[102] »Winning a case is all about flimflam, flapdoodle and pizzazz«

Bäst i tv-världen just nu

1. Succession (HBO Max)
2. The Good Mothers (Star/Disney+)
3. Beef (Netflix)
4. Kindred (Hulu/Disney+)
5. Louis C.K. at the Dolby (Louisck.com)
6. Schmigadoon (Apple TV+)
7. Rabbit Hole (SkyShowtime)
8. Swarm (Amazon Prime)
9. Rain Dogs (BBC/HBO Max)
10. Ted Lasso (Apple TV+)

»The Good Mothers« en av de bästa maffiaserierna – men motsatsen till »The Sopranos«

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Inledningen verkar stillsam men det är bedrägligt, den blir hjärtskärande. Och sedan bara fortsätter det därifrån. Italienska maffiadramat The Good Mothers, som hade premiär på Disney+ i onsdags, är feelbad på djupet. Den skildrar hur det gick till när den kalabriska 'Ndrangheta-maffian bringades på fall för tio år sedan, och den har ingen hårdkokt humor som The Sopranos, inget episkt mytologiserande som The Godfather, inget sväng som Goodfellas.

Möjligen kan den ritas in i den italienska tv-dramatraditionen. Jag må ha skrivit om Italiens dramakris på senare tid, men just maffiaskildringarna har alltid funkat, från La Piovra (Bläckfisken) via Romanzo Criminale till Gomorra.

Men även i det perspektivet är The Good Mothers något enastående nytt. För det första skildras den helt ur kvinnors perspektiv, å ena sidan åklagaren som skiftar till en social strategi i kampen mot maffian när den traditionella havererat i ett mord på en informatör; å andra sidan maffialedarnas fysiskt och psykiskt misshandlade fruar; tillsammans ingår dessa parter en modig överenskommelse som är seriens motor (och blir maffians fall). För det andra skildras därmed våldet helt utan filmisk attraktion och blir desto mer drabbande. Här finns inget romantiserat kring männens makthierarkier, och jag tror det är första gången jag upplever detta så entydigt i en maffiaskildring.

Serien bygger på Alex Perrys reportagebok om händelseförloppet mellan 2009–2013, The Good Mothers: The True Story of the Women Who Took On the World’s Most Powerful Mafia. Den förlängda titeln antyder klassisk spännings-tv, och serien är spännande, andlöst spännande, men förvänta er inget soffmysigt binge-sug, och skippa popcornen. Tittarupplevelsen är krävande och smärtsam.

Spänningen finns där som en tung konstant, den kommer direkt ur atmosfären av hopplöshet och strukturell ondska, av det omnipotenta strypgreppet livet har tagit på de här kvinnorna. Men också ur kraften i den nya riktningen hos åklagarämbetet.

För övrigt är The Good Mothers en brittisk produktion men med en noggrann italiensk förädlingsprocess (Variety-artikeln ovan är mycket intressant läsning!), ett upplägg man gärna ser i fler europeiska samproduktioner framöver. ♦

»Beef« kilar in sig som credd-drama mellan »Heat« och »Helan och Halvan«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

De är varandras motsatser – klantig fattig hantverkar-beta-hanne versus stenrik cool designbusinesskvinna – men när en bilincident får dem att starta en vendetta mot varandra är det snarare likheterna som är pådrivande. Båda bär på en aggressiv depression, en kronisk livs-ilska, en suicidal nihilism.

Han spelas av Steven Yeun, tillbaka i tv-världen efter en framgångrik rad med filmroller (han gick från The Walking Dead till Minari-Oscarsnominering och Nope); hon spelas av ståuppkomikern Ali Wong, som lyckas skapa en lika stark negativ persona som Yeun, trots att hon egentligen bara använder sig av sitt sceniska comedy-manér.

Faktum är att de agerat mot varandra tidigare, och med samma serieskapare/manusförfattare, Lee Sung Jin: som voice actors i animerade sitcomen Tuca & Bertie. Och de många banden kors och tvärs mellan alla inblandade här – liksom att Yeuns kusin i serien spelas av Vice-kände konstnären David Choe, som också målat förtexternas stillbildsvinjetter – landar hos världens creddigaste och mest indie-framgångsrika produktionsbolag A24 (kammade hem en Oscar senast för Everything Everywhere All at Once).

Många har dragit höga växlar på detta (och nu även jag). Men varje gång Beef hamnar i ett vägval mellan kommersiell underhållning och arthouse så väljer den det förra. Yeun har sagt i en intervju att filmteamet under inspelningen började kalla serien »en korkad Heat«. Själv tänker jag, eftersom Beef-beefen börjar på parkeringsplatsen, »intellektuell Helan och Halvan«. Jag tänker på Laurel and Hardy-klassikerna Two Cars …

… och Big Business:

Ytterst är det i samma sorts instinktskonflikt Beef hämtar sin energi. Man kan tycka att det är en anomali att serien halvvägs hamnar i Las Vegas och för en halvtimme förvandlas till bistert kriminell springa-i-dörrar-fars, eller att konfliktspiralen mot slutet snurrar lite för mycket och för snabbt för att dramat och satiren ska hinna med, men det är snarare självklart med gupp och hål i vägen när den här trasiga, eller lager-på-lager-lappade, historien rör sig mot en uppgörelse. Och de stora dramakvaliteterna klarar sig fint även när det skakar och kränger av aggressiv action.

Här finns massor av underbara iakttagelser och konsekvenser av å ena sidan äktenskapstristess och såriga familjerelationer, å andra sidan Los Angeles som en enda samhällsbyggd avgrund mellan över- och underklass och med inredningsdesignbranschen versus hantverkartjänstesektorn som integrerade motpolsmiljöer. Även det östasiatiska immigrant-arvet (hon är vietnames-kines, gift med en japan, han sydkorean) blir ett tema i fonden.

Men det roligaste med Beef är att allt det galna, tänkvärda, våldsamma och spännande händer (och att de allt djupare grundade karaktärerna agerar) på ett sätt som visserligen är ödesmättat – men framstår som det först efteråt. Medan man tittar har man ingen aning om vart serien ska ta vägen, och det är en njutbar ovisshet. ♦

Jimmy McGoverns »Accused« nu i händerna på, eh, Howard »24« Gordon?!