudsak i rättssalar (när han inte sitter med dokumentbuntarna i baksätet på sin Lincoln), vilket är Kelleys hemmaplan i än högre utsträckning än Connellys. Vartenda fall är sinnrikt juridiskt konstruerat, och själva tillvaron för advokater i L.A. skildras med kärlek och detaljkunskap.

Och där den mest kommersiella formen av proceduralserier, som Law & Order- eller NCIS-franchiserna, eller Kelleys egen nya våg av miniserier, är hundrabitarspussel är The Lincoln Lawyer ett tusenbitars. Här finns massor av finstilta finesser – detaljer och poänger som kan planteras utan tydliga förklaringar i ett avsnitt och hämtas hem flera avsnitt senare, eller gradvis över hela säsongen.

Och så har vi, i huvudrollen, Kelley-favoriten Manuel Garcia-Rulfo, som gjorde en så brutalt bländande knarkmaffiapsykopat i Goliath. Här är han empatiskt och emotionellt motsatsen till Goliath-psykot, men lika defensiv och småknepig – jag kommer att tänka på James Garners aviga men oemotståndliga charm i rollen som Rockford i 1970-talsproceduralen The Rockford Files.

Jag har hunnit se de fyra första avsnitten, och skulle kunna sitta uppe hela natten och skriva om dem. Finliret ligger i lager på lager, ändå bara flyter storyn fram. Det är en masterclass i 1990-talsmallat tv-serieskapande, och jag trodde aldrig jag skulle få se en sådan här serie igen, inte en ny. The Lincoln Lawyer gör mig till barn på nytt, hela mitt tv-liv passerar revy, från Rockford och Hill Street Blues hela vägen till Kelleys guld-era … som plötsligt glittrar igen. ♦

Men »Bosch« ger inte upp! Stabil start på nya sequeln

Fast egentligen är det ju säsong 8 av Bosch vi nu kan se på Amazon Prime, under namnet Bosch: Legacy. Det finns fortfarande många sidor kvar i Michael Connellys böcker att bygga säsonger på, och Connelly själv är kvar i produktionsteamet, han har själv skrivit både första och sista avsnittet (ihop med medproducenten Eric Overmyer respektive Bosch himself, Titus Welliver), och serien är utvecklad av Bosch-manusveteranen Tom Bernardo.

Dessutom tar privatdeckaren Bosch fortfarande hjälp av sina gamla poliskolleger – japp, Crate och Barrel är kvar, fortfarande spelade av Gregory Scott Cummins och Troy Evans, trots att båda borde gått i pension för länge sedan (Evans är för fasen 74 år!).

Vi får alltså exakt vad vi brukar få, dock med Bosch numera som privatdetektiv – precis som i Connellys romaner med start i The Wrong Side of Goodbye från 2016 (där även halvbrorsan Mickey Haller från The Lincoln Lawyer ingick, dock inte i tv-serien). Och eftersom dottern numera själv blivit polis, men är väldigt färsk, har man kunnat behålla även vakthavande Mank (Scott Klace) för att hålla koll på henne. Och den nya uppställningen känns vital, med far och dotter uppbackade av Mimi Rogers eviga Honey Chandler och nyförvärvet Stephen A Chang som den obotligt otekniska Boschs retfulla tech-guy.

Intrigerna spiller delvis över från sista Bosch-säsongen, men fylls ut och fylls på i behagligt tempo. Detta har blivit seriens viktigaste tillgång: den säkra handen, hur stilistiken och atmosfären hela tiden tillförs syre och energi. Livsviktigt för en serie med rätt statiska relationer och direkt generisk dialog – det är för stämningen och myset vi kommer tillbaka.

Därmed också sagt att Bosch: Legacy inte är i närheten av The Lincoln Lawyer. Jag har sett avsnitten som kom upp på Amazon Prime förra veckan men är inte helt säker på att jag kommer att fullfölja säsongen. Inte nu när vi har David E Kelleys avsevärt rikare version av samma universum. ♦

»Kids in the Hall« strippade på all relevans

Det bär mig emot att jämföra Kids in the Hall med Varan-TV, och självklart är kanadickerna i en helt annan liga än lundensarna – men just därför är jämförelsen så sorgligt given. Båda grupperna skojar med sina åldrade comebacker på likartat sätt, och varvar sedan en seg ramstory med »modernt« material som ändå känns mer 1990-tal än 2020-tal. Varan-TV lyckades bättre med tematiken, Kids in the Hall bättre med leveransen, men ingen knäcker nöten med samtidsrelevansen. ♦

Glöm Downton och Bridgerton … »The Essex Serpent« är brittiskt kostymdrama 2.0

Och så har vi ännu ett av veckans alla case av tv-tipsare som knappt sett serien de tipsar om (eller läst på om romanförlagan). Följaktligen fick vi i veckan en hagelskur av mediatexter om The Essex Serpent som beskrev seriens (på sätt och vis missvisande) inledning på den vindpinade landsbygden men inte nämnde andra halvans allt rikare London-miljöer, eller det faktum att detta inte är något slags ockult spänningshistoria utan tvärtom en episk storfilm om kärlek, så episk och stor att den delats upp i sex avsnitt, men tro mig – detta är, om något, en riktig, klassisk kostymfilmsrökare.

Och även om jag gärna nämner hur mina tankar inledningsvis går till skräckserierna Midnight Mass och Chapelwaite (på grund av miljön i kombination med samtalsdialogen, livsåskådningen, religionen … inte vampyrerna), och bitvis till sekelskiftesläkarserien The Knick, så är det ändå Downton Abbey-fansen jag främst vill ropa till. The Essex Serpent är för er! Efter alla trogna år med ett allt sämre Downton är ni värda den här belöningen: en makalös kärlekshistoria med makalöst vackra miljöer och kläder, från Tom Hiddlestons ulltröjor till Claire Danes klänningar och dräkter – Jane Petrie har jobbat i Londons storfilmsgarderober ända sedan Elizabeth 1998 och var huvudkostymör på The Crown, men detta är hennes mästerverk.

Kärleksintrigen är givetvis störd av kvävande engelsk konvenans så att dramat byggs upp sugande långsamt, och vackert så det gör ont, ända fram till en obändigt stark final där inget längre är omöjligt.

Serien kan till en början tyckas alltför rapsodisk och impressionistisk, men skenet bedrar – narrativet tar tid på sig men när man fått helheten klar för sig känns allt bara rakt och spännande, och allt får dessutom en ypperlig upplösning. Även den mytologiska intrigen, om en gigantisk sjöorm vid Essex kust, får sitt tillfredsställande avslut i sista avsnittet, men vid det laget kommer det som en ren bonus – då har de mänskliga relationerna helt tagit över, och tagit andan ur en.

Ensemblen är stor, med mycket känslodjup, men centreras främst kring en välbärgad hobbybiolog, änka och äktenskapligt våldtäktsoffer, hennes aspie-son, och tjänsteflicka (snarare väninna); en ung men genial läkare och hans lärjunge; samt en beläst bypräst och hans familj. Samtliga vuxna (och sekundärt även barnen) vävs in i en överväldigande mångfacetterad kärleksintrig, givetvis störd av kvävande engelsk konvenans så att dramat byggs upp sugande långsamt, och vackert så det gör ont, ända fram till en obändigt stark final där inget längre är omöjligt. Den både emotionella och fysiska närheten mellan Claire Danes (änkan) och Tom Hiddleston (prästen) respektive Frank Dillane (läkaren) är hisnande.

Men även det filosofiska växer, appellerar till likheter mellan 1890-talet och i dag; turbulenserna mellan det konservativa och progressiva, religiösa och vetenskapliga, mytologiska och evidensbaserade. Och bland det mest fascinerande med serien är skildringen av hur naturvetenskapen växer så det knakar i hela samhället och i huvudena på både vuxna och barn, som är besatta av fossiler, dinosaurier och nyupptäckta blåvalsskelett på naturhistoriska museet. ♦

En liten bonus …

… för The Essex Serpent-fansen – författaren Sarah Perry högläser en fantastisk London-miljöbeskrivning ur romanförlagan:

Vance-entouraget växer ut till en hel klan – »Hacks« lyfter direkt

Hacks var raktigenom rolig och underhållande i sin första säsong förra året, men det verkliga lyftet kom först i den sista tredjedelen, då vänskapen mellan Jean Smarts och Hannah Einbinders huvudpersoner först rasade samman och sedan fördjupades, och då Kaitlin Olson på allvar kom in i matchen.

Nu slipper vi den mjukstarten i säsong 2, som börjar rakt på där den förra slutade och med högsta växeln redan ilagd. Slutminuterna av första episoden är en riktig, om än blodig, hjärtevärme – när nyingifte svärsonen går en MMA-fajt, hela gänget på plats på läktaren, och under matchens gång växer samman till en tajt klan!

Hur gick det till? Deborah Vance har ju mest visat förakt för både dotter och svärson tidigare. Jo, svärsonen höll på att åka på däng utav helvete i ringen. Och Deborah stod inte ut, man såg en hel häxbrygd av skam och leda förvrida hennes ansikte innan hon sprang ner till ringside och gav svärsonen ett frustrerat peptalk …

Och jag älskade att grabbhalvan faktiskt vann matchen efter det – i vilken annan smart serie som helst hade peptalket lett till antiklimax-humor, en förnedrande förlust. Här blev i stället MMA-triumfen en avfyrningsramp för Deborahs turné med nytt modernt material, nu när hon sparkats från Vegas-hotellet. Och cliffhangern från säsong 1, att Einbinders karaktär sålt ut skit om Deborah till ett brittiskt produktionsbolag som ska bygga en hel tv-serie på den nidbilden, fortsätter hänga som ett mörkt moln över turnébussen …

Vad gäller rivstarten – den gäller i allra högsta grad även Meg Stalter i rollen som managerns nepotism-anställda assistent. Först mot slutet av säsong 1 fick hon större spelrum, och tog då chansen så  det skrek om det (av skratt). Nu är hon så där provocerande störigt rolig från start. ♦

»Billions«-skaparna får Uber-dramat »Super Pumped« att glittra

För tre veckor sedan skrev jag att jag inte hann »mer än omvärdera WeCrashed, dramatiseringen av WeWork-haveriet, innan jag måste omvärdera den igen efter att ha sett The Dropout«, den dittills bästa dokudramaserien i en hel vårflod av fiktionaliseringar av hysterisk startup-narcissister, som alla bygger på kritikerhyllade reportageböcker.

Men med Amazon Primes nya Super Pumped är det dags igen. Den är ännu vassare än The Dropout, och skiljer sig från alla de andra på två avgörande punkter.

Men, likheterna först – researchen bygger även här på en hyllad reportagebok, New York Times-journalisten Mike Isaacs Super Pumped: The Battle for Uber. Jag har inte läst den, men att allt det göttaste därifrån, inklusive alla biografiska milstolpar, finns med i tv-serien framgår av den här artikeln från när boken kom ut (fortfarande läsvärd):

Uber's ousted founder Travis Kalanick would like you to call him 'T-bone' | Business Insider India

Så allt man kan förvänta sig av ett förstklassigt startup-ikon-dokudrama, allt det vi fick i The Dropout, får vi även i Super Pumped. Inte minst är Joseph Gordon-Levitt sjukt bra i huvudrollen, ett med rollen, ett med verklighetens Travis Kalanick. Dessutom är familjeskildringen, som var så viktig i The Dropout, ännu bättre i Super Pumped. Skildringen av Kalanicks relation med de sympatiska föräldrarna och framför allt den äldre brodern – som han inget hellre vill än att få ett erkännande ifrån – ger rika nya dimensioner till den uppenbart orättvisa dehumaniserande mediebilden av »TK«. Scenerna mellan Travis och mamman, hans moraliska ankare och telefonterapeut som han vänder sig till i kris, är mycket fina.

Serien åskådliggör hela dynamiken i en framgångsrik startup, alla dess lösa delar, hur de monteras ihop, finansieras och förhåller sig till burn rate, personkemin och dialogen med investerarna, vikten av galningar i främsta ledet.

Men sedan har vi alltså även ett par mer särskiljande kvaliteter som får serien att direkt sticka ut.

För det första är den gjord av det kreativa teamet bakom Billions, under ledning av Brian Koppelman och David Levien, och tonen känns verkligen igen – ända ner till den avancerade popkulturella namedroppingen. Den kan tyckas vara ett vågat grepp, ibland undrar jag rentav om det är manusstrykningar från Billions som hittat hit, men den faller fint på plats när man vet att Travis Kalanick på riktigt identifierade sig med Harvey Keitels karaktär Winston Wolfe i Tarantinos Pulp Fiction. (Redan precis i början av serien får han ett varnande ord på vägen av sin flickvän, när han är på väg ut till ett pitchmöte: »Don’t be the Winston Wolfe cool version of Travis.«)

För det andra har Super Pumped en helt annan filmteknisk höjd än de andra serierna i genren. Berättandet sker i fler dimensioner. Som när Kalanick i sin livs viktigaste pitch, när han vettas av riskkapitaliststorheten Bill Gurley (Kyle Chandler) över drinkar, berättar om hur han fick idén till Uber. Han säger att han befann sig högst upp i Eiffeltornet och tittade ut över Paris-trafiken … och här rättar han sig, han vet ju att Gurley förstås vet att det var affärspartnern Garrett Camp som fick den ursprungliga idén, så han expanderar berättelsen, och med Kalanicks bar-pitch som voiceover får vi se de två unga männen stå däruppe i Eiffeltornet med kvällsutblick över Paris-trafiken, vi får se hur Kalanick gestikulerar och lägger ut texten, hela sin vision, för Camp … men halvvägs in i storyn försvinner Paris-trafiken framför våra ögon och ersätts av en tom greenscreen – underförstått, storyn var en fantasi – och i stället visualiseras det verkliga skeendet, hur det var Garrett Camp som vid ett kafébord lade ut texten för Travis.

I slutändan är Super Pumped något mer än bara storyn om en startup-superhjältes uppgång och fall – den åskådliggör hela dynamiken i en framgångsrik startup, alla dess lösa delar, hur de monteras ihop, finansieras och förhåller sig till burn rate, personkemin och dialogen med investerarna. Och, på ett mer psykologiskt och sociologiskt plan, vikten av galningar eller rentav psykopater (inte för att jag hävdar att Kalanick är en) i främsta ledet, brinnande entreprenörer som inte är redo att (som hela den övriga Uber-ledningsgruppen) ge upp inför omöjliga hinder utan flyttar berg på ren vilja – narcissistisk, idébesatt, brinnande urvilja.

Lite längre in i serien säger Bill Gurley att när han var yngre så delade han in de idébrinnande startup-dårarna i två grupper – antingen såg han dem som änglar eller också var de »David Koresh« … men numera har han insett att alla är David Koresh och att tricket är att att »flee the cult and get out of the compound the second before they burn it to the ground«. ♦

Stora filmiska kvaliteter i missförstådda »Conversations with Friends«

Okej, vad har vi på Conversations with Friends?

Att den inte är lika bra/berörande som Normal People? Det är, lustigt nog, det centrala i varenda text jag läst om denna nya serie. Frånsett intervjuerna med det kreativa teamet bakom båda serierna, med regissören och showrunnern Lenny Abrahamson i spetsen, som tvärtom förklarar vidareutvecklingen från Normal People, vidgandet av både perspektiv och metodik. För dem, inklusive huvudförfattarna Alice Birch och Sally Rooney själv (som skrivit båda seriernas romanförlagor), är Conversations with Friends nästa steg, något som självklart inte bara bygger på tidigare erfarenheter utan utvinner något nytt ur dem.

Och det mest iögonenfallande nya är de filmiska kvaliteterna. Normal People hade också långa, skälvande, andlöst stillastående scener, men här är det skärpedjupet, miljöerna, vyerna och symbiosen med musiken större.

Som när Alison Olivers och Sasha Lanes karaktärer promenerar till huset vid havet där Joe Alwyns och Jemima Kirks karaktärer bor, och flera liknande scener – det lågmälda samtalet eller pianoackompanjerade lugnet i dem får mig att tänka på de frekventa promenaderna längs het japansk landsbygdsasfalt i Hirokazu Kore-edas filmer.

Och, ännu mer: metodiken i ensemblespelet är i rakt nedstigande Eric Rohmer-led – hur kvartetten spricker i två delar över de ursprungliga pargränserna, i en ny extrovert respektive introvert relation.

Och den unga spoken word-duons ojämna inbördes förhållande påminner inte så lite om det mellan Wallace Shawn och Andre Gregory i My Dinner with Andre.

Allt det här outtalade och försiktigt poetiska, som getts friheten att vara än mer minimalistiskt än i Rooneys böcker eftersom de flesta orden kan ersättas av bilder, får den arketypiska passionshistorien att sjunka in och förankras minst lika djupt och berörande som den i Normal People. ♦

Hatiska Facebook-trådar, kändisreportage i Amelia … »Clark« fortsätter beröra

Vet inte hur många av mina Facebook-vänner som postat att det typ »räckte med tio minuter, sedan stängde jag av« för att förstå hur usel Clark är, varpå kompisar tackat i kommentartråden: »Som jag misstänkte, då slipper jag se skiten.«

Det vill säga, hela inlägg med långa trådar som spyr hat över en serie som en person sett tio minuter av och resten inte sett alls … ¯\_(ツ)_/¯

Nu handlar förstås dessa inlägg inte om tv utan om folks vilja att tycka illa om något inför andra, att väcka och spela på den ömsesidiga bekräftelsen som mänsklig drift. Den skärmdumpade Clark-tråden här ovan hade lika gärna kunnat handla om bladlöss eller mördarsniglar. Men serien har fått översvallande positiva recensioner (så här skrev jag, förra veckan) och ligger etta på Netflix-listan i Sverige, så Facebook-klungorna får ursäkta – Jonas Åkerlund har lyckats och Clark är ett högkvalitativt unikum.

Som säkert många andra också gjort har jag parallellt med att jag kollat serien youtubat intervjuklipp med Clark Olofsson och konstaterat både likheter och diskrepanser med Bill Skarsgårds fiktion. Men dessa intervjuer har ju varit på nyhets- och brottsjournalistiks-basis. Att Åkerlund och Bill Skarsgård träffat rätt med sin Clark O framgår med större tydlighet av en Amelia-intervju med den numera 75-årige huvudpersonen – eftersom den handlade specifikt om tv-serien.

Amelia-artikeln är bakom betalvägg, men här är några favoritcitat:

»Monument över ett ego. Så ser jag på det. Ett slags idolporträtt. Att mycket inte alls stämmer med verkligheten och boken, det kan jag skita i.«

»Riktigt så yvig som jag framställs var jag inte när det blev allvar. Det skulle aldrig fungerat om jag inte varit professionell, kall och analytisk.«

»Och som sagt. Jag skulle aldrig stjäla värdesaker från kvinnor som jag just knullat. Hur många kvinnor, det vet jag inte, lika lite som jag håller reda på hur stora summor jag rånat från olika banker.«

»Jag är en lättsam människa. Det är nog humor och äventyrslystnad som varit mina främsta drivkrafter och tillgångar. Och så egot förstås.«

Är det problematiskt att göra harmlös humor av Sveriges mest kända brottsling, dokumenterat livsfarlig och empatistörd? Ja, men buskisen är ju också själva lösningen på problemet. Clark ger oss ingen inblick i Olofssons psyke – utan i Jonas Åkerlunds.

Jag slukade serien med rörd och fundersam beundran, men inte beundran av buset i researchen utan av buset bakom och framför kameran. ♦

Veckans sämsta? Vi räknar ner från fjärde plats …

… där vi har The Time Traveler’s Wife – totalt omstöpt jämfört med tidigare filmatiseringar av Audrey Niffeneggers bestsellerroman med samma namn, denna gång av Sherlock-postmodernisten Steven Moffat: inget mys, ingen reell romans, ingen trovärdig vardagssträvan mellan tidshoppen, i stället en tomt intellektuell tv-lek med Theo James som dysfunktionell och konstant förbannad tidsresenär och Rose Leslie som hans lika besatta och neurotiska hustru.

Det fungerar inget vidare som fristående dramaserie, men är kanske roligt för Niffenegger-fans som vill säga »ser du vad Moffat gjorde där?« till varandra.

Tredje sämsta i veckan är How I Met Your Father på Disney+. Jag gillade såklart How I Met Your Mother, i alla fall innan den urartade till samma slags tomma nostalgifest för diehard-fans som Friends. En fristående sequel till något sådant är en omöjlighet.

Men okej, det är väl ändå något med det statiska oneliner-tempot, snällheten, burkskrattet och fotot (känns verkligen HIMYM) som får mig att sympatisera lite med nostalgikerna som köper biljett till den här sightseeingbussen. En intressant text på det temat:

‘How I Met Your Father’ Is a Confusing, Stale Time Capsule of ‘How I Met Your Mother’-Era Nostalgia: TV Review

Näst sämst i veckan var irländska Harry Wild på C More – ett havererat försök till mysdeckare. Synd på en vital Jane Seymour i huvudrollen, men manuset är helt hopplöst.

Och veckans (och kanske hela årets) sämsta serie är C Mores fotbollsdrama The Window, som jag trodde kanske kunde vara en engelsk Ballers men som visade sig vara en japansk-tysk snedspark långt upp på läktaren.

Bara de inledande fem minuterna checkar av allt som är uselt med hela serien (vilket säger något om dess brist på dynamik): bildbanksliknande lågbudget på både spel- och publiksekvenser, en påhittad brittisk toppliga (»ESL«?) med påhittade lag (»Athletic«?), bedrövliga förtexter med bulkköpt generisk musik, och framför allt usla repliker och scenlösningar – manus och regi är på samma genant låga nivå som intrigen, som går ut på att hela ligan hotas i sin existens »efter 130 års stolt historia« (»ESL«, var det alltså?), på grund av ett krig mellan klubbägare och fans. Själva fotbollen inskränker sig till några sekunder i första avsnittet, efter det får vi mest stendöda affärsmöten på sterilt skildrade restauranger eller klubbkontor.

Serieskaparen James Payne, tidigare mest känd för Mr Selfridge, har fått en fet check för att göra The Window redo för global pitch men tycks ha stoppat större delen av budgeten i egen ficka. ♦

Den gångna veckans musiksoundtrack

2022-05-15 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!