[115] »Parallella tidsspår ger en känsla av både Yellowjackets och Sharp Objects – ett sommarfynd!«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Lincoln Lawyer (Netflix)
2. Vgly (HBO Max)
3. I’m a Virgo (Amazon Prime)
4. Black Mirror (Netflix)
5. Black Snow (Stan/C More)
6. The Afterparty (Apple TV+)
7. Lucky Hank (Stan/Viaplay)
8. High Desert (Apple TV+)
9. Smartless: On the Road (HBO Max)
10. The Righteous Gemstones (HBO Max)

Förbättringen av Connelly-universumet fortsätter med urstark ny »The Lincoln Lawyer«-säsong

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Förra sommaren visste jag knappt till mig av förtjusning efter att ha sett Netflix The Lincoln Lawyer. I recensionen då vände jag mig direkt till alla Bosch-fans och till älskare av klassiska tv-deckare »som de gjordes på 1900-talet«. David E Kelleys take på Bosch-författaren Michael Connellys andra stora deckarbokserie, den om försvarsadvokaten tillika Harry Boschs halvbror Mickey Haller, kändes inte bara bättre än Bosch utan som den bästa proceduraldeckaren och tv-överföringen av ett klassiskt kriminalromankoncept på hela 2000-talet.

Mickey Haller gjorde entré i Michael Connellys litterära universum 2005, i romanen The Lincoln Lawyer. Till skillnad från den rätt fina Matthew McConaughey-filmen med samma namn från 2011 använde sig Kelley och The Good Wife-meriterade medskaparen Ted Humphrey av Haller-roman nummer 2 som sin startpunkt, The Brass Verdict, där Haller hade kommit ur ett oxy-beroende, men inte efter att ha blivit skjuten (vilket skedde i slutet av den första Haller-romanen) utan efter en surfingolycka. Detta bedömde jag förra sommaren som »den enda av många ändringar och anpassningar som känns lite cheesy i jämförelse med böckerna« – men nu halvvägs in i säsong 2 (Netflix har släppt de första fem avsnitten denna vecka; de avslutande fem kommer den 3 augusti) har vi fått veta att det inte var surfingolyckan som skapade Hallers livskris utan det dåliga samvetet efter att ha svikit en oskyldigt dömd klient. Och därmed är inte ens den enda svaga punkten i tv-premissen svag längre, utan i linje med seriens kanske allra starkaste karaktärsdrag, huvudpersonens känslomässiga komplexitet, framför allt hans oro över att inte räcka till.

Att Kelley-favoriten Manuel Garcia-Rulfo fått huvudrollen, och att Haller därmed gjorts om till latino, är seriens stora adaptions-genidrag. Plötsligt fäster han både andligt och språkligt i det brokigare djupet av Los Angeles. Till och med hans förkärlek för mexikansk mat och koll på stans bästa foodtrucks får narrativa rötter, likaså hur han tar oss till favoritplatser i L.A. vi sällan eller aldrig sett i film eller tv tidigare. Allt är äkta. När Haller i ett av de nya avsnitten köper kostymer, till exempel, gör han det på ruffiga Italian Corner. Det här är en serie att se med Google Maps som second screen.

Manuel Garcia-Rulfo har vi tidigare sett som bländande brutal knarkmaffiapsykopat i David E Kelleys Goliath. Här är han Goliath-karaktärens empatiska och emotionella motsats, men lika defensiv och småknepig – jag kom direkt under första säsongen att tänka på James Garners avigt oemotståndliga charm i huvudrollen i 1970-talsproceduralen The Rockford Files, och den känslan tilltar under säsong 2: precis som Rockford bär han på ett diffust mörker (sprunget ur ett splittrat barndomshem medan Rockford var Vietnamveteran) men gömmer det under obändig livslust och en drift att göra gott för familjen och sina klienter. Problemet är att familj och jobb inte går ihop, och frustrationen, otåligheten, rädslan, finns där i vardagens sprickor. Detta, eller hur konkret detta skildras, är nog mitt huvudargument för varför The Lincoln Lawyer är en starkare serie än Bosch. Diskussionen kom upp i en Facebook-tråd hos mig i veckan:

Jag återkommer i början av augusti med ett fördjupande slutomdöme om hela säsong 2. ♦

Lika som bär – Elliott & Erland

Under premiärtitten på nya The Lincoln Lawyer-säsongen peppade jag på Facebook och ett par vänner tog upp den bisarra likheten mellan dagens Elliott Gould och Fanny & Alexander-erans Erland Josephson. Jag skulle nog vilja ranka detta som tv-seriernas genom tiderna kusligaste lika-som-bär. ♦

Australisk tv bryter ny drama-mark med »Black Snow«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

North Queensland, som i det nordligaste av Australien pekar upp mot Papua Nya Guinea, har en skandalös historia av slavhandel ända in på 1900-talet. Mer än 60.000 melanesier, micronesier och polynesier kidnappades systematiskt (»blackbirding«) och sattes i slavarbete på sockerfälten.

Detta gör att folk i North Queensland än i dag lever i ett slags öppet sår av kollektiv och polariserande skam, rasism och, kanske mest av allt, tystnadskultur. Jag har letat och försökt hitta tidigare australiska filmer eller tv-serier som utspelats här, men det verkar som om årets Black Snow, som precis haft svensk premiär på C More, är pionjär på området.

Flertalet roller har dessutom gått till lokala förmågor, i flertalet fall blackbirding-ättlingar, och de gör ett fantastiskt jobb. Det enda verkligt kända ansiktet i serien är huvudrollens Travis Fimmel, som är ännu mer karismatisk här än i Vikings. Han spelar en cold case-kriminalare med djupt problematisk personlighet som reser från Brisbane till en småstad i North Queensland, där man gjort ett fynd som kan innebära ett genombrott för en 25 år gammal, olöst mordutredning.

Black Snow är skapad av Lucas Taylor, som gjorde den suveräna Secrets & Lies 2014, och både intrigen och atmosfären här är av samma kaliber: tät, karg och kvävande poetisk. Ett upplägg med två parallella tidsspår ger en känsla av både Yellowjackets och Sharp Objects. Ett sommarfynd! ♦

»The Afterparty« fortfarande lekfullt underhållande men mer av ett luftslott

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Christopher Miller slog igenom med Clone High i början av millenniet och har opererat utanför min radar eftersom han jag har noll och intet intresse för Legofilmer och det animerade Spider-Verse. Numera jobbar han inom ramen för ett femårskontrakt med Apple TV+, där han gjort två säsonger av The Afterparty – den nya får premiär på onsdag. Den första var en kreativ fest som jag bara blev alltmer förtjust i och skrev flera texter om; den nya är ojämn men ändå överraskande hållbar. Dock med en stor nackdel jämfört med säsong 1, vilken jag strax återkommer till.

Den första säsongen blev väldigt omskriven men mest på felaktiga premisser. Den kritiserades för att bara vara en pusseldeckarkomedi som spårade ur i en spretig orgie i stilövningar, men hängde i själva verket ihop från början till slut som en rörande kul kärleksförklaring till highschool-dramats coming of age-psykologi. Hjärtat och den dramaturgiska motorn i The Afterparty var återträffstemat, det vuxna återbördandet av de sena tonåren som språngbräda och mikrokosmos. Mordpusslet var mer en manusknorr.

I säsong 2 spikas samma ram ihop igen – en stor, disparat cast kommer återigen samman i ett stort festsammanhang. Denna gång ett societetsbröllop, som landar i ett mord på brudgummen. Återigen ska Sam Richardson, Zoë Chao och Tiffany Haddish på Agatha Christie-vis lösa brottet, och återigen utgörs varje festdeltagares redogörelser för kvällen och natten av en hel liten »genrefilm«.

Man kanske ska vara nöjd och glad över att det är underhållande. Den nya casten är briljant (Zach Woods! Och Elizabeth Perkins, Jack Whitehall, Paul Walter Hauser, Poppy Liu, Anna Konkle, John Cho, Ken Jeong!), humorn lika överväldigande generös som i S1 (fyndiga detaljer precis hela tiden) och genreövningarna små fester i sig (från kostymdrama till 1940-tals-noir). Men det som saknas är trots allt det övergripande, bärande sammanhanget. Om vi förra året fick en hommage till highschool-dramats coming of age-psykologi får vi i säsong 2 möjligen en hyllning till Agatha Christie-leken, om ens det. ♦

»The Idol« hade kunnat bli en briljant serie om The Weeknd haft vett att hålla käft och lyssna

Finalbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Allt talade redan på förhand, efter det där avslöjande Rolling Stone-reportaget, för att The Idol skulle vara en kalkonserie. Min premiärinstinkt sa mig något delvis annat. Och nu efter finalen tycker jag att båda perspektiven var rätt.

Det var inte bara Lily-Rose Melody Depps insats som var bra, hennes tillstängda livströtthet, hennes förmåga att vara ung och gammal på en gång, hur hon gestaltar en kommersiellt utnyttjad psykisk ohälsa parallellt med en tillplattad artistpassion. Hela casten var faktiskt rätt fenomenal, och jag vill inte helt exkludera The Weeknds egen utskällda rollprestation som våldsam och tunnhudad narcissist. Den stod och föll med serien som helhet – hade inte Sam Levinson fuckat upp den sparkade regissören Amy Seimetz i stort sett färdiga verk om en typ R Kelly/NXIVM-sexkultledare hade nog även förövarskildringen fungerat. I stället fick vi en sönderklippt serie där psykopaten vann, efter den mest skrattretande amatörmässiga epilogen jag sett i en tv-dramafinal.

När jag var tio år fyllde jag kollegieblock med påhittade supercuper i fotboll där alla ligalag i hela världen mötte varandra, på väg mot supercupernas superfinal. På en bildlektion i skolan hade jag tillverkat en tärning i lera med sex matchresultat på varje sida (»1–0, 2–2, 1–3 …«, lite random), och jag lät den avgöra varje match i min supercup. Först slog jag lertärningen, sedan en vanlig tärning som avgjorde vilket av de sex resultaten som gällde, och sedan skrev jag i kollegieblocket: »256-delsfinal Hibernians–Fram Reykjavik, 3–2.« Problemet var att jag inte kunde låta bli att fuska fram mina egna favoritlag till final, där det alltså alltid blev AIK och Arsenal som möttes, vad än min lertärning hade sagt. Och lite grann så känns det som om The Weeknd agerat med The Idol. Han hade en storartad tv-serie inom räckhåll men kunde inte stå emot impulsen att göra sig själv, sektledaren och förövaren, till hjälte, trots allt.

Men: fram till det bisarra påhänget på slutet så älskade jag faktiskt kaoset i finalepisoden, när allt fortfarande stod och vägde, när Live Nation-producenten och hela entouraget var hemma hos Jocelyn för att försäkra sig om att hon var mentalt okej och skulle kunna leverera en seriös comebackturné. De hade inte hört de nya låtarna, som både var utmanande urstark på-gränsen-pop och hade kusliga sexsektvibbar. En packad Tedros försökte stå i centrum trots att Joss bett honom dra, splittrande intriger tog fart direkt i åhörarsofforna … och så plotten om en falsk våldtäktsanklagelse mot Jocelyns ex Hollywoodstjärnan, som Tedros bett Xander iscensätta som hämnd för skådisens och Jocelyns återföreningssex … Jesus! Skitsamma att det varit skakigt på vägen dit, finalen var, så långt, en ångvält, både emotionellt och intrigmässigt. Och även produktionsmässigt. De feta syntpadsen som gjorde små ackordskiften i bakgrunden av dialogernas bakgrund ibland – som mellan Jocelyn och Dyanne i början av sista akten i finalen – gav en förhöjd känsla av realityserie och fick mig att minnas och sakna Sarah Gertrude Shapiros drama-meta-sensation UnREAL.

Efter det störtade serien ner i avgrundsdjup patetik, men när The Idol var bra så var den verkligen bra. ♦

Våld utan koreografi i »Django«

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜