[75] »Monsterjävel med Bodumbryggare«

Denna vecka: Riket Exodus, Angelyne, Time, The Midnight Club, The Fear Index, Noll kontroll, Robert Kelly: Kill Box, The Problem with Jon Stewart, Triangle of Sadness, Conversations with a Killer: The Jeffrey Dahmer Tapes och Werewolf by Night.

Bäst i tv-världen just nu

1. Angelyne (Amazon Prime)
2. The Bear (FX/Disney+)
3. The Capture (BBC/C More)
4. The Good Fight (Paramount+/HBO Max)
5. Robert Kelly: Kill Box (Louisck.com)
6. Spelskandalen (SVT Play)
7. Tunna blå linjen (SVT Play)
8. Drömmaren – Karen Blixen blir till (Viaplay)
9. Noll kontroll (Aftonbladet TV)
10. The Handmaid’s Tale (Hulu/HBO Max)

Har Lars von Trier gjort »The Office med haschpsykos« eller »Gökboet på GHB«?

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Jag ska inte överdriva min upprördhet. Innerst inne är jag inte arg, mer road. Men för argumentationens skull kan jag väl rasa lite mot Lars von Triers oförmåga att göra en bra tv-serie. Under samma två, tre dagar som jag plöjt fem timmar Riket Exodus har jag sett Angelyne och de två senaste avsnitten av The Good Fight, och i jämförelse med komplexiteten och passionen i riktigt bra dramaserier kan inte Triers tv-brister bli annat än upprörande.

Och det är ju inte för att han inte skulle kunna göra bra tv. Direktören för det hele hade hållit som miniserie om han expanderat den med outtakes. Felet med Riket-trilogin är själva grundidén. Trier hade fått frågan om att göra en tv-serie och först tackat nej, men sedan ändrat sig efter att ha kommit på att 1) han behövde pengar till Zentropa, och 2) David Lynch hade ju gjort något häftigt av tv-formatet. Snabbt och slarvigt hittade han på ett Twin Peaksigt skräck-upplägg med Ernst-Hugo Järegård, två diskare med Down's och lite vetenskapskritik ur Foucault-förrådet.

Jag kan visserligen uppskatta självdistansen i hur Trier genom alla år konstant sågat sin egen serie. »Att Riket blev så populär berodde på att den är baserad på några klichéer och mina skämt, som är så gamla och dumma att en större publik uppskattar dem«, sa han senast i våras i den här fina Weekendavisen-intervjun, översatt av tidningen Vi:

Lars von Trier om Persbrandt, Bergman och Abba

Men när han hafsade ihop Riket-mytologin var postmodernismens idéer om vetenskapens ondska (och att psykisk sjukdom inte existerade utan bara var en frisk reaktion på ett sjukt samhälle) dominerande inom humanioran och samhällsdebatten. Ur det perspektivet, och eftersom jag i samma veva såg hur en skadlig hatkampanj mot bland annat neuropsykiatriska forskare växte fram hos Foucault-dyrkande svenska sociologer och kulturdebattörer, hade jag svårt att skrockmysa åt de exotiserade och godmodigt klärvoajanta diskarna – Triers version av den ädle vilden. Oavsett hur mycket regissören ursäktade sina egna klichéer.

Och när serien nu är tillbaka 25 år senare, med hela det sepia-sippa introt intakt om hur läkekonsten »konsekvent förnekat det andliga«, har ju hela Foucaults faktaupplösande dekonstruktion vunnit, vetenskapen är under existentiellt hot, verifierade sanningar förlorar mot propaganda, det polariserade ny-andliga bryter ner västliberala värderingar och demokratiska förutsättningar. Så när jag ser Bodil Jørgensens andeskådare sömngånga sig in på neurologin i Riket Exodus drabbas även jag av metafysisk klarsyn och tänker på de där yogatanterna som blivit anti-vaxxers och MAGA-hattar.

Även Hynek Pallas tar upp den här förskjutningen i sin Riket Exodus-recension:

Nya ”Riket” är som ”The Office” med haschpsykos

Tv-serien ”Riket” är det mest överskattade som den genialiske regissören Lars von Trier har gjort. Men GP:s recensent Hynek Pallas övertygas ändå när den övernaturliga arbetsplatskomedin om Rigshospitalet i Köpenhamn återkommer 25 år senare.

Hynek gör en lite Trier-vänligare tolkning än jag. Där han ser »The Office med haschpsykos« ser jag snarare »Gökboet på GHB«. När Riket kom var samhällsutvecklingen fortfarande liberalt linjär och det var progressivt trendigt att kritisera den kalla teknokratiska naturvetenskapen. I dag är det den auktoritära högerpopulismen som sveper över världen som vill få folk att tvivla på journalistik och vetenskap, som om Willem Dafoe, djävulen i Riket Exodus, hoppat till andra sidan när han var färdig med den första. För 25 år sedan fick de anti-medicinska idéerna fäste i Folket i Bild/Kulturfront och Pedagogiskt Magasin, i dag är det SD:s Youtube-propagandakanal Riks och Alternativ för Sveriges Swebbtv som fylls av pseudovetenskap och humbug. Inte det roligaste sällskapet för Lars von Triers idébygge.

Men, när jag nu fått ur mig allt detta – Riket Exodus är sannerligen inte tråkig. »Skräcken« är visserligen kass, långt sämre än i de tidigare säsongerna, men så fort det är dags igen för Bodil Jørgensen att ramla runt nere i källaren är kan man med fördel snabbspola. I stället får det svenska danskhatet större utrymme, i sällskap med Mikael Persbrandts ängsliga woke-reformer (den meningen trodde jag aldrig jag skulle skriva!). När metoo-skandalen drabbar Köpenhamnshospitalet är det en ren svenskaffär, med Persbrandt versus Tuva Novotnys ränksmidande fejk-offer och Alexander Skarsgårds pk-exploaterande advokat. Skarsgård har sin mottagning inne på toaletten (där Ernst-Hugo Järegård brukade låsa in sig för att studera sitt eget bajs …), och dialogerna där mellan honom och Persbrandt är riktigt roliga. I synnerhet när båda börjar yla som kåta vargar över Novotny innan Skarsgård avslöjar att han representerar henne juridiskt och kräver en förmögenhet i skadestånd av Persbrandt.

Efter det, under seriens andra halva, är Persbrandt helt formidabel, går in i rollen totalt och utmanar självaste Ernst-Hugos storhet som trilogins svarta själ och hjärta. ♦

»Angelyne« handlar om världens första influencer … och om Förintelsen, migration och överlevnadsinstinkt

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

»People love you for who you really are – even if you don’t know who you really are.«

Det är faktiskt genuina visdomsord, det där, även om det kanske krävs att man ser samtliga fem avsnitt av den verklighetsbaserade dramaserien Angelyne för att inse vidden av dem.

Orden sägs inte i serien, jag läser dem i en Hollywood Reporter-intervju som journalisten Gary Baum gjorde 2017 med dokumentärfilmaren Jesse Small – som aldrig gjort någon dokumentär, eftersom den han jobbade med i många år, om Los Angeles-legenden Angelyne, »The Billboard Queen«, 1980-tals-Hollywoods proto-influencer, den analoga erans Kardashian, aldrig blev färdig. Den åldrade Angelyne sinkade honom med ständigt nya absurda krav på gåvor och eftergifter som omöjliggjorde färdigställandet.

Gary Baum hade tidigare samma år skrivit ett numera berömt reportage om Angelyne, men som companion reading till tv-serien är det denna uppföljande Jesse Small-intervju som funkar bäst:

The Nearly Complete Angelyne Documentary That No One Knew About (Until Now) – The Hollywood Reporter

Just two weeks after the mystery of the L.A. billboard legend was finally solved comes the revelation that a young filmmaker shot a documentary about her past — and in a conversation, he corroborates and expands on what's known about the enigmatic blonde bombshell.

Den tar nämligen upp inte bara Angelynes länge okända, hemlighållna verkliga identitet och bakgrund, den tar upp de bakomliggande orsakerna till hennes livslånga flykt från sitt mörker, eller till hennes, för att anamma hennes eget kompromisslösa synsätt, livslånga resa mot det ikoniska rosaskimrande ljuset.

Det mest unika med Angelyne, skapad av gamla Six Feet Under-författaren Nancy Oliver, är att den gör just det: anammar, lierar sig med, huvudpersonens hemmasnickrat Marilyn Monroe-influerade och streetsmart-feministiska livsfilosofi – även om den är så pass psykologiskt halvbakad och dysfunktionell att det naturligaste hade varit att skildra den i externaliserad form, kanske med en alternativ berättare.

Serien använder sig visserligen av alternativa berättare, enbart manliga, en per avsnitt, men dessa blir ofta avbrutna av Emmy Rossums Angelyne, ingen tillåts vrida på storyn om henne utan att hon får sista ordet. Och det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att de viktigare männen i Angelynes liv (som sällan var hennes älskare, under ett halvt sekel har hon maniskt undvikit relationseroenden) representerade verkligheten mer än hon. Att serien antar formen av magisk realism är ett fint uttryck för solidaritet med huvudpersonen, hela vägen fram till finalen, som bitvis är ren, skimrande teater.

Men serien stannar inte där. Även männens historier får livslögnens form, deras blinda fläckar och flyktvägar förtydligas. Jag älskar skildringen av Angelynes första pojkvän och musikaliska partner i L.A:s punkkretsar, Jordan Michaels, som i serien fått namnet Cory Hunt och spelas rörande kongenialt av Philip Ettinger. En rollfigur som visar med vilken finmaskig finess seriens kreativa team jobbat. Att alla personer utom Angelyne har fiktiva namn betyder inte att serien är längre från verkligheten än, säg, Super Pumped, The Dropout och WeCrashed – tvärtom. När jag började kolla upp verkligheten bakom »Cory Hunt« var jag sedan tvungen att gå vidare med andra personer och händelser i serien, det var så fascinerande hur smart och snyggt allt var adapterat.

Och »Cory Hunt« är det mest briljanta exemplet (jämte Angelyne själv). När ni har sett första avsnittet, lyssna på detta ljudboksutdrag ur den riktige Jordan Michaels självutgivna och totalt obegåvade bok om den tiden, och hör hur intuitivt serien fångat hans obefintliga självkännedom så att både humor och värme uppstår:

Crazy Daze The Angelyne Story Audiobook by Jordan Michaels -

För att inte tala om de underbara sekvenserna kring Jordan Michaels enda (halv-)hit, en cover på Wild Thing med funkbas, måste höras! Och ses!

För att sammanfatta Angelynes variant av självförverkligande så yttrade det sig i att stajla sig som en 80’s-punk-pinuppa, synas på så många gigantiska reklamstortavlor som möjligt i L.A. (utan att någonsin göra reklam för något annat än sitt namn och sitt utseende, och tryckeriet som fick bli hennes management), köra runt i en rosa Corvette och sälja merch från bagageutrymmet (detta gör hon fortfarande, vid 72 års ålder), spela in syntrockiga skivor och dyka upp i filmer, dock aldrig i andra roller än den hon castat åt sig själv och format hela sin existens efter. Här syns hon till exempel i Julian Temples Earth Girls are Easy – som alltid en helt tom roll, där hela poängen, precis som med billboardtavlorna, är att visa upp sin skapade pseudo-identitet:

Emmy Rossum spelar Angelyne med samma förbluffande resultat oavsett om hon är 17, 28, 38, 62 eller 70. Alltid samma Angelyne, men med subtila markeringar av vad tidens gång gör med hennes oföränderlighet.

Vilket också leder fram till det stora drama som inträffar under 2010-talet, i sista avsnittet, när den unga Jesse Bloom träder in (här heter han Max Allen), Angelynes sanna livshistoria rullas upp och serien landar i ett förkrossande statement om hur Förintelsen under årtiondena då Angelyne växte upp fortfarande var något många judar inte kunde prata om, inte kunde bearbeta öppet och självutlämnande.

Har ni inte sett serien ska jag inte säga mer än så, men Angelyne är faktiskt lika mycket en serie om migration och överlevnadsinstinkt som om ett stycke kalifornisk popkultur.

När Emmy Rossum satte sig i talkshowsofforna förra månaden pratade hon såklart massor om Angelynes selfmade feminism och hennes individuella styrka …

… men något Rossum inte pratar om men som som karakteriserat hela Angelynes karriär och är en viktig, om än outtalad, del av serien är det faktum att Angelyne aldrig riktigt klarat av att spela sin egen skapelse på ett popkulturellt professionellt sätt. Skivorna är kul och hon sjunger inte dåligt, men det märks alltid att hon inte är engagerad i musiken, och inte känner något för filmerna, inte bondar med talkshowvärdarna. Hon är aldrig riktigt där, hon är långt inne i sitt eget huvud och sitt eviga mantra »I am not a woman, I am an icon«. Men hon är knivskarp när hon pratar om sig själv, sina mål och erfarenheter och om oberoendet som livsfilosofi.

Angelyne har därmed också ett slags anti-mytologiserande drag. Genom att så tydligt skildra och blotta mytologiseringar, och även ställa dem emot varandra, kommer serien bättre åt det skeva och självbedrägliga.

Måste också nämna musikvalen. Angelyne har ett soundtrack fullt av unikt egensinniga DIY-kvinnor från samma era där Angelyne befinner sig i serien – i de första avsnitten exempelvis Delta 5, Girls At Our Best och Lene Lovich, och att Yoko Ono dyker upp flera gånger är symptomatiskt. ♦

Ring Angelyne på riktigt – numret funkar!

Faktum är att telefonnumret, som är den enda texten utöver Angelynes namn på alla stortavlorna i Angelyne, är äkta. Och fortfarande fungerar.

Slå det med USA:s landsnummer som prefix och den verklige Hugo Maisniks röst (kallas i serien Harold Wallach, spelas av Martin Freeman) kan fortfarande höras säga »You can leave a magnificent message … thank you for calling Angelyne«. ♦

Stort skådespel men rena »Gökboet«-sociologin i »Time«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Jimmy McGovern är en brittisk tv-legend, men inte längre i nivå med sitt eget rykte. Faktum är att det bara är fyra av alla hans serier som gått i mer än en säsong, och dessa är hans överlägset bästa: Cracker och The Lakes på 90-talet, The Street på 00-talet (Englands Svenska hjärtan!) och Accused i början av 10-talet.

Men hans senaste serie, fjolårets Time, som äntligen nått Sverige via Amazon Prime, är hans mest engagerande sedan Accused – och följaktligen också den första sedan dess där McGovern och BBC enats om att göra en säsong 2.

Samtidigt har jag stora invändningar mot den.

Time är en intensiv fängelseserie om skuld. Min kära kollega Björn skrev hänfört om den förra veckan. Jag håller med om flera av kvaliteterna han och andra kritiker framhållit, men landar i slutsatsen att Sean Bean och Stephen Graham är så uppslukande bra att jag kan svälja min irritation över fängelsemiljön.

Jag har inget emot McGoverns skildring av fängelsesystemets dysfunktion – ett bra grundtema. Problemt är att han skildrar samtliga fångar som innerst inne schysta snubbar, absolut inga psykopater, de har bara blivit lite misshandlade av livet, liksom. Till och med de råaste sällarna, våldsgalningarna, har ett gott hjärta under sina samhällsskador (alla utom, kanske, en). Och McGovern skriver detta med versaler i manuspappren. Det blir ålderdomligt och konstgjort. ♦

Kul för Mike Flanagan att gå full young adult, mindre kul för »Midnight Mass«-fansen

Säsongsbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Jag hade ju börjat älska Mike Flanagan. De första Netflix-spökgrejerna missade jag, men Gerald’s Game var riktigt bra, och sedan kom Midnight Mass och knockade mig så totalt (min hyllning i nyhetsbrev #31) att jag längtat efter mer Flanagan i nya Netflix-serien The Midnight Club.

Breakfast Club

Den visade sig dock inte alls vara för mig. En halv-antologisk young adult-skräckis där jag i och för sig gillade upptakten i ramberättelsen, om tjejen som kommit in på Stanford men får svår cancer och hamnar på ett goth-hospice i stället, men där mängden av trådar trasslar in sig i varandra så att inget leder serien framåt – det är ledtrådar-skuggor-monster-hallucinationer-ritualer huller om buller, och lite tonårskärlek samt ett försök att skapa ett Breakfast Club-gäng av hospice-ungdomarna som samlas i hemlighet varje natt och berättar spökhistorier för varandra (dessa blir avsnitt-i-avsnitten och står för det »antologiska«).

Jag kan tänka mig att Flanagan tycker det är utmanande att pröva nya genrer, jag får skylla mig själv att jag trodde man kunde vara hans fanboy bara på grund av Midnight Mass. ♦

Josh Hartnett-konspirationsthrillerns uppgång och fall

Slutbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Jag gav The Fear Index en fyra i premiärbetyg för två veckor sedan – men hade inte läst bokförlagan och hade inte en susning om vart intrigen skulle ta vägen; jag misstänkte än den ena, än den andra, eller allihop i maskopi …

Dessvärre försvann popcornkänslan som smulor ner i soffglipan redan under det tredje avsnittet, och sedan var hela serien slut efter det fjärde. Det hade jag inte heller koll på. Så det blev ett rejält antiklimax när det blev väldigt snabbt blev uppenbart vem eller – här kommer en spoiler – vad som låg bakom komplotten.

The Fear Index kan vi glömma, men låt oss hoppas på Josh Hartnett i fler sådana här svettiga, nerviga roller. Han var kanon. ♦

Kritikersuccé för Aftonbladet TV:s första underhållnings-tv-serie (om ni frågar mig)

Slutbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Som jag misstänkte, när jag recenserade de fyra första avsnitten av Mauri Hermundssons och Aftonbladet TV:s nya humorlekserie Noll kontroll förra veckan – det blev bara roligare och roligare.

Premissen är alltså att sju komiker delar videoövervakat hus medan Mauri Hermundsson sitter i ett kontrollrum och pingar deras smartklockor med disruptiva uppdrag. Min slutsats förra veckan var att det blev så mycket roligare i avsnitten där deltagarna kunde utnyttja komiker-skills lite mer tekniskt (låtskrivartävlingen), än avsnitten som bara var kaos (maskeraden), och så blev det även i andra halvlek (de fyra sista avsnitten kom också i klump), med en absolut topp i roasten – ett halvdussin komiker skulle alltså roasta varandra, efter att ha fått en kort stund att skriva skämt, och med oemotståndliga dolda missions: Per Andersson tvingades exempelvis skriva roastskämt utan poänger, Anis Don Demina skulle ta illa vid sig och lämna rummet och episkt konflikträdde Torbjörn Averås Skorup var tvungen att säga att han knullar Anis mamma.

Per Andersson tvingades skriva roastskämt utan poänger, Anis Don Demina ta illa vid sig och konflikträdde Torbjörn Averås Skorup säga att han knullar någons mamma.

Men faktum är att det lyfte även i de rena kaosavsnitten, som när de spelade fotbollsmatch eller hade scoutläger. Bara en sådan enkel premiss som att (ex-scouten) Sofia Dalén till varje pris måste se till att scout-utflykten skulle bli lugn och disciplinerad, samtidigt som Anis måste se till att få fyr på elden, samtidigt som Per till varje pris måste se till att det inte börjar brinna, samtidigt som Clara Henry måste lyckas binda Per med ett rep utan att ta till våld. Om vi går tillbaka till Sofias uppdrag, hur tror ni hon fixade det …?

I know, det är dumt utav helvete, men jag vill ha en långkörare av det här, och nya avsnitt redan till jul. Det är Så mycket bättre möter Parlamentet möter Gäster med gester möter Whose Line is it Anyway? … fast med ett elakare lekmoment med dolda agendor. Det kan, det bör, det måste bli Aftonbladets mainstreamgenombrott. ♦

Ny Robert Kelly-special hos Louis C.K. – hur lyckas han lyfta efter kraschen i början?

Programbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Klart det är kul att Louis C.K. proddar och regisserar en annan komikers ståuppspecial och releasar den på Louisck.com, men det är nog en one-off. Dels för att det inte lär vara så många andra toppkomiker som vill … och dels för att det handlar om Robert Kelly, Louis C.K:s bästa kompis som spelade hans brorsa i Louie i ett halvdussin år och var med även i Louis nya film Fourth of July. He’s family.

Showen, inspelad i St Petersburg, Florida, börjar mindre kul, med en otajmad tågkrasch om aids och kondomer. Sedan vacklar det mellan småkul och segt när Kelly glider över i att fat-shamea sig själv, och det fortsätter lika ojämnt när han ägnar en kvart åt att dissa sin fru och son.

Men där händer det där oförklarliga som är standup-kulturens själ. Efter allt tungt fladdrande med vingarna kravlar sig Kelly upp i luften, materialet börjar flyga, gapskratten omger honom som lätta moln. Och väl där uppe kan ha slå på autopiloten och vända sig om, kliva ur sitt material och börja riffa med publiken.

Jag vet inte när jag senast såg någon på tv köra improv med publiken så länge, och så dynamiskt, som Robert Kelly här.

Precis allt är oldschool-plumpt, skämmigt, ocharmigt – men alla är med på det, komikern äger luftrummet från sitt eget kontrolltorn. Och kamerorna sänker sig ner nära publiken så att jag i tv-soffan kan lära känna den, ansiktena, möjligheterna, samtidigt som Robert Kelly gör det.

På en halvtimme har showen vänt från tvåa till fyra, från tveksam till fyrverkeri. ♦

Jon Stewart har nog mer rätt än Socialstyrelsen, ändå

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

En ny säsong The Problem with Jon Stewart finns på Apple TV+, och som jag skrev förra säsongen – det är ingen vidare serie. Med humorn medvetet nedtonad blir Jon Stewart bara ännu en av alldeles för många amerikanska progressiva populister som också har en benägenhet att politisera vetenskapen – inte lika illa som republikanerna, men pandemin var ett skräckexempel på hur snett även Demokraterna numera kan landa vetenskapligt. Därför tände jag lite snett när Stewart i fredagens säsongspremiär satte åt Arkansas MAGA-transofoba justitieminister Leslie Rutledge:

Jag tänkte, »sitter han inte och populist-politiserar frågan lika mycket som hon gör?« Låt mig genast säga att jag tänkte fel. Återkommer strax till det. Men USA-progressiva har allt oftare regredierat till samma förenklande polarisering som Trumpisterna, ibland rentav så till den grad att de konservativa framstår som sansade. Biden fick De Santis att hamna rätt i pandemifrågan (om skolstängningar och munskyddstvång), och jag får först känslan av att Stewart med sin intervju här ovan får Rutledge att – trots att hon står för en repressiv transofob politik – framstå som den mer resonerande parten och hamna i närheten av den svenska Socialstyrelsens avvägda forskningssammanfattning:

Uppdaterade rekommendationer för hormonbehandling vid könsdysfori hos unga - Socialstyrelsen

Men, när jag diskuterade detta på Twitter i går med min arbetskollega Per Båvner svarade han vid ett tillfälle så här:

Och det fick mig att minnas den här artikeln …

Transbarnet ”Saga” får rätt till skadestånd: ”Nu kan vi andas igen”

I åtta månader trakasserades och diskriminerades ickebinära eleven ”Saga” av sin egen lärare – som vägrade använda ordet

… och sedan kommer jag att tänka på vilken tacksamhet jag kände efter att ha fått uppleva Engeli Brobergs otroliga dokumentärfilm Gabi, mellan åren 8 och 13 på Göteborgs Filmfestival i februari. Tacksamhet för att via filmen lära känna ytterligare ett barn som är som det i Aftonbladet-artikeln. Sånt är ovärderligt för att kunna få faktisk förståelse för ämnet, eller för barnen, bortom både vuxen transaktivism och forskares varningar för könsoperationer.

Det Socialstyrelsen i praktiken skriver i sin avvägning är att dessa barn, Gabi och Saga, som så uppenbart inte är sina kroppars kön, endast kan få medicinsk hjälp inom den snäva ramen för forskning.

Per Båvner och Jon Stewart har nog rätt. Och jag kanske ska ge The Problem with Jon Stewart lite mer uppmärksamhet den här säsongen. ♦

Svenska kritikers mumlanden om »Triangle of Sadness«

Vad ska man dra för slutsats av att så många svenska kultursidor ger Ruben Östlunds nya Triangle of Sadness svala treor i betyg? Att den är en tvåa, givetvis. Och då blir följdfrågan överflödig, varför inga svenska recensenter klarar av att leverera råare analyser typ Richard Brodys i New Yorker (se länk i nästa text).

Själv känner jag mer sug efter nya The White Lotus-säsongen än efter Triangle of Sadness – Ruben har blivit akterseglad av Mike White. I stället får en gästskribent (som inte recenserade Triangle of Sadness i veckan men som, om någon, borde ha gjort det) ta över mitt nyhetsbrev för en stund:

Hynek Pallas: »Triangle of Sadness« är en simpel katastroffilm

Text: Hynek Pallas

Jag är besviken över att ingen recension av Ruben Östlunds Triangle of Sadness nämner SOS Poseidon (The Poseidon Adventure, 1972). Finns ju mer än ytlig (pun osv) drift här.

Den svindyra Poseidon hörde till 1970-talets stora framgångsrika katastroffilmer. Vet inte om den är bortglömd i dag, men om vi börjar i det materialistiska – passande för Ruben Östlunds ämne och ambitionen med Triangle of Sadness: Poseidon, och dessförinnan filmen Airport (1970), var (förenklat) satsning på många-sensationer-per-sekund-filmer som drog enorm publik i en tid då man klurat länge på hur denna skulle vinnas tillbaka. Östlunds mål är, ungefär, att genom testhouse (arthouse+testpublik) göra samma för dagens arthouse/smala film/kvalitetsfilm (välj din krigare).

Sammanfattat på en femöring: Katastroffilmen har stor budget och sjunkande Titanic tonsatt med Beethoven – testhouse har kräkscener tonsatta med Marx for Dummies.

Nu kanske ni tänker att intrigen i Triangeln ändå måste ge mer mening och mer metafor än Poseidon?

Tveksamt.

Charles Champlin (LA Times) skrev detta om Poseidon: »Are the characters as gaudy and thin as cereal boxes? Is the dialog banal and shrill? Is the moralizing heavy-handed and relentless?« Richard Brody (New Yorker) är marginellt snällare mot Triangeln 50 år senare, men skulle inte påstå att omdömet på samma punkter är så annorlunda:

“Triangle of Sadness,” Reviewed: We’re on a Yacht and We’re Puking | The New Yorker

Ruben Östlund’s class satire, starring Charlbi Dean and Harris Dickinson, strains to look more audacious than it is.

Det är intressant på flera sätt att ställa 1972 mot 2022. Den grupp som ska överleva katastrofen 1972 kan antagligen betraktas som ren smalfilmsrollsättning 2022. Gene Hackmans präst är på väg till Afrika dit han förvisats av kyrkan som straff för sina oortodoxa åsikter, som kan sammanfattas med hans tjat om »God helps those who help themselves.«

Han leder sedan ett gäng med en före detta prostituerad och en pensionerad polis från botten till ytan när båten har hamnat upp och ner. De nyårsdansande gästerna som dansar högst upp brinner och drunknar i skärseld och helvete. De som följer prästen, flocken som hjälper sig själv, klarar sig förstås (om än inte alla). Men på vägen blir deras svagheter till styrka, och så vidare. Nämnde jag förresten att förlisningen – i och för sig främst på grund av tsunami – även beror på kapitalistisk girighet från rederiets nya ägare?

SOS Poseidon Airport

Det finns nog mer att göra av denna jämförelse, men då måste jag se om Poseidon. Fast man kan väl oaktat sin åsikt om Triangle of Sadness tycka att det är synd att de materiella villkor som gäller för dagens biofilm (den som inte är Marvel) nästan har raderat skillnaden mellan en katastroffilm 1972 och en Cannes-vinnare 2022.

Jag säger inte att en Cannes-vinnare måste vara si eller så. Det är kanske utmärkt att försöka »vinna popcornpubliken« till biografen för »arthouse«. Däremot är frågan varför någon kritiker ska låtsas att budskapet är mer än, med Brodys ord, satir som skjuter fisk i tunna?

Poseidon (som nominerades till åtta Oscar) har typiskt katastrofmanus där man inte förväntar sig mer än fyrkantiga övertydliga typer. Triangeln har … samma sorts manus, om än slarvigare dramaturgiskt (från och med den alltför kalkylerade –provocerande-på-pappret – spy-scenen är detta faktiskt det slarvigaste Östlund gjort).

Det politiska budskapet i katastroffilm ska rymmas på en biobiljett. Det ska vara leksaken i Happy Mealet. Inget fel i det, men vill vi att all film ska lägga ribban där? Jag menar inte att det skulle vara Östlunds ambition att alla ska göra samma lika. Men man måste diskutera filmer, och uttalanden av upphovspersonen, även utifrån vilka priser de får, särskilt när regissören får det för andra gången. Att sikta på priser är upp till alla, inget fult i det, men att ställa sig på andras huvuden, särskilt när man är förbi gränsen där det behövs för egen karriär, är inte så fint.

Det mest befriande med katastroffilm är att dess regissörer bara pissar på sina kollegor när de tagit för mycket kola och ska skrävla. Att tvingas lyssna på all låtsas-anti-elit-goja i marknadsföringssyfte, om kritik som förstört för publiken genom att skriva upp dum och svår kamera-i-nacken-arthouse, är allt annat än befriande.

I Ruben Östlunds fall handlar det om de här citaten, i en intervju med POV:

Det är särskilt trist när det kommer från en regissör som så ofta talar om ansvar för film i olika former.

Jag vill nog leva i en filmvärld där arthouse och SOS Poseidon inte förväntas vara samma sak. Där man inte anser att allt måste skrivas på näsan i laser och att kritiker som försöker vidga och propagera konstformen (som konst och nöje - den är alltid både och) bortom det, för att den ska kunna ses och upplevas av fler, har … förstört filmen (ett annat

Då kan vi väl lika gärna lägga ribban på remakes av SOS Poseidon eller Airport men lägga ett par fraser från Ung vänster i munnen på någon känd amerikan som är med i tio minuter? ♦

En Dahmer för mycket

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Jag tyckte Netflix-dokuserien Conversations with a Killer: The Ted Bundy Tapes var smått förhäxande i sitt måttlösa vulgaritet och trodde nya Conversations with a Killer: The Jeffrey Dahmer Tapes skulle vara lika bra. Men Dahmer-inspelningarna är bara segt slutna, och doku-utbyggnaden runtom av standardsnitt.

Jag kan inte ens rekommendera serien som companion till den lysande dramaserien Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story (som jag hyllade för två veckor sedan).

Då är det bättre att ha The Cinemaholics patenterade tokgenomgångar till hands ((länk här nedan, som alltid med vidareläsningen gömd tills man nått slutet). ♦

Vernell Bass Now: Where is Jeffrey Dahmer’s Neighbor Today? Update

Veckans presskaffe! Men i övrigt är »Werewolf by night« mest sump

Jag går alltid på den eviga Marvel-hypen om att den här nya infallsvinkeln liknar inget annat och gör verkligen något eget av meta-greppen … men utöver WandaVision stämmer det ju aldrig.

Michael Giacchinos hyllade 50-minuters tv-filmen Werewolf by Night på Disney+, som gör monsterjakten till en svartvit stämningsstudie i 1940-talsskräckfilmsstil, orkade jag bara med i en kvart.

Men en snabbspolning fram till slutet, där filmen plötsligt går över i färg, gav viss belöning. Jag har ingen aning om huruvida detta är en spoiler, men där sitter i alla fall en monsterjävel med en Bodum-bryggare och bjussar jägarn på java! Slutet gott, allting gott. ♦

Veckans retro-tv – Alex Schulman om Lennart Hyland

Har man redan fångats av Alex Schulmans podcast-berättelser om Lennart Hyland (hans far Allan Schulman producerade Hylands hörna) var det mycket igenkänning i förra söndagens långläsning i Dagens Nyheter (länk nedan). Obligatorisk för alla med ett intresse för svensk tv- och kändiskultur.

Jag har inte läst biograferna av Lars Ragnar Forssberg eller hustrun Tuss Hyland, även om jag via poddinslagen förstått att de är bra, men jag tror att det har ett särskilt värde att just Alex Schulman sovrar och funderar över sina Hyland-minnen och sitt dödligt nyfikna Hyland-gräv – det är unikt att någon har både direkta, personliga minnen och ett par generationers distans. ♦

Alex Schulman: Hyland blev Sveriges största tv-stjärna – vad gör det med en människa?

För 60 år sedan startade Lennart Hyland ”Hylands hörna”. Alex Schulman minns en lika självlysande som elak folkhemspionjär som umgicks i hans egen familj.

Veckans reklamfilm …

… kommer inte direkt från Chevron men indirekt, via alltmer aktivistiske Don’t Look Up-regissören Adam KcKay (bakgrund nedan). ♦

Adam McKay’s Scathing Fake Chevron Ad Blasting Its Role in Climate Change Goes Viral

Till sist, apropå den sprängda bron till Krim …

… skulle vi ju kunna döpa om det här mashup-humorklippet från Kelly’s Heroes och Undergången till »Putler phones Oddball«.

Soundtrack till tv-veckan

Veckans tv-shazam 2022-10-09 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag.