[68] »Nu flyger drakarna över Västerås igen«

Bäst i tv-världen just nu

1. Better Call Saul (Netflix)
2. Industry (BBC/HBO Max)
3. A League of Their Own (Amazon Prime)
4. The Rehearsal (HBO Max)
5. Nere (Viaplay)
6. Guilt (»Vår lilla hemlighet«, SVT Play)
7. This is Going to Hurt (BBC/HBO Max)
8. City on a Hill (Showtime/HBO Max)
9. I Love That for You (Showtime/Paramount+)
10. From (Epix/C More)

»Better Call Saul« kunde frysa tiden men inte tidens ände

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Efter veckans allra sista avsnitt av Better Call Saul drunknar vi nu i utstuderade detaljanalyser av episoden, Saul Gone, och hela serien, som närmast universellt hyllas som en av tidernas allra största.

Själv känner jag ingen större tolkningsiver.

Tidigare under denna cerebrala säsong har jag gjort djupdykningar i serieskaparna Peter Goulds och Vince Gilligans förkärlek för ihopknytande symbolism och nördblinkningar, så varför vill jag bara hoppa av pusselläggandet nu, när sista biten kommit på bordet? Antagligen för att tolkningsivern i mitt fall mest handlat om att hantera nyfikenhet och förväntningar, om en besvärjelse, en förberedelse inför något garanterat omvälvande på skalan mellan tillfredsställelse och besvikelse.

Om det är något jag verkligen lagt under mikroskop så är det Jimmys och Kims nedåtspiral, brödrarelationen mellan Jimmy och Chuck, de mänskliga drifterna och konsekvenserna.

Var det landade för mig? Jag vet inte! Tankarna har inte hunnit ikapp känslorna än. Men jag anar att jag kommer att ranka alla de här ögonblicken som tv-klassiker i framtiden:

Behovet av en besvärjelse under den här våren och sommaren tror jag kom sig av att det fanns något gastkramande i att en serie som drog ner tempot till långsammare än realtid – och därmed gav oss en svindlande känsla av att få lära känna karaktärer, miljöer och situationer i slow motion och frysta ögonblick – faktiskt höll på att ta slut, eller komma till tidens ände, det vill säga där Breaking Bad började.

Better Call Saul var en odödlig serie om dödlighet, och om dödlighetens begär efter odödlighet, och beskrev existentiell rastlöshet, oro och smärta så att det smittade mitt tittarpsyke och till slut fick även mig att efter varje avsnitt uppleta terapisalen och börja nördpyssla.

Detaljnörderiet, eller tyngden det getts, är det jag uppskattar minst hos Gilligan (som började frossa i det efter ett par säsonger av Breaking Bad) och Gould. När en serie utvecklas mot en så komplex allmänmänsklighet, som Breaking Bad mot slutet och Better Call Saul från första början, blir nördblinkningar störande tics. Samtidigt har jag älskat serien så mycket att jag velat tacka ja till serieskaparnas invitation att studera detaljer – på sluttampen till exempel pocketryggar i bokhyllor, paisleymönstrade slipsar, ornamenterade tequila-korkar – under lupp.

Men det som gjorde serien till en så stark känslomässig resa var ju helt andra saker. Inte minst, vilket jag återkommit till konstant under säsong 6, relationen mellan Bob Odenkirks Jimmy och Rhea Seehorns Kim. Därför gillade jag ändå att den detaljsymbolik som finalregissören/författaren Peter Gould själv vill diskutera nu efteråt är den som rör Jimmy och Kim. Exempelvis att han lät lågan från cigarettändaren vara i färg, i det annars svartvita fotot i scenen på bilden ovan, som ju också anspelade på Jimmys och Kims allra första anknytningsscen, i det allra första BCS-avsnittet:

Peter Gould utvecklade tänket i detalj, tillsammans med Odenkirk och Seehorn, i en Variety-intervju i tisdags:

‘Better Call Saul’ Stars Break Down That Final Cigarette Scene and Flash of Color

Kul att läsa, förstås, men det jag verkligen tar med mig från artikeln är detta, från Gould:

»We made it very subtle, the color in the flame and cigarette. I wanted to make sure everyone was watching the wonderful performances by Bob and Rhea and not getting distracted by technical artifice.«

Better Call Saul förtjänade att ses som en bred, svepande tragedi i stället för den nördcoola grogrund för popkulturella besserwissrar den ibland kunde framstå som (samma ytfenomen som fick kvinnliga redaktionsmedlemmar på min första tv-sajt Weird Science att mynta det sarkastiska begreppet »Breaking Bad-männen« om oss BB-fanboys). Därför har jag under alla tidigare Better Call Saul-säsonger nästan helt negligerat detaljsymboliken och i stället skrivit om seriens relations- och beteendepsykologiska och ibland sociologiska aspekter. Om det är något jag verkligen lagt under mikroskop så är det Jimmys och Kims nedåtspiral, brödrarelationen mellan Jimmy och Chuck, de mänskliga drifterna och konsekvenserna. Det är därför jag tror att det var en besvärjelse att jag till slut, i början av den här säsongen, gav efter för detaljnörderiet. Kanske också en känsla av att vilja vara med i hela BCS-gemenskapen, även den mest filatelistiska fanklubben, innan det var för sent.

Annars har jag, när det gäller trivia och kringaktiviteter, alltid föredragit skådespelarnas promo-besök i pratsofforna framför navelluddet på nördbloggarna. Jag lägger in veckans bästa här nedan, ett par klipp med Bob Odenkirk och Rhea Seehorn från det historiskt Al Franken-ledda Jimmy Kimmel Live i tisdags. ♦

Mest kitsch i »House of the Dragon« – men också en fascinerande brödrarelation

Seriebetyg efter 5 av 10 avsnitt: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Så nu flyger drakarna över Västerås igen. Vem ska vinna spelet om tronen? I House of the Dragon, som har HBO Max-premiär i morgon, befinner vi oss ett par hundra år före den stora maktkampen i Game of Thrones, och Targaryen-regimen är ohotad utifrån – drakarna är ju den här låtsasvärldens kärnvapen – men knakar i de inre fogarna.

Ni som läst mig det senaste decenniet vet att jag har väldigt lite tålamod med fantasy och i synnerhet med den i min mening våldsamt överskattade George RR Martin-tolkande Benioff/Weiss-serien. Det jag föraktar är dock inte så mycket Game of Thrones i sig som vad den gör med tv-världen, som motor i en accelererande kantring mot fantasy- och superhjälte-eskapism. Faktum är att de flesta jag känner som följt Game of Thrones har gjort det utan egentligt engagemang, bara för att »alla andra« gör det. Fantasy och superhjältar är en invasiv genre.

Fantasierna – världsbygget, klädgarderoben, klankulturerna; men även retoriken, dialogen, våldet – är konstnärligt svårsmälta.

Det jag hade svårt för med Game of Thrones som serie, och nu även med House of the Dragon, är de estetiska konsekvenserna av att blåsa upp och göra miljardindustri av att en skäggubbe vägrat lämna sitt pojkrum. Fantasierna – världsbygget, klädgarderoben, klankulturerna; men även retoriken, dialogen, våldet – är konstnärligt svårsmälta. I den nya serien blir det, så långt jag sett, som värst i det femte avsnittet, när det är bal på slottet och musiken och danserna drar med sig resten i ett djupt svart kitsch-hål. Och här är det kvasi-medeltidsdansen som trippar i täten, men det rör sig om samma smaklösa hål som bokstavligen slits upp mellan benen på en kastrerad stackare i första avsnittet.

Med det sagt – GoT-fans blir knappast besvikna på House of the Dragon, och det finns ett bärande narrativt spår i serien jag hade velat se mer av i en bättre utformad omgivning: relationen mellan kung Viserys och prins Daemon.

Matt Smiths empatiskadade lillebror är en starkt underhållande gestalt, djävulskt oberäknelig, och Paddy Considines mer bekymrat känsloutvecklade storbror är ännu bättre. Viserys regim känner till riskerna med Daemon ungefär som KGB på 1980-talet insåg riskerna med Vladimir Putin. Man måste hela tiden »hantera« och riskminimera Daemon, se till att han är upptagen med gärna tidskrävande avlägsna uppdrag. Det ger ett fascinerande spel som utspelar sig på två plan, dels på den geopolitiska spelplanen men också i ansiktena, blickarna, hos Smith och Considine.

Vill man kan man se intressanta samtidspolitiska paralleller i Targaryen-administrationens interna affärer – men nog vore det roligare om en fantasyserie kunde ta ännu ett steg åt det hållet och vågade förhålla sig till förlagan så som superhjälteserier som The Boys eller Watchmen gör. ♦

Edinburghs »Fargo« är tillbaka på SVT – ny säsong av »Guilt«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Innan jag började kolla på säsong 2 av skotska Guilt, som hade premiär på SVT Play i veckan och där kallas Vår lilla hemlighet, kom jag inte ihåg så mycket av handlingen i den första säsongen – två brorsor råkade köra ihjäl en gubbe på gatan en natt, en granne hade kamerabevakning, sedan blev det maffia och penningtvätt och lite skamfilad romantik … Det som däremot satt etsat i minnet var att ena brorsan var vinylsamlare med egen vintage-skivbutik där han spelade Can på dagarna, och hemma på kvällarna spelade han Annette Peacock för sitt love-interest och pratade poptrivia … Jag föll så hårt för detta att jag beskrev det i skärmdumpad detalj i nyhetsbrev #13.

Så det som överraskade direkt när jag började se säsong 2 var att jag efter bara någon kvart, trots frånvaro av både resumé och rocknördbrorsa (Jamie Sives har hoppat av serien), liksom fick tillbaka hela serien i muskelminnet – jag kände igen looken, tonen, känslan, de imaginära dofterna.

Och Mark Bonnar är kvar som ankare med katastrofal moral.

Förra gången beskrev jag Guilt som »ett slags Edinburgh-Fargo, stenhård, skitkul, obarmhärtigt spännande«, och det funkar som sagt på tvåan också. Rekommenderas med prio-flagga. ♦

»Nere« är en av årets bästa nordiska serier

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

I nya Viaplay-originalserien Nere samlas den mest kreativa norska tv-eliten – serieskaparen och manusförfattaren Tina Rygh har jag tidigare lovordat för Basic Bitch (nyhetsbrev #43), regissören Siri Seljeseth har både skapat och spelat huvudroll i Unga och lovande (som jämte Skam startade nya vågen i norsk tv 2015) och Bård Fjulsrud har tidigare producerat både Unga och lovande och briljanta Pørni (som jag senast hyllade i nyhetsbrev #39).

Och faktum är att samtliga inblandade, och därmed också norsk tv-fiktion i stort, tar ännu ett kliv framåt här. Nere känns i tonen som något amerikanska FX hade kunnat satsa på – trovärdigt excentrisk, helt befriad från klichéer.

Den mest rörande rollpersonen på tv i år – brutalt rolig, ironiskt stenhård, och med garden konstant uppe, vilket hela tiden får henne att gravitera mot vitt vin och isolering.

Maria Austgulen spelar en ung neurotisk Oslo-kvinna som lätt dricker lite för mycket och som en konsekvens av det blir överkörd av en bil och måste rehabilitera sig till ett liv i rullstol, förlamad i underkroppen. Hennes bästa kompis avled i kraschen.

Austgulen har alltså att gestalta ett slags metastaserande sorg, en lågintensivt tillbakahållen kris som aldrig riktigt blir bearbetad på grund av huvudpersonens redan från början neurotiskt distanserade personlighet. Detta ger den kanske allra intressantaste, mest rörande rollpersonen på tv i år – brutalt rolig, ironiskt stenhård, och med garden konstant uppe, vilket hela tiden får henne att gravitera mot vitt vin och isolering.

Nere är alltså minst lika mycket komedi som drama, och den sardoniska tonen är också mestastaserande, protagonistens sarkastiskt färgstarka personlighet blöder igenom allt. Det känns som om hela serien liksom välsignats av något, som om hela den kreativa processen metastaserat och något oanat vuxit fram, något som blev större än jag tror någon av de inblandade hade föreställt sig. ♦

Gulligt gnabbande kusin-Hulkar

Premiärbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Problemet med Marvel-serier är att de oftast bedöms efter en egen internkulturell skala. På en sådan är nya She-Hulk: Attorney at Law en stark trea; då jämförd med andra MCU-serier, oavsett genre, snarare än med andra dramedy-serier generellt. Kanske är detta ändå vettigt. Det finns ju inga andra dramedy-serier med CGI och ironiska slagsmål som huvudingredienser (jag menar, hade Ally McBeal, som She-Hulk faktiskt jämförts med, varit en Marvel-serie hade Dansande Babyn varit med i den fasta casten).

Utanför MCU:s gated community, däremot, kan inte She-Hulk: Attorney at Law sägas vara mycket mer än en tvåa. Trots en hel del vitalitet.

Dimensionen som MCU i sig tillför är inte lätt att hantera som kritiker-parameter. Jag vet till exempel inte hur ofta jag förförts av premisser och meta-finesser och sedan underväldigats av fortsatt tittning (de senaste jag skrev om här i nyhetsbrevet var Ms Marvel i #58 och Moon Knight i #48).

För mig är MCU intressantare som popkulturellt fenomen än som en faktisk mosaik av popkulturella verk. Men WandaVision stack ut häromåret som något mer unikt, där meta-perspektivet även var tv-kulturellt och inte bara MCU-nördigt. Det är lite ironiskt att Alan Sepinwall, en av mina favoritkritiker som dessutom sannerligen kan sitt MCU, skrev i Rolling Stone i onsdags att She-Hulk »inte är en meta-kommentar om sitcoms, som WandaVision, utan ett äkta försök att göra Ally McBeal med lite kampscener, eller en mesigare Fleabag.«

Det var ju tack vare den smått avantgardistiska »meta-kommentaren om sitcoms« som WandaVision faktiskt spräckte MCU-kostymen. Medan She-Hulk endast spräcker kostymen för att det är vad Hulkar gör.

She-Hulk är kul, inte minst ur »Hulkar«(-i-plural)-synpunkt. Kusin-umgänget mellan Tatiana Maslany i huvudrollen och Mark Ruffalos original-Hulk är perfekt att plocka taco-smulor i soffan till. Men Sepinwalls associationer till Ally McBeal och Fleabag tycker jag träffar helsnett. She-Hulk syftar till en enda sak och det är att hålla tungan på samma ställe i kinden genom evinnerliga superhjälteslagsmål och MCU-referenser.

Men, ändå – läs Alan Sepinwalls långa text här nedan! Det är en av de bästa breda MCU-texterna i år. ♦

'She-Hulk: Attorney at Law': The MCU Takes on the Sitcom

This half-hour comedy starring Tatiana Maslany wants to be more sitcom than superhero show. Sometimes, it works. Alan Sepinwall's review

Inget större fel på »Bad Sisters«, men kommer Sharon Horgan aldrig mer att nå »Pulling«-klass?

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Bad Sisters på Apple TV+ kan beskrivas som ett irländskt Big Little Lies, men är i själva verket en remake av en tio år gammal belgisk serie, och är lite märkt av ett remake-syndrom: att man som tittare kan få sikten skymd av ansträngningar mer än åstadkommanden; att det syns hur mycket serieskaparna ansträngt sig för att naturalisera en tidigare gjord serie.

Undantagsvis kan magiska saker hända i en sådan process – svenska Gåsmamman käkade till exempel upp sitt belgiska original i ett par säsongers munsbitar och evolverade sedan vidare mot något härligt kufiskt eget och lekfullt. Men oftast blir det halvbakat.

Bad Sisters är inte oengagerande. Vem av de fem systrarna, eller vilken konstellation av dem, har mördat den äldsta systerns helvidriga man? Det vill man ju veta. I synnerhet som Claes Bang är så extraordinärt taskig och jävlig mot allt och alla (tillbakablickarna i serien ges samma tyngd som berättelsens presens). Och serieskaparen Sharon Horgan jobbar givetvis in alla sina komiska och emotionella tricks, och och drar även på med mer förföriskt trubbig irländskhet än hon brukar få tillfälle till. Så tråkigt blir det inte.

Men ett ändå lätt standardiserat utgångsläge och allt det irländska gör att jag inte kan låta bli att tänka på briljanta, brinnande passionerade This Way Up av Aisling Bea, där Sharon Horgan spelade äldre syster, och efter att ha fortsatt att älska Horgan främst för genombrottet med Pulling 2006 (en av de mest excentriskt komiska BBC-serier som gjorts) känns det nu snarare som om det är Aisling Bea som blivit allt det jag trodde Sharon Horgan skulle bli.

Horgan har fortsatt att göra bra grejer, senast Motherland, men det hon hyllats mest för, romsitcomen Catastrophe, tycker jag mer symboliserar den stagnation som förebådade hennes misslyckade Divorce för HBO. Och ur det perspektivet är en remake för Apple TV+ verkligen inget steg framåt (eller tillbaka till gammal gnistrande form).

Nu släpper jag ut en kanske enbart slapp och dum tanke ur mitt huvud, men Sharon har varit gift med en miljardär i halvannat decennium, kan ett ekonomiskt oberoende ha spelat in? Och vad betyder det i så fall att hon numera lämnat miljardären och i stället, efter en flerårig vänskap som inleddes på Twitter(!) för att hon var en sådan stor The Charlatans-fan(!!), inlett en relation med sångaren Tim Burgess. Förlåt att jag teoretiserar soppa på en spik, men så mycket önskar jag att Sharon Horgan tog lite Pulling-risker igen i stället för att göra remakes ingen direkt behöver. ♦

Tankeväckande tomt slut på »The Rehearsal«

Finalbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Jag skrev långt om The Rehearsal efter premiären för en månad sedan, då jag hade sett samtliga avsnitt utom det allra sista, som HBO Max inte släppte förhandstitt på.

Då var jag överväldigad, gav en femma i betyg. Kunde inte tänka mig att det sista, osedda avsnittet skulle ändra på det.

Och det gjorde det kanske inte. Kanske var detta pyspunkterade, halvtimmeskorta sista avsnitt den perfekta konsekvensen av Nathan Fielders idiotprojekt att bygga en pseudo-autistisk Charlie Kaufmansk Synecdoche, New York-värld av meta-mega-repetetioner och inte berätta för tittaren vilket lager av äkta, fejkat äkta, fejkat fejkat eller äkta fejkat som gällde.

Det slutade med att Fielder någonstans insåg (eller låtsades att han inte hade fattat tidigare, eller om han hade planerat detta slut från första början) att det blev fel när han använde sig av barn.

En grabb som spelade hans son visade sig vara faderslös och började längta efter att Nathan skulle bli hans riktiga pappa.

Nathan Fielder lät jätteprojektet krympa tillbaka till idépappret och knycklade ihop det.

Det mest konsekventa i serien var att Nathan Fielder fullföljde sitt självupptagna perspektiv och mest funderade över vad detta gjorde med honom, trots att det som till sist ruskade om honom var att barnen inte gick att styra, och att barnen påverkades känslomässigt. Slutsatsen blev: »Jag måste förändra mig.« Barnens känslor (både de spelade och de som kanske var äkta) blev ett verktyg för att plocka ut ludd ur Nathans egen navel. Hans leenden på slutet kändes lite skrämmande.

Det var en tämligen trist, tom, sluten sista halvtimme som, antagligen medvetet, negerade hela det mastodontgalna serieupplägget. Fielder lät jätteprojektet krympa tillbaka till idépappret och knycklade ihop det.

Men jag har tänkt på det hela lördagskvällen. ♦

Don’t Worry, Nathan Fielder Also Hates Himself | The New Yorker

“The Rehearsal,” on HBO, is a self-portrait of a man trying to reach past his relentless solipsism.

»From« med Harold Perrineau är mesta skräck-måstet just nu

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Vilket otroligt fint tv-år det varit för kreativa, nyskapande skräckserier, från Them och Black Summer förra sommaren fram till Katla, Midnight Mass, Chapelwaite och Brand New Cherry Flavor (har recenserat samtliga i nyhetsbrevet).

I veckan adderade jag nya C More-serien From till listan. Praktiskt taget ett debutverk av serieskaparen John Griffin, men med ärrade Jack Bender som huvudregissör – jesus, som ung rattade han avsnitt av flera av mina uppväxtfavoritserier – Falcon Crest, Fame, Betygsjakten/The Paper Chase … och sedan har han regisserat allt från 41 avsnitt av Lost till merparten av Mr Mercedes. From är dock jämte Child’s Play 3 den renaste skräck han gjort, och den har perfekt genre-gehör.

Det som får From att sticka ut är det ovanligt pussliga och rika intrig-underbygget. I grunden en ren arketyp – folk kör vilse i skogarna och hamnar i en håla som varje natt hemsöks av identitetsstjälande tortyrmonster, och kan aldrig hitta ut därifrån, utan döms att överleva i byn natt efter natt, år efter år. Men redan från början, eller i alla fall från andra avsnittet, får vi ledtrådar om djupare, tajtare sammanhang än genren brukar orka bry sig om att leverera.

Fin bonus: The Pixies har gjort en riktigt spöklik inspelning av Que Sera Sera (Whatever Will Be, Will Be) som ledtema. ♦

Nu är det klart – Alex Wagner ersätter Rachel Maddow

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜️

I veckan fick MSNBC:s toppnamn och hela den politiska opinionsgenrens ledstjärna Rachel Maddow äntligen en permanent ersättare tisdagar till fredagar. Sedan The Rachel Maddow Show gick ner i frekvens till endast måndagar har MSNBC:s tyngsta slot, klockan 21–22, rullat runt på olika värdar under namnet MSNBC Prime – men nu är det Alex Wagner Tonight som gäller, fyra kvällar i veckan.

Även om premiärsändningen i tisdags började med en klassisk premiärblunder – hon kom helt av sig när telepromptern och bildproducenten gav henne dubbla budskap – stod det snabbt klart varför MSNBC bestämt sig för Alex Wagner. Hon är redan etablerad hos kanalen och har massor av rutin, men har också en växel till, samma slags medryckande som alltid kännetecknat Maddow – och hon har även ett par fördelar gentemot föregångaren.

För det första är hon en bättre, mer flexibel och lyhörd, intervjuare. Och att gästerna första veckan varit extremt mycket i min smak gjorde inte intrycket sämre. Första kvällen, som första premiärgäst, slog hon till med Mark Leibobich, som jag, ovetande, twittrade så här om fem dagar tidigare:

OCh sedan la hon i ytterligare en växel i onsdags – ett eget reportage från Florida om den nya chockerande nationalistkristna indoktrineringen av skolan (egna fältreportage är inget Maddow överhuvudtaget sysslat med).

Dessutom skarvar hon inte in ständiga folkskollärar-upprepningar i teleprompter-manuset, vilket är det jobbigaste med Maddows manér.

Överlämningen till Lawrence O’Donnell följer dock Maddow-mallen – pratigt och hjärtligt på Lawrence initiativ. Premiäröverlämningen var särskilt härlig – se nedan! ♦

Vi dränks i young adult-serier just nu … här är veckans skörd

Den nordiska young adult-vågen har sköljt över oss i ett par år nu, och även om bara några få varit omistliga – Viaplays Threesome utnämnde jag till förra årets allra bästa svenska dramaserie, och framför allt från Danmark har vi fått starka unga serier – gillar jag att hålla hyfsad koll på flödet för showcase-värdets skull. Det är skitkul att få se eller kunna förutspå nya stjärnor födas, från Simon Lööf och Matilda Källström i Threesome till norska doldisen Karin Klouman, som jag hyllade i nyhetsbrev #43.

Veckans fyra young adult-premiärer var inget vidare – men med en hel del showcase-potential.

På torsdag har Korridoren premiär, den senaste serien i C Mores young adult-satsning – lite roligare än Heartbeats, inte i närheten av Likea. Jag har ingen aning om vilka serieskaparna Emil Stenberg, Emil Eriksson och Alexander Havelda är men deras manus är »hela havet stormar« – några fullträffar men mest missar, varav många direkt genanta. Efterhand börjar det dock klicka mellan regissören Molly Nutley och Mimmi Cyon i huvudrollen som vilsen, snäll och jag-svag psykologistudent. Det mesta glappar och haltar – dialogen, scenlösningarna, hela den inre logiken — men i slutet av första avsnittet blir Cyon stenad på en klubb och urspårningen som följer banar väg för lite roliga förvecklingar.

Seriens redan etablerade toppnamn är Dramaten- och tv-rutinerade Dejmis Rustom Bustos i kul klichéroll som knarkig överklass-överliggare, och han gör det till synes helt i en egen bubbla, men med en oemotståndlig gammaldags John Hughes- och Klas Östergren-charm.

Sedan kan jag inte undgå att mjukna inför en serie som iscensätter en hel romantisk dialogscen kring ett snack om Göteborgsproggbandet Den stora vilan.

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Danska Viaplay-serien Var var du? (originaltitel: Håber du kom godt hjem) bygger på serieskaparen Julie Budtz Sørensens egen DR-podcast Det med liv, som vunnit pris för sitt sätt att dramatisera och diskutera sexuella övergrepp för en ung målgrupp. I tv-version har den fått ett whodunnit-thrillerformat, och det funkar inte riktigt. Starkt, ungt skådespeleri över hela linjen, men med tanke på att Budtz Sørensen tidigare skrivit ett flertal storylines för lysande Limboland (samt en handfull The Rain-avsnitt) känns Var var du? oväntat rudimentär och inte alls så berörande som den avser.

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

SVT:s nya Bror, med manus och regi av för mig okända Hanna Lagerberg, är en tokflopp. Engagerande miljöer (Eslöv!) får mig att hoppas alldeles för länge på något litet lyft eller embryo till kvalitet men det kommer aldrig. Tvärtom krymper serien till komplett meningslöshet på slutet. Orättvist mot ambitiösa skådespelardebutanter.

Seriebetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Stilsäkrast är danska Pojkar, av hårt arbetande Jonas Risvig, som specialiserat sig på musikdokumentärer och enkla, direkta dramaserier med ungdomstema. Pojkar är hans mest ambitiösa serie hittills, om ett killgäng med två sidor – när de inte sjunger sakralt i kyrkokören ägnar de sig åt identitetssökande sekteristiskt gränstestande … med dödlig utgång. Intrigen spinns runt vad som kanske är ett mord, och som kanske bottnar i homofobi … eller kanske inte.

Serien tappar fart till och från men får en helt okej, och tillfredsställande överraskande, upplösning. Fast i den mån den är värd att se hela vägen dit är det, återigen, för skådespeleriet. Samtliga huvudaktörer (tror inte jag sett någon av dem tidigare) är en fröjd att se – distinkta, känsliga, tekniskt skickliga. ♦

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

I dag sänds Brian Stelters sista »Reliable Sources« – vad håller CNN på med?

Brian Stelters söndagsshow Reliable Sources har varit ett av veckans största tv-måsten för mig de senaste åren, därtill med allt större intensitet under den tilltagande trumpismen: alltid under ytan av mediefloden, alltid alltid under skinnet på bad actors inom tv-journalistiken.

Nu har han fallit offer för en riktigt stinkande soppa, när hela CNN skakas i grunden av Chris Lichts nya ledarskap, påverkan från Liberty Media-ägaren och Trump-donatorn John Malone, och mergern mellan Warner och Discovery (som jag skrev om förrförra veckan, med oro inför HBO Max försvinnande 2024). I potten ligger inte minst den nära relationen mellan John Malone och Warner Bros Discoverys vd David Zaslav. Starka, konsoliderande krafter är i rörelse, och jag lugnas inte längre, som jag gjorde till en början, av att Chris Licht närmast innan var högt respekterad showrunner hos The Late Show with Stephen Colbert – inte efter hans offentliga uttalanden de senaste veckorna. Bra bakgrundsläsning nedan. ♦

CNN Boss Chris Licht Warns Anxious Staffers Over “More Changes” After Axing Of ‘Reliable Sources’ And Exit Of Brian Stelter

CNN’s Problems Are Bigger Than Jeff Zucker | The New Yorker

How an upcoming merger at WarnerMedia could upend life at the cable news network.

Brian Stelter Canceled At CNN: What Does It Mean for the Network? | Vanity Fair

Ezra Miller i fritt fall

Det är så sorgligt, den senaste tidens nyhetsflöde om Ezra Miller. Minns ni genombrottet som Beccas pojkvän i Californication? Jag minns att jag såg en blivande storstjärna i de där scenerna. Hoppas Ezra får rätsida på livet snart. ♦

Tiktok explained

Min enda rumänsk-vietnamesisk-malmöitiska prenumerant Linh Pham skickade nedanstående Vox-länk till nyhetsbrevet i veckan – galet intressant om »viralogiken« bakom TikTok, kopplingen till Spotify och hur detta revolutionerar musikbranschen. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Veckans tv-shazam 2022-08-21 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag.