[107] »Bitter förlust i brutalt box på en bilskrot«

Bäst i tv-världen just nu

1. Succession (HBO Max)
2. Marriage (BBC/SVT Play)
3. A Town Called Malice (SkyShowtime)
4. Wave Makers (Netflix)
5. The Diplomat (Netflix)
6. Dave (FX/HBO Max)
7. Top Dog (C More/TV4)
8. The Good Mothers (Star/Disney+)
9. Silo (Apple TV+)
10. Blindspotting (Starz/C More)

Fri entré!

I dag hakar jag av betallåset från brevet. Till er som är gratisprenumeranter och normalt bara kan läsa de två översta recensionerna: Vill ni kunna läsa de här breven ända till slutet även fortsättningsvis, klicka på »Subscribe«-knappen och välj »Full access«-alternativet.

Londonbusar på Solkusten – »A Town Called Malice« är fuldrama för finsmakare

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det är jobbigt med serier som får snabba nedläggningsbesked. I fallet med A Town Called Malice kom det så snabbt och överraskande att jag inte ens ,hunnit börja se serien, som avslutade den brittiska visningen förra veckan. Förproduktionsarbetet med säsong 2 var redan i full gång när beskedet kom.

Det jobbiga är det mentala motståndet man känner inför att påbörja en ny serie som redan blivit utdömd. Men jag gjorde det inför den svenska SkyShowtime-premiären i fredags och blev faktiskt knäckt av ett perfekt första avsnitt.

Serieskaparen Nick Love är insnöad och insnävad på gäng- och huliganvåld i London – minns filmerna The Business, The Football Factory, The Firm och The Sweeney, och senast London-actionserien Bulletproof.

Precis som The Business handlar A Town Called Malice om spanska solkusten innan svenska pensionärer tog över – när South London-gangsters gjorde Malaga osäkert eftersom Spanien inte hade något utlämningsavtal med Storbritannien. Men det är ingen verklighetsnära skildring, tvärtom. Det är bara yta.

Men det är inte bara att det är en snygg Fila-overall-yta med cockney-action och smakfullt nostalgisk 1980-talspop. Det är också det där med perfektionen. Nick Love har aldrig gjort något så här kul förut, med så mycket skills och skaparlust.

För det första är jag en sucker för serier som direkt visar att de behärskar exposition i dialogen, det vill säga ger oss effektiv information om premiss och karaktärer direkt i replikerna, men utan att det blir krystat. 99 av 100 serier som använder exposition gör det som dåliga genvägar, lägger skrivna ord i karaktärens mun som ingen levande människa någonsin skulle säga (exempel: en man säger till sin hustru »du, som är min hustru« för att tittaren ska fatta vem hon är). Det har gjort exposition till ett skällsord. Men exposition är en svår konst. Och A Town Called Malice behärskar den så fulländat att jag får rysningar bara av att se den ställas ut under de första minuterna:

Och det bara fortsätter. Efter en flirtig snabbmats-date och lite instant romance som både är klyschig och märkligt berörande leder Going Underground med The Jam in oss på dekis-maffiafamiljens stampub, där vi ser en stilig hund på golvet och följer kameran upp till bardisken och husse … Paul Weller! Som tar en sista ölklunk och gör sorti. Perfektion ända ut i cameon.

Här finns också många fristående superhärliga produktionsdetaljer, som att The Clashs I Fought the Law tonas upp i soundtracket bakom en tutande telefonlur vars beeps plötsligt synkar med refrängslutets synkoperade gitarriff.

Och efter fantastiska första tjugo minuter i södra London, som inkluderar en bitter förlust i ett brutalt box på en bilskrot, tas vi via en sekundsnutjakt på Heathrow till Costa del Sol, och seriens huvudnarrativ kan virvla i gång.

Serien blir inte mindre underhållande efter första avsnittet, men perfektionen krackelerar. Man blir så proppmätt på kända nostalgilåtar i soundtracket att det börjar kännas Now That’s What I Call Music, och även om detaljerna fortsätter att vara genomarbetade – både de estetiska och de produktionstekniska; berättandet fortsätter att vara top-notch – vinglar karaktärerna. Skådespelarna har roligt med dem, men manuset och regin fokuserar inte på att utveckla dem utan vill hålla det dumsmart och dumsnyggt all the way. A Town Called Malice har inga som helst psykologiska eller filosofiska kvaliteter och vill inte ha dem heller. ♦

Uppgörelsernas tid i »Succession«

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺

När en kvart återstod av veckans Succession tyckte jag (som vanligt) att jag hade sett det bästa avsnittet av alla. Och då kom den. Serie-peaken. Eller i alla fall en tv-klassiker i paritet med Logans död: det slugiltiga grälet mellan Shiv och Tom. Kulmen på deras konstanta men annars så lågaffektiva äktenskapskris, nu en minering som briserar med Bergman-repliker. I och för sig fick vi en föraning för några avsnitt sedan, när paret som sårade djur rev varandra blodiga med hånfullheter i en viskande minut, men då trodde i alla fall jag att det var kulmen.

Här är hela scenen (klippen överlappar, så jag har satt ny starttid på klipp nummer två):

Ridå. End credits. Tack och god natt, Shiv och Tom.

Och då hade vi som sagt redan tidigare i avsnittet sett klassiska scener staplade på varandra i ännu ett av dessa mästerligt scenograferade och handkamerabevakade event, nu en mottagning inför presidentvaldagen hemma hos Shiv och Tom, och det var som om The Thick of it hade fått stora knivbladsvassa vingar av allvar och lyfte och flög trots blytung substans.

Även Kendall och Matsson hade en »definitiv« uppgörelse, och precis som med Shiv och Tom trodde vi att deras fiendskap redan kulminerat, där på en norsk fjordtopp för två veckor sedan, men det vara också bara ett förspel. Nu jävlar:

Och sedan slogs Roman i bitar. Efter att Gerri ställt ett hänsynslöst ultimatum till honom …

… gick han på autopilot och tog ut frustrationen på halvbrorsan:

Hittills under denna fjärde och sista säsong har jag känt att det verkligen är begripligt, och vettigt, att sätta punkt. Men nu, efter vad Ken sa till Frank … »What if we run it all the way back. We go ›reverse viking‹. We pillage their village. Waystar acquires GoJo.« Vilken fantastisk fortsättning vi skulle kunna få. Hela världen står ju och väger nu, och Jesse Armstrong har placerat Succession mitt på gungbrädan.

Tre avsnitt återstår, tre episka timmar. ♦

»Wave Makers« på Netflix – modern taiwanesisk politik-dramasatir som funkar fullt ut

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den snyggt producerade men primitivt skrivna Netflix-serien Copycat Killer, som jag recenserade för en dryg månad sedan, gav mig en förhastad uppfattning om taiwanesisk tv-fiktion. Nya Wave Makers, också på Netflix, är något helt annat.

Handlingen breder ut sig under tio månader fram till parlamentsvalet i Taiwan. Vi får följa den progressiva premiärministerkandidatens kampanj, och det går snabbt, det är kunnigt, det är roligt, och förstås deppigt också med en inrikespolitik och valrörelse som i det demokratiska Taiwan ser precis likadan ut som i moderna västdemokratier, tämligen förlorad i populism och polarisering, och där den konservativa sidan bygger sitt huvudbudskap på den rasistiska konspirationsteorin om »folkutbyte«.

Det roliga är dock att det taiwanesiska folket visserligen är rätt rasistiskt, enligt valarbetarna i serien, men praktiskt bara går i gång på mer eller mindre gulliga veckotidningsviraler. Om en kandidat blir »biten« av en dvärgspets (nafsad i handen på ett event) och politikern och hundägaren sedan skickar ut en supermysig familjebild med lilla dottern i sociala medier, då drunknar de fulare försöken med korruptions- och rasismanklagelser direkt.

Hundbettshändelsen påminner om en del gulliga Vita huset-plottar (minns Martin Sheens cykelolycka i pilotavsnittet), och om man byter ut Rob Lowes och Allison Janneys walks-and-talks mot ett flockigare korridorspring à la The Thick of it, och uppdaterar plottarna med sociala medier-algoritmer, får man en bra bild av Wave Makers ton och tematik. Jag blir snabbt förtjust i det ständiga rusandet på varje viral boll, och hur det övervägande unga kampanjfolket rusar med något uppgivet i blicken. Agendan viker hela tiden av från strategin. Serien är väldigt bra på att få till ett upptrissat kollektivt djupdykande i skitsaker – Ebba Buschs falukorv hade inte gjort bort sig i manuset.

Wave Makers är för övrigt en spännande skildring av urbana yrkeskvinnor i Taiwan. Indiska filmsajten DMT gör flera bra iakttagelser kring hur bisarrt överlägsen Wave Makers är sydkoreanska Queenmaker (jag har sagt det förr och säger det igen – sydkoreansk tv är misogyn, och jag önskar att fler kritiker började ta i den surdegen i stället för att ställa sig i klunga och hylla Squid Game):

Ett annat tecken i vår tid är hur alltmer populistiskt utslätade ideologier återspeglas i partiernas floskelnamn – i verkligheten heter Taiwans två ledande rivaliserande partier Demokratiska framstegspartiet (socialliberalt) och Nationalistpartiet (konservativt). I Wave Makers är de omdöpta till »Rättvisepartiet« versus »Demokrati- och fredspartiet«. Och vi befinner oss ju faktiskt redan där, när Europas äldsta demokrati styrs av ett parti som just bytt namn från »Republiken på väg« till »Renässans«. ♦

Newyorksk 00-talsretro – dance-punk-thrillern »City on Fire«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Halvvägs in i City on Fire, som hade premiär på Apple TV+ i fredags: en dance-punk-sångare smyger på en annan dance-punksångare längs New Yorks gator för att lösa ett mordförsök i Central Park.

Det är ju så galet underbart. Vi pratar alltså dance-punk som i LCD Soundsystem och The Juan MacLean, den eran. Här kretsar handlingen kring det fiktiva New York-bandet Ex Nihilo, som fått en lika avancerat detaljerad backstory som fiktionen i Daisy Jones & The Six, men med skillnaden, som sagt, att detta är en kriminalhistoria.

Och jag älskar att den tar ett sådant grepp utifrån Garth Risk Hallbergs romanförlaga med samma namn, som ju utspelar sig under den superheta strömavbrottssommaren i New York 1977. Men inte nog med att tidsmiljön flyttas till dance-punk-sommaren 2003 – serien lyckas också mytologisera den på samma sätt som punksommaren 1977 i Hallbergs bok, eller kanske ännu mer i Spike Lees Summer of Sam, som känns som en filmisk förebild. Man kommer också att tänka på Shining Girls, fast utan övernaturliga inslag.

Frånsett tidshoppet följer serien bokförloppet nära, och det funkar mindre bra. I början är mysterienerven hårt spänd och gör en nyfiken, men när ett tydligare mord- och bombdrama utvecklas under andra halvan förloras magin.

Men karaktärerna är raktigenom bra, likaså parallellskildringen av det bohemiska och elitistiska New York samt postpunksoundtracket. Dessutom överraskar serien med så många charmiga och kreativa infall att det aldrig blir tråkigt. Som när ett konst-fanzine får animerat liv, i flera steg – först när tjejen som skrivit det, som ligger i koma, »kommunicerar« till dance-punk-heroin-deckaren därute via sin ’zine, så att animationerna blixtrar in i verkligheten, sedan i ett hallucinatoriskt svävande mellan koma och uppvaknande.

Den sekvensen övergår visserligen i pekoral, när det återkommer en andra gång, vilket sätter fingret på seriens problem. Den är opålitligt ojämn. Enskilda moment kan snabbpendla mellan lysande och pyspunka. Och beståndsdelarna – business, terrorism, rocklubbliv, konstscen, familjerelationer – skaver mot varandra. Samma med den ambitiösa dialogen, ofta skarp men kan också skorra falskt. Serien är cool, kul, smart och kreativ, men inte berörande, vare sig spänningsmässigt eller mänskligt. Eller, sekundärt berörande är den, jag blir rörd av flera av skådespelarnas insatser, deras looks och manér, och jag måste erkänna att jag börjar gråta av det sentimentala slutet.

City on Fire är ytterst välgjord och underhållande, men som konst är den en sladdrig duk utan spännram. ♦

Väntar fortfarande på den vindlande woke-diskussionen i nya »Blindspotting«-säsongen

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

På onsdag är det C More-premiär för säsong 2 av Blindspotting, den fristående serie-spinoffen till Rafael Casals och Daveed Diggs hyllade indiefilm med samma namn, och jag tror inte att jag kommer att inleda en riktigt lika intensiv relation med serien som förra året, då jag skrev om allt från seriens knarkproduktplacering till dess enastående woke-gruppdiskussioner.

Den nya säsongen inleder nämligen lite väl överspänt och hinner inte med i sitt eget tempo när den lilla gulliga kåkfararsonen ska fylla sju (och precis börjat säga »bruh«!) och det brokiga gänget ska fira honom på ett nöjesfält. Bara hälften av alla subplottar flyger men lik förbaskat ska serien peta in både spoken word och dans på den packade halvtimmen.

Andra avsnittet är bättre och ger mig tårar i ögonen ett par gånger, särskilt när Benjamin Earl Turner kommer tillbaka in i serien. Och jag gillar vad som lär bli en stående rivalitet mellan Jasmine Cephas Jones huvudperson och hennes svärmorsa, spelad av en speedat känslig Helen Hunt, om fängelsebesökstiden med fästmannen/sonen.

Där finns även en lång scen där tjejkompisarna egentligen bara sitter och shottar på en strippklubb, men den berusade dialogen är underbar – obegriplig, idiotisk, superkomisk.

Men ingen woke-diskussion, än så länge. Förra säsongen var ju som bäst när den iscensatte samtal om woke-teser och intersektionalitet ur ett progressivt svart perspektiv. Ofta ledde detta vidare till en större diskussion där efterhand hela casten deltog, ett samtal som var brett, högt, lågt, smalt och djupt på en gång, om jobb och relationer, makt och pengar, medel- och arbetarklass, där erfarenheterna krockade och utmanade lika mycket som harmonierade. Och det är ju så »woke«-grejen funkar i den faktiska verkligheten – som en ständigt perspektivskiftande diskussion full av ifrågasättanden, motsägelser och oenigheter, inte som en trång åsiktskorridor som bara leder till cancelkultur.

Hoppas det momentet återkommer senare under säsongen. ♦

Belgisk besvikelse i »Rough Diamonds«

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Ska inte diamanter skina? Okej, »rådiamanter« är väl grå. Men inte så erbarmligt grå som Rough Diamonds, den nya belgiska Netflix-serien som jag varit peppad på av tre skäl: den har fått fin kritik, inte minst i USA; den skildrar diamanthandelsindustrin på riktigt, de inre mekanismerna, kopplingarna mellan Israel och Antwerpen (och som konsekvens av detta Antwerpens ortodoxa judiska community); och jag har varit utan belgisk drama-tv lite för länge nu (var ni också besatta av The Day och Undercover?).

Jag får fortsätta vänta på en ny belgisk nagelbitare. Som spänningsserie är Rough Diamonds mislyckad. I näst sista avsnittet försöker serien ge oss en heist-artad diamantkupp av historiska dimensioner men verkar ha plankat ett Lilla Jönssonligan-manus. Och även om jag känner igen flera skådespelare som jag gillat i andra belgiska serier (Kevin Janssens i huvudrollen var bra i Two Summers, som jag skrev om förra året, och briljant i Undercover, som jag senast hyllade här) så fäster inte karaktärerna alls, vilket är märkligt med tanke på att både manus och regi fokuserar hårt på relationerna i den svårt pressade diamanthandlarfamiljen, som står på randen till utplåning. Men inte ens när det stora familjeavslöjandet kommer i en syskonscen mot slutet blir det mer spännande än en replikväxling mellan unge Charles-Ingvar och unge Dynamit-Harry.

Sedan undrar jag om det inte är ett grundläggande generalfel att 2023 göra ett stort diamanthandelsdrama utan att ifrågasätta branschen lite mer? ♦

Veckans strejk-take

Hollywoods författarstrejk, som jag sammanfattade bakgrunden till förra veckan och som snart går in i tredje veckan, fick solidariskt stöd av Joe Biden förra helgen. Svenska manusförfattaren Peter Birro på Twitter:

Power of the story! ♦

Mycket som både förfasar och fascinerar i Netflix-sumodramat »Sanctuary«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Det är intressant att fundera över hur japansk och amerikansk macho- och hederskultur har så mycket gemensamt att man brukade kunna göra westernfilmer rakt av baserade på samurajklassiker, men hur de moderna skillnaderna är så mycket större.

Nya japanska Netflix-serien Sanctuary är i upplägget väldigt lik amerikanska Kingdom, i en kampsportsbransch (handlar om ett sumo- respektive MMA-stall) och med en lika socialt skadad huvudperson från en lika dysfunktionell familj. Ändå känns serierna som diametrala motsatser. Familjeskildringarna till trots – Kingdom var per automatik en serie om individualism; Sanctuary skildrar med samma kulturella självklarhet kollektivism.

Pennalismen kan tyckas likvärdig, men är i den japanska serien vägen in i huvudtemat, den uråldriga sumo-kulturen.

När toshiyorin och stallets ledare i Sanctuary ska disciplinera de två problem-adepterna ber han den ena torka honom i arslet när han bajsat och sedan studera korven tillsammans med honom för att konstatera hur »fantastiskt stor« den är, »för stor för att spola ner«, och därefter ber han den andra att dela upp bajskorven i mindre bitar. Men dn andra skiter (sorry) i detta så fort tränaren gått och tvingar i stället den första att göra det, under hot om stryk.

Detta är i stora drag intrigen: en sumo-rookie är för kaxig och fulspelar, både i ringen och i vardagen, och måste »fostras«. Men bakom fasaderna finns en större story, om än inte fullt utvecklad, om sumobranschens själ och problem.

Huvudpersonens buttra skitstövleri ursäktas med att han kämpar med ekonomin för att hålla sina föräldrar flytande. Hans haltande spillra till pappa har slarvat bort mammans pengar på låneskulder så de blivit av med sin sushirestaurang, och när han kommer på sin mamma med att vara otrogen släpar hon ut henne i håret och spöar upp henne. Det ska föreställa tragiskt, och är det förstås, men framför allt är det svåruthärdligt misogynt.

Vilket i och för sig är ett tema som återkommer i journaliststoryn som omgärdar den i stallet – det har kommit en ny kvinna till lokaltidningens sumo-redaktion, omflyttad från den politiska grävavdelningen (också ett disciplinärende), och när sumolagledaren säger till hennes manliga kollega, över huvudet på henne, att »jag trodde det var din älskarinna du hade med dig«, ryter hon ifrån på skarpen. Den manliga journalisten ursäktar henne då med att »hon växte upp i USA« …

Pennalismen är lika frustrerande primitiv. Om det ens är pennalism, när tränaren piskar brottarna på bara rumporna och det mobbas och misshandlas till höger och vänster? Sanctuary försöker snarare förklara den som en kulturell överenskommelse, en del av samma orubbliga sumo-fundament som hederskodexen och regelverket. Den närvarande manliga journalisten skrattar i alla fall förtjust. Och läxar sedan till sentimentalt pianoklink upp den kvinnliga kollegan om varför sumovärlden är så (som hon säger) »bisarr«, via en liten föreläsning om sportens 1.500-åriga historia av ärevördiga mansideal. Här får jag fan krupp på seriens hållning, att den inte förmår vara kritisk utan att samtidigt vara konformistisk. Det skapar ibland bara förvirring. Som när journalistmannen sedan säger till kvinnliga kollegan ute på gatan: »Du har inga pengar och inga bröst. Jag är inte intresserad.« ¯\_(ツ)_/¯

Men inifrån-skildringen av sumovärlden är stark – de dubiösa affärerna, det maffialika styret, tystnadskulturen, de mänskliga uppoffringarna och inte minst den kvasireligiösa självmytologiseringen, hur de rigorösa uråldriga reglerna från ringen går igen utanför men där de ändå kan brytas efter hierarkiskt behag.

Sedan gillar jag det typiskt japanska inte bara i matporren (här finns samma slags kök och gruppmåltider som i The Makanai: Cooking for the Maiko House, som jag recenserade i nyhetsbrev #91) utan också i den typiskt japanska skamlösa sexhumorn, som i en scen där stallgänget hänger, fotar varandra, lägger upp grejer i sociala medier, och en senior brottare »vill ha ett ligg« och börjar smeka en juniors manstuttar och ber honom »göra ljud« … men vänta nu, det låter ju som ett övergrepp? Så kändes det inte när jag såg det, då var det mer … avväpnande goofy. Jag kan inte förklara det här speciella japanska bättre än så.

En annan favoritscen är en karaokeduell som slutar med en brutal mikrofon i skallen på den ena av rivalerna, som fajtas om brudarnas uppmärksamhet. Men vänta nu, det låter ju också rätt vidrigt? Jag får köra en sån här igen: ¯\_(ツ)_/¯

Själva sumon blir efterhand alltmer spännande, i takt med att huvudpersonen blir allt bättre i ringen, filmad med en del medryckande kung fu-manér, fram till avgörandet och vad som slutar med den värsta cliffhangern någonsin, ja, närmast ett brott mot cliffhangerlagen (som inte finns men behöver införas nu). Jag kan lika gärna spoila den eftersom ni blir argare om ni ser den utan att veta: man får inte veta vem som vinner den stora returmatchen. Tanken är väl att den enda segern som räknas är huvudpersonens seger över sitt sämre jag. Men I beg to differ. Efter tio avsnitt är det bara sumo-triumf som gäller. ♦

Invandrare möter infödingar – hel ny genre på SVT?

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Det finns mycket att gilla med SVT:s nya unga komediserie Från trakten. Handlingen kanske inte hör dit. Eller, jag vet inte, det står och väger. »Invandrare möter infödingar«-temat gick helt åt helskotta i Özz Nûyen-haveriet Flykten från Östermalm (som jag lustmördade här) och det finns något unket i att lyfta fram kulturkrockar som huvudmotiv – storyn måste finnas någon annanstans än som skratteffekter av en riggad konfrontation. Att det förstås också utmynnar i förståelse och frändskap är en uppbygglig hygienfaktor men inget som gör en hisspitch.

Det funkar bättre i Johan Wimans Från trakten, där en tjej från orten (Fatima Jelassi) flyttar till en fosterfamilj på en värmländsk bondgård, och därmed rakt in i Ack Värmland- och Smala Sussi-land (pappan i familjen görs av Johan Östling som vi sett i båda Ulf Malmros-verken). Men ska man göra en komisk poäng av att både klasskamrater och lärare via ett missförstånd tror att den nya mörka tjejen med svart hår hotat knivdöda någon måste det ske med mer tanke och finess, och framför allt vassare humor, än det halvbakade genomförandet här.

Andra komiska inslag funkar dock, dialogen är ibland riktigt sköj (när de levereras rätt av skådespelarna, det är inte givet), de enkla drifterna med bonnalivsstilens epatraktorer och köttvanor funkar fint, och vissa händelser och situationer varvas ibland upp till ren show. I tredje avsnittet gör en svart hiphopartist med artistnamnet Apostle (spelad av ståupparen Fernando Lucumí Carabalí) ett kyrkogig, Jesus-rappar på bonnvärmländska och sträcker ut micken till pensionärerna i kyrkbänkarna som fyller i texten, och det är så, liksom, spöklikt idiotiskt att jag skrattar rakt ut i mild förskräckelse.

Och här finns det jag gillar med serien: att man får se Lucumí Carabalí i den, och för den delen en Youtube-komiker som Hampus Hedström i en huvudroll (som han gör riktigt bra, seriens utropstecken).

Jag gillar hur forna Z-TV-hålligångaren Johan Wiman via vänskapen och samarbetena med Klas Eriksson och Alfred Svensson nischat in sig på modern bondkomik (Leif & Billy, Laxbralla), men hans största signum är och förblir den sorglösa ojämnheten – det är svårt att få till en perfekt bollträff med en klackspark. ♦

»One of the Boys« som en tunn och nödtorftig dansk »Bullenfilm«

Säsongsbetyg: 📺⬜⬜⬜⬜

Nej, jag borde inte se alla dessa skandinaviska young adult-serier. De borde i grunden inte vara för mig. Men nu har det blivit så, eftersom genren inte bara peakat kommersiellt utan gjort det med massor av kreativitet och innovation, i storartade svenska serier som Threesome, Young Royals, Leva life och Fejk, och en kanske ännu bättre dansk uppsättning med Limboland, Antingen eller och Cold Hawaii som toppar (jag har skrivit om den danska nya vågen här, här och här).

Det har helt enkelt blivit oemotståndligt spännande att följa genren i stort, av tre skäl: för att se up-and-coming-namn växa framför och bakom kameran; för att de bästa serierna är förstklassig relationsfiktion oberoende av målgruppstänk; och för att genren i sig utvecklas med en så flytande gräns mellan arketyper och experiment.

Men ju större genren blir, desto fler sämre serier får vi ju också. Det är dock inte därför jag blir irriterad nya danska One of the Boys (Viaplay-premiär på torsdag), och på mig själv för att slösat bort min tid på den. För ju större genren blir, desto mer kastas in under samma paraply, och One of the Boys må ha gjort säljrundan som young adult, men det är ju en barnserie. Ämnet är behjärtansvärt – att vara gay på ett »mandomsläger«(?) för femtonåringar(??) – och det är lite härligt att se öppenheten hos huvudkaraktärerna, men manuset är försvinnande tunt och regin direkt nödtorftig. Som en segdragen »Bullen-film«.

Sedan måste sägas att titeln är irriterande slappt vald ur ett tv-historiskt perspektiv. Förlåt mig att jag lämnar den danska serien abrupt nu, men One of the Boys är redan ett känt kapitel i alla tv-nördars lexikon: en av de mest misslyckade komediserierna någonsin trots superhype inför säsongsstart 1982, och med en cast som känns ännu mer sensationell i dag än då: Dana Carvey, som hade slagit igenom i Saturday Night Live och Wayne’s World, två unga nyponkindade debutanter i Nathan Lane(!) och Meg Ryan(!!) samt Golden Age-legenden Mickey Rooney, som också var lite rosig i ansiktet men av andra skäl. Han var 62 år då men kändes som 92. Hela produktionen var dödfödd, med livlösa manus och en plågsam frånvaro av skådespelarkemi, orsakad av att Rooney dödade alla försök till god stämning.

Dana Carvey berättade fascinerande om detta för Bill Maher i vintras:

OBS, jag rekommenderar intervjun för Carveys skull. Maher är som vanligt svåruthärdlig, dessutom värre i Club Random- än i Real Time-formatet. Jag djupdök lite i detta i nyhetsbrev #84. ♦

Finska Netflix-serien »Dance Brothers« imponerar visuellt & tematiskt men missar målet

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Det har inte gått lika fort, och inte varit lika mycket av en våg, men finsk tv-fiktion följer i spåren på svensk, dansk och norsk och blir allt bättre. Och det bästa med nya Netflix-serien Dance Brothers är att den vidgar genrespektrat vad gäller finska dramaserier. Även om det finns stora skillnader mellan  serier som Norra distriktet, Reindeer Mafia och Transport (mina recensioner i länkarna) så har de tydligt gemensamma nämnare i crime-teman och en vintrig och verbal karghet.

Dance Brothers är tvärtom kosmopolitisk och  popkulturell, i ett ungt, modernt och urbant vibrerande Helsingfors; skildrad med ett livligt foto och ett stort självförtroende i regi och tempo. I centrum står två bröder som dansat tillsammans sedan barnsben, dansutbildat sig i London och kommit tillbaka hem. I frustration över att den finska dansjobbmarknaden består av antingen pretto-konst eller popvideor startar de en egen klubb och en egen dansgrupp för att förena streetdance och modern arthouse-dans.

Med tanke på att samtliga inblandade är spännande kreativa profiler, från drivande superproducenten Mahsa Malka hela vägen till sminkören Kay Borgström, som hyllats för seriens frisyrer(!).

Men inget kan rädda en serie utan starka karaktärer. Psykologin och personkemin är högst rudimentär, man fastnar inte för någon skådespelare. Handlingen är okej, och når en fin clou i finalen där alla bröderna kämpat för kulminerar i ett riktigt starkt, personligt utelämnande dansnummer. Genombrottet.

Tyvärr är i stort sett samtliga dansgrejer dessförinnan statiska och trista. Samma moves med knyckiga armar om och om igen, avsnitt efter avsnitt. Hur kunde det bli så? Dessutom stör man sig på efterproduktionsmissar som att låta femtio pers på källarklubben låta som en stor arenapublik.

Och allt slutar, efter danssuccén, med en så kass cliffhanger att jag inte drar mig för att dra den här: ena brorsan vill lägga av, men precis innan end credits säger han: »Men nu ska vi rädda vår klubb!« ♦

Historisk intervjuserie av Dmytro Komarov

För ett par månader sedan kom den ukrainska tv-journalisten Dmytro Komarovs tvådelade dokumentärfilm Rik (Ett år), full med unikt filmmaterial och djupintervjuer med krigets höjdare på den ukrainska sidan (här finns del 1 och här del 2). Nu följer Komarov upp med en tv-serie baserad på samma material men i utökad form och som ger mer känsla av själva dokumentationen – som varit ett drama i sig.

Den här veckans avsnitt av Ett år bakom kulisserna porträtterar överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj (ovan), men måste-episoden hittills är förstås premiären för två veckor sedan med president Volodymyr Zelenskyj, som i princip visar hur en hel dag ser ut för honom:

Det inte minst intressanta är hur Komarov varit halvt »inbäddad« i staben runt Zelenskyj och från insidan kunna iaktta organisationen kring presidentens resande under kriget, hur schemat ser ut, hur teamet är uppbyggt. ♦

Även solen har blinda fläckar – förlåt att jag inte orkat följa »The Great«

Det var inte så att jag ogillade The Great när jag såg de första avsnitten 2020, men det var lite på samma sätt som jag gillade The Favourite, den kritikerhyllade filmen som Tony McNamara skrev manus till innan han skapade den här serie i samma satiriska hybrid-historiska stil – imponerad men inte berörd. Och därmed tröttnade jag. Det krävs kanske något mer egensinnigt, en The Serpent Queen (som jag hyllade här) eller Ben Eltons spex-akademiska Upstart Crow, för att mitt tv-hjärta ska börja bulta.

Men i stället för att gå på mer om detta ska jag ge The Great en ny chans, inte minst som säsong 3 kritikerrankas som den bästa, precis som tvåan ansågs ännu vassare än ettan. Det kan mycket väl bara vara jag som hamnat snett här. ♦

Badminton … eller beyblade?

Jag älskar sådana här ögonblick i sportvärlden, när någon kommer på ett nytt sätt att utföra ett bärande moment. Som Boklövs V-stil i backhoppning eller Fosburys höjdhoppsteknik med ryggen före (som nog kanadensiska Debbie Brill borde creddas för).

Nu är det den danska badmintonspelaren Marcus Rindshøj som chockat konkurrenterna med en helt omöjlig serve – så vinnande att det inte är osannolikt att den kommer att förbjudas. Den tyska badmintonspelaren och badminton-influencern Tobias Wadenka har gjort den bästa förklaringsvideon, med fingertwisten som föregår bollträffen i närbild och slowmotion. Visst är det lite beyblade över det? Kanske mer ett pojkrumstrick än en förkovran värdig en av världens vuxnaste sporter. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wierdersehen, Pet!