[79] »Varför ska vi banna Putins historierevisionism när vi reviderar lika friskt själva?«

Denna vecka: Försvunna människor, Huss, Reboot, The Split, The Crown, Inside Man, Dangerous Liaisons, The Chelsea Detective, Crossfire, Blockbuster, Conan O’Brien Needs a Friend, Headhunters, SAS Rogue Heroes, Real Time with Bill Maher och SVT Nyheter.

Bäst i tv-världen just nu

1. The Split (BBC/SVT)
2. The Good Fight (Paramount+/HBO Max)
3. The White Lotus (HBO Max)
4. The Bear (FX/Disney+)
5. Reboot (Hulu/Disney+)
6. Försvunna människor (SVT)
7. The Handmaid’s Tale (Hulu/HBO Max)
8. Young Royals (Netflix)
9. London Kills (Acorn/BBC/C More)
10. Nattryttarna (C More)

Nattsvart noir-nedstigning i flyktinghelvetet

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

Det bästa jag kan inleda med är faktiskt en spoiler, utan spoilermärkning, så att ni inte gör samma misstag som jag och tror att SVT:s nya traffickingthriller Försvunna människor är ett naturalistiskt drama i Mike Leigh-stil, vilket man länge och väl kan förledas att tro. Eller i alla fall fortfarande i slutet av första avsnittet och början av andra, där Shaniaz Hama Alis syriska flykting, ensam och gravid och med ett annat föräldralöst barn på armen, är nyanländ och utan fäste.

Så långt skapar den filmiska långsamheten i Tova Magnussons regi och Ulf Rybergs manus, det omsorgsfulla fotot, de noggranna skådespelarna, inget annat än en skärande autenticitet.

Allra bäst är den metodiskt detaljerade gestaltningen av polisutredningen – jämte den i Jakten på en mördare för två år sedan den allra bästa jag sett i ett SVT-drama.

Men då har vi fortfarande inte lärt känna personerna på den svenska sidan, som när katastrofen i det första avsnittet har inträffat inleder en annan sorts filmisk rörelse mot mörkrets hjärta. »Spoilern« är att Försvunna människor sedan vecklar ut sig till ett noir-drama med rollgestalterna som schackpjäser, en klassisk katabasis där allt får konsekvenser och handlingskedjan viras runt huvudpersonerna och drar dem ner, ner … Ja, detta är något helt annat än det naturalistiskt trovärdiga drama det samtidigt förställer sig som.

Känner man bara till detta blir det inte en svaghet att intrigtrådarna börjar växa ihop nästan matematiskt. Då kan man uppskatta att pusselbitarna är välsvarvade och att naturalismen bara används som verktyg inom noir-ramen, inte som metod i sig.

Som den kraftigt utdragna sekvensen när Peter Viitanens lastbilschaufför ensam i hemmet i natten blir uppringd av sin chef (Ville Virtanen), kopplar bor samtalet, får ett röstmeddelande i stället, och vi hör ett långsamt »Du har ett nytt meddelande …« mot hans öra innan själva det skuldtyngda budskapet kommer. Detta budskap skulle ha kunnat vara något Virtanen sa till Viitanen på fem sekunder när de lite tidigare varit ute i skogen tillsammans, men i stället ramas det in i en dedikerad lång scen som inleds med en whisky på soffbordet, telefonens ringsignal från jackfickan i hallen, stegen ut dit för att leta fram telefonen … det är extremt avskalat och utdraget, men har i gengäld en regenerativ effekt. Budskapet träffar, som så mycket annat i Försvunna människor, inte bara i magen, det träffar med kraft.

Serien vecklar ut sig till en nästan matematisk noir-serie, ett ödesdrama med rollgestalterna som schackpjäser, en klassisk katabasis där handlingskedjan leder till fotbojor.

Men, som sagt, intrigväven är inte naturlig utan forcerad. Osannolikt komprimerad. Ödestyngden är kvävande, sammanträffandena absurda. Jag menar, en av flyktingarna är bror till skötaren på hemmet där flyktingsmugglarens pappa sitter, flyktingsmugglarens chef är pappa till en läkare på avdelningen dit en av flyktingarna kommer, flyktingsmugglarens dotter blir ihop med sonen till polisen som utreder flyktingens identitet … Intrigen är mer artificiell design än mänsklig mosaik. Men tack vare naturalismen som gestaltningsverktyg fungerar det.

Inte för att serien är utan produktionstekniska brister. Här finns exempelvis som bärande element ett improviserat nattligt inbrott på ett sjukhus, där avdelningen för traumapatienter är överbelagd men ändå bara bemannad med en ensam sjuksyrra. Rena rama Gåsmamman-nivån. Vore det inte mer utmanande, och mycket bättre tv, att låta en karaktär gör en raid på en sjukhus när det faktiskt är normalbemannat med nattpersonal? Vilken svensk serie blir den första att se och anta den utmaningen?

Försvunna människor är också en triumf och ett kreativt lyft för producenten Patrick Ryborn och Unlimited Stories.

En annan svaghet är småstaden som är huvudsaklig spelplats. Det antyds att det är typ Sala – Boberget med gruvorna finns på pendelavstånd. Men samtidigt är det uppenbart att det är Göteborg vi ser: Coop Kyrkbytorget, Carlbergs glasögonbutik, Kvibergs Cevapcici … Därtill är sjukhusscenerna inspelade på Dalslands sjukhus långt uppe vid Vänern, men där har man i alla fall, i motsats till alla Göteborgsscener, undvikit geografiska markörer.

I den andra vågskålen, bland de stora kvaliteterna, finns myndighetsskildringarna. Det är inte minst dessa som andas Mike Leigh. Och allra bäst är den metodiskt detaljerade gestaltningen av polisutredningen – jämte den i Jakten på en mördare för två år sedan den allra bästa jag sett i ett SVT-drama.

Försvunna människor, producerad av veteranen Patrick Ryborn, är också en triumf och ett kreativt lyft för hans, Linus Torells och Poa Strömbergs produktionsbolag Unlimited Stories, som bör ha mycket mer att ge än Sune-franchisen och halvbakade snällfilmer. ♦

What’s up med alla udda jeansplagg?

Ett flertal av karaktärerna i Försvunna människor klär sig i rätt ovanliga plagg av jeanstyg. Sandra Stojiljkovics polis har till och med en (anskrämlig) morgonrock i stentvättad denim. Vad fasen menas? Det är så pass frekvent att jag får lust att kontakta seriens kostymör, erfarna, göteborgska Sara Pertmann, och det kanske jag fortfarande ska göra, men jag fick covid i veckan och nedsatt ork så jag nöjde mig med att googla fram en Kulturakademin-intervju med henne (plus regissör och scenograf) kring Viaplay-premiären av Huss för ett par år sedan:

Intervjun säger förstås inget om några jeansplagg i en serie hon ännu inte börjat jobba med, däremot bekräftar den Sara Pertmanns nogrannhet, hur ogärna hon lämnar något åt slumpen, och därmed också hur perfekt hon är som kostymör för en finkalkylerad och förtätad noir-serie.

Dessutom går hon i intervjun så hårt åt de dåliga manusförberedelserna att regissören och Huss-huvudförfattaren Jörgen Bergmark blir en smula besvärad inför publiken! Jag skulle tro att jag återkommer med en liten intervju med Sara Pertmann om Försvunna människor framöver. ♦

Branschsatir, relationskomedi och feelgood – »Reboot« växer in i alla roller

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Steven Levitan, som fyllt 60 i år, var en vass rackare på 1990-talet, skrev för The Larry Sanders Show, Frasier och Wings, varpå han fastnade lite i både trygghet och exceptionell framgång, som skapare av och konstant regissör och manusförfattare för Just Shoot Me och sedermera Modern Family.

Nu är han tillbaka med Hulu/Disney+-serien Reboot, som skapar ett satiriskt meta-universum kring en modern streaming-reboot (»very cable, very streamy«) av en tjugo år gammal multicam-sitcom – en underbar cast med Keegan-Michael Key, Johnny Knoxville, Judy Greer, Calum Worthy, Rachel Bloom och Paul Reiser spelar den nerdekade, återförenade original-casten samt den nya moderna showrunnern som får problem med den gamla original-regissören – och mellan de två sistnämnda finns en underbar knorr som jag inte ska avslöja, den kommer som en överraskning precis i slutet av första avsnittet, men den är fan genial och gör Reboot till ett helt litet powerhouse av kreativ branschsatir, spirituell relationskomedi och ovanpå det en imponerande dos feelgood.

Serien är så rik på infall och insikter, hjärta och esprit. Komiken utvinns på alla håll och ledder, stumt och fysiskt, gapigt och hejigt, subtilt och branschigt.

Till en början hakar jag upp mig på detaljer som stör meta-dimensionen, framför allt att Judy Greers karaktär sägs ha kommit tillbaka från »det lilla nordiska riket Fjordstad«(?!?) där hon varit gift med en hertig som heter Anders. Varför inte bara »varit lyxhustru i Alperna«, eller något?

Men serien är så rik på infall och insikter, hjärta och esprit, att jag ger upp allt motstånd och bara njuter. Komiken utvinns på alla håll och ledder, stumt och fysiskt, gapigt och hejigt, subtilt och branschigt. Det är typiskt att de två grejerna jag skrattar högst åt i första avsnittet är så väsensskilda. Dels en tyst, dum-fysisk grej Calum Worthy gör …

… och så ett replikskifte som visar på branschdimensionen, när Hulus representant som ska övervaka inspelningarna (Krista Marie Yu) presenterar sig för Greers och Keys karaktärer:

»I’m new to humour.«
»Oh, what do you do?«
»Vice president of comedy.«
»So where did we find a gem like you?«
»Yeah, actually it’s a funny story … I was at Millipede doing content software integration as they pivoted to video, when Millipede was acquired be Deedle, so I migrated to streaming data analysis when Fox acquired Deedle, then Disney acquired Fox and integrated Deedle system architecture into all of their streaming platforms, ha ha ha!«

Key förresten, ena halvan av Key & Peele, är ett härligt ekolod i serien, spelar en skådis-skådis med långt större ego än karriär som ljuger om att han »lunchat med Paul Thomas Anderson« när han bara skymtat stjärnregissören på samma restaurang (ett faktum som hans tjej kommenterade »Låt mig gissa, hans lunch höll på en halvtimme för länge«) … och som säger helt ljuvligt corny grejer som, till Hulu-representanten:

»Welcome to our sandbox. Let’s build som castles« ♦

En dramaserie att minnas för livet – »The Split« är vuxenserien över alla andra

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

Något händer med mig när jag glider in – nu för tredje gången – i en ny The Split-säsong. Något stort. Det är inte bara en serie för mig att känna mig hemma i, det gäller framför allt seriens båda huvudrollsinnehavare Nicola Walker och Stephen Mangan. Vad jag ser när Nicola tittar Stephen i ögonen är att hon är mer hemma här, mer grundad, än i någon annan serie. Nicola Walker i Saknad, aldrig glömd eller Vår stora kärlek är en briljant skådespelare som gör ett strålande jobb – men Nicola Walker i The Split är något ännu mer. Inte bara rätt person på rätt plats, utan den enda personen i världen på den mest perfekta platsen.

Tolv minuter in i finalsäsongspremiären kommer första hjärtekrossen. Ska inte orda mer om intrigen än så, men det blir en djupt berörande emotionell resa i sex delar som jag aldrig kommer att glömma.

Lite mer bakgrund för nytillkomna: familjerättsdramat The Split, vars avslutande säsong kom till SVT i fredags, är ett mästerverk skapat och skrivet av Suffragette- och The Hour-manusförfattaren Abi Morgan. På ett plan är det ett klassiskt advokatdrama, men det som verkligen var unikt med säsong 1 var hur den centrerades kring två advokatbyråer inom just familjerätt – ett mer »kvinnovinklat« anslag än det klassiska brottsmålsdramat. Detta kändes befriande oklyschigt och öppnade upp för dramaförvecklingar vi inte sett tidigare i advokatserier, som ju annars alltid målar upp åklagare-vs-försvarare-scenarion. Exempelvis hur byråerna i skilsmässoadvokatvärlden kan sno kunder från varandra.

Men serien som helhet är något mycket större än ett genreformat.

Nicola Walker i The Split är något ännu mer. Inte bara rätt person på rätt plats, utan den enda personen i världen på den mest perfekta platsen.

Under den första säsongen såg vi hur det ena av de två kontoren var en familjebyrå styrd av en self-made matriark (en magiskt bra Deborah Findlay), vars äldsta dotter (Nicola Walker), som tröttnat på att aldrig få ta över, har gått till en konkurrent, medan mellansyrran (Annabel Scholey) blev kvar. De har även en yngre syster (Fiona Button) som var osäker på både jobb och ett förestående bröllop.

Inför säsong 2 hade de två advokatbyråerna gått ihop, den yngsta dottern var med barn och den plötsligt uppdykande, livslångt frånvarande pappan från säsong 1 (Anthony Head) hade avlidit i sin sjukdom, men det största dramat var äktenskapsrelationen mellan Nicola Walkers och Stephen Mangans karaktärer Hannah och Nathan. När en otrohetssajt hackades i säsong 1 visade sig Nathan finnas med i det offentliggjorda kundregistret, och Hannah inledde ett passionerat förhållande med en kollega och ungdomskärlek (Barry Atsma). Till min förvåning var de fortfarande gifta i säsong 2, delade fortfarande dubbelsäng men hade inte sex utan var i en lång känna-efter-fas styrd av Hannah.

Här gjorde Nicola Walker ett särskilt enastående jobb när hon gestaltade processen att få ihop känslor och praktisk analys – en parallell till hennes professionalitet som familjerättsadvokat. Och Stephen Mangan hakade på, nådde karriärpeaken han också. Hans Nathan är, minst sagt, motsatsen till svin. Hela deras historia är ljuvligt komplex och spännande.

De juridiska intrigerna, med ett inflöde av fall som utvecklas och skiftar över tid, är fantastiskt underhållande och på absolut allvar, och utvecklar en sinnrikt skriven symbios med huvudstoryn, som ändå är relationen mellan systrarna och deras mor, och relationen mellan Hannah och Nathan.

Den sistnämnda pulserar högst i säsong 3, när det är deras egen skilsmässa som ska exekveras och genomlevas. Två av Londons skickligaste skilsmässoadvokater som fortfarande är vänner … ja, de hanterar det som lyhörda superproffs. I tio minuter, innan en plötslig konfrontation får allt att flyta fritt. ♦

Ingen »The Crown«-recension? Here’s why

Gamla TVdags-läsare med fotografiskt minne kommer kanske ihåg att jag ganska tidigt hoppade av The Crown. Jag motiverade det, kort och lite ofullständigt, med att serien byggde sitt såpadrama »för långt och sladdrigt utanpå verkligheten«. Sedan har jag nog inte skrivit en rad till om serien, men följt den på avstånd, framför allt följt den brittiska debatten om den.

The Crown är en uppslukande serie, utsökt vacker, djupt välspelad, hyfsat tänkvärd kring Storbritanniens kollektiva trauman. Men det gör inte saken direkt bättre.

Jag har givetvis inga generella äkthetskrav på begreppet »verklighetsbakgrund«. Jag älskar alla möjliga tv-former av trolöshet. Serier och filmer som på olika sätt förhåller sig. Men The Crown förhåller sig inte, ironiserar eller satiriserar inte, prövar inga särskilda tolkningsmodeller, har inga relationella motiv, den tar bara alla 1900-talskaraktärer i världens kändaste kungahus (plus några som aldrig existerat) och fabulerar ihop ett kommersiellt kostymdrama som ändå lever högt på, och triggar, känslan av att så här kan det ha gått till.

Fast ingenting gick till som det går till i The Crown. Det behöver man inte Hugo Vickers för att fatta, men det underlättar:

How accurate is The Crown season 4? What’s true and false in the Netflix series | The Times

Researchen är inte nödvändigtvis dålig, men synen på den är det. Jag har blivit så imponerad av researchen i så många fiktiva verklighetsskildringar på sistone (inte minst den nya vågen av tech-dokudramer, WeCrashed, The Dropout, Super Pumped …) att jag snedtänder på skitsamma-attityden hos The Crown. Jag är så intresserad av historia och samtidigt så okunnig om och nyfiken på det brittiska kungahuset att serien ger mig en dissonans i huvudet.

Den första frågan som fick mig att komma på kant med serien var varför den minimerade den abdikerade kung Edvards samröre med nazismen. Engelska kommentatorer efterlyste någon teori, någon idé, och konstaterade att ingen sådan fanns.

Sedan har vi haft den påhittade konspiratoriska och manipulativa bakgrunden till Diana-äktenskapet och alla totalt uppfuckade tidslinjer, från Kung Georges sjukdomar till Charles-och-Camilla; och alla rena fiktioner, exempelvis kring Balmoral-testet och, värst av allt, kusinerna med intellektuell funktionsnedsättning: nästan alla detaljer i denna välskrivna och (upp)rörande episod var saftigt skarvade. The Crown ger oss storyline efter storyline där det frikostigt kreativa teamet helt ignorerar historisk konsensus.

Och jag blir provocerad när serieskaparen Peter Morgan medger att han skiter i historiska fakta men samtidigt hävdar att han skildrar »den djupare sanningen«. The Guardians Simon Jenkins har satt fingret på problemet:

The Crown's fake history is as corrosive as fake news | Simon Jenkins | The Guardian

Med allt detta sagt – jag tycker att The Crown är en uppslukande serie, utsökt vacker, djupt välspelad, hyfsat tänkvärd kring Storbritanniens kollektiva trauman. Men det gör inte saken direkt bättre. Jag håller verkligen med Simon Jenkins om det större politiska problemet i att fejka allmängodsig närhistoria. Varför ska vi banna Putins historierevisionism när vi reviderar lika friskt själva? Dramakonsten måste vara fri, men det måste även modet att se konsekvenser, historiska paralleller och existentiella demokrati-hot vara – och tar vi så här lätt på vår egen närhistoria, i synnerhet den som vi nu måste dra politiska paralleller med, då är vi illa ute. ♦

Tricket med »Inside Man« är att klippa bort Tucci och fokusera på Tennant

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

En najs psykopatpräst i England (David Tennant), en intellektuell hustrumördare på death row i USA som extraknäcker som mästerdetektiv (Stanley Tucci), samt en usel gräv-krimjournalist (Lydia West) som länk över Atlanten.

Hur hänger det ihop? Inte alls. Inside Man känns som diverse omaka Sherlock-outtakes som Steven Moffat utmanat sig själv med att till varje pris tussa ihop och med ett straight face sälja till Netflix.

Problemet är att allt skulle med, när Moffat ger Tucci ett antal sherlockiga lösningar på långsökta deckargåtor. Han skrapar så rent i botten av idéburken att han till och med bygger upp en kriminalgåta på det gamla »THE RAPIST«-skämtet:

Inside Man's $253.55 cents mystery explained

Men, glöm det. Glöm Stanley Tucci och hela den halvan av den här serien. Glöm Lydia Wests konstiga journalist.

Och se i stället Inside Man som ett förlorat avsnitt av Reece Shearsmiths and Steve Pembertons underbara BBC-serie Inside No 9 (varför har vi aldrig fått se den i Sverige?) – det vill säga, försök isolera storyn om prästen som ett excentriskt psykopatiskt triangeldrama och källar-kammarspel mellan David Tennant, Dolly Wells och Lyndsey Marshal.

Givetvis går det inte att blunda för dumheterna i präst-storyn heller, men för en gångs skull gillar jag Tennants överspel ända ut i marginalerna, han och resten av casten i den storyn utvinner maximalt med chock-komik och perfekt spänningsfrustration, inklusive ett oväntat och tillfredsställande slut. Den delen av Inside Man får en fyra i betyg. Resten är skitdåligt. ♦

Mer »Cruel Intentions« än »Farligt begär« i »Dangerous Liaisons«

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Jag faller som en fura för de inledande scenerna i Dangerous Liaisons, som har premiär i dag på Lionsgate+/Viaplay. Kameran sveper över en förväntansfull och liksom modernt social operapublik i ett parisiskt pre-revolutionärt 1700-tal. Det slår mig att jag nog aldrig i en historisk skildring sett en publik så »vanligt« gestaltad. Trots kravatter och peruker blir de ovanligt levande och på riktigt.

Dessvärre är det en kortvarig förnimmelse. Serien, som rent narrativt är en prolog till filmversionen av den franska 1780-talsromanen Les liaisons dangereuses, Oscars-hiten Farligt begär från 1988, har många fina scener och miljöer men saknar något när man jämför med Stephen Frears flamboyanta regi och Glenn Close mogna stjärnkarisma.

Serieskaparen Harriet Warner har tidigare gjort den intressanta Tell Me Your Secrets, och det finns paralleller i den intima dialogen. Hon bygger gärna upp sina serier på radband av parscener och dialoger fulla av undertoner. Men – inser jag efter första avsnittet – det som främst skiljer den här serien från filmklassikern är åldern. Och det kanske inte är så dumt, ändå.

Glenn Closes markisinna är här, sprittande spelad av Alice Englert, fortfarande en livsglödande ung wannabe som vill bort, upp, från bordellivet. Så det är ju inte med Farligt begär serien ska jämföras utan med en helt annan filmtolkning av det franska grundmaterialet – tonårsfilmen Cruel Intentions med Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe.

Först då faller den uppskruvade tonen, överdrifterna, på plats; när man tänker mer kåthet än sex, mer frigörelse än makt. Tillvaron är stenhårt manipulativ, folk går sönder till höger och vänster, men den gnistrande livshungern hos huvudpersonerna vinner över allt och inspirerar en att fortsätta följa serien. ♦

Bra brottsutredare men kassa brott i »The Chelsea Detective«

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Just nu kan vi se två brittiska London-polisserier som inleds med miljöbilder från Themsen. Men de kunde inte bli mer olika. London Kills skrev jag om förra veckan, och nu har förra vinterns mysputtrigaste brittdeckare haft SVT-premiär – The Chelsea Detective, skapad av gamla comedy-producenträven Peter Fincham (Ali G och Alan Partridge, Brass Eye och Big Train …). Och medan London Kills-kameran cruisar i citykvarteren guppar den här serien stillsamt i takt med en husbåt. Stabila veteranen Adrian Scarborough spelar en mild medelålders kriminalare som ligger i skilsmässa, sörjer sin döda pappa och bor på husbåten, Sonita Henry spelar hans yngre kollega, nyligen tillbaka från föräldraledighet i förtid(!), vilket snart får sin jobbiga förklaring.

Vardagen spelar lika stor roll som jobbet. Inte i speltid, men i hur vi connectar med karaktärerna. Scarborough bor till exempel på husbåten inte för att han är en Unik, Bohemisk och Introvert Excentrisk Huvudperson, utan på grund av skilsmässan. Och alla seriens kvaliteter är rotade i detta. Två snutar, en äldre manlig och en yngre kvinnlig, båda på gränsen mellan att tappa det och ta sig samman, med tillfälliga boenden och för mycket alkohol, och som på ett fint trubbigt vis stöttar sig mot varandra, med polisarbetet som både ankare och kompass.

Dessvärre är brottsfallen inget vidare, och orsaken till att jag bara orkade se två av de fyra delarna när serien gick på brittisk tv sent i vintras. ♦

Relationsdrama som hamnar mitt i en masskjutning på lyxhotell – »Crossfire« är en ojämn hybrid

Säsongsbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Som Utöya-katastrofen fast med lyxhotell-britter – det är upplägget i den nya brittiska miniserien Crossfire. Ett par terrorister (eller är de fler, eller är de bara förfördelade unga locals som fått sparken från hotellet?) börjar skjuta ihjäl turister kring poolen på en halvisolerad spansk solsemster-ö, och sedan fortsätter avrättningarna mer metodiskt inne i hotellkomplexet.

Huvudpersoner är en gammalt kompisgäng med ungar och inbördes intriger, främst en otrohetsaffär med Keely Hawes i centrum. Hon spelar en stukad ex-polis som börjar leda det väpnade motståndet inne i komplexet. Varvat med jakten på liv och död får vi via flashbacks känna det 40-plussiga kompisgänget mer på djupet.

Som ren thriller är serien rätt effektiv och lockande – jag kastade i mig alla tre avsnitt i en sittning. Och så länge terrorspänningen pågår är även relationsdramat engagerande. Man vill veta hur allt hänger samman. Men skjutningen tar slut snabbare än man är beredd på (det är väl ingen spoiler att berätta att den inte pågår i alla tre avsnitt, utan snarare i två?) och när relationsdramat helt tar över i finalen uppstår pyspunka.

Lik förbaskat kan jag lätt rekommendera serien för spänningens och skådisarnas skull. Den är så kort, och ibland vill man ha ju bara ha något välgjort-enkelt-brittiskt … med Keeley Hawes.

Premiär på onsdag på C More. ♦

»Blockbuster« har en feelgood-fin »Ted Lasso«-ådra men repliker som snubbeltrådar

Säsongsbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

När Netflix kom i gång på allvar under 00-talet var Blockbuster den ouppnåeliga branschjätten som bemötte erbjudandet om att köpa Netflix med ett hånskratt och vd-kommentaren »The dot-com hysteria is completely overblown«.

Att Netflix vann kriget vet vi sedan gammalt, men aldrig har väl de förnedrande omständigheterna manifesterats så tydligt som i nya Netflix-sitcomen Blockbuster – om USA:s allra sista levande Blockbuster-butik, övergiven av ägarna och på en hopplös mission att rädda kvar hyr-dvd:n som en liten Asterix-by i ett hörn av Michigan.

Serien är skapad av Vanessa Ramos, vars lagom traditionella, lagom uppdaterade stil känns igen från Brooklyn Nine-Nine. Men den bästa liknelsen kanske är Ted Lasso – eller, den hade varit det om Ted Lasso varit smockfull med fotbollsreferenser.

Blockbuster kryllar nämligen av filmnördiga oneliners, vilket är kul och smart i sig, om än inte som faktiska skämt. I stället är det, precis som med Ted Lasso, feelgood-faktorn som är det bästa med Blockbuster. Frånsett den fiaskoartat felcastade Larry David-favoriten JB Smoove är casten en perfekt mix av komisk och romantisk tajming. Kontorskänslan är fin, och man fastnar lätt för de olika karaktärernas perks och quirks.

USA:s allra sista levande Blockbuster-butik, övergiven av ägarna och på en hopplös mission att rädda kvar hyr-dvd:n som en liten Asterix-by i ett hörn av Michigan.

Tyvärr är manuset alldeles för smart för sitt eget bästa. Casten gör ett fantastiskt jobb med helt hopplöst krystade replikskiften, som låter som om de kommer direkt från skrivarskolans filmnördigaste tonåring överdoserad på adhd-piller.

Enda gångerna jag skrattar är inför en av stamkunderna (gif:en ovan), som regelbundet tittar fram med hopplösa frågor som »Jag letar efter en film om en gris, men inte Babe utan med en stad som inte är så stor …« och sedan omgående – långsamt och självmedvetet – bokstavligen backar ut ur scenen igen, medan nivån av svarslöshet hos personalen kalibreras … Lysande! Men också det enda som är lysande i en serie som faller hårt på att misslyckas vara rolig.

Den tio avsnitt långa säsongen avslutas dock med en oväntat välbalanserad julepisod med sköna Bad Santa-vibbar och tillräckligt mycket fin Ted Lasso-feelgood för att faktiskt vara värd en titt närmare doppareda’n. ♦

Lite bonus-Smooves …

På tal om Larry David-favoriten JB Smoove i Blockbuster – han borde vara seriens starkaste kort, men en halvbakad Smoove i en sitcom som inte riktigt funkar är faktiskt mer av en plåga.

Jag har ju en viss vana att nördfastna i JB Smoove, både här och där och ännu lite till under senaste Curb-säsongen, så låt mig parera hans malplacerade schtick i Blockbuster med hans briljanta framträdande i veckans avsnitt av Conan O’Brien Needs a Friend! Här ett videoklipp …

… och här hela senaste poddavsnittet – rent guld!

Conan O'Brien Needs a Friend podcast on Earwolf

Eftersom jag ändå är inne på Smoove-youtubande passar jag på att avsluta med två gamla favoriter som grädde på moset. Först den klassiska Gullivers resor-förklaringen i Conan av uttrycket »Get in dat ass«, sedan backas bandet ett par decennier till genombrottet i Def Comedy Jam 1996. ♦

Sista korrigeringen av »Headhunters«-omdömet, jag lovar!

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Japp, efter säsongsfinalen sänker jag tillbaka betyget till en trea. Slutet höll inte alls nivån uppe. Meddelas endast på detta sätt. ♦

Har inte hunnit se »SAS Rogue Heroes« än …

… men MÖP-kompisarna har praktiskt taget fattat eld innan de ens sett en sekund av serien:

Själv fnissar jag mest åt att The Guardian-recensionen kallar denna bombastiskt anakronistiska serie om bildandet av Special Air Forces i början av 1940-talet, av Peaky Blinders-skaparen Steven Knights, för »Khaki Blinders«:

SAS: Rogue Heroes review – is the follow up to Peaky Blinders fun? Does Arthur Shelby like a drink? | Television | The Guardian

Men vad recensionerna beträffar tycker jag kanske att The Independents större skepsis är formulerad med fler poänger:

SAS Rogue Heroes review: A BBC thriller that’s like a naff version of Inglourious Basterds | The Independent

Och precis när jag ska schemalägga det här brevet plingar MÖP-chatten igen …

Om ni börjar kolla SAS Rogue Heroes på HBO Max i veckan, meddela gärna med vändande e-post vad ni tycker … Jag står i valet och kvalet här. ♦

Samtidigt, hos svenska HBO …

… tycks undertext-klåparna ha fått utökade arbetsuppgifter. (Eller är det »Trio Login« som gjort soundtrackmusik?)  ♦

Kommer nästa vecka: Demokratins död i USA

Bara några dagar kvar till amerikanska midterms-val och hundratals election deniers kommer att ta över. Jobbig men fakta-korrekt genomgång i veckans Real Time with Bill Maher:

Skriver mer om detta nästa vecka, apropå de kusligt vältajmade säsongsfinalerna av The Handmaid’s Tale och The Good Fight. ♦

Spännande SVT-satsning på stärkt krigsbevakningen

För en dryg månad sedan sammanfattade jag styrkeförhållandet mellan SVT och TV4 i Ukraina-bevakningen med tre tweets:

Nu kraftsamlar SVT ytterligare med ett flertal nyrekryteringar, både journalister och nya korrespondenter. Så här ser hela satsningen ut:

• Stor utökning av korrespondentverksamheten. En ny Europakorrespondent med bas i Berlin rekryteras med fokus på europeisk säkerhetspolitik och Östersjöregionen. Bevakningen av Ukrainakriget förstärks och fördjupas med två nya Ukrainakorrespondenter, som på plats får Kyiv som bas.
• En ny expertgrupp med särskilt uppdrag att bevaka Ryssland, Ukraina och angränsande länder bildas på SVT Nyheter. Utöver journalistisk analys och fördjupning ska gruppen ha särskilt fokus på att säkerställa att uppgifter, bilder och videor från området har korrekt källhänvisning och är sanna, och även förklara på vilket sätt verifiering sker.
• En specialistreporter med inriktning på hybridhot och säkerhet rekryteras.
• Liverapporteringen utökas för att i högre grad snabbt identifiera och verifiera videomaterial från sociala medier och bearbeta material från egna utsända.

Kan bara upprepa versalerna:

TACK OCH LOV FÖR PUBLIC SERVICE. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Veckans tv-shazam 2022-11-06 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag.